Star Trek-serier. Gold Key #57. Det med en ödlealien på riddarplaneten.

I väntan på nästa avsnitt av Star Trek: Discovery så fortsätter jag att fördjupa mig i tecknade Trek-serier från sjuttiotalet. Lite längre ner i flödet på sidan så hittar du mer om Discovery.

Efter förra numrets återblick på Hannibal och romarna så blir det fortsatt retrofeeling i det här Star Trek-äventyret. Den här gången blir det en utflykt till en planet som befinner sig mitt i en era som påminner väldig mycket om Jorden på medeltiden. Här finns riddare och tornerspel, men för att vi ska förstå att det här trots allt sker på en annan planet ute i galaxen så har man också slängt in lite gladiatorspel mot en flygande ödla/fladdermus (en idé som i det närmaste känns som en karbonkopia av Sport of knaves som kom ut bara några månader tidigare).

Dessvärre är inte allt toppen på den här planeten. Visst, den nuvarande kungen har fått ett slut på det eviga krigandet mellan en massa småriken, men på kuppen förvandlats till en ondskefull despot. En som som vill tvinga en fager jungfru att gifta sig med honom, trots att hennes hjärta tillhör en annan. Det visar sig att kungen ondska till viss del har att göra med att han följer råden från ett slags siare, ett talande huvud som projiceras i ett heligt tempel. När Kirk och de andra undersöker saken lite mer noggrant upptäcker man att det är en shapeshifter som står bakom den där projektionen (väldigt Trollkarlen från Oz).

Så långt är jag med. Men resten av storyn är en smula förvirrande. Shapeshiftern, som tycker att det är skönast att se ut som en stor ödla (men som kan skaffa sig ett människohuvud om det krävs för att göra ett gott intryck som siare) är ömsom maktgalen och ömsom en förvirrad själ. Han färdades till den här planeten som liten bebis, men hans skepp blev skadat på vägen och i och med det förlorade shapeshiftervarelsen instruktionerna kring vad hens uppgift på planeten skulle vara. Dessutom drabbas han återkommande av hemska migränanfall (någon del av hans gamla skepp som ligger och sänder ut signaler som han inte riktigt klarar av).

Det är rätt rörigt, och dessutom ganska ointressant. Kanske är det inte någon slump att vi nu befinner oss i slutet av den här tidningens livscykel. Storyn är skriven av Star Trek-veteranen Arnold Drake, men visst känns det som att han tröttnat lite på jobbet. Alternativt är lite för ambitiös när han försöker klämma in två, tre storys i den här tidningens ytterst begränsade sidantal. Ett lyckligt slut gör faktiskt bara saken värre.

Det här är nummer 57 av de totalt 61 utgåvor av Star Trek-tidningen som förlaget Gold Key gav ut. Den här tidningen kom ut i november 1978. Så här långt i min Startrekathon har jag dessutom betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 8 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 780 tv-avsnitt.

VOY: Tsunkatse. Det där Seven hamnar i ett gladiatorspel.

Sällan har väl en teaser i ett Star Trek-avsnitt fått mig att bli mig så osugen som den här (jag pratar alltså om den där första scenen innan förtexterna). Här kastas man in i en match i någon form av brutalt och tekniskt uppgraderad fribrottning. Runt ringen jublande folkmassor, bland annat Chakotay och Torres, medan en brutal kamp utkämpas nere på golvet. Den går ut på att man försöker träffa olika plattor på varandras kroppar – lyckas man utsätts motståndaren för någon form av kraftig energiurladdning. Det ser rätt så jobbigt ut, och min första association är att jag hamnat i någon konstig uppgraderad version av orginalseriens Bread and circuses-avsnitt, eller kanske bara Gladiator i rymden. (Först en bit in i avsnittet inser man att det snarare är In Purgatory’s Shadow och By Inferno’s Light som också är uppenbara paralleller.) Det verkar hur som helst stentrist.

Men Tsunkatse visar sig var ett ganska listigt uppbyggt avsnitt, där man i flera steg trappar upp dramat. För givetvis är det där moderna gladiatorspelet precis lika smutsigt och omänskligt som den gamla romartidens spektakel. De tävlande verkar till största delen vara resultatet av en massa kidnappningar. De genomförs av ett kraftigt bestyckat rymdskepp, därifrån sänds också själva matcherna till flera olika arenor. Och ett av Tsunkatse-spelens nyförvärv är alltså Seven of Nine. Hon tas tillfånga tillsammans med Tuvok när de är ute för att kolla på en nebulosa under några semesterndagar. Väl på plats i sin cell i det stora Tsunkatsus-skeppet utpressas hon för att ställa upp i en match. Om hon vill att den svårt skadade Tuvok ska få läkarvård så måste hon ställa upp och slåss.

Eftersom Deltakvadrantens invånare hatar borger mer än något annat så blir matchen en succé. Ett erfaret och biffigt Tsunkatse-proffs (spelad av The Rock) spöar Seven of Nine. Hon blir snabbt bokad till en ny match, den här gången i den röda klassen. Den där man slåss på liv och död. Det kommer publiken att gilla, myser matchpromotorn Penk.

Chakotay och ett gäng andra ur Voyagerbesättningen är faktiskt på Sevens första match. Det de tyckte var en kul och spännande sport visar sig vara något mycket grymmare (hur de inte gjort den kopplingen tidigare verkar väldigt underligt). Alla försök från Voyager-crewens sida att rädda Seven misslyckas. Torres upptäcker att matchen är direktsänd från någon annan plats, och det tar ett tag innan man inser att det är från ett rymdskepp. Och när man väl hittar Tsunkatsu-skeppet så är det, för att uttrycka det hela i idrottstermer, i en helt annan viktklass än Voyager

Seven of Nine får trots allt en hel del hjälp inför vad som skulle kunna bli hennes sista Tsunkatse-framträdande. En hirog som fajtats i Tsunkatseringen i nio år lär upp henne, och mellan de två uppstår någon form av vänskap. Och det är här som nästa twist kommer. Det är givetvis sin egen mentor som Seven ska möta i matchen på liv och död. Efter nio år är han mer än redo att dö i ringen, och han hoppas att Seven kan bli en värdig motståndare.

På något sätt lyckas till sist Voyager och Delta Flyern (med Janeway vid rodret) tillsammans överlista Tsunkatse-skeppet, och i sista minuten – när Seven of Nine är redo att utdela det dödande slaget mot sin hirogiske vän – transporteras bägge ombord på Voyager. Hirogen kan nu dra iväg och försöka hitta sin försvunne son. Seven lämnas däremot ensam med ånger och tvivel. Höll hon på att mista sin mänsklighet där i Tsunkatse-ringen, när hon var redo att döda sin vän? Tuvok, av alla personer, ger henne några tröstande ord på vägen.

SEVEN: I’ve spent the last three years struggling to regain my humanity. I’m afraid I may have lost it again in that arena. 
TUVOK: You’re experiencing difficult emotions. 
SEVEN: Guilt, shame, remorse. 
TUVOK: Then you haven’t lost your humanity. You have reaffirmed it.

En något deppig definition av mänsklighet, kanske, men också en replik som är lite typisk för ett avsnitt som hela tiden visar sig ha nya bottnar. Och vetefan om man ändå inte fick till de där fajtingscenerna på ett i varje fall hyggligt lyckat sätt. Just slagsmåls- och stridsscener tycker jag ofta känns lite taffliga i Star Trek-avsnitten. Här kan man i och för sig skylla en viss tafflighet på att Seven ju faktiskt inte är någon som inte är helt nere med kampsport.

Några skönhetsfläckar finns det väl. Som det helt meningslösa i att Voyager-crewen står och skriker till Seven när de ser henne gå in på Tsunkatse-arenan. Inte bara för att det hela visar sig vara en hologramsföreställning, utan också för att jag inte är helt säker på vad Seven skulle göra med kunskapen om att hennes kollegor står och ser på när hon får stryk. Det är ju inte som att de springer ner på arenan för att rädda henne.

Jag är väl också en smula…fundersam kring castingen av Jeffrey Combs i rollen som Tsunkatsupromotern Penk. Mest för att han spelade den Peni i stort sett exakt som han gjorde Weyoun i Deep Space Nine. The Rock var väl däremot ett lyckokast, och kanske också orsaken till att det här var det avsnitt under säsongen med högst tittarsiffror. Hela avsnittet är egentligen ett enormt lyckat exempel på crosspromotion av olika program som sänds på samma kanal. UPN, som sände Voyager, var också hemvisten för flera olika wrestlingprogram.

Men det där är randanmärkningar i ett avsnitt som lyckades intresserad mig, fast att det handlade om fribrottning – om än på liv och död.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 625 tv-avsnitt.

The Savage Curtain. Det med president Lincoln och den pratande bajskorven.

st savage 2Ja, herrejisses. När jag såg bilderna från det här avsnittet förväntade jag mig det värsta. Abraham Lincoln i Star Trek. Det blev inte fullt så pinsamt som jag hade befarat. Bara mediokert på alla sätt och vis.

st savage 3Det här är tredje eller fjärde gången som Star Trek-producenterna kör konceptet “en form av gladiatorspel på liv och död iscensätts av aliens för att testa mänsklighetens förmågor”. I The Savage Curtain är det märkliga stenvarelser på en ogästvänliga planeten Excalbia som försöker klargöra skillnaden mellan gott och ont genom att samla ihop två dream team som får slåss mot varandra. På ena sidan Kirk, Spock, samt något slags inkarnationer av Abraham Lincoln och den Vulcanske hjälten Surak. På den andra slåss brutala ledare och kända förbrytare. Från Star Treks eget universum kommer överste Green (opportunist och rasbiolog), Zora (en kriminell och ond vetenskapsman) och Kahless (klingonsernas historiska chefsideolog). De tre förstärks av Djingis Khan. Vilket gäng!

st savage 4Men innan fajten kommer igång har vi först fått vara med om de märkliga scenerna när Abraham Lincoln besöker Enterprise. Han tas vördnadsfullt emot och får göra en rundvandring på skeppet. När han träffar Uhura råkar han använda n-ordet, något hon inte har något emot. “But why should I object to that term, sir? You see, in our century we’ve learned not to fear words.” Hmmm. Har svårt att tro att den repliken hade funkat i dagens debattklimat.

När det sedan äntligen är dags för Death Match: goda vs onda blir det jättemärkligt på så många olika plan samtidigt. Det är förstås fullständigt orimligt att se en åldrad Abraham Lincoln i en slagsmålsscen, men å andra sidan är det knappast konstigare än att varelser av sten och lava på något mystiskt sätt kan återskapa personer ur minnesbankerna på ett rymdskepp. Och det blir egentligen aldrig så mycket av det där gladiatorspelet, det är som helhet underväldigande. Man kastar lite hemmagjorda spjut och sten på varandra i en miljö som aldrig känns som något annat än en fattigt inredd filmstudio. Och den där moraliska poängen på slutet som ska förklara meningen med hela spektaklet infinner sig inte riktigt. Om jag verkligen anstränger mig kan jag hitta någon tanke kring det komplicerade med att använda våld för att kämpa för det goda, men det utvecklas aldrig ordentligt.

st savage 1Inte heller Excalbias invånare får ut något av det här. Kanske hade Kirk trots allt kunnat få ur sig några ord om solidaritet, att kämpa för annat än sin egen vinning eller åtminstone betona lagarbete kontra individualism. Men han verkar mest förbannad över att ytterligare en gång behöva slåss i en märklig där någon fått bestämma reglerna.

Däremot är den excalbiska representanten Yarnek det enda egentliga skälet att se det här avsnittet. Yarnek ska föreställa en varelse gjord av rykande lava och sten. Men hen ser mest ut som en levande bajskorv med klor. Och det är ju alltid roligt.

Betyg: 2/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 22/24. Avsnitt 78 i min Startrekathon. 

The Gamesters of Triskelion. Lättklädda gladiatorer och konserverade hjärnor.

st game 5st game 7Här gick jag runt och trodde att tv-formatet Gladiatorerna introducerades i amerikansk tv under det sena 80-talet. Men det visar ju sig att det, precis som nästan allt annat inom amerikansk populärkultur, är ett koncept som fötts fram ur Star Trek. Hur ska man annars förklara likheterna med det här avsnittet: vi pratar om nästintill identisk kostymdesign, liknande slagsmål med stora pinnar, och märkliga regler om var man får och inte får ha fötterna under fajterna.

The Gamesters of Triskelion är också ett sorts kidnappningsdrama. Uhura, Kirk och Chekov förs utan förvarning bort från Enterprise. Det säger bara blip och så är har de försvunnit (från början var det meningen att deras rymdskyttel skulle dras in mot en främmande planet, men det var både lite tjatigt och dyrare än den här MYCKET smidiga lösningen). På en sekund förflyttas de tre till en gladiatorarena på en främmande planet, får en sorts digitala fotbojor runt halsen och får sig tilldelade varsin tränare. I Uhuras fall är det en man som också ska ligga med henne – men hon lyckas skjuta upp den schemalagda parningen genom våldsamt motstånd (bara idén att introducera någon sorts våldtäktskultur i ett förhållandevis barnvänligt program som Star Trek förvånar en del.). Chekov får en kvinnlig tränare med mörk röst – och hans skräck inför att kanske tvingas ha sex med henne är tänkt att vara avsnittets stora transfobiska/humoristiska inslag. Och Kirk får förstås en babe med minimal outfit och långt, grönt hår.

st game 4Enterprisarna har fraktats till planeten för att vara det mänskliga inslaget i ett slags gladiatorspel, vars syfte är att underhålla planetens härskare. Det visar sig vara tre självlysande hjärnor – varelserna har nått en så hög nivå att de helt enkelt avskaffat sina kroppar. Men nu verkar de ha glömt vad de skulle göra med all den där förfiningen, och istället utvecklat ett gravt spelberoende. Varje gladiatorfajt går ut på att de slår vad om vem som kommer att vinna. Någon nytta av pengarna de satsar har de däremot inte, förutom för att köpa nya slavar/gladiatorer till nästa omgång.

st game 6Kirk lyckas rädda sin besättning på de enda sätt han egentligen vet. Han slåss i gladiatorispelen och hånglar med sin tränare. Och genom att slå vad med de spelmissbrukande jell-o-hjärnorna så lyckas han få hela sin besättning fri. Veckans flickvän måste han däremot lämna kvar på planeten – lika bra tycker jag. Man ska inte stanna kvar hos pojkvänner som slår en i huvudet.

Sammanfattning: Fajting, hångel och hjärnor gjorda av Jell-O. Känner att jag börjar bli otålig och längtar efter längre dramaturgiska bågar och avsnitt som hänger samman. De här olika singelavsnitten som utspelas på olika planeter blir lätt lite enahanda om de inte utvidgar Enterprise-universumet och det sammanhang serien utspelas i, alternativt har något verkligt spektakulärt att bjuda på. Grönt hår och självlysande hjärnor räcker inte så långt längre! För övrigt är jag astrött på det här att McCoy alltid ska tjafsa emot när någon försöker fatta beslut (framför allt Spock) och att Scotty ska säga att allt är omöjligt. Jo, jag vet att det blev roliga klichéer efter ett tag. Men ändå. Jag hade sparkat så tjatiga medarbetare om jag varit Kirk.