Det här avsnittet består mestadels av två saker som den här säsongen redan gjort mig lite övermätt. Intriger där någon form av ljusboll antingen tar sig in i en person (Power Play) eller in i skeppet (Cost of living) – greppet har använts sedan 60-talet men orkar bara leta fram den här säsongens exempel. Den andra beståndsdelen som jag är rätt trött på är barncentrerade avsnitt med ett visst mått av barnuppfostran invävt i handlingen (Cost of living, Ethics, New Ground, Hero worship). Skulle man vara en riktig tråkmört så hade jag också kunnat leta efter avsnitt som har en intrig som går ut på att Enterprise åker in i ett moln av något där det finns märkliga energier, men det känns mest destruktivt.
Det avgörande för det här avsnittets misslyckande är trots allt upplösningen. Det som hade kunnat bli ett rätt bra skräckfilmsmanus – alla tror att ett barn har en låtsaskompis, men egentligen är den påhittade polaren en alien som vill döda alla ombord på Enterprise – avslutas med ett så gulligt och sockersött slut att det inte ens hade platsat i Sjunde himlen. Så synd när barnskådespelaren som spelar alienbarnet verkligen är obehaglig på riktigt. Ett läskigt barn alltså. Men nu tycker jag att vi lägger det här avsnittet bakom oss. Full fart framåt!
(Förresten, vart tog Picards aversion mot barn vägen? I det här avsnittet är han värsta förskolärarmysfarbrorn som föreläser om barn som det viktigaste för mänskligheten)
Betyg: 3/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 224 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtionionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det som väcker stjärnflottans girighet är Datas beslut att skaffa ett barn – vilket i hans fall innebär att han bygger en ny android, fast några storlekar mindre – som han kopierar över sina databaser till. Dottern döper han till Lal, och hon går från att vara ett slags comic relief-inslag (tänk er ett avsnitt där huvudpersonerna agerar ungefär som the Coneheads) till att bli en rollfigur som jag faktiskt bryr mig om. Det som först framstår som ytterligare ett avsnitt som driver med Datas försök att bli mänsklig stöter också på motstånd från alla håll i sitt beslut om att fortplanta sig, men alla argument faller platt inför hans enkla och logiska resonemang. Varför ska han be om kaptenens tillstånd för att bygga en android på sin fritid? Måste andra besättningsmedlemmar be om lov för att skaffa barn? Trots domstolsbeslutet i The Measure of a man är det tydligt att Data fortfarande ses som en andra klassens medborgare ombord på skeppet.
För stjärnflottans del vill man förstås själv ha kontroll över denna nya, och mer formbara, android. Ansvara för hur hon blir programmerad, förlåt uppfostrad. På sikt vill man förstås lära sig att göra fler Data-liknande androider, utan att behöva vara beroende av Data. Men planerna går om intet när Lal visar sig ha fabrikationsfel. Hon är inte en exakt kopia av Data, utan byggd med hjälp av ny teknik som Federationens forskare uppfunnit. Men trots att själva mjukvaran verkar fungera bättre hos Lal än hos Data (hon kan till exempel lära sig att göra sammandragningar i språket, som till exempel I’ve istället för I have) så verkar inte själva konstruktionen hålla måttet.
Det här påminner om: The Measure of a Man, men lite som en såpaversion av det avsnittet. Med betydligt mer drama och känslor.
Det finns faktiskt en ganska snygg vändning i avsnittets inledning. Först tror vi att vi ska få vara med om återupptäckandet av den interstellära motsvarigheten till Atlantis, den mytomspunna planeten Aldea. En planet där befolkningen koncentrerar sig på konst och kultur, eftersom de byggt maskiner som tar hand om allt annat. De har i åratal gömt sig bakom en skyddsanordning som både döljer planeten och gör stöter bort alla inkräktare. Men när de nu gör sig synliga för Enterprise så är det för att de vet att det finns barn ombord. Efter att ha scannat hela skeppet väljer de ut de med bäst anlag för att hjälpa deras civilisation vidare i utvecklingen och bara zappar över dem till sig. Barnen blir utplacerade hos familjer som verkar mer lyhörda än de biologiska föräldrarna, och med helt andra resurser för att låta dem utveckla sina talanger – det känns ju inte direkt som om konst och kultur står högt i kurs ombord på Enterprise, förutom ett och annat trombonframträdande. Sagornas planet visar sig i själva verket vara rena rama mardrömmen för föräldrarna ombord på Enterprise
I grunden är det här ytterligare ett avsnitt om en civilisation som delegerat allt för mycket till sitt högteknologiska datorsystem (jämför till exempel med originalseriens 
Jag lägger också det här avsnittet till min lista kring varför det är olämpligt att ha barnfamiljer ombord på Enterprise. Liksom det var ännu en förlorad möjlighet för manusförfattarna att skriva ut irriterande Wesley Crusher. Jag hoppades ju att han skulle få stanna kvar där nere på konst- och vetenskaplaneten, men nog fan lyckades han ta sig tillbaka till Enterprise här gången också!