VOY: Vis à Vis. Det med en bodyswapper som snor Paris kropp.

Man kan väl kategorisera Vis à Vis som något av ett recyklingavsnitt. Man återvinner ju ett grepp som använts flera gånger genom Star Trek-produktionen, det med olika varianter av bodyswapper– eller bodysnatcheraliens. Faktiskt var ju det allra första avsnittet som sändes i originalserien en variant på det här temat, och på sätt och vis kan man väl säga att Grundarna och deras shapeshifterfasoner i Deep Space Nine är en vidareutveckling av konceptet.

Vis à vis inleds med några scener om en rätt så livstrött och uttråkad Paris. Han verkar ha börjat ruttna på sitt jobb ombord på Voyager, det enda han riktigt trivs med är att hänga på holodäcket och mecka med en gammal amerikanare. Han har ingen aning om hur spännande hans liv snart ska bli, och hur lite han kommer att gilla det.

Ett främmande skepp med ett smått revolutionärt framdrivningsmedel (koaxiell varpdrift) gör plötsligt entré i handlingen. Skeppet har problem, men Paris lyckas innesluta det i någon form av kraftfält och rädda både farkosten och piloten. Rymdvarelsen, Steth, visar sig vara supertrevlig och bondar en massa med Paris kring teknik och sånt. Men någon riktig bromance hinner inte utvecklas förrän Steth byter kropp med Paris. Paris medvetande finns nu i Steths kropp, och den skickas iväg via autopilot med skeppet som rymdvarelsen först kom med.

Med det gjort har bodyswapperutomjordingen nu tänkt sig att ta över Paris liv ombord på Voyager, etn tillvaro som är lite mer komplicerat än hen kanske trodde. Paris minnen följer uppenbarligen inte med på köpet när man får hans kropp, så det blir ju en hel del att hålla reda på för nykomlingen i hans kropp. Läkarutbildningen och relationen med B’elanna, till exempel. Dessutom hade nog bodyswapperutomjordingen underskattat den sociala kontrollen ombord ett Federationsskepp, som hur enkelt det är för kapten Janeway att gå in i replikatordatorerna och kolla hur många enheter alkohol som någon (till exempel Paris) beställt kvällen innan.

Samtidigt, ombord på det främmande skeppet, så kvicknar Paris till i sin nya kropp. Det finns inte så mycket tid att ta in det som hänt, förrän skepet han befinner sig i aggressivt uppvaktas av flera olika typer av skepp. Från ett av dem kommer en arg kvinna som kräver att få tillbaka sin kropp. Inuti hennes hjärna finns nämligen den riktige Steth, han vars kropp Paris finns i nu. Det tar ett tag innan de två inser att de bara är de senaste leden i ett slags kroppsstafett. Där nästa stafettpinne visar sig bli kapten Janeway, även om jag blev helt bortkollrad när kroppsbytet hände. Det blev säkerhetspersonalen ombord också. När de kommer in på Janeways kontor ser de Paris stå med händerna runt kaptenens hand. Föga anar de att det är Janeway, i Paris kropp, som tar ett stryptag på bodswappern, i Janeways kropp (en orsak till att man blir lurad kan ju eventuellt också vara att de fuskat lite med vem som satt ner respektive stod upp före och efter förvandlingen i de här scenerna). Därför blir alltså Janeway (i Paris kropp) den som säkerhetsvakterna på Voyager skjuter medvetslös. Medan bodyswapperrymdvarelsen (i Janeways kropp) ytterst enkelt kan sno en rymdskyttel och fly bort från Voyager.

Paris (i Steths kropp) och Steth (i den där arga tjejens kropp) lyckas dock stoppa bodyswappervarelsen (i Janeways kropp) i sista sekunden. Hololäkaren lyckas sedan reversera kroppsbytena. Steth tar bodyswappervarelsen (som nu finns i den där tjejens kropp) för att försöka hitta alla som bodyswappern bytt kropp med, och se till att alla får tillbaka rätt medvetande i rätt kropp.

En ganska rak intrig som visade sig vara ytterst svår att förklara i text. Alla dessa kroppar och deras olika medvetanden, liksom. Som helhet är i varje fall Vis à Vis ett ganska piggt avsnitt. Det är förstås alltid kul när alien of the week visar sig vara en lurifax, men det här avsnittet bjussade ändå på några extra oväntade twists and turns. Men mycket mer än ett lite svagt medelbetyg blev det inte den här gången.

Nu var det här ett ganska seriöst avsnitt, men det hade varit roligare att se den här storyn gjord som fars. En förväxlingskomedi (bokstavligt talat), kanske? En springa-i-dörrarna-fars där alla hela tiden pratar med en annan person än de tror. Får se om det förslaget känns lika relevant en dag som jag inte är bakfull.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 542 tv-avsnitt.

Power Play. Det där ljusbollarna från straffkolonin kapar Enterprise.

tng power play ny

Nu blev det lite tuffare tag igen. Jättetufft, faktiskt. Och hårt. Och aggressivt. Och personlighetsförändrat. Trois, Datas och O’Briens kroppar tas över av små tingelingbollar av ljus när de tre är ute på en expedition på en ogästvänlig måne. Väl ombord på Enterprise så kapar den bodysnatchade trion skeppet också. Ett slags dubbelkapning, helt enkelt.

För att ge handlingen ytterligare en twist så säger de tre kaparna att de är själarna från besättningen på Essex, ett gammalt federationsskepp som krashade på månen. Nu vill de hämta själarna från besättningen för att på det sättet äntligen kunna lämna månen, och dö i frid. Eftersom Star Trek inte sysslar så mycket med spöken så visar det sig förstås att det hela är en avancerad flyktplan. Månen som Enterprise lockats till på genom Essex gamla nödsignal visar sig vara en fångkoloni, och de gulliga tingelingbollarna tre brottslingar som planerar att frita alla fångarna på månen.

tng power play 2Det roligaste med det här avsnittet är väl att tre av skådespelarna (Marina Sirtis, Brent Spiner och Colm Meaney) efter sådär drygt hundra avsnitt äntligen får spela något annat än de gamla vanliga rollfigurerna (Spiner hade i och för sig redan fått spela sin onda bror, så det är nästan lite fusk att han får ytterligare en chans att spela ett råskinn här). Och de gör det med uppenbar frejdighet. Gisslandramat på Ten Forward blir bitvis lite läskigt, framför allt när den hjärnkapade O’Brien inte känner igen sin fru och deras barn. Och att Data får chansen att strypa Picard känns ju också som ett härligt moment. Kanske lite terapeutisk för castens välmående så här långt in i serien. Jag inser på nytt hur mycket jag saknar ondska som egenskap bland personalen ombord på Enterprise, men man får vara tacksam att den lånas in då och då genom olika främmande hjärnkontrollerande varelser – just onda dubbelgångare/övertagna medvetanden är ju trots allt en stapelvara i Star Treks plot device-förråd. 

tng power play 4Två saker jag tänker på: 1. Det märkliga i att en sån där energiboll/själ kan överta ett artificiellt medvetande som Datas (jo, det finns förstås en massa frågor man kan ställa kring det faktum att jag diskuterar det trovärdiga med energibollar som innehåller flera hundra år gamla människors medvetande, men ändå). 2. Att de tre kaparna faktiskt avbryter sin plan inför risken att deras medfångar ska dö. Så mycket för brutala råskinn.

Ett helt okej avsnitt som inte lämnar några bestående spår, mer än kanske att jag minns det som lite tjatigt. Och så tar jag mig ytterligare en gång för pannan när det gäller säkerhetssystemen ombord på Enterprise. Hur lätt kan det vara att ta över det där skeppet, egentligen? Eller har man medvetet byggt in hundra genvägar och omvägar i systemet för att ha en utväg om en främmande makt tar över skeppet?

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 217 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtionde inlägg i årets #blogg100-utmaning.