Nej, det här var ju inte en särskilt inspirerad tillställning. Snarare ett dussinavsnitt enligt en redan känd formula i Star Trek-sammanhang: Mystisk främling/alien anländer till rymdstationen med skumraskaffärer i sikte, blir påkommen av säkerhetschefen Odo. Komplikationer uppstår men till sist skipar Odo ordning, reda och rättvisa. Veckans alien, men med en kriminell twist, ungefär.
Men, okej då. Om jag sätter på mig mina allra mest positivt slipade glasögon så kan man glädja sig åt det som så småningom blir en ledtråd till Guinans art. Avsnittets bov, Martus Mazur, kommer nämligen från det El Auriska-systemet och ett folk som har väldigt lätt att få personer att avslöja sina hemligheter (från början var det tänkt att han skulle vara Guinans son, men Whoopi Goldberg var inte tillgänglig för att vara med och spela in, så den idén spolades. Att Guinan kommer från samma system ska tydligen sägas i en kommande långfilm). Vi fick också reda på vad Ferengiernas Rule of Acquisition nummer 109 är: “Dignity and an empty sack is worth the sack”. Och så var det förstås superintressant att äntligen få reda på att fenomen som tur och otur tydligen har någon form av samband med på vilket sätt som oladdade elementarpartiklar roterar. Och just tur och otur är också det övergripande temat i det här avsnittet.
Mazur kommer nämligen över en liten spelautomat som verkar ge honom obegränsad tur. Alltså replikerar han den lilla leksaken och öppnar en egen spelhåla ombord på rymdstationen. Men något verkar inträffa när alla de där tur/otur-automaterna finns på en och samma plats. Personer på hela stationen – oavsett om de spelar eller ej – förföljs antingen av tur eller otur. Men inte för alltid, någon gång verkar det alltid vända. Det hela slutar i en rätt trist intrigvändning där Quark och Mazur konkurrerar om kunderna på promenaden. Gäsp.
Själva intrigmomentet med en liten leksaksliknande sak som kan skapa tur och otur hos alla omkring den kändes aningen krystat. Lite för simpelt på något vis. Och sättet som Mazur kommer över mackapären ännu lite märkligare. Jag menar, om en person som sitter i samma cell som dig spelar på en maskin, utbrister i ett “jag vann” och sedan dör – är det verkligen ett spel du vill ge dig in i? Ta över? Bygga din förmögenhet på? Eller så saknar jag bara den där framåtandan som det kanske innebär att vara riskkapitalist eller entrepenör.
Nej, det här avsnittets stora bidraget till Deep Space Nine-serien verkar främst vara att O’Brien tar av sig tröjan i en scen. Utan att vara supervältränad. Kanske ska vi se det som en hommage till kapten Kirks alla tröjlösa scener? Okej då, jag kanske vinklade det där lite orättvist. Tydligen var det Bashirs tajta träningsoutfit som var det här avsnittets mest omtyckta ingrediens.
Det här är den typ av avsnitt jag nog tycker sämst om. En avslutad historia med en gåta som är lätt att förutsäga och vars upplösning inte betyder något för resten av serien. Och det verkar inte som om jag är ensam om åsikten. I boken Star Trek Deep Space Nine Companion utbrister regissören “People just did’nt like it. It was pretty much a piece of fluff, but it was fun. I had a good time doing it”. Tyvärr var det inte lika kul att se på hans färdiga produkt.
Betyg: 4/10
Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 296 tv-avsnitt.
Ja, du sa det mesta jag personligen hade att säga om det här avsnittet. Så jag kan inte annat än att hålla med om det du skriver. Väldigt mediokert, ofokuserat och utan någon tyngd för DS9-universumet som helhet. 4/10.
Om jag ska anmärka om någonting annat så är det rivaliteten och umgänget mellan Bashir och O’Brien, som jag faktiskt alltid tyckt innehöll ett litet korn av intresse. De fungerar bra tillsammans tycker jag, även fast de haft lite svårt för varandra än så länge i serien. Framför allt har väl O’Brien haft lite svårt för Bashirs sätt. Men det kanske är därför den här rivaliteten t.ex. fungerar så bra nu, det känns naturligt på något sätt.
Grundidén bakom avsnittet pitchades först av Jim Trombetta redan under första säsongen, det var en av många lite lustiga koncept för avsnitt som Trombetta kom med med som inte riktigt fungerade för Star Trek i sin dåvarande form. Det var under en tidpunkt då Piller och de övriga kände att de behövde köpa ihop lite idéer till avsnitt. Men Trombettas idé, som var ganska annorlunda från slutprodukten som blev det här avsnittet, blev sen inte av förrän vid det här skedet. Författarna på serien försökte få till det, men verkade inte riktigt lyckas med det. Till slut var det Piller själv som anpassade Trombettas idé så att det kunde fungera, han lämnade sen över avsnittet till Joe Menosky finputsade det hela. Menosky nämnde att det här avsnittet visade sig vara väldigt lätt att jobba på, då Piller hade lämnat en väldigt klar idé angående vad avsnittet skulle handla om.
En av flera saker som Piller ändrade på, i jämförelse med Trombettas förslag, var att lägga till rollfiguren Martus Mazur. Piller funderade t.o.m. att göra honom till en återkommande rollfigur på stationen, men efter avsnittets svala mottagning och känslan från flera håll inom produktionen att gästskådespelaren inte riktigt fungerade för rollen så lade Piller ner de idéerna. Mazur gjordes – som Roger nämner – också till El-Aurian, precis som Guinan. Även om det funnits små ledtrådar om att Guinan även hon var en s.k. El-Aurian så hade detta vid det här laget aldrig nämnts. Det kommer bara att nämnas specifikt i en framtida långfilm. Tanken var länge rent av att göra Mazur till Guinans son och Whoopi Goldberg skulle själv dyka upp som Guinan i avsnittet. Tyvärr var Goldberg otillgänglig för avsnittet och därav beslutet att skrota den idén och plocka bort de referenserna ur manuset.
Något annat som tydligen ska ha tryckts in i avsnittet sent omsider är rivaliteten mellan O’Brien och Bashir. Den här idén ska ha varit på författarnas bord ett litet tag nu, men de hade inte hittat något avsnitt där de tyckte att det passade förrän nu. Därav att det kom med i det här avsnittet. Sportscenen mellan de två ska också ha varit ganska svår att filma p.g.a rummets konstiga vinklar, till slut filmade det så att de inte var beroende av att skådespelarna faktiskt satte sina slag på riktigt. Hela det här rummet var tvunget att sättas ihop och sedan tas isär just för den här scenen. Det är en av de främsta anledningarna till att vi inte fick se mer av det.
Angående O’Briens scen där han tar av sig tröjan, så ska regissören David Livingston ha slagits hårt för att få ha med hela den delen. Han menar att då O’Brien på många sätt representerar den vanliga människan i besättningen, så var det också naturligt att han tog av sig tröjan när han var väldigt svettig. Oavsett om han såg ut som en fotomodell eller inte, det var inte relevant för någon som O’Brien. Han såg helt enkelt ut som en vanlig, simpel människa och hade inga problem med det.
Överlag så var det inte bara svalt mottagande från tittarna, utan även författarna och de övriga bakom produktionen tyckte för det mesta att avsnittet inte hade blivit speciellt bra.
Aha, så han är samma sorts alien som Guinan? Det visste jag inte! Det kan ju på sätt o vis förändra på hur man ser Guinan. Den stora respekt hon har bland besättningen i allmänhet och Picard i synnerhet, den stora vishet som hon utstrålar. Är det i själva verket ett manipulativt trick specifikt för “listeners”?