Ett gisslandrama på planeten Mordan IV får den gamla starfleet-veteranen Mark Jameson att på nytt fara ut i rymden för att agera medlare. Men i själva verket är alltsammans en fälla. Mordans ledare Karnas vill hämnas på Jameson, som en gång i tiden bestämde sig för att bryta mot generalorder ett. Han gav avancerade vapen till bägge sidor i en uppslitande militär konflikt på Mordan. Det ledde sedan till ett fyrtio år långt, blodigt krig mellan två jämnstarka motståndare. Och nu är det dags för Jameson att betala för det han gjort.
När jag såg på Too short a season kunde jag inte sluta att tänka på originalseriens A private little war. Där är det Kirk som bestämmer sig för att beväpna den ena sidan av två stridande parter, eftersom klingonerna ger deras motståndare vapen. Det avsnittet kan ganska lätt läsas som en förmildrande kommentar till det kalla kriget, upprustningen och situationen i Vietnam på 60-talet. Men när Kirk går med på att skapa en terrorbalans på planeten så bryter han också mot generalorder ett – att man inte ska lägga sig i interna konflikter på planeterna man besöker. Det här avsnittet går nästan att se som en fristående fortsättning till A private little war. Vad hände sen, efter att Kirk och hans mannar for iväg?
Jameson har alltså gjort ett liknande övertramp som Kirk, men har på något vis lyckats hålla det hemligt. Efter sin tid på Mordan har han haft en lång och framgångsrik karriär – trots att han indirekt varit med och skapat en humanitär katastrof på planeten. Det är den hemligheten han inte vill ska röjas, därför åker han till Mordan trots att han inser att han far rakt in i en fälla.
Jameson, som är gammal och sjuk, bestämmer sig för att åtminstone försöka möta Karnas på lika villkor rent fysiskt. Därför tar han en drog som vänder åldrandet. Ett mytomspunnet medel som han kommit över på ett av sina tidigare diplomatiska uppdrag. Ja, han tar till och med två doser, för att bli ung och stark ännu snabbare. Och Jamesons föryngringsprocess är väl också avsnittets egentliga huvudhandling. För varje scen som skådespelaren Clayteon Rohner dyker upp i så har man tagit bort lite av den missklädsamma och undermåliga åldringssminkningen som man använt för att få honom att se gammal ut. Det hela slutar förstås i en katastrof. Jamesons kropp klarar inte av processen som ska förnya hans celler och Karnas får se sin fiende dö framför honom istället för att ha nöjet att ta livet av honom själv.
I The Star Trek The Next Generation Companion beskriver regissören Rob Bowman Too short a season som ett “sit-and-tell”-avsnitt med alldeles för mycket dialog. Jag håller med (även om det för en gångs skull finns med en ordentlig eldstrid i en gammal kulvert) och tycker nog att det stämmer in på ganska många av de avsnitt jag sett av The Next Generation. Här blir resultatet i vilket fall rätt segt. Sminkningen som ska få oss att tro på det omvända åldrandet är dessutom alldeles för kass. Och rollfiguren Jameson går från att vara osympatisk till outhärdlig. Ingen blir ledsen när han dör, knappt ens hans fru.
Det här har vi sett förut: När Jameson tappar kontrollen över sin föryngringskur så tänkte jag förstås också på The Counter-clock incident från den animerade serien, där hela besättningen på Enterprise förvandlades till bebisar. Mycket riktigt var tanken i ursprungsmanuset att Jameson skulle bli 14 år gammal, och inte längre komma ihåg sin fru. Det hade varit ett mer intressant avsnitt än det som nu blev realiserat.
Betyg: 4/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 118 tv-avsnitt.
Ett litet tag så kanske man kunde tro att avsnitten skulle börja bli bättre, men så står vi här igen med ännu ett typiskt avsnitt från första säsongen och ännu ett halvdant, relativt tråkigt avsnitt.
Sminkningen på gamle Jameson är ganska dåligt gjord, och inte heller hur han spelar honom är speciellt övertygande. Men framför allt, trots alla övriga problem som de här tidiga avsnitten innehåller, så märks det återigen hur bristfälligt handlingen och manuset är. Det finns ingenting där. Ingen spänning, inget tempo, inget som är speciellt intressant. Dessutom handlar det hela om en karaktär som vi inte vet något om istället för de vi känner, och han är inte ens speciellt charmig eller omtyckt. Det är inte konstigt om man blir lite trött i den här säsongen, det är snarare så att att det är too long a season…
Jag vill dock poängtera att jag inte nödvändigtvis tycker att det dialogtyngre TNG är ett problem i sig själv. Det är en ganska typisk sak för TNG, dialogen, och generellt sett så blir inga av de framtida serierna så äventyrsfulla som TOS. Så man skulle kunna säga att det är lite Trekkigt generellt att det är ordentligt med dialog, diskussioner och tankar, om än kanske i mindre grad än i TNG. Däremot och det är viktigt, så är det då ännu viktigare att det faktiskt finns något där att tala om, att det finns något intresse, att man kan skapa någon spänning och manuset i sig är välskrivet. Det har ju knappt några av de här tidiga avsnitten, så de är egentligen väldigt dåliga exempel på hur bra man kan göra den här typen av avsnitt. Senare i TNG, när det blir bra som sagt, så kommer det hela att göras mycket bättre och det kommer finnas gott om s.k. dialogtunga avsnitt som är väldigt fängslande och intressanta.
Ganska kul tanke där om Kirk & Co. för övrigt. Nu var ju deras situation lite annorlunda, vad jag minns av det här avsnittet, då de kan argumentera att de bara försökte återställa balansen och efter att Klingonerna utrustat en part i konflikten. Men ja, det tål att funderas på vad för typ av humanitär katastrof det där skapade. 😛