Det här avsnittet består mestadels av två saker som den här säsongen redan gjort mig lite övermätt. Intriger där någon form av ljusboll antingen tar sig in i en person (Power Play) eller in i skeppet (Cost of living) – greppet har använts sedan 60-talet men orkar bara leta fram den här säsongens exempel. Den andra beståndsdelen som jag är rätt trött på är barncentrerade avsnitt med ett visst mått av barnuppfostran invävt i handlingen (Cost of living, Ethics, New Ground, Hero worship). Skulle man vara en riktig tråkmört så hade jag också kunnat leta efter avsnitt som har en intrig som går ut på att Enterprise åker in i ett moln av något där det finns märkliga energier, men det känns mest destruktivt.
Det avgörande för det här avsnittets misslyckande är trots allt upplösningen. Det som hade kunnat bli ett rätt bra skräckfilmsmanus – alla tror att ett barn har en låtsaskompis, men egentligen är den påhittade polaren en alien som vill döda alla ombord på Enterprise – avslutas med ett så gulligt och sockersött slut att det inte ens hade platsat i Sjunde himlen. Så synd när barnskådespelaren som spelar alienbarnet verkligen är obehaglig på riktigt. Ett läskigt barn alltså. Men nu tycker jag att vi lägger det här avsnittet bakom oss. Full fart framåt!
(Förresten, vart tog Picards aversion mot barn vägen? I det här avsnittet är han värsta förskolärarmysfarbrorn som föreläser om barn som det viktigaste för mänskligheten)
Betyg: 3/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 224 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Ja det här är synd, det börjar bra och är riktigt bra i mitten och så rinner det ut i ingenting på slutet. Låtsaskompisen är ju riktigt riktigt otäck. och avsnittet hade kunnat få ett mycket högre betyg med ett bättre slut.
För den delen, Picard skiljer nog på sin personliga motvilja och på sitt ansvar som kapten. Han säger ju ungefär samma sak här som i When the Bough breaks i S1.
Jag hade nog gett 5/10 för avsnittet som sådant men håller med om att det egentligen kunde få ett lägre betyg baserat på att de tuggar om redan överanvända intriger.
Jag som tittade mot slutet av säsongen och tänkte att nu kommer det äntligen några riktigt bra avsnitt igen. Och så glömde jag så klart att kika på vad mer som väntade. Typiskt. Det är flera avsnitt i rad nu som varit ganska svaga…
Saken för mig är den att jag har inga problem med att ha barn ombord på Enterprise och ibland låta de få spela en central del i avsnitten. Iaf så länge som de skrivs och spelas vettigt och underhållande. Vad jag har problem med, förutom när de inte skrivs och spelas vettigt, är när det blir som ett barnprogram istället. Det hände nyligen till viss grad i 5×20 Cost of Living och det tenderar att hända ganska ofta när det blir flera barn som avsnitten ska kretsa runt om. Så är fallet även här, vilket gör att jag inte finner det speciellt intressant eller sevärt. Då måste jag ändå säga attd e två barnskådespelarna gör det ganska bra, speciellt Shay Astar som lyckas spela kompisen Isabella påe tt ganska kusligt sätt. Men även Noley Thornton som Clara gjorde det helt okej, så jag ska inte klaga på skådespelarinsatserna. Det är bara inte speciellt intressant för mig och precis som Roger sagt en del på senaste tiden så har det kanske blivit lite väl många såna här avsnitten i S05. Det värsta är att allt ju verkligen rinner ut i sanden till slut, det om något gör ju att avsnittet känns ännu mer meningslöst i det stora hela. 4/10.
Rick Berman trodde väldigt tidigt på den här premissen, en premiss som han tyckte var perfekt för en SciFi-serie som TNG. Han var också ganska nöjd med resultatet. Efter att flera frilandsförfattare fått försöka sig på avsnittet så hamnade det hos Brannon Braga som bestämde sig för att ändra några saker, framför allt Isabellas intentioner. Tydligen var det så att Isabella i tidigare utkast bara varit snäll och nyfiken, och det tyckte Braga gjorde att handlingen inte riktigt kom någonvart. Därmed ändrade han det, med hjälp från Jeri Taylor och Peters Fields, till en argare och ondare varelse istället. Braga fann det väldigt befriande att skriva ett avsnitt kring barn, då han därmed kunde kringgå perfektion som de vuxna skulle ha uppnått på Gene Roddenberrys direktiv. Jag vet dock, p.g.a. diskussioner kring just det i 3×05 The Bonding, att Gene Roddenberry länge ville att även barnen skulle vara perfekta ur det hänseendet. Så jag vet inte om han till slut accepterade att barnen inte behövde vara perfekta eller om de helt enkelt ändrade lite på reglerna.
Någon som däremot inte var så nöjd med varken premissen eller resultatet var Herbert Wright. Han tyckte att det Piller siktade mot med det här avsnittet var väldigt svårt att uppnå i den här serien och var kritiskt till att det blivit så många avsnitten av den här typen på senare tid i serien.
Noley Thornton (Clara) kommer förövrigt att återkomma i en annan roll i ett DS9-avsnitt.
Ja, TNG har en bra era som är S3, S4 och ungefär halvvägs in i S5 men den andra halvan av S5 har ett antal svaga avsnitt på rad.