Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Så var vi framme vid slutet för Enterprise. Ett rätt så konstigt avslut, hatat av både fans och folk som var inblandade i produktionen. Enterprise-crewen fick nämligen inte stå i centrum för sin egen seriefinal. I stället är den utformad som en rad flashbacks, en serie scener som Riker från The Next Generation är inne och ser på sitt holodäck. Han hoppas att Archers sista äventyr på Enterprise ska hjälpa honom att fatta rätt beslut i en knivig situation. Ramhandlingen med Riker och Deanna Troi utspelas nämligen under TNG-avsnittet The Pegasus. Riker står och väger inför ett beslut han ska fatta – ska han hålla fast vid ett gammalt tystnadslöfte, eller ska han berätta allt om skeppet Pegasus för sin nuvarande kapten Picard. Vad hade Archer gjort?
Kopplingen är inte superstark, och mest ett mysterium under själva avsnittet i sig. Medan Riker funderar på sitt eget dilemma snabbspolar han sig igenom händelserna under det som var det sista uppdraget för det första Enterprise-skeppet. Archer och de andra håller som bäst på att förbereda sig på att lägga skeppet i malpåse när det kommer ett nödrop från hans gamle polare, andoriern Shran. Kan Archer hjälpa honom att få tillbaka hans kidnappade dotter, undrar Shran? Efter viss tvekan bestämmer sig Archer för att hjälpa sin vän, och lyckas genom en smått dramatisk fritagning få loss dottern från kidnapparna. Men på vägen tillbaka till Jorden blir Enterprise bordad av kidnapparna, jobbig situation uppstår och Tucker offrar till sist sitt eget liv för att rädda både kaptenens liv och Shrans dotter. Och själva avsnittet i sig slutar med att Archer ska hålla tal vid undertecknandet av ett stort avtal – början på det som ska bli den Federation vi känner till från serierna och filmerna längre fram i tidslinjen. Om vi fick höra det där talet? Nej, då går Riker och Troi ut ur holodäcket och eftertexterna drar igång. Taskigt, eller hur?
Den desperation och action som trots allt utspelas i Archers del av tidslinjen hjälps inte direkt upp av att Riker stannar upp, tar pauser och spolar framåt berättelsen. Ena stunden får vi se något dramatiskt utspelas på gamla Enterprise, i nästa sekund får vi se Troi och Riker bestämma kvällens middagsdejt, ungefär. Men det finns ett moment av det här avsnittet som jag verkligen gillar. Riker har gått in som karaktär i holodäcksäventyret och låtsas vara kocken ombord. Då gör han lite intervjuer med Enterprise-crewen, ett lite rappt klippt montage som faktiskt blir ganska kul – framför allt när det är klippt så att man tror att han frågar Reed om han någonsin var attraherad av Tucker. Men den scenen är ett undantag – resten är rätt så mediokert. Och var kommer det här med att kocken ombord på Enterprise var den som visste allt som hände ombord ifrån? Det har, vad jag minns, aldrig nämnts i serien. Töntigt. Och varför var man tvungen att både göra slut på T’Pols och Tuckers förhållande, och ta livet av Tucker. Så grymt!
These are the Voyages… är ett ganska ovärdigt slut på en serie. Att ta in två personer från The Next Generation för att göra slut på den var nog tänkt som en nostalgisk krydda. I stället stal det mycket av strålglansen från de som faktiskt var med i serien. Mest av allt känns det som en sån där clip-show – ni vet, sådana där man använder klipp från den gångna säsongen för att fylla ut ett helt avsnitt. Och det är ju en dålig grej, när hela avsnittet faktiskt är fullt med originalscener (förutom kanske någon bild från The Next Generation). Min enda förmildrande omständighet skulle kunna vara att upphovspersonerna kanske trodde att det här skulle vara det sista Star Trek-avsnittet någonsin.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 22/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 765 tv-avsnitt.
Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu ett tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Jag är nästan lite vimmelkantig. Är SÅ NÄRA SLUTET PÅ DET HÄR PROJEKTET NU! Men helt ifatt är jag förstås inte, irriterande nog. Att skriva de här resterande blogginläggen känns lite som att ta de där sista simtagen i en bassäng när man är dödstrött. Man tycker att man är så nära slutet på banan, och inbillar sig att varje simtag är det sista som behövs för att man ska kunna flytglida ända in i kaklet. Men så är man ändå inte riktigt, riktigt framme utan måste ta ett simtag till. Och så ytterligare ett. Här, mot slutet av Enterprise-bassängen drämmer seriens upphovspersoner dessutom till med seriens mest politiska avsnitt. Och de kretsar kring ett ämne som knappast blivit mindre aktuellt med åren.
I Demons och Terra Prime får vi nämligen möta de som inte gillar tankarna kring att bilda en Federation med andra planeter, utan i stället oroar sig för mänsklighetens och Jordens status i en sådan framtid. Militanta Jord-nationalister, helt enkelt, beredda att ta till våld för att uppnå sina mål. Här organiserade under namnet Terra Prime och ledda av John Paxton. Han har dragit in en på sin gruvanläggning på Månen, och verkar spendera stora delar av sin förmägenhet till att driva sin “Jorden åt Jordlingar”-kampanj. Och han verkar vara en del av en längre tradition. I en scen sitter han och diggar något gammalt tal av någon som heter Phillip Green, en kontroversiell person som bland annat drev rätten till frivilliga självmord för de som var strålskadade efter The Eugenics War.
Samtidigt som Jorden är värd för ett stort interplanetariskt möte – där man hoppas skriva ett historiskt handelsavtal som i sin tur skulle kunna vara början på en Federationsliknande allians – så lanserar Paxton sin motoffensiv. Som en del av sin kampanj har han på genetisk väg tagit fram en baby genom lagrade prover av T’Pols och Tuckers DNA. Den här babyn är tänkt att vara det konkreta skräckexemplet på hur en kommande framtid på Jorden skulle kunna se ut. Själv tycker jag att det är supergulligt med en liten baby med vulcanska öron, och förstår inte riktigt poängen med den lilla flickan som posterboy för en annalkande katastrof. SÅ GULLIG JU! En hel del förvirring och drama uppstår dock mellan T’Pol och Tucker på grund av det där barnet – T’Pol har ju inte varit gravid. Först efter ett tag får alla inblandade reda på att barnet är ett resultat av ren provrörsteknik.
Utspelet fungerar förstås också för att locka T’Pol och Tucker till månkolonin. För dit kommer de, och blir nästan genast igenkända och gripna. Ändå extremt naivt att de inte ens trodde sig behöva en förklädnad, utan bara trampade in i gruvan utan att tänka sig för. Den är ju trots allt hemmaplan för personer som troligtvis har deras barn. Man kan ju tänka sig att den typen av skurkar är smarta nog att plugga in utseendet på barnets föräldrar. Men kanske var det här med barnet bara en del av en plan som gick ut på att Paxton behöver Tucker för att finjustera det som sedan ska bli hans supervapen.
I en helt meningslös sidohandling får vi förresten också se hur Mayweather uppvaktas av en före detta flickvän som jobbar som journalist. På Enterprise tror man först att hon är en Terra Prime-agent, men sedan visar det sig att hon faktiskt arbetar för Jordens underrättelsetjänst. Det mest intressanta med den här personen är väl den headsetkamera som hon har när hon filmar sina rep, bara som en liten indikation på hur framtidens journalister arbetar (man kan ju jämföra med journalisten i första avsnittet av Picard, till exempel). Tydligen är det i framtiden helt okej för en journalist att hamna i säng med sitt intervjuoffer, samt – lite mer överraskande – verkar det heller inte strida mot Enterprises säkerhetsreglementen att ha journalister som stannar över natten. Men jag antar att det var Mayweathers tur att få ligga lite i den här serien, och inte så många avsnitt kvar att få in det på. Det finns även en liten sväng om Sektion 31 i det här avsnittet, men även det kändes rätt poänglöst
Mot slutet av Demons visar det sig att Paxtons gruvanläggning på Månen egentligen är ett enda stort rymdskepp. Med T’Pol, Tucker och deras barn ombord far man iväg till Mars, där man hookar upp sig till ett stort meteoritvapen. På långt avstånd kan man nu skjuta mot mål över hela solsystemet (lite orimligt, jag vet), och om någon får för sig att attackera Paxtons skepp så är det så fiffigt uppkopplat till ett energinät att man då samtidigt tar livet av en hel Marskoloni som ligger intill.
I det nästföljande avsnittet, Terra Prime, sänder Paxton bilder på den lilla vulcanmänniskobabyn över hela Jorden, samt ger samtidigt alla icke-jordbor ett dygn på sig för att lämna planeten. Sker inte det så tänker han bomba bort dem, och han börjar med Stjärnflottans lokaler. Samtidigt demonstrerar andra människor med liknande åsikter utanför ambassader och andra platser där utomjordingar bor på Jorden.
Som vanligt i Enterprise är själva uppbyggnaden av avsnittens konflikter det som är intressantast. Lösningen brukar nästan alltid komma genom ett eller flera slagsmål, samt en eller två doser technobabble. I det här fallet lyckas Archer smyga sig in på Paxtons skepp och slåss lite. När Paxton trots det lyckas få igång sin dödsstråle mot Jorden så har förstås Tucker förskjutit siktet så att den missar San Fransisco, och bara ångar bort lite havsvatten i stället.
Men den sorgliga upplösningen kan ingen ändra på. Den lilla vulcanmänniskobabyn har ett medfött genetiskt fel, och överlever därför inte särskilt länge. De två föräldrarna sörjer barnet de mist, men genom tårarna säger Tucker att det var Paxtons bristfälliga genteknik som åstadkom barnets sjukdomstillstånd. Och att Phlox sagt att det egentligen inte finns något som hindrar att en människa och en vulcan får ett barn tillsammans (något vi i och för sig redan fått bevisat på det där skeppet från det förgångna i förra säsongen).
Det första av de här två avsnitten var intressantast rent tematiskt. Det hade ju också tydliga likheter med vår egen samtid, och den konfliktyta som ofta målas upp mellan globalister och nationalister. Terra Prime-rörelsens argument påminner liksom en hel del om de som man brukar hitta under den där “visa fler svar”-länken längst ner i en twittertråd. Samtidigt bjöd det andra avsnittet på mer dramatik och actionraffel – här fanns såväl en skyttel som maskerades i en kometsvans som sabotage ombord på Enterprise. Plus ett slagsmål mellan Archer och Paxton i syrefattig miljö. Mycket för pengarna, i det som blir de sista två “normala” avsnitten av Enterprise.
Betyg: Demons 8/10 Terra Prime 7/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 20 & 21/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 764 tv-avsnitt.
Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har just nu fem tv-avsnitt och tre filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste beta av de sista Enterprise-episoderna. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Så mycket olika känslor kring det här avsnittet. Vid första anblick är det ju superlätt att bara avfärda Bound som gammal, hederlig, retrodoftande sexism. Plotten är ju som hämtad från ett 60-talsavsnitt av Star Trek: “det kom en massa snygga tjejer ombord på rymdskeppet och alla killarna blev jättekorkade och konstiga”. Samtidigt är ju det manliga fåneriet ganska väl skildrat här. Det borde inte vara något tvivel hos mig på vems bekostnad den här lustifikationen dras. Å tredje sidan är det ju ett välkänt faktum att Star Trek gärna använder sig av kvinnokroppar när tittarsiffrorna dalar. Att kombinera T’Pols tajta mysdress med lite lättklädda orion-tjejer är troligtvis mest av allt ett kommersiellt beslut. Precis som stereotypen kring den farliga och svekfulla sexuella kvinnan är cementerad i den här genren.
Handlingen börjar i varje fall med att Enterprise kontaktas av ett orionskt skepp. Man vill ha ett affärsmöte om ett gemensamt gruvprojekt. Som pausunderhållning under överläggningarna skickas tre lättklädda kvinnor in för att framföra en liten dans. Efter den upplevelsen går Archer med på att samarbeta om gruvan, och han tar även emot de tre kvinnorna som en personlig gåva. Omdömet börjar liksom svikta redan där.
De tre orionska kvinnorna väcker viss uppmärksamhet ombord, kanske främst för att de fortsätter att köra sin “exotic dancer”-stil trots att alla andra ombord bär unisexoveraller (ja, alla utom T’Pol i sin plyschdräkt). Man efter man tappar huvudet, något som till sist orsakar ett allvarligt bråk mellan Tucker och en maskinchef. Den sistnämnde tyckte att det var en bra idé att förklara allt om skeppets teknik och maskiner för en av de orionska kvinnorna genom en rundtur på maskindäck.
Doktor Phlox konstaterar till sist att den konstiga stämningen ombord beror på feromoner som de orionska kvinnorna ger ifrån sig. Det gör männen testosteronstinna, ger kvinnorna huvudvärk – Phlox själv blir mest sömnig. Men det finns två personer ombord som inte påverkas: T’Pol och Tucker. Tydligen har det skapats ett mentalt band mellan de två när de låg med varandra (därav Tuckers märkliga inhopp i T’Pols meditationer). Det har också gjort att T’Pols immunitet mot feromoner har smittat av sig på honom. Och det är ju en himla tur, eftersom de tre kvinnornas plan är att ta över skeppet och leverera Archer till Orionsyndikatet, som fortfarande är sura över att han hämtade tillbaka nio besättningsmedlemmar som skulle ha sålts på deras slavauktion.
Ja, det här är ett rätt fånigt avsnitt. Det mest märkliga för mig är att ett litet meningsutbyte mot slutet av avsnittet irriterar mig mer än något annat här. När hela det orionska dramat väl är överstökat så diskuterar ett gäng av männen i besättningen tillsammans med T’Pol det faktum att Orion verkar vara ett matriarkat. Kvinnorna, som vi tidigare trodde såldes bort av sina män som slavar, har visat sig vara de som styr och ställer inom syndikatet. Kvinnorna använder sig själva som agenter som sänds ut för att förföra och förvirra – innan själva attacken kommer. Och då konstaterar T’Pol lite torrt, att matriarkatet åtminstone är en förmildrande faktor med det annars så avskyvärda orionska samhället. Alla snubbarna dör nästan av skratt.
T’POL:At least we’ve learned something about the Orions.
REED: Yeah, the women are in charge.
T’POL: It proves that even the most disagreeable species have some positive attributes.
ARCHER: Was that my imagination?
REED: I don’t think so.
ARCHER: It almost sounded like you were making a joke.
TUCKER: At least, trying to make one.
T’POL: I assure you, if I ever decide to make a joke, you’ll know about it.
TUCKER: There it is again.
ARCHER: T’Pol, if I didn’t know better, I’d think you were picking up some of Trip’s bad habits.
Det där “skämtet” var då alltså ett bevis för att bandet mellan T’Pol och Trip nu gjort henne till en skämtare. Okej. För att ytterligare få lite rätsida på den patriarkala ordningen ombord så finns här också en scen där Trip och T’Pol reder ut sitt förhållande. Hittills har det ju varit Trip som gått runt och varit ledsen över att T’Pol inte bekräftat honom. Nu tvingar han henne att be honom om att han ska stanna på Enterprise och inte återvända till Columbia. Och han gör det trots att han redan tre dagar tidigare begärde att få sitt gamla jobb på Enterprise tillbaka. Stackars T’Pol – hon får aldrig vinna verkar det som. Hon får till och med springa tillbaka och attack-pussa honom i slutet av det här avsnittet för att han ska stanna kvar. Helt utan värdighet.
Bound är en bagatell med riktigt trista undertoner, tycker jag. Om jag ska vara välvilligt inställd så kan jag trots allt se en drift med manligheten här. Men den tillåts aldrig bli riktigt farlig. Och de orionska kvinnorna får aldrig bli mer än de där sexsymbolerna. Att de faktiskt är förslagna och bossiga hör vi bara män diskutera med varandra.
Betyg: 4/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 17/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 760 tv-avsnitt.
Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Ändå alltid något visst med att se ett dubbelavsnitt om ett smittsamt, dödligt virus när det både pågår Coronapanik i omvärlden och man ligger hemma med förkylning.
I de här två avsnitten spinner man vidare på storyn kring augmenterade, genetiskt förbättrade individer. Man tänkte ju sig att berättelsen skulle nå ett naturligt slut när alla genetiskt förbättrade människor och embryon sprängdes i luften i The Augments. Men, inte då. Klingonerna ville också framställa egna överklingoner, och lyckades hitta lite dna i skeppsvraket. (Fast egentligen är det här ett avsnitt som ska förklara varför klingonerna bytte look mellan originalserien och den första spelfilmen. Det vill säga, varför man ibland har bucklor i pannan, och ibland inte. En ansträngning som ju känns lite förgäves, med tanke på klingonlooken i Discovery – där man ju inte ens kunde hålla sig till en konsekvent look mellan säsong ett och två).
Men, tilllbaka till handlingen i det här avsnittet igen. För klingonerna visade sig experimentet med mänskligt övermännisko-dna inte vara helt lyckat. Klingonerna fick släta pannor när de förvandlades till människolika varelser. Dessutom (och det här kanske är den mer allvarliga konsekvensen) blev de dödligt sjuka efter ett tag. Det inympade dna:t fungerade helt enkelt inte med den klingonska fysiologin. Någon i deras försöksgrupp råkade vara sjuk i influensa – och det skapade ett LUFTBURET DÖDLIGT ÖVERMÄNNISKOVIRUS, Det kvittar hur många coronavirusartiklar jag läst de senaste dagarna, bägge de här avsnitten kändes liksom lite för komplicerade för mig och min febriga hjärna. Subgenren medicinskt technobabble är också svår att uthärda, tydligen. Så många turer kring virus, vaccin, olika stammar och botemedel. Till sist blev jag faktiskt helt apatisk medan såg på hur en massa klingoner blev sjuka, eller hur klingonska skepp attackerade Enterprise medan Phlox framställde en virusbomb.
För att ytterligare komplicera allting så förekommer Sektion 31 i det här avsnittet, fast utan att organisationen kallas för Sektion 31. De har hur som helst en hållhake på Reed, som är deras agent sedan tidigare. Archer kommer på Reeds dubbelspel och kastar honom i finkan ett tag. Men det som är RIKTIGT förvirrande här är att Sektion 31-mannen i det andra och avslutande avsnittet verkar bli lurad av klingonerna. Fast sedan kommer det fram att han förutsett det luret redan från början, så trots att det verkar som om Sektion 31:s plan gick åt helvete så var det resultatet de strävat efter hela tiden. Dubbel- och trippel-lur. Ett så otroligt invecklat sätt att göra något faktiskt helt meningslöst. (Målet var i varje fall ett stabilt klingonskt imperium.)
Jag tänker ge mig själv lite lediga tyglar, så här mot slutet av den här säsongen och kortfattat sammanfatta det som händer i de här två avsnitten.
Phlox kidnappas av klingoner för att hjälpa dem att fixa till övermänniskoviruset så att det inte blir dödlig.
Phlox är mer intresserad av att se till att ta bort det övermänskliga ur ekvationen, i stället för att bara försöka hitta på ett botemedel.
Samtidigt saboterar övermännkskoklingonerna Enterprise, så att skeppet håller på att sprängas. För att motorn inte ska skära måste man köra i jättesnabb warp-fart.
Trip, som är på Stjärnflottans nylaunchade skepp Columbia kan hjälpa Enterprise, men eftersom de kör så fort så är det enda sättet han kan ta sig över till Archers skepp genom att dra sig över via en tjock kabel (just när vi trodde att den här serien inte kunde bli mer osannolik). Det gör han när skeppen kör mage mot mage – en liten återanvändning av konceptet som man använde sig av när Enterprise mötte en gammal version av sig själv i förra säsongen.
Det kommer klingonska skepp som vill spränga den smittade klingonska kolonin sönder och samman för att stoppa sjukdomen. Men där nere finns också den kidnappade Phlox. För att försvara sig gör han en odling av viruset på Archer som sedan resulterar i en virusbomb som transporteras över till ett av de attackerande klingonskaskeppen. Nu måste de sluta bomba planeten – annars kan de inte få något botemedel av Phlox.
Utöver detta: När T’Pol mediterar så drar hon plötsligt in Tucker i sitt mentala rum. Jättekonstigt. Och efter att Hoshi och T’Pol mindmeldat händer samma sak för Hoshi. Mystiskt!
Som sagt, jag kanske var lite febertrött, men hängde faktiskt inte med på allt infektions- och virussnack, utan fick spola tillbaka och se om vissa scener. Och inte ens då blev det superspännande eller helt begripligt. Känns som att kombinationen influensavirus och supermännisko-dna var en komponent för mycket för mig. Att klingonerna dessutom blev mänskliga av den där dna-infusionen var ytterligare en variabel som kanske blockerade viktig information från min hjärna. Det var helt enkelt lite feberdröm över hela avsnittet (överspelet som skedde när Archer blev injicerad med viruset var däremot inte okej ens när jag var sjuk).
Affliction Betyg: 6 Divergence Betyg: 4
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 15 & 16/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 758 tv-avsnitt.
Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De tidigare Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
En ny triptyk. Den här gången om hur romulanerna försöker skapa kaos i sitt närområde genom att bussa de olika folken och raserna på varandra. Till sin hjälp har man ett fjärrstyrt skepp som man kan kan förklä på olika sätt. Först ser det ut som om det är ett tellaritiskt skepp, sen ett andoriskt – och till sist imiterar man till och med Enterprise på ett övertygande sätt.
Eftersom jag parallellt med den här serien kollar på Picard, så är det lite extra intressant att se hur bilden av romulanerna som någon form av extremondska befästs i de här avsnitten av Enterprise. Det eviga målet för romulanerna är att ständigt expandera sitt territorium, och helt utan några moraliska betänkligheter kidnappar man en telepatisk varelse och använder honom för att genomföra sin ondskefulla plan. Väldigt cardassiskt, liksom. Grymheterna genomförs bara med betydligt mindre njutning.
Här återförenas också på nytt med den hetlevrade andoriern Shran. Faktum är att Shran och Archers vänskap känns som den mest utvecklade relationen i hela serien, vilket känns ganska talande för hur den här serien konsekvent fokuserat mer på action och macho-bonding än personlig utveckling och nära relationer. Samtidigt märker man, bara av att skumma igenom sammanfattningarna av avsnittens handlingar, att intrigenb berättas i ett betydligt högre nu än i början. Man hoppar mer obekymrat mellan olika bihandlingar, och är inte på något sätt besvärad av att hålla liv i en story i tre avsnitt i rad. Samtidigt känner jag mig ändå ganska distanserad till det som händer. Det kan ju bero på en viss “slutet på serien”-fatigue för min del, men jag känner mig faktiskt sällan riktigt överraskad eller berörd av det som avsnitten tar upp.
Dessa tre avsnitt känns till viss del också som ett slags pliktskyldig storstädning i tidslinjen. Man skapar här förutsättningarna för det som sedan kommer att bli Federationen – som man ju ett flertal gånger förebådat genom den där tjatige tidsagenten från framtiden som aldrig vill att Archer ska ta några risker. Inte ens Federationens tillkomst kommer alltså som någon direkt överraskning, inte ens när den – som här skapas av som en oväntad konsekvens av att romulanerna försöker få alla att misstro alla.
I Babel One anfaller ett tellaritiskt skepp sin andoriska motsvarighet, mitt under förberedelserna för det som skulle bli ett stort fredssamtal mellan de två imperierna. Vår blåe kompis Shran, vars skepp var det som förstördes, är givetvis rasande. Han blir inte mindre förbannad när hans räddningspod blir bärgad av Enterprise, som har den tellaritiske ambassadören som passagerare – han var också på väg till Babel One för de där samtalen. Inte ens när Enterprise attackeras av ett andoriskt skepp, som verkar lite mystiskt och inte svarar på anrop, så släpper hans ilska. Så upprörd är Shran att han på egen hand bestämmer sig för att reda ut hur det här med Tellariterna och hans skepp hänger ihop. Så han bestämmer sig för att tillsammans med sin flickvän Talas genomföra ett eget förhör av tellariterna. Med sina vapen i hand. Det slutar i en enda röra, och en av tellariterna skjuter Talas – som för övrigt är Shrans nya flickvän.
Samtidigt lyckas Enterprise snoka upp ett spår från skeppet som attackerade dem. Men när man kommer fram till det så ser det helt annorlunda ut än tidigare. Man transporterar över Tucker och Reed till den mystiska farkosten, som inte lyckas hitta någon besättning ombord. Vi som tittar vet däremot att allt är fjärrstyrt från Romulus, av en märklig pilot som sitter med vad som liknar en omfattande vr-utrustning och styr skeppet. Så småningom lurar man väl också ut att det här skeppet är försett med hologramliknande utrustning, som gör att man kan låtsas vara vilket skepp som helst.
United
Det känns som om en orimligt stor del av det här avsnittet ägnas åt den duell som Shran och Archer utkämpar. Shrans flickvän Talas dör nämligen, och han vill hämnas. Så han utmanar den skyldige terraliten på duell. Archer kommer då fram till att den enda diplomatiskt konstruktiva utgången av en sådan duell är att han tar tellaritens plats, och förlorar. Genom att intensivplugga andoriska texter hittar till sist Mayweather och Hoshi en mindre tragiskt utgång av tvekampen. Om Archer skär av Shrans ena antenn så kan han vinna duellen utan att någon behöver dö (tydligen växer antennen ut av sig själv efter några månader). Han lyckas med sitt uppsåt, och skapar tillfällig vapenvila på sitt skepp.
Det romulanska maskeradskeppet toppar sin form genom att maskera sig till Enterprise och skjuta ner ett rigelliskt skepp. Awkward för Archer.Det blir alltså nu ÄNNU viktigare att hitta den där otroligt avancerade drönaren. T’Pol kommer då på ett system där en mängd skepp från olika planeter skulle kunna skapa ett nät för att hitta drönaren. Men hur hittar man 128 skepp som kan samarbeta? Dags för Archers diplomatiska trevare till sina grannar, för att försöka få ihop allierade. Och han får börja på sitt eget skepp. Inte den lättaste av uppgifter.
Ombord på den romulanska drönaren utspelas det också en fajt, om kontrollen över skeppet. Tucker och Reed drar ut en massa sladdar och trycker på en mängd knappar för att ta över kommandot. Men den romulanske befälhavaren lyckas fånga Tucker i ett litet rum där han utsätts för stark radioaktiv strålning. Reed förhandlar via någon form av högtalarsystem med romulanerna för att få ut Tucker. Men lurar dem. Han har fixat så att hans faserpistol kortsluts, vilket spränger en massa en massa skit i luften ombord. Tur att det är ett självreparerande skepp! Jag tror att det är här, eller i förra avsnittet som de två också hinner avhandla T’Pols rumpa och dess sexighet.
Drönaren fastnar i the amazing nätverk av skepp från ett helt gäng planeter. Men när Enterprise väl kommer fram till skeppet har T’Pol svårt att transportera ut Reed ocdgh Tucker. Så i en lösning som påminner om den som vi såg Archer uppfinna i The Augments, så hoppar helt enkelt Tucker och Reed ut i rymden och hoppas att Enterprise hittar dem. Det var roligare första gången, även om det är lite snyggt när de två liksom driver igenom ett vulcanskt sklepp med en sån där ring runt fartygskroppen.
Avsnittet slutar med att vi får se vem det är som fjärrstyrt skeppen, vad som ser ut som en albino-andorier.
The Aenar
Och det är just de vita andorierna, eller aenar som folket heter, som står i fokus för det avslutande avsnittet. Genom “telepatiska signaturer” slår man nämligen fast att det är någon med det ursprunget som styr den mystiska drönaren. Man kan väl likna dem vid andoriernas telepatiska och blinda släktingar, som lever i någon form av islandskap på samma planet. Archer och Shran tar sig dit, men får – efter lite förhandlingar och samtal –ingen hjälp. Man lyckas däremot slå fast att det är den försvunne aenaren Gareb, som är den som antagligen styr skeppet – men att allt är lite märkligt eftersom aenarerna är inbitna pacifister. Men allt är inte förlorat – Garebs syster Jhamel trotsar sitt folks vilja och följer med till Enterprise. Det är också hon som, genom telepatisk kontakt, övertalar Gareb att lägga ned vapnen. Det visar sig att han blivit manipulerad – romulanerna har sagt att alla aenarer är utrotade, och det är för att hämnas dem som han gått med på att styra deras farkost. Eller, i det här skedet av avsnittet, deras bägge farkoster. Han låter nu dem skjuta ner varandra, men som straff mister han livet. Ouch,
Sedan försöker också Trip få klarhet i sitt förhållande till T’Pol i det här avsnittet. Det går så dåligt att han begär förflyttning till nästa stora rymdskepp som Jorden bygger, Columbia. Och det kanske man kan förstå efter det här meningsutbytet där han är ute med håven efter lite ömsesidig betuttning
TUCKER: You know, when I was on that ship with Malcolm I was convinced I was going to die. You ever been there?
T’POL: Since Enterprise was launched, we’ve all been near death on more than one occasion.
TUCKER: I’m not talking close scrapes. I mean when you’re in a bad situation, and you know this is it, there’s no way out, and you have time to think about it.
T’POL: In the Expanse, when we were attempting to destroy Sphere forty one, I didn’t believe we’d survive.
TUCKER: What went through your mind?
T’POL: Whether or not to transfer auxiliary power to the deflector array. Why do you ask?
TUCKER: Just curious.
Tre saker jag gillade med det här avsnittet.
Tellariternas masker (se överst i detta inlägg). Visst har vi väl sett dem förut i den här serien, men den här gången var jag helt fascinerad över deras hundliknande uppsyn. Plus att jag verkligen kunde identifiera mig med deras extremt gnälliga, burdusa och otrevliga attityd till omvärlden. Om jag skulle vara någon i Star Trek-universumet, så skulle det förmodligen vara en tellarit. Framför allt efter den här serien, då looken ju gått från det mer grislika till en arg, ful hund.
Brian Thompsons fyrkantiga ansikte. Bara så fantastiskt kvadratiskt. Det har ju synts tidigare i Star Trek – men aldrig så här länge utan jättemycket mask utanpå.
Aenarnas isvärld. Skön omväxling mot alla grottor. Isgrottor rules.
Den här gången kan jag inte ens sätta separata betyg på varje avsnitt. det känns som att de höll ungefär samma nivå, och hängde så pass mycket samman. Så det får bli ett genomsnitt. Den där sjuan som vissa läsare (Jerry, om han fortfarande följer med i bloggen) brukar mobba mig för att överanvända.
Babel One Betyg; 7/10 United Betyg: 7/10 The Aenar Betyg 7/10
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 12, 13 och 14/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 756 tv-avsnitt.
Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Enterprise måste repareras efter mer än en säsong av vilda äventyr, och besättningen får lite permis. Det ger chansen till lite mindre pang pang och mer utveckling av rollfigurerna i berättande. Lite lugnande, efter den här säsongens extremt svaga inledning. Såpan Enterprise är ju också spånnande. Men även om Jorden tackar besättningen på Enterprise för sin räddning med en fin ceremoni, så visar det sig att en av följderna av hotet från xindierna blivit en allt starkare främlingsfientlighet bland de som bor där. Och att Enterprise för många blivit en symbol för hur man kanske utsätter Jorden för fara när man utforskar galaxen.
Den mest intressanta intrigen för mig i Home är den som handlar om T’Pol och Tucker. Han följer med henne hem till Vulcan, och får för första gången uppleva de extremt stela hemförhållanden som T’Pol vuxit upp under, här främst gestaltat av T’Pols morsa T’Les (spelad av Joanna Cassidy med bland annat Blade Runner på CV:t). Hon har dessutom blivit av med jobbet efter att T’Pol och Enterprise setts som ansvariga för att det där gamla vulcanska templet totalförstördes någon gång under första säsongen. Och på något konstigt sätt blir lösningen på det här problemet att T’Pol måste ge sig in i ett arrangerat äktenskap för att mamman ska kunna fortsätta sin yrkeskarriär. Tucker tar förstås inte det här på något bra sätt, och istället för att berätta för T’Pol att han älskar henne, så surar han. Moget.
Archer blir lite stalkad av sitt ex Erika Hernandez. Hon dyker först upp på en bar, och visar sedan honom runt på Jordens nästa rymdkryssare, Columbia, som hon ska vara kapten för. Och när han senare ska klättra lite i berg så överraskar hon honom med att stå där, redo för hajk. Något frieri lyckas hon inte pressa honom till, men lite ligga blir det allt där uppe i bergen.
Å andra sidan verkar Archer verkligen ha en massa PTSD, frågan är om det är så klokt att skicka ut honom i rymden igen. Inte bara har han mardrömmar om att xindierna anfaller honom på Jorden, han är dessutom helt bitter över att galaxen han skulle utforska visat sig vara en farlig och våldsam plats. Här finns också någon helt meningslöst utförd intrigförgrening där Archer först ifrågasätts under förhör kring varför han inte gjorde mer för att rädda zombievulcanerna i The Expanse, och sedan ändå lite senare tackas av den sure vulcanambassadören Soval– som då PLÖTSLIGT insett att de där sfärbyggarnas ondskefulla plan under förra säsongen även kunde ha drabbat Vulcan.
Och det är fler som blir ifrågasatta. Phlox kan inte följa med sina kompisar i besättningen på en barrunda utan att han blir uppmanad att sticka hem där han kom ifrån, med ett stort barslagsmål som resultat. Phlox klarar sig undan stryk bara genom att blåsa upp sitt ansikte. En grej som tydligen är superavskräckande även på rasistiska jordbor. När han sedan väljer att stanna på skeppet, för att undvika bråk, är hans kollegors lösning klockren: vi tar med take-away. Det är så solidaritet ser ut.
Men viktigaste av allt, för mig i alla fall, i det här avsnittet. Det verkar som om filmindustrin fortfarande är alive and kicking under den här tidsåldern (tydligen med en massa WW3-filmer). Det får vi reda på när Archer och hans fjälla diskuterar om det kommit ut några bra filmer på sistone. Och så tycker vi väl att Archers bittra replik “you’ll spend a lot of your time boldly going into battle” kändes som en gullig anti-hommage till den gamla Star Trek-taglinen.
Ett rätt så splittrat avsnitt, med alla olika handlingar som skulle hängas med och tryckas in på dryga 40 minuter. Även om jag gillade alla de här personliga historierna, så kändes de alla lite rumphuggna. Som om de inte riktigt fick spela ut ordentligt på grund av ett lite för kompakt avsnitt. Lite sloppy hantverk, helt enkelt. Jag menar, hade till exempel gärna sett ytterligare konsekvenser i det här avsnittet av T’Pols bröllop – det är som att Tucker fogar sig lite för snabbt i sitt öde och vi som tittare bara blir lämnade där inför fullbordat faktum.
Betyg: 5/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 4, avsnitt 3/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 744 tv-avsnitt.
Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. De lite äldre Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Vi närmar oss slutet på den här historien, precis som namnet på avsnittet också indikerar. Det händer ganska mycket, samtidigt som hela avsnittet just är ett slags nedräkning inför den sista, slutgiltiga, striden. Som ju kommer i nästa avsnitt.
Stackars Hoshi är alltså kidnappad av reptilerna. De behöver henne för att utlösa det där vapnet och förstöra jorden. Varje del av xindikollektivet har nämligen fått var sin aktiveringskod, och det behövs tre koder för att avfyra vapnet. Reptilerna och insekts-xindierna använder nu Hoshi för att knäcka de vattenlevande xindiernas kod ur någon form av data som de lagt beslag på. Och för att få henne att ställa upp på jobbet injicerar man någon sorts parasiter i hennes hjärna.
Hoshi gör motstånd, ja hon försöker till och med begå självmord snarare än att hjälpa reptilerna. Men efter att ha fått dubbla injektioner av parasiter i hjärnbarken så har hon förlorat all egen vilja. Mot slutet av avsnittet får lyckligtvis Enterprise-besättningen till ett lyckat fritagningsförsök av henne. Rätt så dramatiskt och actionfyllt, faktiskt. Tyvärr skadas Hayes, bossen för arméstyrkan på Enterprise, så pass allvarligt att han avlider i Phlox sjukstuga.
Tucker och T’Pol jobbar vidare med informationen man hämtat från en av sfärerna i förra avsnittet. De har upptäckt att sfärerna hänger ihop genom ett slags nätverk, där man genom att förstöra några få av de gigantiska metallkloten kan sätta allihopa ur spel.
Viss irritation uppstår mellan de två under arbetet, men när T’Pol till sist släpper ner garden och förklarar att hon varit i känslomässig obalans så känns det faktiskt som att de är halvvägs till kyrkan. Framför allt eftersom T’Pol tidigare i avsnittet sagt att hon funderar på att ansluta sig till Stjärnflottan. Att inte Tucker förstod att det var ett slags frieri säger något om hur korkad han är när det gäller mellanmänskliga relationer. Inte konstigt att T’Pol surar en del.
Ganska mycket tid och möda ägnas också åt att skildra Archers olika övertalningsförsök när han ska få de vattenlevande xindierna att ställa upp och slåss mot reptilerna och insekterna. De där aquatics-typerna visar sig vara ökända för att dra ut på alla beslut under extremt lång tid. Trots det så hinner de faktiskt bestämma sig under det här avsnittet, och skickar iväg ett gäng skepp för att stoppa massförstörelsevapnets färd mot Jorden.
Just som det ser ut som om Archer och de andra allierade xindierna har en rimlig chans att vinna mot reptilerna och insekterna så griper sfärbyggarna/väktarna in. De skapar en barriär av anomalier som skyddar det där vapenklotet. Det får dock insekterna att bli misstänksamma – kan det faktiskt finnas ett samband mellan sfärerna anomalierna och de varelser som hjälpt xindierna att bygga upp sitt gemensamma råd? Reptilernas svar på deras frågor är att skjuta ner insektsskeppen.
Det har förstås varit på gång ett tag, men i det här avsnittet tar Enterprise slutligen steget fullt ut in i en ganska förutsägbar och actionbetonad sf-genre. Archers radikalisering har pågått under hela den här säsongen, men här blir han verkligen en amerikansk actionhjälte-klon, och det är en ton som går igenom i stora delar av hela avsnittet. På samma sätt som det känns så himla förutsägbart och okreativt att låta insekter och reptiler vara fiender. Bland xindierna har ju ett tydligt mönster visat sig genom den här säsongen – ju mer människolika varelserna är, desto mer resonabla och sympatiska är de också. De gamla Star Trek-idealen om mångfald känns långt borta när det här äventyret allt mer börjar påminna om ett märkligt raskrig.
Rent berättartekniskt är det däremot ett steg framåt, med ovanligt hög nivå på både action och rymdstridsscener. Extra förtjust är jag i att ett av de stora aquatic-skeppen transporterar Enterprise inuti sin “mage”.
Betyg. 7/10
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 23/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 739 tv-avsnitt.
Medan jag sitter och knåpar på inlägget om det senaste Picard-avsnittet så bjussar jag på en bloggpost om en gammal Enterprise-episod. Picard-skriverierna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.
Till en början får jag intrycket av att det här avsnittet mest kommer att handla om de mellanmänskliga relationerna ombord på Enterprise. Som att T’Pol börjat drabbas av små attacker av svartsjuka. Tydligen är det inte okej att Tucker börjar arrangera egna massagestunder tillsammans med en av kvinnorna från MACO – de där soldaterna från Jordens armé som följde med som förstärkning när Enterprise skulle ge sig in i The Expanse. Det blir förstås inte bättre av att Tucker misslyckas med sin massage, så att T’Pol måste reparationsmassera den där tjejen.
Spänningarna mellan Tucker och T’Pol leder till en konfrontation som slutar med att de två (äntligen) ligger med varandra. Något förhållande är det däremot inte tal om, det signalerar T’Pol på sitt taskiga och emotionellt frånkopplade sätt när de två springer på varandra i mässen senare. Men kan det vara så att de enas om att vara KK:s i framtiden i slutet av nedanstående konversation? Den som börjar med att T’Pol tackar Tucker för att han velat vara med i hennes forskningsprojekt om mänsklig sexualitet (så himla tjaskigt).
T’POL: It’s one of the many aspects of your species which I’ve been meaning to explore since I left the High Command. TUCKER: Sounds like you’re saying last night was some kind of experiment. T’POL: I wouldn’t use that term. TUCKER: But that’s the general idea. T’POL: Are you getting emotional? TUCKER: No, I’m not getting emotional. I just don’t like being compared to a lab rat. T’POL: I’m sorry if I offended you. TUCKER: Forget it. I’d appreciate it if we could keep this between us. In fact, we probably should forget it ever happened. T’POL: Agreed. TUCKER: Doesn’t mean we can’t keep doing the neuro-pressure though.
Minst lika mycket uppdämda känslor som mellan T’Pol och Tucker finns det också mellan Reed och befälet för MACO, major Hayes. Det råder viss konkurrens mellan dem om vem som har sista ordet kring säkerheten på och försvaret av Enterprise. Urladdningen mellan de här två snubbarna sker tyvärr inte genom sex, utan i ett långt och utdraget slagsmål. Men det verkar fungera som ett början till ömsesidig respekt mellan de två.
Men de här privata problemen är egentligen bara bihandlingar som får oss som tittar att missa avsnittets verkliga fokus. På ett lite smygande sätt dras nämligen en intrig igång här som verkar vara nyckeln och svaret på såväl xindiernas attack på Jorden som anomalierna och sfärerna i The Expanse.
På väg till xindiernas vapenanläggning stöter Enterprise på något som man inte sett tidigare. Ett fält av koncentrerade anomalier, en slags semitransparent moln eller bubbla som påminner om sättet om de religiösa fanatikerna från Triannon talat om The Expanse. Att sfärerna ska omvandla den här delen av galaxen till en plats för nytt liv. Inuti anomalibubblan ser man en liten ryndskyttel. Man bestämmer sig för att rädda den, bara för att själv nästan fastna i den där anomalimassan som liksom nästan attackerar Enterprise.
Ombord på skytteln finns en medvetslös varelse som verkar döende . När man väckt honom ur dvalan så blir han väldigt irriterad, och vill prompt kastas tillbaka in i den där anomalimassan med sin skyttel. Han ljuger först, och hävdar att han är något slags försöksdjur som skickats iväg av någon annan för att testa egenskaperna inuti anomalimolnet. Men till sist inser Archer att det här snarare är en representant för sfärernas skapare, nu på plats för att kolla hur långt förvandlingen av The Expanse fortlöpt.
Den hemlighetsfulla varelsen kan så småningom ta sig genom väggar, och försöker suga massor av kraft från Enterprises warpmotor innan han oskadliggörs. Men just innan han dör, eller rättare sagt försvinner upp i intet, så säger han de magiska orden. Den första verkliga ledtråden till varför hela den där fiendeskapen mellan xindierna och människorna ens startat:
ARCHER: You weren’t sent here against your will. You know exactly what your mission was. What were your people trying to do? You tried to destroy my ship. Why? Answer me!
ALIEN: When the Xindi destroy Earth, my people will prevail.
Enterprise producenter har gravt underskattat behovet av intriger och handlingstrådar som handlar om huvudpersonernas privatliv i den här serien. Det märker jag när jag nu äntligen får chansen att tjuvkika på deras liv igen. Det var alldeles för länge sedan den här typen av innehåll fick ta ordentligt med plats i serien. Jag gillar också hur intrigen kring försöksdjuret i anomalibubblan går från att vara ett generiskt “veckans alien”-inslag till att eventuellt vara en nyckel till hela säsongens stora gåta. Varför är Enterprise ens här, i The Expanse? Och hur Archer ytterligare en gång visar sin nya, tuffa ledarstil: “Jaså, varelsen är nästan död? Det struntar jag i, jag ska prata med honom”.
Harbinger är ytterligare ett avsnitt med ett förhållandevis högt tempo, och flera oväntade vändningar. Det känns skönt att vi äntligen börjar få veta lite mer om The Expanse. Vi har ju trots allt tagit oss igenom mer än halva säsongen, så det är hög tid att manusförfattarna ger några svar och inte bara fortsätter att dra igång nya, mystiska intrigtrådar. Jag är också extremt lättad över att T’Pol och Tucker äntligen fått det där med sexet överstökat. Hade inte klarat av ett avsnitt till med deras intensiva och kyska massagestunder.
Betyg: 8/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 3, avsnitt 15/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 730 tv-avsnitt.
När den tredje säsongen av Star Trek Enterprise drar igång är det en hel del som är annorlunda än förut. Till att börja med, faktiskt själva namnet på serien. Från att tidigare bara ha hetat Enterprise, så är numera titeln i förtexterna det lite längre Star Trek Enterprise. Dessutom har man poppat till signaturmelodin också. Gjort en remix som är lite svängigare och lättsammare. Inte fullt lika dramatisk som tidigare, vilket ju är lite konstigt eftersom serien i början av den här säsongen faktiskt äntligen börjat leva upp till sitt tidigare lite mer episka anslag.
För allt verkar onekligen lite bistrare och tuffare i säsong tre. Uppdragets allvarliga art, att förhindra att Jorden utplånas av xindierna, har satt sina spår hos Archer. Han är inte längre den naive kaptenen som ska utforska okända delar av galaxen och knyta vänskapsband med främmande civilisationer. Nu är han sammanbiten, hård och till och med en smula cynisk. Så är han och Enterprise också mitt inne i vad som kanske är den mest ogästvänliga delen av galaxen som existerar. I The Expanse är till och med själva materian opålitlig, som när skeppet utsätts för orimliga påfrestningar och gravvikationsavvikelser. Varelserna som lever där verkar dessvärre inte mycket lättare att umgås med.
Även själva skeppet Enterprise har uppgraderats för att bättre kunna leva upp till sitt nya uppdrag. Ett nytt kommandorum utöver bryggan, med en massa nya datorer och skärmar har installerats ombord. Man har också en trupp med tränade elitsoldater ombord (MACO:s –Military Assault Command Operations), med skådespelaren Steven Culp i spetsen. Och så har T’Pol uppgraderat sin frisyr och sina ögonbryn. Eftersom hon nu hoppat av den vulcanska flottan så har garderoben försetts med två nya uppsättningar civila plagg. Inte fullt lika tajta kroppsstrumpor som tidigare, men fortfarande betydligt mer smickrande för kroppsformer än den overall som resten av Enterprises personal har på sig (även om jag fick för mig att även den sytts in och tajtats till på sina ställen).
Den nya, lite bistrare, versionen av Enterprise manifesteras genast i det här avsnittet. Man besöker en gruvkoloni för att träffa en livs levande xindier som ska finnas där. Gruvan (ja, det är dags för Star Treks grottkulisser igen) styrs av en förman som visar sig vara en ytterst obehaglig typ. Det är som man anar en viss påverkan från Lynch-filmen Blue Velvet när kolonins boss med jämna mellanrum måste andas i en syrgasmask, samtidigt som han inte drar sig för att klippa av sina gruvarbetares fingrar om det skulle behövas. Förmannen förmedlar kontakten med xindiern nere i gruvan, men är egentligen ute efter att ta Archer och resten av Enterprises besättning till fånga. De är ett välkommet nytillskott till gruvans tvångsrekryterade personal.
Allt är liksom lite grövre och råare i det här avsnittet än det brukar. Förmannen är extremt motbjudande, Archer och Tucker måste dessutom fly från sin fångenskap genom att vada genom avloppstunnlar – där Trip typ doppar ansiktet i bajs. Och när de två räddas från sin fångenskap så får vi se genom ett kikarsikte hur en av Maco-soldaterna skjuter en ur gruvkolonins trupper. Det här känns som naturalism jämfört med de tidigare säsongerna.
Samtidigt trappas också den sexuella attraktionen ombord på Enterprise upp. Det har liksom varit givet på sistone att T’Pol är sjukt förälskad i Archer. Men nu tycker Phlox att T’Pol ska hjälpa Tucker med hans sömnproblem genom en särskild vulcansk massage. De här massagestunderna utgör liksom som en liten minibåge inom huvudintrigen under några avsnitt. Och är också ny inramning åt det sexuella spelet ombord på Enterprise, som ju tidigare varit hänvisat åt det där desinfektionsrummet med blått ljus där alla måste umgås nakna. Den enda oklarheten nu är väl om T’Pols pyjamas krympt i tvätten, eftersom den helt uppenbarligen inte räcker till för att skyla hela hennes kropp.
Jag sträcksåg de tre första avsnitten av den här säsongen, och fick liksom känslan av att vi kommer att tillbringa en stor del (resten?) av säsongen här inne i The Expanse. Det är i så fall en rätt bra idé tycker jag. Det ger för första gången Archer och hans manskap ett tydligt uppdrag som sträcker sig över många avsnitt i följd – det kändes lite väl random när man i de första två säsongerna mest for runt och upptäckte saker som vulcanerna redan hade koll på.
The Expanse fungerar också som en kuliss för en slags ny upplaga av Voyager. Eftersom ytterst få skepp verkar lyckas lämna The Expanse helskinnade så finns här ett gäng helt nya civilisationer och varelser att upptäcka. Som till exempel Xindierna, som vi redan i början av det här avsnittet förstår inte bara är en slags varelser. De är ett gäng olika slags typer – från insekter till vattenlevande varelser. Ett helt nytt gäng fiender att lära oss mer av. Tack vare Xindiern i gruvan får Archer åtminstone koordinaterna till platsen där Xindiernas planet finns. Men på den platsen finns bara rester av en planet kvar. Samtidigt får vi se hur Xindierna sitter i någon form av mötessal och diskuterar vad Enterprise gör och hur man ska förhålla sig till människorna. De vars planet man nu planerar att utplåna.
Jag är försiktigt positiv inför den här nya, lite mer uppstyrda, versionen av Enterprise. Det är som att man insett att det inte bara går att fara runt i en fiktiv galax lite på måfå, glidandes på goodwillen från tidigare inkarnationer av serien. Inte ens att, som tidigare, fokusera på att hitta på fiffiga sätt att introducera fenomen och arter som senare dyker upp i Star Treks tidslinje skapar en hitserie. Vi får se om den här uppryckningen håller i längden…
Betyg: 8/10.
Star Trek: Enterprise. Säsong 2, avsnitt 1/24. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 713 tv-avsnitt.
