VOY: Tinker, Tenor, Doctor, Spy. Det där hololäkarens dagdrömsexperiment blir verklighet.

Temat med drömmar och en allmän osäkerhet kring vad som egentligen är på riktigt av det man ser i ett Voyager-avsnitt fortsätter. Direkt efter det klingonska dödsriket i Barge of the Dead får vi nu följa med in i hololäkarens dagdrömmar. Han har mixtrat med sitt program för att bli mer mänsklig, och givetvis blir resultatet knas.

Dagdrömmar. Det låter kanske inte som en jättefarlig sak att lägga in i ett datorprogram, men i hololäkarens fall går det ganska snart fel. Drömmarna börjar i och för sig med mestadels rätt gulligt innehåll, som till exempel att bota Tuvok när han hamnar i ett oväntat tillstånd av Pon Farr mitt på en party på Voyager. Men sedan accelererar det snabbt, och övergår till mer avancerade fantasier där han till exempel tar över som kapten och besegrar borgerna med ett påhittat vapen, en “photon cannon”. I takt med att drömmarna börjar bli allt mer storslagna så börjar hololäkaren också få det allt svårare att kontrollera dem. Stup i kvarten försvinner han in i något fantastiskt äventyr, som han också börjar få svårt att skilja från verkligheten.

Det här låter kanske som ett ganska typiskt avsnitt med Pinocchiosyndrom-tema, men de allt mer ambitiösa Voyager-producenterna har skapat ytterligare ett lager i berättelsen. En fientligt inställd typ av aliens ligger nämligen och spejar på Voyager på avstånd. En ur alienbesättningen, Phlox, lyckas få kontakt med hololäkarens databas och använder den som ett sätt att få en inblick i livet ombord på Voyager (främst är han intresserad av hur farlig dess besättning är och hur mycket vapen de har). Problemet för den stackars alienspejaren är ju att han sitter och tjuvkikar på en hololäkare som helt förlorat kontrollen över sina allt mer storhetsvansinniga dagdrömmar. Inte den mest tillförlitliga researchen inför ett en eventuell attack på Voyager.

I hololäkarens dragdrömmar är han nämligen hjälten som löser alla problem, oavsett hur komplicerade de är. Inte bara tar han över ledarskapet för hela Voyager och krossar påhittade fiender med uppdiktade vapen, dessutom är kvinnorna ombord som galna i honom i hans fantasier. Vilket förstås blir väldigt pinsamt för alla inblandade när man lyckas gestalta hololäkarens drömmar på ett holodäck. B’Elanna får till exempel se en kopia av sig själv gråta efter att ha blivit dumpad av hololäkaren. Medan Seven upptäcker en fantasi där hololäkaren gör ett nakenporträtt av henne. (Att man ens gick in och började övervaka hololäkarens hjärna på det här sättet beror på att han höll på att klättra rakt in i warpkärnan när han efter en dagdröm var fullt övertygad om att det var det enda sättet att rädda Voyager på).

Det är slutet på det här avsnittet som jag irriterar mig på. Jag tycker att det är lite orimligt att Phlox, spejaren på det främmande alienskeppet, blir så pass investerad i hololäkaren och hans öde att han hjälper till att rädda Voyager från sitt folks attack. I avsnittet motiveras detta med att han är rädd för att felaktigheterna i de rapporter som han lämnat till sina överordnade ska upptäckas. Men här finns också en ton av beundran, det verkar som om Phlox drabbats av en distans-bromance kring hololäkaren, Det blir en smulta töntigt.

Och så knyts allt samman med ett lite tramsigt slut där hololäkarens fantasier om fotonkanonen blir just det som räddar Voyager från fiendens attack. Han får till sist leva ut sin fantasi, och det blir den som räddar hela skeppet och besättningen på riktigt. Fast kanske blir det inte bara en engångsföreteelse. Hela den här incidenten har förändrat en hel del ombord på Voyager. Janeway har (ytterligare en gång) blivit påmind om att hololäkaren har mer djup och kompetens än hon vanligtvis tar in. Därför drar hon igång ett forskningsprojekt kring hur man ska skapa den databas som hololäkaren själv föreslagit. ECA, emergency command hologram. Det var väl på tiden, tänker jag, som på nytt känner att det här avsnittet kommer lite för sent i serien. I mina ögon har hololäkaren redan gjort sig förtjänt av den här möjligheten. Att bara lita på att de biologiska livsformerna ska kunna ta hand om skeppet gör det faktiskt alldeles för sårbart.

Två saker tycker jag lite extra om i det här avsnittet. 1. Att Phlox folk detaljstyrs av en hierarki som de tillfrågar genom en datormaskin, som sedan säger ja eller nej. Samt hololäkarens fantasiscen som besättningen smygtittar på via holodäcket. där han målar av Seven of Nine naken. Janeways kommentar: ” He does the hands very well”.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 614 tv-avsnitt.

VOY: Nothing Human. Det med en alien-alien som attackerar B’Elanna och den etiske hololäkarkonsulten.

Ibland undrar man ju hur bra säkerhetstänket egentligen är på Voyager. Att transportera över en okänd döende alien är ju det moraliskt riktiga valet, men den här gången ledde det till riktigt allvarliga problem. Den okända livsformen besvarade nämligen gästvänligheten genom att kasta sig rakt igenom säkerhetsfältet i sjukstugan, upp i B’Elannas ansikte och tog sedan kontroll över hennes livsuppehållande funktioner. Lite som varelsen i Alien när den planterar en parasit i offrets mage. Fullt så ondskefull är dock inte den här varelsen, den använder snarare B’Elanna som ett slags respirator som håller den vid liv. Torres mår däremot inte lika bra av den här behandlingen.

Hololäkaren kan inte själv ta tag i det här problemet, det visar sig att endast en begränsad del av skeppets medicinska databaser ryms i hans arbetsminne. Någon kommer då på idén att skapa en hololäkarkonsult, som i det är fallet kan hjälpa till med främmande rasers biologi. Hololäkaren får själv välja ut vilken fysisk form som den nye konsulten ska ha, dessvärre väljer han det cardassiska rikets motsvarighet till doktor Mengele.

Hologramupplagan av Crell Moset verkar liksom vara supertrevlig och kunnig. Men under ockupationen av Bajor ska hans verkliga förebild ha använt sig av fångar som försöksdjur. Det kommer fram när en av besättningsmännen från Bajor känner igen honom (den där besättningsmannen känner däremot inte jag igen, honom har vi däremot inte sett tidigare på Voyager). Den före detta Maquiskrigaren Torres gillar inte heller hur den nye assistenten ser ut. Hon vägrar att bli behandlad av en cardassier.

Avsnittet laddar för en etisk och moralisk frågeställning, som jag tycker att man aldrig riktigt mäktar att ta ända in i mål. Kanske för att sambanden mellan orsak och verkan är lite indirekta. Det är ju trots allt inte doktor Moset själv som är ombord på Voyager, och hologramversionen av honom säger sig inte ha fått med sig minnen från övergreppen i sin databas. Det är inte heller forskningsresultaten som kommit fram genom den här vidriga forskningen som man ska använda för att hjälpa Torres, utan hans expertis inom exobiologi. I det här fallet att kunna behandla en icke-humanoid varelse. Och, sist men inte minst, hur hamnade doktor Moset ens i Voyagers databas till att börja med? Är inte hans övergrepp kända? Har inte Federationen ett etiskt råd som har tagit ställning till sånt här? Det kan ju inte vara första gången den här typen av information dyker upp?

Om verkligen all kunskap som Voyager använder sig av är etiskt granskad, så borde ju inte Seven of Nine få jobba med sin borgteknik ombord. All den kunskapen är ju inhämtad genom assimilering, ett extremt övergrepp om något. Till sist bestämmer sig Janeway för en kompromiss. Holo-Moset får användas för att rädda B’Elanna, efter det får hololäkaren ta beslutet om vad som ska hända med honom. B’Elannas liv är helt enkelt viktigare än att hålla sig stenhårt till etiska principer.

Trots det där etiska dilemmat var jag mest intresserad av den insektsliknande utomjordingen i det här avsnittet. Den såg så rolig ut. Och man hade lagt till ett gulligt snarkljud i scenerna när den satt fast i B’Elanna. I en galax som verkar vara full med humanoider som cirka ser ut som människor, så är det ändå lite upplyftande med en helt främmande ras. Men förutom en närbild på hur det ser ut om man skär itu den, så gavs inte så mycket mer information. Tydligen var de flesta som jobbade med avsnittet under inspelningen mest irriterade på flugvarelsen för att den var så himla ful och plastig. Mest irriterad var Roxann Dawson som spelar Torres. Hon fick ju tillbringa hela avsnitet med att ligga med den där varelsen på magen.

För övrigt verkar det som om Janeway börjar få ordentliga problem med disciplinen hos sin personal. Stort gräl om medicinska principer när hon har möte med sina befäl, och en lite väl frispråkig attityd från B’Elannas sida när hon blir retroaktivt förbannad över att hennes liv blivit räddat av Crell Moset-hologrammet. Det sistnämnda får vi vara med om i en scen där Janeway besöker Torres på hennes rum. Där sitter B’Elanna och bränner någon form av växt vars doft ska kunna driva ut demoner.

JANEWAY: I hope you can understand why I went against your wishes, B’Elanna. Losing you was unacceptable. I know you’re angry, but we need to put this behind us. Understood? 

TORRES: Is that an order? 

JANEWAY: Yes. 

TORRES: You can’t order someone to get rid of an emotion, Captain. 

JANEWAY: And what emotion is that? 

TORRES: You had no right to make that decision for me! 

JANEWAY: I’m the Captain. You’re my crewman. I did what I thought best. I get the feeling there are still a few demons in the air. Let’s hope this does the trick, huh?

Nothing Human slutar med att hololäkaren beslutar sig för att radera Crell Moset-hologrammet. Det som är tänkt som ett “öppet” slut som ska få en att “tänka själv kring vad som är rätt och fel” blir mest lite otydligt tycker jag. Ett avsnitt som jag faktiskt gillade till en början, blev bara sämre och sämre ju mer jag tänkte på det. Frågan är väl därför om inte hololäkarens extremt långa diabildsshow blir det här avsnittets viktigaste segment. Det där han samlat allt från extrema närbilder på Vulcanska fortplantningskörtlar till Paris pinsammaste gyttjebad.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 575 tv-avsnitt.

VOY: Demon. Det med kopiatorlivsformen på demonplaneten.

Kim ger svar på tal när Tuvok tillrättavisar honom på ett möte. Ett av de få tecknen på irritation hos besättningen på Voyager, som ju nu har hängt tillsammans på ett trångt skepp i snart fyra år. Men kaxigheten på mötet är också resultatet av en mindre uppenbarelse för Kim. När han först började på Voyager var han oerfaren och grön, och höll en ödmjuk och låg profil. Men under de fyra åren på skeppet har han ju faktiskt lärt sig massor, och borde egentligen inte finna sig i att bli hunsad av sina kollegor.

Dags att testa en ny självbild helt enkelt, och varför inte börja med att åka ner med en skyttel på en ogästvänlig planet, bli nerdragen i en pöl med trögflytande vätska, få rymddräkten perforerad av en främmande livsform och sedan få sitt dna kopierat. Kanske inte riktigt den belöning Kim väntat sig när han bestämde sig för att ta lite mer plats och våga ta risker. Men friskt vågat, hälften…död. Bra att han övertalade Tom Paris att följa med också, så att även hans bästis kunde ligga och känna livet sakta rinna ur honom på den där dämonplaneten.

Skälet till att man åkte till det där stället från första början var en akut brist på deuterium ombord på Voyager. Och det är tydligen så pass allvarligt att man gå rner på grå beredskap, vilket alltså betyder extremt energisparläge. Alla måste börja sova tillsammans i mässen och andra gemensamma utrymmen, och allt onödigt ombord stängs ner. Den enda planeten i närheten där man skulle kunna utvinna deuterium visar sig vara en riktigt skitplanet, kategoriserad som klass Y, också känt som en så kallad demonplanet på grund av sin giftiga atmosfär, livsfarliga strålning och extrema temperaturer. Det är det här stället som Paris och Kim åker ner till. Grattis!

När de två utsända inte kommer tillbaka använder Janeway skeppets sista energireserv för att landa på den ogästvänliga planeten. Man hittar Paris och Kim, men inte halvdöda som man väntat sig. I stället springer de runt på planeten i sina vanliga uniformer helt utan skydd eller andningshjälp. De berättar att de efter en plågsam, men kort, övergångsperiod kunde andas på planeten och uthärda dess miljö utan problem. Lika bra går det däremot inte när man strålas över till Voyager, där håller de genast på att kvävas.

Ganska snart inser Janeway att det är kopior av Kim och Paris som man kommit i kontakt med. Man hittar också originalens kroppar, som av någon outgrundlig oförutsägbar anledning fortfarande är vid liv. Däremot håller hela Voyager på att sjunka ner i en pöl gjord av den där tröga vätskan som drog ner Kim i början av avsnittet. Det är den där sörjan som skapat kopiorna av Kim och Paris, och nu vill den komma åt resten av besättningen och göra kopior av dem. Gotta catch them all!

När pölen gjorde sina första kopior av människor så var det också rena rama evolutionen för denna flytande livsform. Man uppnådde en helt ny nivå av medvetande, och nu vill pölen ha mer! Det berättar de genom Kim, som lyckas förmedla så pass mycket innerlig entusiasm kring detta jättekliv i evolutionen att Janeway tar pölens drömmar på allvar. Som den skickliga förhandlare hon är, övertygar hon först vätskan att släppa taget om Voyager, och får sedan besättningen att lämna små prover av sitt dna på planeten. I avsnittets sista scen ser vi hur Voyager lyfter från planeten, omgivet av ett helt gäng nyproducerade humanoider (som av någon anledning är gröna?).

Den lite snällare versionen av Invasion of The Body Snatchers, så skulle man väl kunna beskriva Demon. Där det mest förvånande nog ändå är Janeways beredvillighet att ge efter för utpressning, och frimodigt dela med sig av dna till den där pölen. Följer det verkligen generalorder 1? För det verkar som om den där vätskan inte bara kopierar kroppar, utan också minnen och personligheter. Borde inte det betyda att man nu gett bort massor av tekniskt kunnande och Stjärnflottehemligheter till en kvicksilverliknande pöl, vars avsikter man inte vet någonting om.

Demon känns som ett genomsnittsavsnitt, som antagligen var intressantare som idé än utfört. Men ett extra plus för de skitsnygga rymddräkterna med blinkande lampor i olika färger. De kan jag inte minnas att jag sett tidigare i alla fall inte så här snygga och blinkande. Själva planeten som stora delar av avsnittet utspelas på, kändes dock ännu mer studio än vad till och med de där grottorna brukar göra.

En guldstjärna också för termen bioforming, som jag inte hört talas om innan. Ett sätt att göra om människor, och andra varelser, så att de kan leva på platser där de annars inte hade kunnat överleva. Motsatsen till terraforming, alltså.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 551 tv-avsnitt.

VOY: Sacred ground. Det där Janeway letar efter andar för att rädda Kes.

voy sacred ground

En lärdom att ta med sig från det här avsnittet: Om du är på en annan planet och råkar hitta dess kulturs mest heliga altare, spring inte genast fram till det – det kan vara så att det är skyddad av en livsfarlig biogenisk sköld (även om det inte finns en sådan sköld på plats så är det förresten en rätt ouppfostrad sak att rusa rakt in i ett heligt rum utan att kolla eventuella regler och restriktioner först). En annan sak att lägga på minnet inför umgänget med andra civilisationer: Om du ska söka kontakt med andeväsen eller profeter, ha inte för bråttom och var inte för målinriktad. Det kan vara de där gamla gaggiga pensionärerna i väntrummet som hela universum kretsar kring.

Sacred ground är ett avsnitt som ärligt talat känns helt felcastat. Som om ett Deep Space Nine-manus som av misstag skickats till Voyagers produktionskontor och sedan på något oförklarligt sätt ändå hamnat i produktion. Den här typen av andligt sökande som Sacred ground sysselsätter sig med passar liksom mycket bättre på flummiga Bajor än borta i deltakvadranten. Jag vill ha min Janeway rå, logisk och saklig – inte sysselsatt med meningslösheter som att hålla i en sten tills hon får symbolstinna hallucinationer (fast om jag ska vara helt ärlig så är just den där aktiviteten en produkt av Janeways fördomar kring vilken typ av ritualer som leder till tillstånd där man kan snacka loss med andar).

voy sacred ground 4Förresten, har ni tänkt på att Voyager på sistone börjat planethoppa som aldrig förr. Konceptet “Alien of the week” är allt oftare utbytt mot “Planet of the week”. Hur man får kontakt med alla dessa civilisationer och vad man pratar om under det alla första samtalet hoppas däremot oftast över. Men ett allt mer positivt mottagande verkar åtminstone antyda att Janeway och hennes besättning lyckats skaka av sig det där dåliga ryktet som kazonerna tidigare spritt om dem. Den här gången har man till och med fått en urtjusig inbjudan till nechaniernas planet för att kolla in deras religiösa platser och föremål. Det är då Kes springer rakt upp på det där altaret och får en så pass stark biogenisk chock att hon tappar medvetandet. Voyagerbesättningen faller då genast tillbaka i gamla vanor och blir buffliga mobbare som försöker skrämma alla till lydnad. Man kan försöka vara hur öppna och ödmjuka som helst i teorin, men så fort det händer något som sätter deras besättning i fara så förvandlas man väldigt snabbt till en besättning med herrefolksmanér som står över andra kulturer. Att det eventuellt var Kes som gick lite för långt när hon på egen hand gav sig iväg för att utforska planetens allra mest heliga plats låtsas man inte om.

MAGISTRATE: This is most unfortunate. Please, I must ask you to leave as well.
TORRES: We aren’t going anywhere until we find out what happened to her. What kind of energy was she exposed to?
MAGISTRATE: I have no idea. This is a sacred place. Only the monks truly understand what happens here.
KIM: Then we’ll bring scanning equipment down and investigate for ourselves.
MAGISTRATE: That’s out of the question. It would show disrespect to the spirits.
TORRES: One of our crew has been critically injured. We aren’t going to stand by and do nothing.
MAGISTRATE: There’s nothing you can do. She’s been punished by the spirits. She’s going to die.
TORRES: If you prevent us from helping Kes, we will hold you directly responsible for anything that happens to her.
KIM: I will make a full report to our Captain. I’m sure you’ll be hearing from her.

voy sacred ground 3Genom ett gediget researcharbete lyckas till sist Neelix hitta en möjlig lösning. Det finns en gammal sägen på planeten om en kung, Nevad, vars son råkat ut för samma typ av olycka som Kes. Efter att kungen vädjat hos munkarna så fick han till sist genomgå deras ritual för att få kontakt med andarna. Den öppnar sedan tillgången till altaret – tydligen kan en rättrogen vandra genom den där skölden utan att bli skadad. Efter att kungen fått lägga fram sin ansökan om nåd direkt till andarna så blev sonen sedan frisk igen. Janeway testar samma grej, men har egentligen en mer naturvetenskaplig baktanke. Hon har en sond under huden som ska beskriva den fysiologiska förändring som ritualen borde innebära, och som sedan gör att man kan gå igenom barriären. På det viset tänker hon att man ska hitta en medicinsk behandling för att bota Kes. Så mycket för andligt sökande, liksom. Men för en gångs skull verkar kvinnan med universums största duktig flicka-komplex stöta på problem.

Janeway får vara med om en rad prövningar, som olika led i den förberedande ritualen. Men som jag skrev tidigare så är Janeway alldeles för målinriktad och fyrkantig i sitt sätt att tänka för att lyckas med de olika momenten. Det är därför hon missar att de tre gamlingarna i ett slags väntrum hon rusar igenom är just de andar hon är på jakt efter. När hon insett sitt misstag och till sist ger andarna, som mest ser ut som en pro-förening på utflykt, en ny chans så går allt ganska snabbt. Hon kan få allt hon vill om hon klarar ett test. Hon måste korsa barriären på nytt, tillsammans med Kes. Men för att de ska överleva måste Janeway släppa alla sina tankar på fakta och vetenskap och lägga all sin tillit hos de här andevarelserna. Om hon kan göra det så kommer Kes att återfå sitt medvetande. Misslyckas hon så dör de bägge två.

OLD MAN 2: If you believe you’re ready, then you are. There’s no more to it than that.
OLD MAN 1: But if you go in with any doubt, with any hesitation, then you’re both dead. So, what are you going to do, Captain?
JANEWAY: You know I won’t stand by and watch Kes die if there’s anything I can do to save her. I want to believe it’s possible. I’m going to try.

Hur många minuter det tar innan Janeway känner att hon har förberett sig för det här momentet? Det verkar ta ungefär en kvart för henne att lyckas med det som är munkarnas heltidsjobb på planeten.

voy sacred ground 2Det är svårt att vara en överpresterande duktig flicka när man ska försöka sig på det här med andligt sökande. Vad exakt det är som gör att Janeway lyckas övertala gubbarna och gumman till att hjälpa henne förstår jag inte. Sedan kanske inte det här avsnittet är så svårt att hitta symboliken i. Den där skyddande skölden vid altaret fungerar väl som ett slags trosbekännelse. En högst konkret manifestation av andarnas krav på övertygelse och tillit. Fast det känns ändå lite grovt att döda de som inte tror tillräckligt mycket. Å andra sidan tvingar det här till och med Janeway att infoga sig i den religiösa ordningen, så man får väl se det här avsnittet som ett slags bevis på vetenskapens tillkortakommanden gentemot andligheten. Till Kes stora lycka visade det sig att just de här andarna gillar dominanta och envisa kvinnliga kaptener.

Mitt i den här andliga pyttipannan ska vi inte heller missa att Chakotay (som ju annars är Voyagers go to-person när det gäller andlighet på grund av hans riter och ritualer) också började prata om de vetenskapliga grunderna bakom hans utomkroppsliga upplevelser – som han ju också lyckats sälja in till Janeway (glöm aldrig Janeway-ödlan!).

CHAKOTAY: Of course there’s always the possibility that the Ancestral Spirits really do control what happens in the shrine.
JANEWAY: To each his own, Commander, but I imagine if we scratch deep enough we’d find a scientific basis for most religious doctrines.
CHAKOTAY: I remember when my mother taught me the science underlying the vision quest. In a way I felt disappointed. Some of the mystery was gone. Maybe the Nechani have chosen not to lose the mystery.

voy sacred ground 5Själv tyckte jag att det här var ett ganska gäspigt avsnitt. Ju mindre new age man blandar in i Star Trek, desto bättre. Men det var roligt att se Becky Ann Baker som Janeways följeslagare på den andliga resan. Jag kände faktiskt igen henne från rollen som riktigt tradig morsa i Freaks and Geeks, men hon har ju också spelat en lite rivigare mamma i Girls (där är hon ju mamma  till Lena Dunhams rollfigur).

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 447 tv-avsnitt.

Violations. Det där tankeläsare skapar skitjobbiga minnen.

tng violations

Ja men NU börjar det likna något igen. Efter två avsnitt som främst handlat om hur man ska rehabilitera traumatiserade barn så är det på nytt dags för ett litet mer vuxet avsnitt. Ja, det har till och med kallats för våldtäktsavsnittet. För det här är ett mycket seriöst avsnitt än vi blivit vana vid, med ett gäng mardrömslika flashbacks som försätter folk i koma.

tng violations 4Den här gången agerar Enterprise kollektivt färdmedel åt en grupp ullianer. En märklig ras vars specialitet är att fiska upp sedan länge bortglömda minnen. De reser runt i galaxen och gör djupläsningar av hågkomsterna hos olika planeters befolkningar för att sedan kunna sammanställa det hela i ett museum. Ett slags extremversion av gräv där du står-principen, helt enkelt. Men Ullian-patriarken Tarmin verkar mest tycka att det är häftigt att använda sin förmåga som ett partytrick. “Jag ska hämta upp minnen av din första kyss”,  föreslår han doktor Crusher, men hon liksom de andra av de mer kända rollfigurerna i serien avböjer alla erbjudanden om att få tillbaka sina förträngda minnen. Dessutom märker vi att det där insäljandet egentligen är emot ulliansk tradition – man får inte truga sig in i någon annans hjärna, utan allt måste bygga på frivillighet.

tng violations 3Ganska snart märks det att det finns en konflikt mellan Tarmin och hans son Jev. Men sonens plan på hämnd på pappan är verkligen avancerad. Han planterar minnen hos andra, och får det att se ut som om pappan är ansvarig. Det obehagligaste är att han börjar med att skapa ett våldtäktsminne hos Troi, precis efter att han flirtat med henne i hissen. Creepy är ett understatement.

tng violations 5Jag gillar de här avsnitten, som man väl skulle kunna påstå utgör en hel undergenre (eller är det snarare rentav huvudgenren?). Avsnitt som går ut på att det dyker upp aliens som har en förmåga eller kraft som på olika sätt ger nytt perspektiv på mänskligheten. Den här gången med subgenretillhörigheten “med stora krafter krävs stort ansvar”, ungefär som Spidermans gamla devis löd. Eller om det nu var Voltaire.

Som så många gånger förr är det Datas uppgift att sätta strålkastarljuset på irrationella sätt att fungera på. I det här fallet människohjärnans minnesfunktioner, och att det inte finns någon som helst konsekvens eller system i vad vi människor minns eller glömmer bort. Att man helt missade chansen att diskutera konstruerade minnen och minnets opålitlighet i det här avsnittet förvånar mig lite. Med ett lite tajtare manus hade man hunnit med det, och därmed kommit lite djupare in i problematiken kring hjärnans nyckfulla mekanismer. Däremot gillade jag starkt montagen där man gestaltade hur de falska minnena skapades. Betydligt snyggare utfört än sättet som The Next Generation brukar hantera sådana här lite mer filmiska sekvenser på.

tng violations 2Det här är också tredje avsnittet i rad där Troi mer eller mindre står i fokus, även om hon i det här fallet mer är ett klassiskt kvinnligt offer än en drivande karaktär i dramat.

Precis när jag skulle skriva klart det här inlägget så blev jag lite osäker. Planterade Jev verkligen in minnen, eller väckte han bara saker och ting till liv? Doktor Crushers minne vet vi ju åtminstone säkert har en verklig grund (när hon ska se liket efter sin döde man). Men efter att ha tänkt och funderat och tittat lite till så kände jag mig mer säker på att jag inte fattat saker fel. Det vill säga, Jev hittar ett starkt minne som han sedan förvränger och förstärker tills hans offers hjärnor går i baklås. Jag var bara tvungen att nämna att jag efter att jag sett avsnittet plötsligt blev lite osäker på vad som hände. Kanske för att jag inte förutsätter att det är helt omöjligt att Riker skulle kunna försöka tvinga sig på Troi. Det skulle också kunna vara en möjlig förklaring till deras märkliga “vi är ihop men ändå inte”-relation. Att det ligger något jobbigt i deras historia som gör ett förhållande omöjligt.

Betyg: 8/10

Star Trek: The Next Geneation. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 214 tv-avsnitt. Det här är också mitt trettiosjätte inlägg i årets#blogg100-utmaning.