Det jag minns starkast av You Can Call Me Bill är faktiskt eftertexterna. Evighetslånga med massor av namn, alla de som pröjsat för att filmen skulle bli verklighet. Det här porträttet av William Shatner är nämligen ett resultat av crowdfunding. Producerad av produktionsbolaget Legion M vars nisch är att låta fans vara med och finansiera det de själva vill se och uppleva.
Jo, jag vet. Det där med crowdfunding är ett ganska utslitet buzzword från förr, men Legion M har lyckats göra det här till en lite bättre affär än de där ofta trötta Kickstarterkampanjerna. Kanske för att man inte bara får lite najs merch för pengarna man pytsar in i projektet. Tanken är att man ska kunna få pengar tillbaka också, om filmen säljer många biljetter eller köps upp av en distributör. Inför You Can Call Me Bill fick man 1200 personer att satsa minst 100 dollar per man (alltså lite drygt en tusenlapp i svenska kronor). Tanken är att Legion M i sig också ska fungera som en community, där man kan bli delägare i själva bolaget för 40 dollar. Ett sätt att bygga ett företag på, men samtidigt också en kärnpublik för bolagets produktioner. Jo, några varningsklockor drar igång hos mig när jag hör det där, man har ju sett en och annan techvisionär måla upp utopiska visioner förr utan att det blivit mycket mer än en stilig konkurs av det. Men man har trots allt faktiskt färdigställt ett gäng filmer, en av de senaste är till exempel My Dead Friend Zoe, med Discoverys Sonequa Martin-Green i en av huvudrollerna.
Den sena kvällsvisning jag var på här i San Francisco tydde inte på att just Shatnerdokumentären kommer att dra in massor av pengar till finansiärerna. Det var ganska glest i raderna. Men en snäll kille gick i alla fall runt och gav oss alla varsin Shatner-pin som tack för att vi hade köpt biljetter (den tappade jag däremot genast bort i någon glipa i de där justerbara AMC-fåtöljerna, man undrar ju hur mycket som göms under och inuti dem, jag tappar jämnt bort grejor där).
Och filmen i sig? Ja, det var William Shatner-show för hela slanten, rambling genom hela filmen om livet, universum och allting. Men mest om William Shatner själv. Och, vet ni. Det var faktiskt en mycket mer njutbar upplevelse än vad jag hade trott. Jag har varit rätt kluven till Shatner. Tycker att han koketterat lite väl mycket om hur han inte riktigt känt sig bekväm med sitt Star Trek-kändisskap, som att han som seriös skådespelare är lite för bra för att ständigt förknippas med en och samma roll. Jag tycker dessutom att han regisserade en fruktansvärd Star Trek-film. Och så är det de där historierna från hans gamla kollegor, Nichelle Nichols beskrivning av Shatners självupptagenhet i sin självbiografi har jag till exempel rätt svårt att släppa. Eller George Takeis beskrivningar av hur Shatner hela tiden försökte sno birollsinnehavarnas repliker när de spelade in originalserien.
Men den här filmen var ändå ganska oemotståndligt. Visst, jag blev lite sömnig en stund någonstans i mitten av filmen, men jag var ändå betydligt mer charmad av Shatners livsvisdomar och skådespelarminnen än jag kunnat föreställa mig. Det var som att sitta och lyssna på en rätt mysig ålderman som ville dela med sig av all sin livsvisdom i en och samma sittning. Om sin kärlek till djur, hur den där åkturen ut i rymden med Amazon-ägaren Jeff Bezos förändrade hans syn på livet på planeten, och så en del minnesbilder från karriären. Livet och skådespelarjobbet vävs samman i klippningen, där man låter konsten kommentera livet, eller om det var tvärtom. Mest rörande är kanske berättelsen om hur han nyskild, arbetslös och rätt fattig ligger i en bil någonstans och tittar på månlandningen på en liten tv-apparat. En månlandning som utfördes av ett Nasa som Shatner väl ändå tyckte arbetade i medvind i och med att Star Trek väckt ett intresse för utforskning av rymden. Och det smärtsamma i att Shatner, som blivit känd som kapten för ett rymdskepp, upplever ett av sitt livs lågvattenmärken samtidigt som USA – bokstavligt talat – tar steget ut i rymden.
Själva intervjun görs helt och hållet i en studio, med många och långa närbilder på Shatner, medan man sedan kryddar anrättningen med klippbilder från hans enmansföreställning, från hans roller i tv-serier och filmer, lite privata ridturer och en konsert där han pratsjunger på sitt oefterhärmliga sätt. Och jag lär mig en hel del nytt om skådespelaren Shatner, som ju har en stor produktion under sjuttio år att hämta livsvisdomar ifrån. Här i USA hade filmen premiär på Shatners 93:e födelsedag. Och jag får väldigt mycket känslan av att den här filmen också är tänkt som den där sista, stora sammanfattningen av hans liv och verk.
Några kritiska frågor minns jag inte riktigt. Jag tror inte de fanns där. Inte något kritiskt förhållningssätt överhuvudtaget, faktiskt. Utan filmen är i stort sett helt och hållet´en filmisk version av fandomens ömma idoldyrkan. Men en riktigt underhållande sådan. Gubben har ju humor och vet hur man håller en lyssnare intresserad.
Betyg: 8/10.
Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 797 tv-avsnitt. Och lite till.
Annars var dag två min stora seminariedag. Hade köpt biljetter och planerat in programpunkter från morgon till kväll. Det betydde dessvärre också att det här var min stora ködag. För nu, den andra dagen, gick det upp för mig varför folk hade köpt de där dyra biljettpaketen. De gav förstås förtur till platserna vid den stora scenen, och då pratar jag inte om några enstaka vip-platser, utan ibland kanske bortemot 40% av stolarna. Så plötsligt var det dags att planera sitt köande lite som om jag skulle vara på filmfestivalen i Cannes, för att inte få helt urusla platser i sektionen som redan från början var rätt så långt bak i lokalen så fick jag börjad köa minst en halvtimme innan programstart. Exakt var köerna skulle finnas, eller på vilket håll de skulle gå, eller hur det hela skulle organiseras var däremot lite olika från gång till gång. Vi kan väl säga att även dag två visade det sig att köorganisering inte var arrangörernas bästa grej. En liten skylt, en liten megafon, en liten vimpel – vad som helst hade kunnat göra själva köandet lite mer smärtfritt och tydligt.
Först ut i mitt föreläsningsschema var Adam Nimoy och hans dokumentär For the love of Spock, men den tänkte jag berätta mer om i ett separat blogginlägg. Efter Nimoy var det dags för Wil Wheaton att ta plats på scen, alltså mannen som spelat ett av mina absoluta hatobjekt hittills i Star Trek, Wesley Crusher. Men som för att göra en poäng av meningslösheten i mitt Wesley Crusher-hat, så var det här det mest sammanhållna och fokuserade samtalet under hela konventet, mest tack vare Wheaton själv som helt uppenbart när som helst kan sadla om och bli en sån där kringresande inspirationsföreläsare.
När sedan Star Trek trots allt kom på tal berättade han om hur han hade känt sig utanför under inspelningen av The Next Generation, som enda barnet på inspelningen. Och att han en gång i tiden varit så ointressant för alla att han till och med kunde ringa och be om att få komma på ett konvent, men få nej från arrangörerna. Nu är Wheaton Star Treks största internetfenomen (han har faktiskt fler följare än både George Takei och William Shatner).Han har också skrivit 
Men när jag kollar igenom mina anteckningar så inser jag att det fanns ett rätt tydligt tema i det som Takei talade om. Han ville prata om rasismen och USA, och hur Star Trek ända från början verkat för mångfald i rutan. Givetvis dök Donald Trump även upp här, men med ett annat djup och allvar än i andras politiska utspel. Takei har ju nämligen upplevt de rent konkreta följderna av främlingsfientlighet och vad som händer om man tillåter sig att döma människor utifrån deras etniska härkomst. Ja, han har ju till och med varit inblandad i en musikal om det där, 
Takei fick också chansen att uttala sig kring Sulu-gayte, alltså att han opponerat sig mot planerna på att visa upp hans gamla rollfigur, Sulu, som en homosexuell man i den senaste Star Trek-filmen. Mycket väsen för ingenting, verkade vara hans ståndpunkt. Han liknade det minimala bögandet i filmen vid en viskning och vidhöll att det hade varit betydligt mer innovativt att skapa en ny homosexuell rollfigur istället.
Jag vet inte vad som är mest skadligt för min Star Trek-bloggdisciplin – semester eller att vara tillbaka på jobbet? Eventuellt kan det som gjort att min bloggfrekvens dalat på sistone också vara att jag tvingat mig själv att läsa boken Captain’s log: William Shatner’s personal account of the making of Star Trek V – the final frontier as told by Lisabeth Shatner. Det hemskaste jag utsatt mig för under min Startrekathon. Illa skrivet, fjäskigt, underdånigt och överpedagogiskt. Det här var tufft.
Men även en blind höna… I något slags naiv förtrolighet och gränslös beundran för sin far så väljer nämligen Lisabeth att ta med alla möjliga detaljer om arbetet. Shatners drömmar om att göra en film där besättningen ombord på Enterprise möter Gud redovisas utförligt, liksom Gene Roddenberry och andras sågningar av Shatners första, mer teologiskt inriktade, utkast till handling i filmen. Man får verkligen känslan av hur katastrofalt resultatet hade blivit om Shatner hade fått göra som han ville. Det prekära och komplicerade i att skriva ett Star Trek-manus framkommer också i boken, för det är inte bara Roddenberry som har synpunkter. Även Leonard Nimoy och Deforest Kelley har synpunkter på hur deras rollfigurer Spock och Bones ska skildras i filmen. Planerna på att låta kapten Kirk vara ensam hjälte skrotas därmed också.
Det hela hade gått att skadeglatt läsa hela den här boken som ett lustmord på Shatner, om inte den skrivits på ett så inställsamt, storögt och hängivet sätt. Shatner verkar vara den där typen av kulturarbetare som kan sitta i timmar och diskutera filosofin och meningen med en film som han inte har börjat skriva manus till, övertygad om att varje banal tanke är genialisk. Och för att var en person som arbetat så länge i branschen som Shatner har så verkar han ha väldigt dålig koll på hur den funkar. Som när han chockad inser att han inte har final cut på filmen. Det vill säga, att producenten är den som bestämmer hur slutklippningen av filmen ska göras. Att Shatner inte har snappat upp den typen av detaljer under sitt långa yrkesliv känns som ytterligare ett tecken på hur självupptagen han är.
Efter att ha klarat av de tre första säsongerna av The Next Generation så passar den här dokumentären givetvis perfekt. Den har nämligen som mål att förklara för mig varför så mycket av det jag sett hittills inte riktigt höll måttet. Som titeln Chaos on the Bridge antyder, och som de som skrivit i kommentarsfältet här på bloggen också berättat om, så var ju inte förutsättningarna inför starten av The Next Generation särskilt bra.
