Jo, jag erkänner. Jag njuter faktiskt för första gången av utklädningslåde-effekten i Star Trek. Jag tycker för en gångs skull att det är jättekul att se besättningen infiltrera dåtiden och smyga med sina tricorders under sina tidsenliga outfits. I San Francisco på 1800-talet betyder det till exempel att Riker får klä ut sig i en gullig polisuniform och doktor Crusher i tidsenlig sköterskeuniform. Det är väl bara när gänget låtsas vara ett resande teatersällskap för att slippa undan en aggressiv hyresindrivande tant som det blir lite för mycket buskis för mig.
Jag tror att jag köper tidsresandet den här gången för att det finns en plot som faktiskt får allt att hänga ihop. Datas huvud, upphittad i ett gammal gruvschakt på 2300-talet hänger alltså ihop med hungriga aliens som utnyttjar koleraepidemin för att sno åt sig människosjälar att käka. Och som en bonus Guinans 1800-talsupplaga som får en föraning om var hon kommer att jobba 500 år senare. Det här är ingen konstig Sherlock Homes-hyllning eller ett lustigt äventyr på holodäck, utan ett schysst skrivet mysterium.
Jag orkar oftast inte fundera för mycket på orsak och konsekvens i och med tidsresor, därför bara köper jag saker som att den huvudlösa Data på 2300-talet faktiskt behöver och kan använda sig av huvudet som blev kvargklömt på 1800-talet, men som nu är återfunnet är en tidsresebonus som i varje fall jag inte såg komma. Jag tyckte till och med att det var en rätt så snygg konstruktion. Mark Twain-figuren är däremot minst lika påfrestande när han kommer till Enterprise. Den gubben går inte, så att säga.
Betyg: 8/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 6, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 229 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.
Men för en gångs skull kommer mina fördomar på skam. Det här är det mest fokuserade och intressanta tidsreseavsnittet sedan orginalseriens 
Min största invändning är att man envisas med att skriva in Mark Twain i det här avsnittet. Visst, det är inte lika pinsamt som när man envisades med att låta 
Tydligen hade man inte tänkt avsluta den femte säsongen med ytterligare ett tudelat avsnitt. Men så började det ryktas om att starten på Deep Space Nine innebar att The Next Generation skulle läggas ner. Ett dubbelavsnitt verkade som ett bra sätt att kväsa de spekulationerna. Och för första gången tycker jag till och med att det andra avsnittet av de två är bättre än det första! Och – förresten – det där med att det var av budgetskäl man förlade handlingen till 1800-talet stämmer inte. Det här var tydligen det dyraste avsnittet under hela säsong fem!
Jag älskar det här, och tycker att det här är ett av de bästa avsnitt jag sett i The Next Generation. Satt och log sönder ansiktet, så kul tyckte jag att det var att man var så konsekventa och inte fegade ur. Att låta Enterprise sprängas i bitar redan i teasern före vinjetten är ju det ultimata sättet att starta ett avsnitt på. Det kan man inte göra mer än en gång i en serie, men den här gången var det verkligen ett perfekt val.
Själv undrar jag över väldigt värdsliga ting när jag ser det här avsnittet. Vad är det till exempel som doktor Crusher dricker innan hon går och lägger sig? Sömnmedel? Är det sprit? Antyds det i de här scenerna att Beverly går och skåpsuper på kvällarna innan det är läggdags? Är det i så fall förklaringen till det lite senila nynnandet hon håller på med när hon fixar med sina blommor? Och det lilla hårbandet som hon pyntat sig med innan sänggåendet? Ännu lite märkligare är det förstås att man från författarhåll låter just Crusher få den första känslan av déjà vu. Lite stört eftersom det redan finns ett helt avsnitt som bara går ut på att hon går runt och minns saker som alla andra glömt.
Avslutningsvis vill jag också beskriva lite av den eufori som jag känner när Kelsey Grammar (Frasier) dyker upp i den allra sista scenen. Så bra som den buttre kapten Bateman. Mer sur och avmätt har jag väl inte sett någon federationskapten vara.
tt, han har nämligen bjudit in sina bästa kompisar ombord på middagsbjudning (att laga mat är en mycket speciell grej på ett skepp där all mat annars kommer från replikatorer). Men när gästerna väl kommer vägrar det där rätta myset att infinna sig. Snarare känns det som ett stelt avsnitt av Halv åtta hos mig, fast utan den klämkäcka speakerrösten. Gästerna avhandlar lite pliktskyldigast några meningsutbyten om måltider och könsroller innan det är dags att smaka på maten, och jag kan väl våga mig på att avslöja att det inte är en bra idé att bjuda på omelett gjorda på ägg från Owon, förutom om dina gäster råkar vara klingoner (varför de kallar Rikers äggröra för en omelett förstod jag däremot aldrig).
Jag är tydligen inne i ett sjok av avsnitt som blivit hårt åtgångna under manusprocessen. I förra avsnittet, 
Det finns något gripande med de två uppsättningarna av Picard, den ene förstås djupt oroad över vad som komma skall och grubblande över varför hans dubbelgångare övergett sitt skepp när det var i nöd. Och så den andre, på gränsen till medvetslös, nästan som fortfarande vid liv i en annan dimension. Snart dyker den intergalaktiska motsvarighet till ett slukhål upp mitt i rymden, och Picard måste försöka komma på vad han ska göra för att inte de dystra visionerna från framtiden ska besannas.
Spock måste nu resa tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv som sjuåring. Men uppdraget utvecklas till mer än så – Spock blir ett slags andlig vägledare till sitt yngre jag. Spock den äldre förklarar till exempel för sitt yngre jag om hur han ska förhålla sig till sina känslor – gärna känna men alltid behålla kontrollen.
å att man på Vulcan har stora, hund/björn-liknande husdjur som heter sehlat (det kan eventuellt ha nämnts i ett tidigare avsnitt ser jag när jag researchar). Vi får se att en av historikerna från Federationen är en fågelliknande varelse med vingar. Sedan läser jag mig till att det här avsnittet dessutom introducerar vildmarken The Forge och staden ShiKahr på Vulcan. Och visst är det mobbningsscenen från det här avsnittet som citeras i den första filmen i den rebootade Star Trek-serien.
Tyvärr förstår inte Kirk och hans grabbar mekanismen kring det här när de kommer till Sarpeideon, så när Kirk hör en kvinna ropa på hjälp hoppar han rakt in i 1600-talets England. Och när Spock och McCoy springer efter för att rädda honom så åker de istället 5 000 år tillbaka i tiden, till något slags sarpeidisk istid.
Det händer fler saker med Spock där i istiden. Han blir mister humöret när McCoy häver ur sig ännu ett av sina rasistiska tillmälen till honom. Ja, till sist försöker han nästan döda honom. De här fullt normala beteendena (McCoy måste vara den jobbigaste person som finns) är tecken på att han håller på att bli personlighetsförändrad. Han börjar förvandlas till en invånare på vulcan som de var för 5 000 år sedan. McCoy förändras däremot inte alls – mänsklighetens förmåga att vara vidrig verkar vara konstant.
Till sist hittar alla inblandade öppningar till tidsportaler som kan ta dem tillbaka till nutiden igen. Men Spock tvekar. Länge. Och jag skulle nog vilja utnämna hans kärlekshistoria med Zarabeth som den enda i Star Treks orginalserie som är skildrad med någon som helst trovärdighet. Eller så är det bara som blir helt chockerad över att se Spock luta sig tillbaka, slappna av och bli sådär gosig, liksom. Och, förresten, det här med att han är vegetarian – har han sagt det tidigare? I det här avsnittet förvandlas han nämligen till så mycket av Vulcansk grottmänniska att han börjar äta kött.
Sammanfattning: Det känns som om manusförfattarna hade ambitionerna att göra det här till något i stil med ett systeravsnitt till 
Medan jag såg det här avsnittet kände jag mig märkligt upprymd. Vilka ovanligt påkostade miljöer (allt som inte är en grotta i papier mache känns i och för sig som lyx). Vilka ovanligt genomarbetade gästroller. Vilken ovanligt dramatisk handling om hela mänsklighetens överlevnad. Men så väldigt lite Star Trek det egentligen var… Mina misstankar om ett underliggande dolt motiv, om en plan i det fördolda, bekräftades när jag började kolla fakta på nätet. Det här var ju egentligen inte alls ett Star Trek-avsnitt, det var ju en pilot för en helt ny Roddenberry-serie. Om än förklätt till ett sorts rymdäventyr.
Nu hade han och en medförfattare klurat ut en historia om en hemlig agent som var uppväxt på en annan planet och skickad till jorden för att undanröja dess undergång. Mr Seven, som han heter, är klädd i oklanderliga kostymer och har ett artigt sätt. Det enda som är lite märkligt med honom är den intima relationen till hans katt, Isis. Som eventuellt också kan ta en mänsklig (sexig) skepnad. Och så dyker privatsekreteraren Ms Lincoln, upp, spelad av redan fantastiska Teri Garr, som en del kanske känner igen från Närkontakt av tredje graden, Vänner eller Tootsie.
Assignement: Earth var förstås lite extra komplicerad att spela in, eftersom man försökte sig på vågspelet att lansera tre nya rollfigurer i det redan späckade Star Trek-konceptet. Och det är lite oroväckande att jag tycker att det hela är så underhållande, att jag efter att ha plöjt mer än 50 avsnitt tycker att Enterprise känns klaustrofobiskt i jämförelse med det här. För Gene Roddenberry verkar det nya programkonceptet ha varit så viktigt att han var beredd att ge avkall på saker som annars hade varit heliga. Som att det är lite ologiskt att tidsresan till 1968 bara avfärdas med en mening i avsnittets början. Förra gången skeppet reste i tiden innebar det en skitjobbig slangbellegrej runt solen och så vidare. Nu är det bara några ord i en avmätt introduktion.
Jag var ganska spänd och nervös när jag tryckte på play. Äntligen skulle jag få se The City on the Edge of Forever. Det klassiska Star Trek-avsnittet, ja enligt många kanske till och med det bästa någonsin i The Original Series.
I Star Trek-kretsar är The City on the Edge of Forever ändå kanske allra mest känd för det långdragna och hätska bråket mellan Star Trek-skaparen Gene Roddenberry och författaren Harlan Ellison. Det var Ellison som skrev de första utkasten till The City on the Edge of Forever. Trots att många var förtjusta i hans manus ansågs det vara för dyrt och komplicerat för Star Trek. Roddenberry och hans team gjorde en rejäl omarbetning. Så omfattande att Ellison försökte ersätta sitt namn i avsnittets eftertexter med en pseudonym. Ellison fortsatte sedan att tala öppet kring sitt missnöje med hur arbetsprocessen gått till, medan Roddenberry spritt sin version om hur samarbetet havererade. De två försonades aldrig.
Jag spoilar alltid ganska mycket i de här texterna, men eftersom det här avsnittet är lite speciellt kommer här en spoilervarning. Så ni vet.
Det är rätt intressant att det här avsnittet inte får en “sign of the times”-analys i boken These are the Voyages. Den dramatiska berättelsen kring hur själva manuset kom till tar upp nästan allt utrymme i kapitlet. Men om vi tolkar de andra avsnitten utifrån det faktum att USA befann sig mitt i det allt mer impopulära Vietnamkriget, så måste vi göra så även här. Och då undrar jag om inte The City on the Edge of Forever faktiskt är det mest krigsvänliga avsnitt av Star Trek jag sett hittills. Om jag hårddrar det skulle man kunna säga att kontentan i avsnittet är: Utkämpar vi inte krig även på andra kontinenter vet man aldrig var det slutar! Fredsaktivister kan ställa till det så att Kirk aldrig får flyga med sin Enterprise! Krig är nödvändigt!
Och när nu avsnittet avhandlar tidsresor så hamnar man förstås i det mest klassiska av alla dilemman kring tidsresor: kan min resa i tiden påverka framtiden – och i så fall till och med ändra så mycket att jag aldrig föds? Fast i det här fallet handlar det om lite mer plikttrogna spörsmål kring teknisk utveckling och att innovationer kan hamna i fel händer. Det hela aktualiseras när man transporterar ombord en flygpilot från Jorden när hans plan håller på att gå sönder. Och sedan lyckas man lite slarvigt transportera upp en säkerhetsvakt av misstag också. Men kan man skicka ner dem till jorden igen, utan att deras berättelser börjar förändra historiens gång?
