Short Treks: The Trouble with Edward. Tribble-skräck och arbetsplatskomedi!

Det är egentligen konstigt att det inte gjorts ännu fler avsnitt om tribblar. Det är ju faktiskt ett av de bästa påhitten som någonsin gjorts inom Star Trek-universumet. Gosiga på utsidan, men med en förökningstakt som gör att de inte går att ha i möblerade rum. Eller rymdskepp. Livsfarligt gos, helt enkelt.

Men hur kan ens en art med en sådan explosiv fortplantning existera? Vilken planet kan ens härbärgera en sådan art? I det här Short Treks avsnittet kommer då äntligen en backstory som känns lite mer logisk än den vi fått leva med så här långt. En rimlig förklaring till hur tribblarnas biologi och förökning går till. Allt är nämligen Edwards fel. En stjärnflotteforskare som tänkte att de där gulliga pälsbollarna skulle kunna vara en bra proteinkälla. Framför allt om man kunde boosta deras fortplantningsförmåga. Så Edward tillför sitt eget dna till tribblarnas. Resultatet är en katastrofal förökningstakt – tydligen föds de till och med gravida.

I The Trouble with Edward förvandlas de gulliga tribblarna till rena rama skräckfilmsmaterialet. Det ursprungliga, mer lustifika sättet att angripa tribble-fenomenet känns långt bort när en VÅG av tribblar vräker fram genom ett skepp och tvingar besättningen till att evakuera för att undkomma dem. Ja, alla utom Edward då, som typ drunknar i gosiga pälsbollar. Men avsnittet är förstås inte en renodlad skräckis, den allra största delen är väl att beteckna som en arbetsplatskomedi som dryper av svart humor.

Men vad är kopplingen till Star Trek Discoverys-universum då? Jo, den egentliga huvudpersonen i avsnittet är Lynne Lucero som lämnar sitt jobb som vetenskapsofficer på Enterprise för att istället jobba som kapten för ett forskningsskepp. Men det som verkade vara ett ganska lätt jobb blev en mardröm, tack vare Edward. Sen tycker jag faktiskt inte att Luceros ledarstil är optimal. Varför skulle man inte kunna äta tribblar? Och varför låter hon inte ens Edward tala till punkt om sitt forskningsprojekt? Även om Eddie visar sig vara både unikt illojal och korkad, så känns kanske inte Lucero direkt som en lyssnande boss.

Omdömet? Briljant! Det här är ett riktigt smart avsnitt, och exakt vad tribble-konceptet behövde.

Det är också extremt viktigt att ingen missar den ovanligt roliga post-creditsscenen i det här avsnittet:

Extramaterialet på dvd-utgåvan handlar den här gången främst om tribblarna själva, som den här gången fått nya former och färger. Ett smart sätt att variera extramaterialets vinklar på.

Betyg: 9/10.

Short Treks. Säsong 2, avsnitt 2/6. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 770 tv-avsnitt.

Star Trek-litteratur: Little Golden Book-utgåvorna. Indoktrinering för blivande trekkers.

Jag har ju tidigare skrivit om “barnböcker” med Star Trek-innehåll, parodier som egentligen vänder sig till vuxna Trekkers. Men utgåvorna från Little Golden Books är faktiskt äkta vara. Böcker för dig som vill låta dina barn (eller andra minderåriga i din bekantskapskrets) lära känna den rätta läran så tidigt som möjligt.

Little Golden Books är ett amerikanskt koncept för barnböcker som funnits sedan 40-talet. Tydligen är en av deras bästsäljare genom tiderna The Poky Little Puppy – berättelsen om en liten valp som får lära sig att man kanske missar desserten om man dar iväg på osanktionerade upptäcksfärder. Eller Scuffy The Tugboat, som lär sig på det hårda sättet att det ändå kan vara ganska coolt att var en leksaksbåt i ett badkar. Snälla sagor, gärna med en sensmoral i en medelstor bok med hårda pärmar.

Samtiden har däremot inte gått förlaget helt förbi, utan populära koncept har dykt upp i deras utgivning. Det finns alltså böcker om såväl Sesam och Barbie som Star Wars. Och sedan förra året även Star Trek. Tre böcker, för att vara exakt.

Bjärta färger och korta texter är konceptet i I am captain Kirk, I am Mr. Spock och Two Many Tribbles. De två första böckerna är mer en introduktion till Star Trek-universumet. I I am Captain Kirk får vi veta vem alla ombord på Enterprise är och vad de gör. I I am Mr Spock får vi lära oss en massa intressanta fakta om Spock (som till exempel vad en mind meld är). Den enda boken med ett egentligt äventyr är Too many tribbles, där man (väldigt förenklat) återberättar originalserieavsnittet The Trouble with Tribbles.

Det är förstås bilderna som är den stora behållningen av de här böckerna. Det optimistiska schwunget i bilderna, den naiva och härliga stilen i illustrationerna gör att berättelserna om Spock, Kirk och de andra blir ljuvligt sagolika – utan att det känns mossigt.

Ur I am Captain Kirk.
Ur I Am Captain Kirk.
Ur Too Many Tribbles.

Indoktrinering – på ett bra sätt. Det är ungefär det som dyker upp i mitt huvud när jag bläddrar lite noggrannare genom de här böckerna. De två första fungerar egentligen mest som teasers, en första smak av en främmande och fantastisk värld för läsare mellan 2 och 5 år. Medan Tribblesboken är det självklara Star Trek-äventyret att börja med när det är dags för lite fördjupning (man har gått in och korrigerat lite i handlingen – tribblarna dör förstås inte här, utan blir bara lite sjuka i den barnvänliga utgåvan). Och Spock bekämpar virus med logik.

De här tre böckerna kom 2019, men tydligen är inte Star Trek-behoven hos den allra yngsta målgruppen helt mättade. Redan i sommar var det i varje fall planerat att det skulle komma ut en abc-bok på Star Trek-tema – men exakt om det blir så vet väl ingen just nu. Bilderna här nedanför är dessvärre inte från några böcker som finns på riktigt, utan bara bilder som finns till salu på nätet. Synd, för det där hade ju blivit intressanta barnböcker på riktigt.

I am Captain Kirk och Too Many Tribbles är skrivna av Frank Berrios och illustrerade av Ethen Beavers. I am Mr. Spock är skriven av Elizabeth Schaefer och illustrerad av Ethen Beavers. Parodierna sist i blogginlägget är gjorda av Joey Spiotto.

ENT: The Breach. Det med grottutforskningen och botandet av ärkefienden.

Vad är dealen? 

Två parallellhandlingar här. En som mest handlar om att klättra i djupa grottor. Och sen en där Phlox tvingas övertala en alien från ett främmande folk att låta honom rädda hans liv. Temat för avsnittet? Främlingsfientlighet!

Enterprise skickas till planeten Xantoras. Den nya regeringen där är extremt främlingsfientlig och kräver att alla varelser som inte är från planeten ska lämna den. Det finns en denobulansk vetenskapsexpedition nere i några djupa grottor på planeten dit inga signaler når, och det är den som Enterprise besättning ska rädda. Här återkommer alltså två av Star Trek-franchisens favoritteman. En utflykt in i grottrekvisitan (även om det är ovanligt djupa grottor och branta stup i det här avsnittet) samt en nedräkning till en tydlig deadline.

Ett av skeppen med aliens på väg från Xantoras drabbas av en reaktorläcka. Eftersom de inte får återvända till Xantoras griper Enterprise in. En av de allvarligast skadade patienterna freakar när han ser doktor Phlox. Det visar sig att Phlox art, denobulanerna, legat i krig med patientens folk, Antarierna. Ett långt krig, med en rad krigsbrott och medicinska övergrepp som tragiska inslag – denobulanerna verkar ha varit typ nazister. De bägge folken verkar fortfarande uppfostra sina barn med skräckhistorier om De Andra, och hatet är levande trots att den senaste väpnade konflikten inträffade för 300 år sedan.

Phlox patient är så fylld av hat och bitterhet att han helt enkelt vägrar att räddas till livet av en denobulan. Inte förrän Phlox berättat om hur han brutit med sin egen son på grund av hans antarierhat kan den livsräddande behandlingen ta sin början.

Allt slutar ändå hyfsat lyckligt. Grottexpeditionen lämnar Xantoras, om än två timmar efter deadline och jagade av ett stridsplan. Och Phlox bestämmer sig för att försöka ta kontakt med sin son igen, tio år efter att de brutit med varandra.

Några nya kontakter? Xentarierna vägrar alla former av kontakt, förutom över radion. Några antarier har inte Enterprise stött på tidigare – men att ha en denobulan som skeppsläkare kan visar sig alltså ställa till med problem.

Vårdslöst beteende? Hela grottexpeditionsräddningen är extremt illa genomtänkt och utförd. Denobulanerna nere i grottan är inte ens intresserade av att följa med bort från Xantoras utan Trip måste tvinga dem. Sedan måste släpa med sig alla tunga sten- och mineralprover som denobulanerna samlat in på den besvärliga färden upp till ytan. Och till på köpet utbryter det något av ett xantoransk inbördeskrig precis ovanför deras grotta så att hela gänget håller på att få stenblock i huvudet. Jobbigt!

Personlig utveckling: Grottdramatiken till trots, det här avsnittets huvudintrig är nog egentligen den om Phlox och hans patient. Här får vi alltså reda på mer mörka sidor om både denobulanerna och Phlox – folkmordsanklagelserna respektive skeppsläkarens krisiga familjeliv. Så här berättar Phlox själv om det som hänt för den arge antarier-patienten.

Ordväxlat:

PHLOX: You asked me if I had heard stories as a child about the Antarans. My grandmother lived through the last war. I would lay in my bed at night thinking about her stories, terrified that one of those evil Antarans would climb through my window.

HUDAK: I hope your confession makes you feel better, Doctor, but it doesn’t change a thing.

PHLOX: You also asked me if I have children. I have five. And no, I never told them my grandmother’s stories. When they asked me about the Antarans, I told them the truth, as best as I knew it. I told them about our military campaigns against your people. About how we had demonised you, turned you into a faceless enemy. I wanted them to learn to judge people for what they really are, not what the propaganda tells them.

HUDAK: How would you know who we really are?

PHLOX: I don’t. But I’m proud to say that my children would consider my grandmother’s attitude archaic. All of them but one. We have grown more open-minded since the last war, but there are still Denobulans who fear Antarans, even hate them. My youngest son, Mettus, was seduced by those people. I did my best to convince him he was mistaken. I told him I wouldn’t tolerate the values he was embracing. It created a rift between us. Maybe I didn’t do enough to reach him. Last time we spoke was nearly ten years ago.

Det här kändes precis som… 

Två parallellintriger här. Den ena spännande och meningslös, den andra lite seg och mer meningsfull. Ingen av dem är helt lyckad, även om det fortfarande tydligen är pyttelite spännande för mig att se på äventyr i grottor. Det trodde jag faktiskt inte. Men de två handlingarna gifter inte riktigt sig, utan två halvbra stories blir ett halvdåligt avsnitt.

Bäst är ändå storyn om Phlox. Den vanligtvis så fryntlige läkaren visar här lite andra sidor av sig själv och sitt liv på Denobula. Det finns också några laddade scener här där Archer försöker få Phlox att bota Hudak mot hans vilja som är minnesvärda, En tydlig skillnad mellan hur människor och denobulaner ser på sin läkaretik.

Extrafakta: Det här var väl första gången vi fick se en tribble i Star Trek-tidslinjen. Phlox varnar redan här för deras höga fortplantningshastighet, och använder dem till mat för sina djur i sjukstugan.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 708 tv-avsnitt.

DS9: Trials and Tribble-ations. Det där Sisko hänger på Enterprise och får besök av tidspolisen.

ds9 trials 8

Äntligen är tribblarna tillbaka, om än i något recyklad form. Jag har en tribble själv hemma, som jag köpt på ett Star Trek-konvent. Den brukar jag använda till att skrämma livet ur folk, genom att exempelvis gömma den någonstans i soffan när jag har gäster – under en kudde eller en filt, Extra bra blir det om vi ska kolla på en skräckfilm och gästen omedvetet kommer åt den, varpå tribblen börjar skrika och gästen med. Blir aldrig trött på det där.

Tycker rent generellt att det är för lite tribblar i Star Trek. Visst, de fanns med på ett härn i Discovery, men fick en alldeles för nedtonad roll. Obegripligt, med tanke på hur mysiga de här gulliga hårbollarna är. Men tribblarna är inte det enda skälet till att jag längtat efter det här avsnittet. Framför allt har jag de senaste åren funderat en massa på hur man skulle lyckas genomföra hela den här idén. Jag menar, det lät som ett så himla märkligt infall, att göra ett avsnitt där Deep Space Nine-crewen återvänder till ett gammalt originalserieavsnitt. Dessutom ett av de gamla avsnitten som jag verkligen tycker om.

Det visar sig att det där inte kändes konstigt alls. Snarare helt naturligt och mysigt. Fast på ett sätt är Trials and Tribble-ations faktiskt revolutionerande. Här når liksom Star Trek-konceptet en helt ny nivå när det gäller hur meta man kan vara. Och hur skojigt man kan ha det med det där metaperspektivet. Tungan är så långt inkörd i kinden att man knappt kan säga något vettigt, glimten i ögat så stark att jag blir bländad. Kort sagt, det är riktigt lyckat.

ds9 trials 5Trials and Tribble-ations är alltså Deep Space Nines bidrag till det 30-årsfirande för Star Trek som pågår hösten 1996 (precis som Voyagers Flashback ). Själva formen, att stoppa in Deep Space Nine-rollfigurerna i scener från ett gammalt Star Trek-avsnitt känns egentligen extremt passande i sammanhanget, när allt kommer omkring. Lite som en auktoriserad fanfilm, eller kanske ett extremt avancerat larp. Dessutom är ju principen ungefär samma som den i ett holodäcksavsnitt. Kan man träffa Einstein eller Robin Hood där, så borde väl kapten Kirk också kunna dyka upp.

Men det verkliga genidraget i Trials and Tribble-ations är nog introducerandet av tidspoliserna. De utgör ramhandlingen till äventyret. Surt och irriterat förhör de Sisko om hur han och de andra hamnade på Enterprise till att börja med. För det där med tidsresor är inte bara något enkelt, roligt och härligt längre inom Star Trek-konceptet. Det är, som det mesta annat inom Federationen och Stjärnflottan, numera reglerat och omgivet av olika föreskrifter och bestämmelser.

ds9 trials 9Ursäkten för att göra en tidsresa i det här avsnittet heter Barry Waddle, en människa som Defiant plockar upp i Cardassien. Fast han heter inte Barry, egentligen och är inte människa heller. Hans verkliga namn är det nordiskt klingande Arne Darvin, den klingon förklädd till människa som är skurken i originalseriens The Trouble with Tribbles. Han använder sig av en magisk bajoransk orb ombord på Defiant för att resa tillbaka till tiden för det där avsnittet, där han tänkt rätta till det som gick fel i hans plan förra gången, och eventuellt spränga Kirk i luften. Men även Sisko och hans crew klär ut sig i originalseriestass och bordar rymdstationen och Enterprise för att hindra honom.

ds9 trials 4I avsnittet varvas nyinspelade scener med att skådespelarna stoppas in i befintligt material. Det är förstås skitkul att se alla i de gamla outfitsen och frisyrerna. Men eventuella konstigheter går inte okommenterade förbi. Dax noterar till exempel hur korta kjolar kvinnorna ombord på Stjärnflottans skepp bar förr i tiden. Och Worf pressas på svar om varför klingonerna på 2200 talet ser helt annorlunda ut jämfört med 2300-talsupplagan.

WORF: They are Klingons, and it is a long story.
O’BRIEN: What happened? Some kind genetic engineering?
BASHIR: A viral mutation?
WORF: We do not discuss it with outsiders.

Worf är däremot betydligt mer verbal när det gäller att förklara sitt hat mot tribblar, och beskriva hur klingonerna slutligen utrotade hela arten. Något som Odo och de andra sedan spolierar när de visst får med sig några tribblar till sin tid. Ett tidsbrott de “glömmer” att berätta om för tidspoliserna.

ds9 trialsHela det här avsnittet är förstås en fest i nostalgi och fandom. En riktigt snygg sådan också. Men allra mest elegant tycker jag nog att den sista scenen ombord på gamla Enterprise är, den där Sisko går fram och tackar Kirk för att han fått tjänstgöra på hans skepp. Scenen som man klippt in Sisko i är ursprungligen en av de där snuskgubbescenerna, där en snygg brud kan föranleda menande blickar och leenden mellan männen. Nu är det istället Sisko som man tycker är lite gullig i sin beundran. Bra jobbat, genusombudsmannen på Star Trek-kontoret.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 448 tv-avsnitt. 

DIS: The Butcher’s Knife Cares Not for the Lamb’s Cry. Det om björndjuret som rymdskeppsnavigator.

Okej. Det här känns som det första “normala” avsnittet av Star Trek: Discovery. Som jag skrivit tidigare så känns det som om den här serien har haft två piloter (både det första dubbelavsnittet och avsnitt tre), men nu, till sist, är vi inne i vardagen. Slitet och gnetandet med att få den här serien att flyta hela säsongen. Ett avsnitt i mängden. Och visst var det en hel del transportsträcka i det här avsnittet? Händelser i intrigen som funkar för den långa handlingsbågen, men som inte är sådär superspännande just nu? Här är i varje fall några saker jag tänkte påt:

Mysteriet med björndjuret. 

trögkrypareMen alltså, finns det något gulligare än björndjur? Eller trögkrypare, som de också kallas. Vem har inte suttit och tjusats av bilderna av de där små, mikroskopiska krypen som liksom ser ut som levande dammsugarpåsar. Fast med klor. Det är förstås inget mindre än genialiskt att låta det här oerhört tåliga och uthålliga millimeterstora djuret förstoras några miljoner gånger och sedan introduceras som en livsfarlig mördarmaskin i förra avsnittet. Sedan dess har ju djuret hållits i fångenskap på Discovery, där det förstås bara är vår hjälte Michael som lyckas förstå sig på arten. Ja, trots att björndjuret skriker och plågas när det används som spornavigatör på Discovery (det här avsnittets egentliga höjdpunkt) så är Michael den enda som inser att den jättestora trögkryparen verkar må dåligt. Hennes roll som den enda som ser saker som de faktiskt är börjar redan kännas en smula förutsägbar.

Klingonernas maktkamp

klingonfestOch på tal om förutsägbart. Jag är inte helt fascinerad av intrigspåret om Klingonernas interna maktkamp. Det är redan från början ganska svårt att identifiera sig med figurerna med de där jättestora groteska latexmaskerna, men dessutom så förstår jag inte riktigt varför jag ska bry mig om exakt vilken av falangerna inom klingonväldet som hotar att utplåna hela Federationen. Kriget är ju åndå igång.

Och tycker kanske inte heller att klingonhandlingen är sådär jätteoriginell. Såklart att det skulle bli intern maktkamp, liksom. Såklart att det ska smidas en massa ränker bland de olika klanerna. Tanken är antagligen att även klingonerna ska få vara huvudpersoner i den här serien, men för att det ska funka krävs det att något nytt händer med dem. Eller, vänta. Snacket om att käka upp sina fiender var faktiskt ganska makabert. Och så har vi väl inte riktigt koll på vem det egentligen är som leder attacken mot Federationens Dilitiumgruvor? Kanske ska jag bara ha lite tålamod…

Fajten vid dilithiumgruvorna

Det här avsnittets rymdskeppsfajt känns förstås lite tam jämfört med pilotavsnittets rymdslag, den imponerande öppningen av serien ligger tyvärr den här serien i fatet ett slag framöver. Man toppar i varje fall inte den upplevelsen med det här avsnittets rymdstrid. Inte ens gråtande barn i gruvorna som attackerades av klingonerna gjorde det här riktigt spännande eller gripande. Igen, den genomgående känslan i det här avsnittet är att det är en urvattnad version av vad vi sett tidigare.

Bögromansen

dis butcherJag har ju väntat GANSKA spänt på att åtminstone få se en glimt av det redan omskrivna bögförhållandet ombord på Discovery. I det här avsnittet fanns det åtminstone en scen där både svampexperten Stamets och läkaren Hugh Culber bägge fanns med. Men om man ska dra några slutsatser från den så är deras förhållande inte särskilt…varmt. Hade jag inte vetat om att de två ska vara ett par i serien, så hade jag nog trott att det var två dödsfiender som möttes där på läkarmottagningen. Men det här med bögandet är uppenbarligen något man tänker dra ut på liiiiite längre. Och en liten varningslampa börjar blinka för att det kanske är ett sånt där bitchigt och elakt bögpar som vi får lära känna ombord på Discovery.

Tribblesförekomsten

star trek discovery tribbleEn av de saker som gjorde mig allra gladast med förra avnittet (men som jag glömde skriva om) var förstås det faktum att det fanns en tribble i kaptenens rum. Och som alla vet, en tribble kommer sällan ensam. Det här avsnittet var dessvärre helt husdjursfritt. Hoppas på fler tribblar snart. Massor av tribblar, faktiskt.

I övrigt

Ett hyfsat avsnitt som känns lite sämre än det är, på grund av att säsongen verkligen började på en hög nivå. Och av det där utanförskapet som Michael upplevde, och som var så spännande i förra avsnittet, återstår nu mycket lite. Nu är hon plötsligt något av en hjälte igen. Otroligt nyfiken på vilken väg man väljer i de kommande avsnitten för stämningen och maktbalansen ombord.

Betyg: 7/10. 

PS: Till nästa gång ska jag försöka hinna kolla på After Trek-avsnitten, som Kalle Kovács tipsade mig om. Hade helt missat att de också finns på Netflix. Vad har deras algoritm för issues med mig, egentligen?

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 4 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 356 tv-avsnitt.

 

Destination Star Trek: Dag 3. Shopping, dragshowtrekkism och en glimt av världens största bloopersamling.

img_0642

img_0617Det var något av ett risktagande att vänta med shoppingen till dag tre. Hyllorna gapade tomma hos flera av försäljarna, och det var stod  klart för mig att Star Trek-publiken på konventet både var köpstark och shoppingsugen. Mest trängsel var det kring t-shirtbåset. Här hade man drygat ut sortimentet med lite andra nördprodukter – till och med en och annan Star Wars-tisha, faktiskt. En annan försäljare försökte pigga upp sitt utbud med specialgjorda Star Trek-bakelser. Det var väl ett okej initiativ, men det var något med den deprimerande utställningshangaren som inte inbjöd till bakelsefrossa. En grå tribble fick jag i alla fall tag på redan första dagen, den ligger hemma i min soffa nu och har redan skrämt vettet ur några gäster – bäst är det när jag gömmer den på strategiska platser när vi ska se på skräckfilm och den plötsligt stämmer upp i en högljudd klingonvarning.

Det mest intressanta försäljarsbåset på konventet var nog Eaglemoss, som mest säljer figuriner och andra fandom-prylar, bland annat en serie med olika Star Trek-rymdskepp. Jag har alltid undrat vem det är som köper sådana där grejor, men insåg häromdagen att även jag förvandlats till Star Trek-fandomens motsvarighet till en crazy cat lady. Några impulsköp på e-bay och Thinkgeek och jag har plötsligt ett hem där det finns något Star Trek-relaterat i varje rum. Förutom alla böcker och dvd-boxar så har jag en ljusslinga, en Kapten kirk-sparbössa, en pizza-slicer formad som enterprise, en Enterprise-ölöppnare, en trädgårdsprydnad där Gorm dödar en rödskjortetomte, ett duschdraperi, den där tribblen jag köpte på konventet samt en liten modell av Enterprise-D. Det är lite leksaksstopp för min del, alltså.

star-trek-graph-novel-countdownMen Eaglemoss hade inte bara leksaker att sälja. Deras bok om Star Trek-skeppen sålde tyvärr slut på nolltid, men jag lyckades åtminstone lägga vantarna på de två första utgåvorna i  Star Trek – the graphic novel collection. Konceptet går ut på att man kan prenumerera på ett slags lyxutgåvor med serieversionen av Star Trek samlad mellan hårda pärmar. Varje nummer verkar innehålla någon av det amerikanska förlaget IDW:s miniserier om Star Trek-universumet, kombinerat med en klassiker ur Star Treks seriearkiv. Det första numret, Countdown, består av del 1-4 av en prequel till den första Star Trek-rebootfilmen samt ett äventyr från 1967, The planet of no return. Den andra utgåvan består av en tecknad version av Harlan Ellisons originalmanus till The City on the Edge of Forever. För första gången kan man alltså se hur ett eventuellt avsnitt som var troget Ellisons manus skulle se ut (jag har kort skrivit om kontroverserna kring det manuset tidigare på den här bloggen). Klassikern i utgåva två är ytterligare ett äventyr från Gold key-utgivningen från 1967.

star-trek-apesGraphic Novel Collection är förstås utformad för att trigga samlarreflexerna hos alla nördar där ute. Utgåvorna känns seriösa och påkostade, och ryggarna på albumen bildar tillsammans ett motiv med några skepp ute i rymden –missar du ett enda nummer så ser det alltså ut som skit i hyllan. Och eftersom tanken är att man främst ska prenumerera så verkar albumen vara lite svåra att få tag på i Sverige. Har dock sett något enstaka ex dyka upp på begagnat-marknaden. Jag återkommer med en recension av albumen så småningom. Jag har annars lite medvetet hållit mig borta från serie- och romanutgåvorna om Star Trek-universumet, det känns som om jag snabbt skulle gå ner mig i där och aldrig komma vidare i tittandet på själva tv-serierna. Ändå måste jag säga att jag blev både nyfiken och en smula förskräckt kring de olika titlar som IDW producerat. Det förskräckta handlade främst om crossover-albumen där Star Trek-universumet möter andra SF och superhjältekoncept, som till exempel Apornas Planet, Aliens, Doctor Who och Gröna lyktan. Jag hann se en liten stund av ett snack om serieutgivningen, och blev lite knäckt av att jag inte kom lite tidigare. För här fanns det äntligen den där nördigheten som jag längtat efter, och som oftast vida överträffade den som skådespelarna som varit med i serien lyckades prestera. Fast frågan är i och för sig om inte nästan alla i hela världen framstår som amatörer jämfört med panelisten Ben Robinson. Så smart och kunnig.

Förutom programpunken om  Collectable Trek så var Robinson också med och snackade om The Roddenberry Vault. Dvd/bluray-utgåvan med tidigare outgivet material som kommer i december. Det visade ju sig för några år sedan att Star Treks skapare Gene Roddenberry beställt hem kopior på dagstagningarna under produktionen av Star Treks originalserie. Filmrullar som han sedan sparade och arkiverade. Material som ingen riktigt visste fanns förrän Roddenberrys efterlevande lät Star Trek Encyklopedia-författarna Mike och Denise Okuda gå igenom filmerna. Eftersom produktionen av originalserien gjordes med ett extremt tajt inspelningsschema och knapp budget så finns det inte särskilt många scener inspelade som inte användes i de färdiga avsnitten. Däremot har man hittat och restaurerat alternativa versioner. bloopers och de där ögonblicken före och efter själva scenerna, och när vi i publiken fick se några klipp ur en teaser så kändes det faktiskt bitvis helt magiskt. Som att få tjuvkika in bakom scen under inspelningen och få en verklig känsla av stämningen och vibbarna där. Sen är det ju en annan fråga hur det känns att kolla på en hel dvd med den här typen av material, men det lär ju inte bara vara en samling klipp, utan man har skapat någon typ av koncept och form kring klippen.

Här är insäljningstrailern, om ni inte sett den:

och här är ett smakprov på hur det färdiga resultatet antagligen kommer att se ut:

En av frågorna från publiken handlade om man trodde att det fanns mer kvar nu, ytterligare något stängt förråd eller lager det det kunde finnas fler historiska godbitar. En sak som nämndes var provfilmningarna när roller skulle tillsättas – de tillhör tydligen skådespelarna, så de kan finnas utspridda på en mängd platser. En annan sak är det kringmaterial som blivit till när man spelat in filmerna. Roddenberry Vault-utgåvan handlar ju bara om originalserien på tv, filmbolaget Paramount äger däremot fortfarande rättigheterna till allt som har med filmerna att göra, och där skulle det kunna finnas mer material som inte fansen sett ännu. Sedan övergick samtalet mest till att handla om den ursprungliga och totalförsvunna 3 fot höga modellen av rymdskeppet Enterprise. Den som ingen vet var den är (om nu inte Gene Roddenberrys son minns rätt när han tror att han kanske kastade den i familjens pool).

img_0684Seminariet om Roddenberry Vault-utgåvan och den lilla snutt jag fick höra om produktionen av tecknade serier omStar Trek var faktiskt dagens höjdpunkt. Kanske skulle jag ha valt fler seminarier i stil med det, för i övrigt fick dagen mig att överväga om det kanske varit ett misstag att stanna i hela tre dagar i Birmingham. Visst, snacket om cosplay och Star Trek var rätt gulligt, framför allt när dragdrottningen Misty Chance berättade om varför hon satsar tid och pengar på att klä ut sig till Star Trek-figurer: “om min outfit är tillräckligt cool så kommer Star Trek-stjärnorna till mig för att bli fotograferade”. Jag lärde mig också en del om den stora bristen på Star Trek-kostymleverantörer i Storbritannien. Men de andra panelerna kändes mest som upprepningar av de snack jag redan hört, eller var fyllda med plattityder som “det som var bra med Star Trek var att varje avsnitt handlade om något”. Nähä. Menar du verkligen det?

Värst var nog ändå snacket som döpts till “Star Treks next 50”. Skådisen Garrett Wang var moderator och började med att i en forcerad skämtsam ton fråga de andra deltagarna “Vad ska det här handla om egentligen? Är det någon som vet? Star treks nästa 50 står det i schemat. Nästa 50 vaddå?”. Och så lämnade han fältet fritt åt publikens frågor, istället. Samma scenario upprepade sig på de flesta panelsnack som jag var på, vilket också gjorde att alla samtalen tog ungefär samma form – vaga, allmänna diskussioner där de medverkande pliktskyldigast hasplade ur sig antingen någon intetsägande formulering, om hur kul det var att spela in Star Trek, eller drog något skämt för att publiken skulle få skratta lite. Ibland, som med Christopher Lloyd eller Bobby Clark (mannen inuti Gorn-dräkten) så kändes gästerna nästan för gamla för att hänga med i snacket.. Kanske slog Marina Sirtis huvudet på spiken när hon besvarade en fråga från publiken om varför hennes rollfigur blev allt tuffare ju längre serien gick. Det Marina sa var rätt krasst: “Jag hade inget inflytande på varken kring hur min rollfigur utvecklades eller vad hon hade på sig”. Men varför var egentligen seminarium efter seminarium fyllt av personer som inte haft något inflytande på seriens innehåll?

img_0716Mitt problem konventdag tre handlade helt enkelt kring vem som gästade Birmingham under de här tre dagarna. Inga manusförfattare och inga producenter – utan nästan enbart skådespelare. När Garrett Wang började berätta en lång historia om att han fått lära sig spela klarinett på rekordkort tid inför ett avsnitt så orkade jag inte mer, utan gick och tittade på utställningen med Star Trek-relaterad konst (ojämn, men lite kul ändå) och snackade en stund med gulliga Michael Moore. Han har jobbat med rekvisita och kostymer till en rad Star Trek-produktioner och kanske var det konventets raraste stund för mig när han visade upp sin favorit från alla åren som han gjort rekvisita åt Star Trek – en blinkande, surrande Tricorder som man dessutom inte behövde byta batteri på så ofta. “Du vet, det där med att byta batteri mitt under en inspelning är faktiskt bland det svåraste med att ha det här jobbet”.

Jag lämnade Destination Star Trek några timmar innan stängningsdags. Jag hämtade ut mitt bagage och letade upp plattformen där jag skulle ta Virgintåget till London. Mitt huvud var proppfullt av Trek , trots att jag ändå valt bort att gå på festerna på kvällen (det var kanske tur, läste att köerna till baren var lika långa som till evenemangen på konventet). När jag försökte summera mina upplevelser så inser jag att jag troligtvis skulle ha valt färre stjärnpaneler och fler nördpaneler. Jag förstår att det är stjärnorna som säljer biljetter till den här typen av evenemang, samtidigt sprang jag på folk på konventet som kunde allt om alla typer av skepp i de olika serierna, eller som satt och sa replikerna före skådespelarna varje gång det visades klipp från tv-serierna eller filmerna. Det fanns så mycket kunskap i lokalen, att då få höra femton minuter om Garett Wangs klarinettkurs känns i det närmaste som en förolämpning. Eller…kan det vara så att jag inte förstår Wangs charm, eftersom hans insats i serien fortfarande ligger framför mig?