TNG: Journey’s End. Det med indianer i rymden och Wesley Crushers farväl

tng journeys end

År 2037 har de en del av de amerikanska urinvånarna för länge sedan flytt både USA och Jorden. Trötta på utarmade reservat och förtrycket från majoritetssamhället så stack man ut i rymden för att hitta ett nytt hem. Det tog lite tid. 200 år ungefär för att hitta en planet som hade rätt andliga vibbar. Så gissa vilken planet som hamnar på fel sida gränsen när Cardassia och Federationen ritar om sina stjärnkartor i samband med ett nytt fredsavtal?

tng journeys 2Det här kanske låter som ett plot-embryo som lika gärna hade kunnat passa i ett av de där verkligt politiska 60-talavsnitten ur Star Treks barndom. Men även om ansatsen finns där, så fullföljs den aldrig. Grundkonflikten hamnar i skuggan av den andra idén med det här avsnittet: manusförfattarnas vilja att knyta ihop en av seriens löst hängande intrigtrådar. Det är nämligen hög tid att ta reda på vad som egentligen hände med The Traveler och hans profetior kring unge herr Crushers storslagna framtid. Efter två tidigare framträdanden är det nu dags för The Traveler att säga tack och hej. Och när han gör sorti tar han med sig Wesley Crusher.

Och som ett annat kinderägg visar det sig att det även finns ett tredje syfte med det här avsnittet. Journey’s End kickar igång en berättarbåge som fortsätter över i Deep Space Nine nästa två delar. Ja, det lär tydligen även ha konsekvenser ända in i nästa Star Trek-serie, Voyager (fast det har jag bara läst mig till, jag har ju ingen aning om vad som händer i den serien).

tng journeys 4Hur ska jag sammanfatta den här sörjan, då? The Next Generation-författarna fortsätter att muddra i new age-vattnen med The Traveler och den märkliga uppenbarelsesession som han tvingar in stackars sökande Wesley Crusher på. Crusher, som förresten kombinerar sin nya dubbelhaka med ett äkta trotsåldersbeteende.  Medan kapten Picard bjuder sin chef på bullar för att ställa sig in. Uppriktigt sagt, det här är en jävla röra av storylines som inte svänger tillsammans.

Betyg: 5/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 313 tv-avsnitt.

Remember me. När Beverly fastnar i en warpbubbla.

tng remember 1

För vissa tittare är det kanske självklart att det är något skumt på gång när hundratals ur besättningen försvinner från Enterprise och Beverly Crusher är den enda som kommer ihåg och saknar dem. Men i Star Trek kan ju sånt där bero på så många olika saker. Man kanske har råkat snubbla in i en annan dimension och/eller en alternativ verklighet. Kanske har någon varit inne och ändrat i det förflutna – lite som när Spock måste åka tillbaka i tiden för att rädda livet på sig själv i Yesteryear i den animerade serien. Men när bara fler och fler ur besättningen börjar försvinna – ibland mitt i ett samtal – så förstår ju till och med jag att det är något skumt på gång. Hade däremot aldrig kunnat gissa att det skulle vara just en warpbubbla. Det hade nog ingen annan heller, förrän manuset till det här avsnittet blev skrivet.

tng remember 3Det jag gillade mest med Remember me är att alla omkring Beverly reagerar så lugnt och samlat när hon går runt och säger att det fattas en massa personer ombord. Man felsöker. scannar igenom fartyget, går igenom dataloggar och låter praktiskt taget besättningen gå skallgång ombord. Inte ens när hon börjar sakna hundratals personer är det någon som kallar henne direkt galen, utan man lyssnar och tar in. Den typen av mjuk övergång in i ett allt mer overkligt tillstånd är mycket mer obehaglig än när folk genast spärrar in någon i en madrasserad cell. Å andra sidan så tvekar Beverly inte så mycket på sig själv. Hon är tämligen övertygad om att alla andra har fel trots att alla tittar på henne med tom blick när hon nämner alla som inte finns, och plötsligt aldrig har funnits ombord. Man kanske blir sådär självsäker efter tillräckligt mycket tjänstgöring ute i galaxen. Efter att man träffat på så mycket konstiga saker att man vet att det bara är sig själv man kan lita på.

Det är när det börjar dyka upp portaler av ljus och energi (tänk ungefär filmen Poltergeist) som saker och ting blir lite för fjantiga för mig. Eller med andra ord: När man går från det psykologiskt småjobbiga till typiska sf-konventioner. Är inte portaler av energi lite av genrens lösnäsa, liksom? Något man tar till när man inte hinner/orkar bygga ett helgjutet manus?

tng remember 7Däremot är det ju snyggt hur världen utanför warp-bubblan också slutligen skildras. Det visar sig att energiportalerna egentligen är “verkligheten” som försöker få kontakt med Beverly.  De är ett verk av ett samarbete mellan Wesley Crusher och den där astriste The Traveler från Where no one has gone before som alla utom jag verkar gilla. Wesley är lite extra drivande, det var ett av hans experiment som skapade den där Warpbubblan som hans mamma nu är instängd i. Och som bara krymper och krymper och krymper,

tng remember 2Oavsett hur charmigt jag tycker att det är med nyanserade skildring av vad som först ser ut att vara en psykos så är jag ändå inte riktigt imponerad av det är avsnittet. Warpbubblan suger som intrigverktyg tycker jag. Och om nu Beverly är instängd i en bubbla där hon själv skapar sin verklighet med hjälp av sin egen fantasi, hur kan det då finnas en dator som avger exakta storleksangivelser på hur stor warpbubblan är. Det där reddes aldrig ut ordentligt. Att det blir så mycket som en sexa i betyg beror enbart på scenen där Wesley håller på att sugas in i kraftfältet och hänger i luften medan hon håller i sig i en stol (som syns här ovan). Så himla fin scen.

Betyg: 6/10. 

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 5/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 181 tv-avsnitt.

Where No One Has Gone Before. Det med warpservicemannen och ett besök av en resande.

tng where no one 3tng where no oneInget väcker mitt intresse som en riktigt osympatisk rollfigur i Star Trek. Alla är ju så mysiga och sansade hela tiden (undantaget McCoys eviga rants i originalserien förstås). Därför hajar jag till av intresse när den arrogante och otrevlige Mr Kosinski bordar Enterprise. Han är på skeppet för att finjustera warp-motorerna och verkar tycka att ombord på skeppet är obildat slödder. Hans tekniska kunnande befinner sig på en nästan filosofisk nivå jämfört med vad teknikerna på Enterprise behärskar, om han får säga det själv. Men vad varken han eller någon annan vet är att hans assistent (som har ett så utomjordiskt namn att det inte går att uttala) kommer att ta med Enterprise på en åktur till universums slut. Eller om det var tidens slut. Det hela var lite för mycket abstrakt fysik för att jag skulle kunna hänga med på alla vändningar.

tng where no one 2Assistenten är nämligen en “Traveler” – en resande. En utsänd representant för civilisationer som nått mycket längre än mänskligheten. Ja, det är till och med så förödmjukande att den resande mannen förklarar att det bara är alldeles nyss som människorna blivit så pass intressanta som art att de var värda att hålla koll på. Men de resande är inte bara überutvecklade skrythalsar. Man skulle också kunna kalla dem för intergalaktiska pandimensionella talangscouter, på jakt efter underbarn och blivande genier. Och gissa vem på Enterprise som lever upp till de kriterierna? Just det. Den odräglige tonåringen Wesley Crusher.

Jag har förstått att en hel del geeks gillar det här avsnittet. Att de fastnar för skildringen av ett universum fyllt av nästan magiska energier, och med uppenbarelser och fenomen som får samtidens vetenskapliga teorier att framstå som otillräckliga och primitiva. Själv tycker jag bara att anrättningen blev…trist. Det hade varit så lätt för mig att ytterligare en gång skylla min leda på Enterprise egna boy wonder – Wesley Crusher. Men, ärligt talat, just den delen av storylinen är helt okej. Problemet är större än så.  

tng where no one 4För om vi ska vara helt ärliga, vad händer egentligen i det här avsnittet? Jo, Enterprise tar flera osannolikt långa skutt genom världsrymden i hastigheter som inte ens går att föreställa sig. Sedan åker dom tillbaka igen. och sen är det slut. Inte direkt fängslande, tycker jag. Att någon sedan känt sig tvungen att inkorporera handlingen i originalseriens avsnitt Shore leave på ett hörn (fenomenet att allt en person tänker på blir verklighet), känns bara som en blinkning för mycket till de inbitna Star Trek-fansen. En blinkning som inte ens är särskilt begåvad tycker jag. I det här avsnittet blir tankarna verkliga på grund av att Enterprise befinner sig i någon form av utkant av den fysiska världen, i sextiotalsavsnittet blir tankarna verklighet tack vare en avancerad lekdator. Någonstans vill jag ju ändå att upplevelserna vid universums slut ska överträffa ett äventyrsland för rymdskeppsbesättningar!

Shit, vad surt det här inlägget låter. Precis som förra. Och förra igen. Exakt så som en hel del av er förutsåg när ni varnade mig för att den här första säsongen inte är särskilt bra. Och försäkrade att det blir bättre sen. Så därför måste jag väl också säga att det fortfarande är lustfyllt att kolla på The Next Generation. Avsnitt efter avsnitt slinker liksom ner utan större motstånd. Kanske beror den lättsmälta känslan på att avsnitten är kortare än originalseriens, kanske handlar det om att berättartekniken är lite modernare. I vilket fall är det först när jag ska försöka skriva om vad avsnitten egentligen handlar om som hjärnan börjar brinna av irritation.

Och kanske klarnar allt när jag får se the travelers återkomst, så småningom. Och det var åtminstone ganska trevligt att få träffa Jean-Luc Picards mamma en liten stund.

Betyg: 4/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 108 tv-avsnitt.