Hade precis sett klart andra säsongen av Derry Girls när jag började kolla på det här avsnittet, och det blev ju lite av en irländsk kulturchock att på ett ögonblick förflyttas från religionsmotsättningarnas Nordirland på 1990-talet till en idyllisk holodäcksversion av en gammal 1800-talsby på irländska landsbygden. En rätt så kvävande nostalgitripp i det senare fallet, faktiskt. Allt det där irländska myspyset i Voyager fick mig mest av allt att associera till ett besök i smurfbyn. Allt, precis allt, är ju pittoreskt och gulligt i den här tillrättalagda versionen av forna dagar. Men det är i denna högst artificiella historiska miljö som kapten Janeway till sist äntligen tillåter sig själv att bli kär, i en holodäcksrenderad barägare med mysig skäggstubb.
Jag är inne i en lite motig period med Voyager just nu, eller så är det kanske serien som har en mid season-svacka. Fair Haven föll mig nämligen inte riktigt i smaken, även om det inte var fullt lika dåligt som de två senaste avsnitten i den här säsongen. I Fair Haven är vi tillbaka i en av Voyagerproducenternas favoritsubgenrer: klyschiga rekonstruktioner av gamla tiders Europa på holodäcket. En undergenre som jag faktiskt trodde självdog i det extremt underhållande dubbelavsnittet The Killing Game, det där ett andra världskriget-holoäventyr blandas med ett klingonprogram och sedan sprider sig till hela skeppet i en minst sagt kaotisk final. Men tydligen har det inte avskräckt författarna för att misshandla ytterligare en europeisk identitet på holodäcket.
Fair Haven är alltså ett nyskrivet holodäcksprogram, skapat av Tom Paris. Ett ovanligt populärt tidsfördriv eftersom Voyager hamnat mitt i en gigantisk energivåg. För att hålla humöret uppe hos besättningen så har man infört en “öppen dörr-policy” till det nya holo-äventyret. Och det är alltså här som Janeway träffar och blir intresserad av bartendern Michael Sullivan.
Efter det första mötet med Sullivan på hans bar går Janeway snabbt in i holodäcksmatrisen och börjar förbättra honom. Gör honom lite längre, lite mer intellektuell och en smula mer offensiv till sitt sätt. Hon passar också på att radera hans fru från handlingen i äventyret. Sedan är det bara för Janeway att spela spelet, men inte utan att skämmas lite när hon inser att resten av besättningen förstår exakt vad hon håller på med.
Nu verkar det inte vara något extremt uppseendeväckande med att Janeway skaffat sig en holo-lover, även om jag fortfarande inte är helt säker på hur accepterat det är att holodäckens befolkning fungerar som Voyager-besättningens sexarbetare. I systerserien Deep Space Nine var det ju mer eller mindre uttalat att Quarks holosviter erbjöd en hel del erotiska upplevelser, men det var ju en privat verksamhet. Här är det ju fråga om ett Federationsskepp, där ju i stort sett all verksamhet och mellanmänskliga relationer verkar vara reglerade i olika dokument. Konversationen som Janeway har med Chakotay i ämnet indikerar i varje fall att det inte är ett moraliskt problem att ligga runt på holodäcket. Och att hon knappast är ensam om det…
CHAKOTAY: I couldn’t help but notice he (Sullivan) seemed a little taller than the last time I saw him.
JANEWAY: Yes, I made a few modifications.
CHAKOTAY: In the interest of Irish culture.
JANEWAY: Exactly.
CHAKOTAY: You seemed embarrassed when I ran into you. There was no reason to be. It was nice to see you having a little fun.
JANEWAY: He is rather charming, isn’t he? Too bad he’s made of photons and forcefields.
CHAKOTAY: I never let that stand in my way.
Och i ett samtal med hololäkaren verkar det snarast som om Voyagers medicinska överkucku tycker att Janeways pippande på holodäck vore bra för hennes hälsa.
JANEWAY: Well, you know the story. Girl meets boy, girl modifies boy’s subroutines.
HOLOLÄKAREN: Did you have intimate relations?
JANEWAY: That’s none of your business. Let’s just say it was a memorable three days.
HOLOLÄKAREN: I don’t see the problem.
JANEWAY: Don’t you? Michael Sullivan is exactly my type. Attractive, intelligent. We share the same interests. And if there’s something I don’t like, I can simply change it.
HOLOLÄKAREN: I’ve noticed that humans usually try to change the people they fall in love with. What’s the difference?
JANEWAY: In this case, it works. We had a picnic by the lake yesterday afternoon. Michael drifted off to sleep. His head was lying on my shoulder and I remember thinking, this is close to perfect. Then he began to snore. Did I nudge him with my elbow hoping he’d roll over and stop? Did I whisper in his ear to wake him? No. Why bother? When I could simply access the computer and alter his vocal algorithms? And that’s exactly what I was about to do, when I realised that everything around me was an illusion, including him. So I left. I almost wrote him a note to say goodbye. Can you believe that, a Dear John letter to a hologram?HOLOLÄKAREN: I understand your trepidation, but you’re the captain. You can’t have a relationship with a member of your crew. They’re all your subordinates. So where does that leave you? The occasional dalliance with a passing alien? Voyager could be in the Delta Quadrant for a very long time. A hologram may be the only logical alternative.
Janeway är alltså extremt tänd på Sullivan, samtidigt som det faktum att hon själv varit med och skapat hans personlighet verkar tar bort lite av det roliga. Kanske skulle man kunna se hela det här avsnittet som en skildring av Janeways process för att kunna acceptera sig själv som någon som använder hologramsexhjälpmedel. Det känns i alla fall som en lite roligare tolkning än den som finns i manuset, där hela avsnittet utmynnar i ett “kanske är jag egentligen rädd för att bli sårad av kärleken”-moment. Så banalt att det känns ovärdigt både Janeway och oss som tittar. Något lite mer intellektuellt utmanande är vi väl ändå värda? Som till exempel en lång och omständlig diskussion kring holorollfigurernas roll som projektionsyta, eller en djupdykning i det etiska problemet i att använda hologram som sexslavar. Eller, i Janeways fall, något om det moraliskt förkastliga i att efter tre dagars intensivt liggande bara springa iväg från en man som sover utan att ens skriva en lapp som förklaring.
Trots alla mina invändningar är jag förstås jätteglad över att Janeway äntligen fick till det i Fair Haven. Jag tyckte också att det var riktigt spännande när Voyager nästan höll på att gå under i det där stora energifältet. Även om manusförfattarna i den stunden verkar mena att jag främst skulle oroa mig för risken att holoäventyret med en mysig bartender skulle kunna raderas när all upptänklig reservkraft skulle användas för att få skeppet genom de sista meterna av den blå energivågen.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 621 tv-avsnitt.
Det avgörande för det här avsnittets misslyckande är trots allt upplösningen. Det som hade kunnat bli ett rätt bra skräckfilmsmanus – alla tror att ett barn har en låtsaskompis, men egentligen är den påhittade polaren en alien som vill döda alla ombord på Enterprise – avslutas med ett så gulligt och sockersött slut att det inte ens hade platsat i 
Medan Worf försöker förstå hur man är en bra pappa, så är resten av besättningen sysselsatta med ett vetenskapligt experiment. Ett sätt att driva rymdskepp på genom en solitonvåg – det vill säga ett rymdskepp ska på något sätt kunna surfa på en våg av energi, och om jag förstått allt rätt hämta sin kraft från energivågen istället för att drivas av en warpmotor. Ett jättekonstigt experiment, tänker jag. Hur får man en våg att svänga? Och vad händer om något kommer i vägen och man måste bromsa?
Det finns inte så mycket att älska i det här avsnittet. Bäst var Jonathan Frakes (Riker) XXX fantastiska halva baklängeskullerbytta första gången som Enterprise skakas av energivågens krafter. Och när Riker mitt i kalabaliken kring räddningen av Alexander ändå kommer ihåg att rädda två av de utrotningshotade djur som Enterprise åtagit sig att frakta genom galaxen. Mer irriterande kommentar – finns det inget sätt att muta när man blir anropad av andra på skeppet. Worfs och Picards möte avbryts ju av en massa samtal till Worf om Alexander. Men det borde ju inte gå att ha ett enda oavbrutet samtal ombord utan att någon pratsjuk anropar en.
Men som helhet är det här mycket blekt. Det står verkligen inget på spel någon gång under det här avsnittet. Och allt slutar exakt som man kan tänka sig. Worf förstår att han måste ta sitt pappaansvar och forskarna förstår att det kanske inte är en så himla smart idé att skicka ut superstarka energivågor i rymden. Och sen levde alla lyckliga i alla sina dagar. Fast jag har ju på känn att Alexander skulle kunna orsaka ytterligare drama ombord, om manusförfattarna ger honom chansen.
Ett mått på Kirks enorma semestersug är att han i det här avsnittet till och med försöker prata sig ur uppdraget när stjärnflottans order kommer. Detta trots att man fått nödsignaler från rymdskeppet Intrepid. Och Spock just fått ett svimingsanfall på bryggan efter att han sagt sig känna hur Intrepid och hela dess besättning dött. Eftersom hela skeppets besättning består av vulcaner kan han mentalt känna deras smärta genom rymden. Men Kirk tycker att personalen i allmänhet, och han själv i synnerhet är värda att få ligga på en strand och dricka drinkar. Men inte ens Kirk kan säga nej till en order.
Enterprise kommer däremot aldrig fram till platsen där Intrepid försvunnit. På vägen möter skeppet i stället en gigantisk blob i rymden. En blob som både suger Enterprise till sig och tömmer farkosten på energi (av någon anledning som jag aldrig riktigt förstod så måste man därför åka framåt för att backa – varför är oklart). Ja, den suger även i sig hela besättningens kraft. Och ger ifrån sig jobbiga tinnitusljud som får folk att svimma (det är från det här avsnittet som klippen till 
Sammanfattning: Det jag gillar mest med det här avsnittet är att alla är så trötta hela tiden. Framför allt Kirk. Han ser verkligen jättetrött ut. Och som om det inte räckte att de alla var på väg in i väggen så måste de också acceptera att döden väntar bara någon timme bort. Cellen i sig är däremot synnerligen okarismatisk. Betyg: 7/10