Tydligen var det ekonomiska skäl som låg bakom beslutet att göra ett tudelat avsnitt mitt i säsong sex av The Next Generation. Men det som gjordes med budgeten i åtanke brukar räknas som ett av de mest lyckade valen rent konstnärligt. Tydligen var de dubbelavsnitten ett slags startskott för allt fler djärva, stöddiga och mer experimentella avsnitt under den sjätte säsongen. Jag vet inte om allt det här stämmer, för jag har ju inte sett resten av säsongen ännu. Men det står i varje fall så här i min nya husbibel Captains’ logs. Och visst händer det ovanligt mycket och annorlunda saker redan i det här första avsnittet av The Chain of Command.
Den stora grejen är väl att Picard slutar som kapten på Enterprise och ersätts med en kapten med en helt annan ledarstil – vilket skapar enormt dålig stämning ombord. Picard, Crusher och Worf skickas i stället ut på ett hemligt uppdrag på Cardassianskt territorium, och klättrar bland annat på klippväggar! Konflikten med cardassierna aktualiseras alltså här, mycket lägligt inför starten av spin off-serien Deep Space Nine där ju cardassierna är huvudfienden. Men det högst olämpliga, rent utrikespolitiskt, att Picard och de andra ger sig ut på ett väpnat uppdrag på fiendeterritorium samtidigt som fredssamtal pågår med samma fiende är inte något som diskuteras överhuvudtaget. I förhandlingar med cardassierna verkar allting vara tillåtet. “De är som vargar” säger kapten Jellico – den nye kaptenen på Enterprise – och bär sig sedan åt som ett arsle.
Det ska också ha funnits en viss oro när de här avsnitten planerades inför framtiden för The Next Generation. Tänkte Patrick Stewart ställa upp på en sjunde säsong? Var ett kaptensbyte ombord på Enterprise kanske något som skulle ske mer permanent? Med Jellico vid rodret under en längre tid skulle åtminstone den hyfsat odramatiska miljön ombord på Enterprise kunna fyllas med en rad konflikter. Nu verkar vi i och för sig få det samarbetsklimatet i Deep Space Nine istället (såg de första avsnitten igår natt – ska bli så kul att skriva om det om bara något inlägg).
Det här är ett bra upptaktsavsnitt tycker jag, med en riktigt okej blandning av action, prat, och nya rollfigurer, dessutom handlar motsättningarna både om storpolitik och på rent personliga plan. Kanske att det ändå är lite för slästruket för att få ett riktigt toppbetyg. men definitivt över medel. Att den cardassiska produktionen av biologiska vapen skulle vara en fälla kunde väl däremot vem som helst räkna ut med valfri kroppsdel, och logiken i att skicka en av stjärnflottans mest profilerade kaptener på ett sånt uppdrag låter ju också som ett av de mer korkade besluten rent strategiskt. Det verkliga lågvattenmärket blir väl ändå scenen där Crusher får tillgång till en ferengiers skepp genom att gnugga hans öra. Tack och hej.
Betyg: 7/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 238 tv-avsnitt. Det här är mitt sextiofjärde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Jag håller med om mer eller mindre allt du skriver om det här avsnittet, med undantag för att jag faktiskt ger det det ett lite högre betyg. 8/10.
Det är dramatiskt, det är intressant och det är världsbyggande. Framför allt bygger de ut den delen av universumet där DS9 ska agera lite mer. Men Cardassierna har från början varit väldigt intressanta och intelligenta fiender och den trenden fortsätter iom det här avsnittet.
Visst är det så också att det här avsnittet, båda delarna, har en mörkare ton än vad som är vanligt för serien. Det har redan skett flera gånger tidigare, t.ex. vid 2×16 Q Who och 3×26/4×01 The Best of Both Worlds. Fast iom de avsnitten och med tiden så har den grundläggande tonen i serien också förändrats och sakteliga blivit lite mörkare och mindre klämkäckt, tycker jag. Det här avsnittet kommer dock med en ännu lite mörkare ton. Framför allt nästa del, men även detta till en mindre grad. Bara det faktum att avsnittet slänger ut avsnittet och skeppets status quo och kastar in helt ny kapten med en helt annan ledarstil.
På tal om Cpt. Jellico, jag håller med, vilket arsle. Det är ju ganska medvetet av författarna att han skulle vara lite osympatisk och väldigt annorlunda i sin ledarstil än Picard. Till viss grad verkar det ju fungera, han får saker gjorda snabbt och i ett läge där nytt krig kan bryta ut när som helst så rättfärdigar det ändå ett lite mer direkt ledarskap. Öht så måste man ju acceptera att en ny ledare kommer in och vill göra saker annorlunda. Nu gick väl Jellico lite väl långt och bara körde över alla hela tiden utan någon vidare anledning. Sättet han hanterade Riker, LaForge, Troi och för att inte prata om den där scenen med Picard, gör ju verkligen att man ställer sig motsatt sida.
Sen, som du skriver, så är det väldigt underligt varför just Picard, Crusher och Worf av alla väljs för det här avsnittet. Har inte Federationen någon motsvarighet till SÄPO med utbildad personal för såna här uppdrag? Om inte annat så borde de väl skicka med folk. Det känns väldigt underligt att en av Starfleets bästa, mest kända och mest erfarna officerare plockas från flaggskeppet och skickas in som spioner i fientligt territorium. Tjänstefel, Admiral Nechayev.
Å andra sidan så är väl de anledningen till att fansen skojar om att inga amiraler är kompetenta. De har antingen baktankar med vad de gör eller så tar de helt enkelt väldigt konstiga beslut och tvingar igenom det tack vare sin rang. Det kanske är därför Picard sitter kvar på sin kaptensstol. 😛
Idén bakom avsnittet kom från Frank Abatemarco och det var bland de sista han gjorde på serien innan han lämnade serien. I det här avsnittet, del ett, så krediteras även Ron Moore för att ha jobbat mycket på att anpassa Abatemarcos idé. Förmodligen handlar det om att förlänga början på handlingen.
Som Roger skrev så hade S06 så här långt gått överbudget, så Piller föreslog att man kunde ta idé till det här avsnittet och sträcka ut det till två. P.g.a mycket av del 2 dessutom skulle handla om Picards situation i ett och samma rum så kom det att bli ganska billigt att producera. Berman påpekar också på samma tema att budget och kvalitet/popularitet inte alltid går hand.i.hand på TNG. De har gjort dyra avsnitt som blivit populära, som 3×15 Yesterday’s Enterprise, men även många billiga avsnitt, som t.ex. 2×09 The Measure of a Man. De här två avsnitten är ännu ett exempel på det.
Det var faktiskt inte Ronny Cox (Jellico) som skulle spela Jellico först, men när den tänkte skådespelaren inte längre kunde så bad de Cox att göra det. Det var då bara några dagar innan avsnittet började filmas och Cox hann aldrig lära sig sina repliker, så de fick hålla upp tavlor med hans repliker under inspelningen. Cox var en Star Trek veteran som även varit med i ST:TFF och ST:TUC , men han accepterade jobbet och föredrog efteråt sin roll som Madred över sin medverkan i filmerna p.g.a. han fick spela mot Patrick Stewart. Cox och Stewart hade nämligen jobbat ihop redan 1965 i en produktion av Hamlet och Cox hyllade redan då den unge Stewart.
Cox berättar också att beslutet att ta bort Picards fisk från ready room hade större betydelse bakom scen än vad man skulle kunna tro. Det var nämligen så att Patrick Stewart länge hade argumenterat för att det olämpligt för en serie som höll olika arters dignitet så högt att ha ett djur i fångenskap. Han fick inte som han ville, men iom att Picard lämnade Enterprise så passade de även på att ta bort fisken.
Det här var också första gången sen piloten som Troi börjar ha på sig en uniform som alla andra, efter order från Jellico. Det var tydligen något som Ron Moore hade velat testa ganska länge och som Marina Sirtis var mer än glad att testa.
Länge var det även meningen att de här avsnitten skulle vara en crossover med DS9, då DS9 skulle börja sändas vid ungefär samma tidpunkt. DaiMon Solok var t.ex. menad att vara Quark. Det blev dock senare bestämt att piloten för DS9 skulle sändas först efter de här två avsnitten och därmed var en crossover med Quark inte längre en lika bra idé, för ingen hade ju vetat vem Quark var. Jag misstänker dock att det här beslutet också var medvetet, för René Echevarria nämner att iom att de ville spara in pengar i budgeten de här avsnitten så var Berman tveksam till att göra en crossover. Om de skulle göra en crossover så var nämligen iaf en av DS9 rollfigurer, Quark i det här fallet, tvungen att vara med och då hade det blivit dyrare.
Trots att det inte blev någon crossover så lade det här och nästföljande avsnitt grunden för DS9. Inte bara genom allmänt världsbyggande utan även för att det var här vi fick veta att Cardassierna nu gett upp sin långvariga ockupation av Bajor och dragit sig tillbaka. Vi får även veta att avtalet mellan Fedrationen och Cardassierna i slutet på förra kriget är en kompromiss som må vara praktisk, men som ingen va sidorna i konflikten egentligen är alltför nöjda med.
Andra tankar i huvudet blandades ihop med vad jag skrev.
Självrättning: I paragrafen om att Ronny Cox (Jellico) hade jobbat med Stewart 1965 och castades sent så menade jag egentligen Warner i rollen som Madred.
Ja, vad kan jag säga. Enterprise besättning fick sig en spark i rumpan och det är ju delvis sant vad Jellico tycker om Riker, Riker ska ha haft en lysande karriär innan Enterprise men förutom segern mot Borg har han haft ett par praktfulla fiaskon, lurad av Pakleds och millitärt besegrad av Ferengi i underlägsna skepp. Besättningen är märkligt gnällig när det klagar över att det och det labbet måste stängas ner för att tillmötesgå Jellico, det borde vara uppenbart att man förbereder för krig och att forskningen då rimligen måste prioriteras ner. Besättningen verkar här ha väldigt problem med att acceptera att saker måste göras fort för att Cardassierna knackar på dörren. Det här har jag ju klagat på förrut, hur stort hotet än är så verkar Enterprises besättning helt oförmögen att inse att tid ibland är en dyrbar resurs.
8/10.