Jag tror faktiskt aldrig att intrigen i ett avsnitt av The Next Generation varit så mörk och obehaglig som i The chain of command del 2. Om och om igen återvänder vi till hur cardassiern Gul Madred torterar kapten Picard. Det hela handlar mindre och mindre om ett förhör, istället försöker Gul Madred bryta ner Picard och knäcka honom psykiskt. Avhumanisera honom. Han tänder fyra lampor i taket och försöker få Picard att hålla med om att det är fem lampor tända. Säger han fyra, så straffas han med ännu mer smärta. Gång på gång.
Frågan är om inte det här också är Patrick Stewarts mest krävande insats så här långt in i serien. Den behärskade och lite hämmade Picard ligger i det här avsnittet gång på gång och vrålar av smärta. Fast, helt i linje med den här seriens lite anemiska förhållande till verkligheten, så visas det egentligen inget våld i bild. Cardassiernas tortyr sköts genom en fjärrkontroll. De opererar in en apparat i sina offer, och kan sedan reglera hur mycket smärta deras offer ska känna ungefär på samma sätt som man skruvar upp och ner volymen på en tv. Praktiskt för producenterna av tv-serien också, som trots avsnittets ganska sadistiska innehåll inte behöver oroa sig över att det ska bedömas som olämpligt för en ung publik.
I övrigt är det bara att konstatera att den nye kaptenen ombord på Enterprise, Jellico, är lyckosam med sin tuffa taktik. Han sätter minor på cardassiernas skepp och förhindrar på det sättet en invasion av ett stjärnsystem. Han vägrar att låta Picard få krigsfångestatus, men lyckas få honom frigiven genom lite gammal hederlig utpressning. Han förolämpar och föraktar Riker, men behöver bara förödmjuka sig en kort stund för att få honom att ta uppdraget att placera ut de där minorna. Men en hel del av Federationens skenhelighet när det gäller sin utrikespolitik blev synlig på ett lite jobbigt sätt i det här avsnittet. Jag som trodde att man aldrig avvek från protokollet. Jellico är dock lika lättad som alla andra när han får ge tillbaka kaptensjobbet till Picard.
Trots att allt ordnar sig till det bästa så känns inte slutet på avsnittet särskilt lyckligt. Visst är Picard tillbaka på skeppet, men han verkar ännu mer psykiskt nedbruten än när borgerna tog över hans hjärna. Och han berättar för Troi att han på slutet faktiskt såg fem lampor, istället för fyra. Han var bara några sekunder från att ge efter för tortyren, trots allt.
Ett väl genomfört avsnitt som man idag hade sett som en uppenbar kritik av fånglägret i Guantanamo. Mänskligheten har en lång resa kvar innan vi slutar vara cardassier.
Betyg: 8/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 239 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Ja, Daimon boks tankekontroll manick,. Locutus, mindmeld med Sarek, The inner light och nu detta. Tror det slutgiltiga beviset för Trois kompetens är att Picard överhuvud taget kan fungera efter allt det här, han borde vara ett mentalt vrak efter allt strulande med hans hjärna. Det här avsnittet är riktigt bra. en 8:a eller en 9:a? (Ledsen att säga det men du missade betyget här också)
Cardassians verkar vara någon sorts anti Ferengi, de funkar riktigt bra som “skurkar”
det är tydligen så att jag INTE VILL SÄTTA BETYG LÄNGRE? 😉
Återigen håller jag med dig om det mesta och återigen ger jag avsnittet liiite högre betyg. 9/10. Det är inte i närheten av en tia jämfört med många andra nior jag har gett ut. Däremot så är det ett väldigt bra, ikoniskt avsnitt för TNG och Star Trek. Hur många gånger hör man inte “THERE ARE FOUR LIGHTS!” bland fangrupperingar inom Star Trek. 😛 Framför allt tycker jag att de har satt ribban lite lågt trots allt, det är ett avsnitt som inte har speciellt mycket tankevärt djup till sig. Men precis som ett action-avsnitt så kan det ändå vara väldigt bra för vad det är.
Precis som vad jag sa om första delen, om den kom med en lite mörkare ton än vanligt så går del 2 ännu längre på den fronten. Det är ett avsnitt, speciellt scenerna mellan Picard och Madred, som jag kan tänka mig var väldigt mörka och tuffa på den tiden. Återigen får man ha lite historiskt kontext. Jag vet att det nuförtiden inte är mycket, när en mainstream-serie som Game of Thrones ibland mer eller mindre går över till att vara ren “gore”, där långa och detaljerad tortyrscener visas med de främsta målet att chocka tittarna. Nu är GoT otroligt populär så jag förväntar mig inget stöd här, men jag finner det ibland onödigt rent handlingsmässigt att visa det så detaljerat. Oavsett vilket så tycker jag att tortyrscenerna här fungerar väldigt bra, de gör det de ska i handlingen utan att behöva vända sig till tittarnas instinktiva reaktioner på tortyrdetaljer. Det var rent av så, på den tiden, att när BBC skulle visa avsnittet i Storbritannien så valde att trimma vissa av de mer intensiva tortyrscenerna, eftersom det ansågs gå för långt för gemene man. Jeri Taylor berättar också att de fick vissa klagomål om att tortyren gått för långt och att många tyckte att det var väldigt obehagligt att visa såna saker i ett vanligt tv-program.
Jag nämnde början på den här diskussionen i kommentaren till förra avsnittet, men Riker måste ju sluta vara en sån barnunge både när det kommer till Jellico och sitt ansvar på skeppet. Visst, Jellico är ett arsle och de tycker inte om varandra, Visst, Riker tycker inte om Jellicos ordrar. Men det här är inget frivilligt sommarkollo, Riker. Om du inte har någon väldigt bra anledning till det så bör du följa kaptenens order. Det hjälper ju knappast att sitta och sura tills Picard kommer tillbaka heller. Löjligt. Jellico är inte sympatisk, men jag tappade lite i sympati för Riker också iom detta. På tal omd et så tycker jag även att scenen där Jellico till slut ber om Rikers hjälp gör väldigt lite för att ändra på något. Jellico ber om hjälp, men det är ganska tydligt att det är motvilligt och Riker accepterar mest för att Jellico böjde sig för honom. Vi får iaf en liten anledning att tycka om Jellico i slutet när han lättad ger tillbaka kaptensstolen till Picard. Jag har svårt att se att det skulle vara för att Jellico inte trivs med ansvaret, så det var förmodligen för att han brydde sig om Picard och de andra.
På tal om det, åter till poängen om jag tyckte att det var tjänstefel att skicka Picard & Co. på det här uppdraget. Det visar ju sig också att de inser att de kanske kommer att dö på uppdraget. Vilket bara gör beslutet ännu svårare att förstå. Vad tyckte egentligen Wesley och Alexander om att Starfleet beordrade deras föräldrar att åka på ett uppdrag som de inte förväntades komma tillbaka från?
Men framför allt utmärker sig det här avsnittet för scenerna mellan Picard och Madred och vad kan man säga om dem om inte att de är gripande. Stark insats av Patrick Stewart och även av Warner i spelet om att försöka bryta ner Picard. Det är ju, som du säger, också en väldigt tydlig kommentar angående vad för metoder vi använder oss av mot “fiender”. Speciellt då olika former av tortyr. Till slut så säger offret vad som helst, vilket Picard själv erkänner för Troi på slutet. Vad de än vill höra. Detta innebär att information som man kommer över genom tortyr alltid kommer att vara av tveksam trovärdighet. Målet är isf alltså inte att komma över information, utan bryta ner offret rent psykiskt och avhumanisera.
Den ende författaren som krediteras för det här avsnittet är Frank Abatemarco, som låg bakom själva idén till Chain of Command innan han lämnade serien. Däremot ska det ha orsakat viss drama bakom kulisserna att Jeri Taylor ska ha gjort en bra omskrivning av det hela innan det var klart utan att sen lyckas få sitt namn på avsnittet. Även Piller hyllade hennes insats på avsnittet.
Abatemarco ska iaf ha gjort ordentligt med forskning om tortyr från alla vinklar och till och med plockat in konsulter från Amnesty International i arbetet med avsnittet.
Patrick Stewart ska ha blivit mycket glad med Abatemarcos första draft och blev lite oroligt att de skulle fega ur från tortyraspekten när manuset började skrivas om av framför allt Taylor. Taylor ska dock ha hållit med honom och behåll den aspekten i avsnittet, vilket Stewart blev väldigt glad över. Stewart ska dessutom ha förberett sig för scenerna med Warner (Madred) genom att titta på och gå igenom band från Amnesty International. Ha ska därefter valt att filma de första tortyrscenerna helt naken. Det krävdes inte, men som någon som stödjer Amnesty så tog Stewart det på största allvar och ville verkligen reflektera tortyr som det var i verkligheten.
Piller var även han lyrisk över det här avsnittet. Han menade att Warner och Stewart var suveräna och att avsnittet trots en av säsongens minsta budgetar lyckades vara bland de absolut bästa som producerades i TNG som helhet.
Även Ronny Cox (Jellico) tyckte att det var ett helt suveränt avsnitt, med strålande insatser från Frakes, Stewart och Warner. Han nämner också att p.g.a. Gene Roddenberrys starka åsikter om hur folk inom Starfleet skulle vara så var Jellico den förste att riktigt komma in och skaka om allt, vilket han tyckte om.
Svårt att säga så mycket. Det känns som att Jellico manipuleras till att be Riker om hjälp för det är ju inte alls sant att han behövde just Riker. Cred till Jellico som chef för att han fattade att här var det läge att kosta på sig en smula ödmjukhet för att förbättra sitt förtroende hos besättningen. Extra Cred också till att han också effektivt stoppar Cardassiernas invasion trotts att federationen här är militärt underlägsen. Jellico må vara väldigt annorlunda än Picard men han kan sitt jobb.
(Tycker också att det mellan raderna är uppenbart att Picard faktiskt inte har den information om försvarsplanen som Cardassierna försöker få ur honom.)
8/10 eller kanske 9/10. Allt Cardassierna är med i verkar bli bra, troligen för att de känns så realistiska som fiender. Som vi kommer att få återkomma till många gånger för DS9 så känns det här fortfarande aktuellt, kanske tom mer aktuellt nu än på 90-talet.