Nu blev det lite tuffare tag igen. Jättetufft, faktiskt. Och hårt. Och aggressivt. Och personlighetsförändrat. Trois, Datas och O’Briens kroppar tas över av små tingelingbollar av ljus när de tre är ute på en expedition på en ogästvänlig måne. Väl ombord på Enterprise så kapar den bodysnatchade trion skeppet också. Ett slags dubbelkapning, helt enkelt.
För att ge handlingen ytterligare en twist så säger de tre kaparna att de är själarna från besättningen på Essex, ett gammalt federationsskepp som krashade på månen. Nu vill de hämta själarna från besättningen för att på det sättet äntligen kunna lämna månen, och dö i frid. Eftersom Star Trek inte sysslar så mycket med spöken så visar det sig förstås att det hela är en avancerad flyktplan. Månen som Enterprise lockats till på genom Essex gamla nödsignal visar sig vara en fångkoloni, och de gulliga tingelingbollarna tre brottslingar som planerar att frita alla fångarna på månen.
Det roligaste med det här avsnittet är väl att tre av skådespelarna (Marina Sirtis, Brent Spiner och Colm Meaney) efter sådär drygt hundra avsnitt äntligen får spela något annat än de gamla vanliga rollfigurerna (Spiner hade i och för sig redan fått spela sin onda bror, så det är nästan lite fusk att han får ytterligare en chans att spela ett råskinn här). Och de gör det med uppenbar frejdighet. Gisslandramat på Ten Forward blir bitvis lite läskigt, framför allt när den hjärnkapade O’Brien inte känner igen sin fru och deras barn. Och att Data får chansen att strypa Picard känns ju också som ett härligt moment. Kanske lite terapeutisk för castens välmående så här långt in i serien. Jag inser på nytt hur mycket jag saknar ondska som egenskap bland personalen ombord på Enterprise, men man får vara tacksam att den lånas in då och då genom olika främmande hjärnkontrollerande varelser – just onda dubbelgångare/övertagna medvetanden är ju trots allt en stapelvara i Star Treks plot device-förråd.
Två saker jag tänker på: 1. Det märkliga i att en sån där energiboll/själ kan överta ett artificiellt medvetande som Datas (jo, det finns förstås en massa frågor man kan ställa kring det faktum att jag diskuterar det trovärdiga med energibollar som innehåller flera hundra år gamla människors medvetande, men ändå). 2. Att de tre kaparna faktiskt avbryter sin plan inför risken att deras medfångar ska dö. Så mycket för brutala råskinn.
Ett helt okej avsnitt som inte lämnar några bestående spår, mer än kanske att jag minns det som lite tjatigt. Och så tar jag mig ytterligare en gång för pannan när det gäller säkerhetssystemen ombord på Enterprise. Hur lätt kan det vara att ta över det där skeppet, egentligen? Eller har man medvetet byggt in hundra genvägar och omvägar i systemet för att ha en utväg om en främmande makt tar över skeppet?
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 217 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Det här gillade jag och Sirtis verkar ju ha en mean streak en mil bred, vi kommer få se mer av det i ett framtida avsnitt. I ett tidigt utkast till Serien skulle tydligen Sirtis ha spelat skeppts säkerhetschef. Jag hade velat se det. (Även om jag är nöjd så här också för med den castingen hade vi fått se mindre av Worf)
Jag håller med dig om betyget, 7/10. Det är ett helt okej, relativt bra avsnitt. Det är inte alltför djupt på något sätt egentligen. Inte heller har den någon fyndig premiss som jag älskar. Det är bara ett ganska underhållande medelavsnitt för serien. Jag uppskattar det för vad det är, men inte mer än så.
Både regissören och skådespelarna ska tydligen ha tyckt om avsnittet, men så är det väl nästan alltid när de får spela någon annan n sig själva. Personligen känner jag väl att det får finnas någon gräns. Ibland är det okej, men det får inte bli för mycket. Jag tittar ju trots allt för att jag tycker om den här världen och till någon grad de här rollfigurerna. Jag ställer mig dock bakom dig när det kommer till de där 2 punkterna som var lite konstiga om avsnitt. Väldigt konstigt, jag håller med. 😛
Det här ska ha varit ett avsnitt som olika frilandsförfattare ska ha jobbat på utan att ha lyckats producera något tillräckligt bra. Då ska Piller ha gett Braga i uppdrag att försöka reda ut det. Piller behövde spara in lite pengar på avsnittet och ville därmed ha en bottle show, men när Braga lämnade in sin version av det så tyckte inte Piller att det heller var tillräckligt bra. Piller föreslog då att Herbert J. Wright – somt ydligen hade plockats in för att jobba på avsnittet för TNG under en tillfällig period – gjorde ett eget försök på avsnittet. Kanske kunde lite färskt blod och ett nytt perspektiv ge resultat.
Wright ska tydligen då, med Bragas hjälp, ha introducerat “spökena” i manuset, vilket Braga tyckte lyfte avsnittet. Deras gemensamma version av avsnittet ska sen ha blivit det som producerades. Men medan iaf Braga tyckte att avsnittet blev väldigt bra och det var som frisk luft för serien, ett avsnitt som bara var ett underhållande action-äventyr utan att försöka vara något genialiskt och djupt, så var Piller mindre imponerad av slutresultatet.
Piller tyckte kort och gott inte att manuset var speciellt bra, han tyckte att det var ett ganska tomt avsnitt. Dessutom så blev avsnittet, som han ville göra till en billig bottle show, istället ett action-äventyr som gjorde att kostnaderna för avsnittet istället flög iväg.
Som en sista liten detalj om avsnittet ska sägas att Sirtis (Troi) ska ha brutit sitt svansben, när hon gjorde sitt egna stunt i en scen. Sirtis ska senare ha berättat för fans att slutprodukten av den scenen visade henne så odetaljerat att det lika gärna kunde ha varit Michael Dorn (Worf) i Trois kläder.