ENT: Observer Effect. Det med organierna och det livsfarliga viruset.

I väntan på ett nytt Picard-avsnitt passar jag på att beta av lite gamla Enterprise-episoder. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Skäms lite nu. Har ju hållit på att gnälla över bristen på sammanhängande avsnitt inom Star Trek-franchisen under nästan hela den här bloggens livslängd. Och när jag nu, i och med Enterprise, fått en serie som verkligen satsar på det…ja, då faller jag förstås i farstun över ett fristående avsnitt och tycker att det är helt fantastiskt vad man kan uträtta när man inte behöver jobba med sammanhängande storylines. Aldrig är man nöjd, liksom.

Men det här är också en renodlad bottle episode, där det inte dyker upp en endaste liten gästskådis eller nybyggd scenografi. Det blir ju så när veckans alien är en livsform utan kropp. I det här fallet organier, kända från avsnittet Errand of Mercy. Ett gäng filurer med höga krav på de existenser de skulle kunna tänka sig utbyte med. I det här avsnittet får vi vara med om det som de räknar som ett slags antagningsprov: ett komplicerat och silikonbaserat virus som finns på en planet som organierna övervakar. På 10 000 år har ingen lyckats hitta ett botemedel mot viruset, och därmed har heller inte organierna hittat några nya polare. Men de fortsätter att följa varje misslyckande som sker. Intresserat, uppmärksamt – om än en smula distanserade.

I det här avsnittet hoppar två organier mellan olika kroppar, men av det de säger förstår vi att den ene är en avtrubbad veteran som hängt med och sett många besättningar duka under av viruset, medan den andre är frågvis och inte verkar tycka att det är fullt lika kul att se folk dö, utan att kunna göra något för att rädda dem.

Det är Hoshi och Tucker som blir smittade först, efter en spaningstur nere på planeten. Och för en gångs skull i Enterprise är det en sjukdom som inte går att avfärda eller bota genom att Phlox vispar ihop något nytt dunderbotemedel. De två sjuka tynar verkligen bort framför våra ögon. Ja, vi får följa med dem ända fram till dödsbädden – om än avbrutet av vissa incidenter. Som när Hoshi börjar prata på en massa språk på en gång, samtidigt som hon använder sin mönsterkänsla för att komma på låskoden till det isoleringsrum där hon och Tucker sitter inspärrade. (Lite halvmysig tittning när jag skriver det här, och hela världen verkar ha Coronaångest.)

Berättelsen kantas också av kommentarer från organoiderna, mer eller mindre absurda och olycksbådande konversationer. Samt mer eller mindre stela interaktioner med resten av besättningen. Av samtalen att döma verkar scenariot antingen sluta i att alla ombord på skeppen blir sjuka, eller att man dödar de infekterade redan innan de tagit sig sill skeppet. Att man, som här, försöker ta hand om sina sjuka är något ganska unikt.

Man försöker verkligen in i det sista testa olika botemedel, och Archer bestämmer sig för att antagligen offra sitt liv medan man håller på (han tar av sig handskarna på skyddsdräkten för att kunna fixa en inställning inför en strålning av de sjuka). När Hoshi till sist dör så får den ene av de två rymdvarelserna nog. Han tycker att man måste göra ett undantag från organiernas hårda måttstockar. Visserligen har inte människorna lyckats komma på ett sätt att knäcka det där viruset – men de har visat medmänsklighet. En nog så unik och ovanlig egenskap ute i galaxen. Och i ett litet brandtal övertalar Archer de två om att de i alla fall inte behöver låta varelser dö för att göra sitt lilla antagningstest till den helt medlemslösa föreningen för organiernas vänner – och att deras attityd och känslokyla är helt…wait for it…omänsklig!. (En lite extra rolig detalj här är att när de två organierna faktiskt bestämmer sig att prata, gör det genom de nyss avlidnas kroppar – någon som skrev det här hade i alla fall lite humor.)

Förutom det där människoförhärligande slutet så kvalar faktiskt Observer Effect in som ett av de starkaste som gjorts under Enterprise. Underfundigt, och en blandning av humor och stor dramatik. Man bryter också av mot det vanliga scenariot när det gäller den här typen av intriger. Den här gången försöker inte mänskligheten spåra upp vem som är besatt av utomjordingen, och de främmande varelserna är inte i första hand ute efter att förstöra för människorna. Men även passivitet kan ju ha ödesdigra följder.

Nu blir det ingen fortsatt kontakt mellan organierna och människorna, i stället suddar man bort lite närminne från de som man varit i kontakt med, samtidigt som man räddar Hoshi och Tucker till livet. Archer, däremot, gör det enda rätta innan han lämnar planeten med det dödliga viruset – sätter upp en varningsboj, så inte fler ska bli smittade.

Betyg: 9/10

Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 11/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 753 tv-avsnitt.

The naked now. Det där knäppviruset från 1966 slår tillbaka. Och Data har androidsex.

tng naked now “Många av avsnitten i första säsongen är helt och hållet eller delvis en återvinning av idéer från TOS”. Så skrev Linnéa i en av kommentarerna till mitt förrförra blogginlägg om Star Trek: The Next Generation, och redan efter seriens andra avsnitt förstår jag vad hon menar. I The Naked Now återvänder nämligen viruset som gjorde folk galna i originalseriens avsnitt The Naked Time. Man kan antingen kalla det greppet för en stilig hyllning till 60-talsserien, eller som ett tecken på akut idébrist hos Next Generations författarteam.

Förlagan The Naked Time är förresten ett av mina favoritavsnitt i originalserien. Det är så härligt bisarrt och flippat när i stort sett hela besättningen blir spritt språngande galna. Sulu springer runt i bar överkropp med ett svärd i högsta hugg och tror att han är en av de tre musketörerna. Någon annan målar subversiva budskap på väggarna (kanske inte så revolutionärt med “Love Mankind” i och för sig, men gulligt och läskigt samtidigt när någon står med galen blick och pensel efteråt). Spock sitter och gråter för sig själv. Det var som att allas skuggsidor kom fram i ljuset när de blev smittade av det mystiska viruset i det där avsnittet. I The Next Generations nya version så håller man sig till mer lättfattliga liknelser. Alla raglar liksom runt som om de var fulla, eller eventuellt lite höga. Det betyder att flera av dem också kan jobba och nästan få saker och ting gjorda genom virusdimman.
Några får till och med lite väl mycket gjort. Jag är inte helt säker på om jag verkligen ville veta allt om den syntetiske besättningsmedlemmen Datas fysiska funktioner som avslöjas i det här avsnittet (framför allt inte efter att bildgooglat och råkat snubbla över åtminstone ett exempel på oanständig fan-art).

tng fully functionalFör er som inte är helt insatta i The Next Generations persongalleri så är Data, som namnet så passande antyder, en android. Han passerar i stort sett som människa – om man inte hakar upp sig på hans något metalliska hy, den sociala inkompetensen samt den totala oförmågan att förstå skämt. Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys har ju gett prov på sin misstro gentemot artificiell intelligens många gånger tidigare i serien, i The Next Generation nöjer han sig med att driva med stackars Data som fyller rollen som seriens stående driftkucku. Men Data fungerar också en sorts kombinationsersättning av originalseriens skeppsdator och Spock. Han bidrar ständigt med information i form av långa, torra utläggningar (även om han då och då kommer på sig själv med att vara osedvanligt torr). Och missförstå mig rätt, Data är en av de mest sympatiska rollfigurerna i den här serien.
tng naked now 4Men nu till snusket. I The Naked Now får nämligen Data bevisa att han är “fully functional” även i sänghalmen. Det är den kvinnliga säkerhetsofficeren Tasha Yar som får fullständigt kåtslag av viruset som sprids på skeppet och därför lockar med sig Data för en seriös session av älskog på sitt rum (för att vi ska förstå hur sugen hon är byter hon ut sin lesbo-chica tomboy-frilla mot en Lisa Stansfield-look).

The Naked Now gav mig trots allt lite nytt hopp om TNG. Det fanns ett visst mått av humor, någon form av spänningsmoment och upphovspersonerna bevisade att de vågar flippa ut lite. Och prata om sex.

Andra höjdpunkter: Patrick Stewart underspelar förstås kapten Jean-Luc Picards berusning. Finast är det när han plötsligt brister ut i ett hoppsasteg mitt i en scen. Så rar form av framsläppt galenskap.

tng naked now 3Men ganska trist att: allt hopp om att den irriterande tonåringen Wesley Crusher inte skulle få allt för mycket tid i bild krossades i och med det här avsnittet. Ungjäveln barrikaderar sig i maskinrummet och är typ den som ensam räddar Enterprise från att gå under. Det där flinet alltså. Hatar det.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 105 tv-avsnitt.

TOS: The Naked Time – spritt språngande i yttre rymden

IMG_1221

Lyckan!

Ytterligare ett guldavsnitt. Även om det börjar sorgligt. Ja, nästan makabert. Enterprise är på väg till en döende planet för att hämta upp personalen på en forskningsstation. Men när de kommer dit är alla döda. Bland annat har en man dött av förfrysning medan han duschat med kläderna på! Det visar sig så småningom att allt beror på ett virus som får människor att mista sin självbehärskning, och snart börjar det spridas även bland personalen på Enterprise.

IMG_1218Det finns så mycket att älska i det här avsnittet. De röda skyddsdräkterna med guldmönster som Spock och hans medhjälpare bär under sitt besök på forskningsstationen, till exempel. Så vacker att se på, och så fullständigt värdelös som skyddsplagg – den är inte tät någonstans. När personalen på Enterprise blir galna är det också på ett oftast frejdigt och härligt sätt. Sulu får till exempel för sig att han är en av de tre musketörerna. Spock gråter (ja, det är sant — och precis så fantastiskt som det låter). Och Kirk börjar prata om Enterprise som sin älskarinna. Precis innan han ger Spock så många örfilar att jag är förvånad att lösöronen sitter kvar. Här är några saker som händer när besättningsmän på Enterprise ger efter för det inre trycket:

IMG_1223IMG_1225  IMG_1226IMG_1227      IMG_1231  st naked 2

Att placera ett sånt här avsnitt – som egentligen bygger på att man känner rollfigurerna och därför blir chockade över deras skuggsidor – så här tidigt i säsongen är något av ett vågspel. Samtidigt lyckas de flesta av de förryckta personerna spela över på ett så härligt sätt att man inte kan låta bli att tycka om det.

Jag älskar att Star Trek redan under första halvan av sin första säsong tar itu med de där idéerna som andra serieskapare brukar vänta med tills de testat alla andra möjligheter. Alla serier borde innehålla minst ett avsnitt där ensemblens självcensur och självbehärskning går förlorad!

Dessutom tror jag att det här är första avsnittet där Spock använder sig av sin Vulcan Nerve Pinch. Har inte hunnit kolla i läggen, men tycker mig inte ha sett den innan?

Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här blogginlägget avhandlar avsnitt 4/29 av säsong 1/3 av Star Trek: The Original Series . Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 tv-avsnitt.