The Savage Curtain. Det med president Lincoln och den pratande bajskorven.

Ja, herrejisses. När jag såg bilderna från det här avsnittet förväntade jag mig det värsta. Abraham Lincoln i Star Trek. Det blev inte fullt så pinsamt som jag hade befarat. Bara mediokert på alla sätt och vis.

Det här är tredje eller fjärde gången som Star Trek-producenterna kör konceptet “en form av gladiatorspel på liv och död iscensätts av aliens för att testa mänsklighetens förmågor”. I The Savage Curtain är det märkliga stenvarelser på en ogästvänliga planeten Excalbia som försöker klargöra skillnaden mellan gott och ont genom att samla ihop två dream team som får slåss mot varandra. På ena sidan Kirk, Spock, samt något slags inkarnationer av Abraham Lincoln och den Vulcanske hjälten Surak. På den andra slåss brutala ledare och kända förbrytare. Från Star Treks eget universum kommer överste Green (opportunist och rasbiolog), Zora (en kriminell och ond vetenskapsman) och Kahless (klingonsernas historiska chefsideolog). De tre förstärks av Djingis Khan. Vilket gäng!

Men innan fajten kommer igång har vi först fått vara med om de märkliga scenerna när Abraham Lincoln besöker Enterprise. Han tas vördnadsfullt emot och får göra en rundvandring på skeppet. När han träffar Uhura råkar han använda n-ordet, något hon inte har något emot. “But why should I object to that term, sir? You see, in our century we’ve learned not to fear words.” Hmmm. Har svårt att tro att den repliken hade funkat i dagens debattklimat.

När det sedan äntligen är dags för Death Match: goda vs onda blir det jättemärkligt på så många olika plan samtidigt. Det är förstås fullständigt orimligt att se en åldrad Abraham Lincoln i en slagsmålsscen, men å andra sidan är det knappast konstigare än att varelser av sten och lava på något mystiskt sätt kan återskapa personer ur minnesbankerna på ett rymdskepp. Och det blir egentligen aldrig så mycket av det där gladiatorspelet, det är som helhet underväldigande. Man kastar lite hemmagjorda spjut och sten på varandra i en miljö som aldrig känns som något annat än en fattigt inredd filmstudio. Och den där moraliska poängen på slutet som ska förklara meningen med hela spektaklet infinner sig inte riktigt. Om jag verkligen anstränger mig kan jag hitta någon tanke kring det komplicerade med att använda våld för att kämpa för det goda, men det utvecklas aldrig ordentligt.

Inte heller Excalbias invånare får ut något av det här. Kanske hade Kirk trots allt kunnat få ur sig några ord om solidaritet, att kämpa för annat än sin egen vinning eller åtminstone betona lagarbete kontra individualism. Men han verkar mest förbannad över att ytterligare en gång behöva slåss i en märklig där någon fått bestämma reglerna.

Däremot är den excalbiska representanten Yarnek det enda egentliga skälet att se det här avsnittet. Yarnek ska föreställa en varelse gjord av rykande lava och sten. Men hen ser mest ut som en levande bajskorv med klor. Och det är ju alltid roligt.

Betyg: 2/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 22/24. Avsnitt 78 i min Startrekathon.