Lower Decks: No small parts. Dunderfinal med referensfest och gäststjärnor (även om det är samma som i alla andra serier)!

Kände mig lite dum när jag såg det här avsnittet, strax efter att jag lite stöddigt skrivit att det inte fanns något att tillägga i relationen mellan Freeman och Mariner och deras komplicerade mor/dotter-relation. För det fanns det ju. Upplösningen och försoningen, förstås, som här inträffar som en direkt följd av att Boimler av misstag (givetvis) röjer hemligheten om släktskapet för hela bryggan, och därigenom hela skeppet.

Mor och dotter sluter alltså någon slags fred. För i slutet av det här avsnittet inser Freeman att det 1: kan vara ganska bra med en anarkistisk vildhjärna ombord, och 2: det kanske till och med är bra med en anarkistisk vildhjärna ombord som kan göra alla de saker som hon själv som kapten inte kan våga sig på. Ett något transaktionellt utgångsläge för en bra relation mellan förälder och barn, tycker jag kanske, men åtminstone bättre än det ställningskrig som pågått under hela den här säsongen. Själv hade jag kanske, om jag varit Mariner, inte riktigt kunnat släppa att morsan inte ville att folk skulle känna till familjebandet eftersom jag som barn var så misslyckad:

Freeman: Ugh. Why did we ever keep this a secret in the first place?
Mariner: Ugh! I just wanted to fly under the radar!
Freeman: And I didn’t want anyone to know the most demerited officer in the fleet was my daughter.
Mariner: Well, Wesley Crusher worked with his mom. Maybe everybody’ll be cool about it.

Har man orkat så här långt in i Lower Decks, då är man nog också ett ganska inbitet Star Trek-fan. Ja, så känns det i varje fall som om skaparna till serien tänkt, Under säsongens lopp har tonen i serien gradvis blivit lite mindre inkluderande och allt mer Treknördig. Och det är som att man lägger in en ännu högre referensväxel i säsongsavslutningen, som till exempel med att Freeman gör ett återbesök på Beta III, spelplatsen för TOS-avsnittet The Return of the Archons. Det är den där planeten där en rätt vrickad artificiell intelligens tagit makten över befolkningen. Kirk ställer allt till rätta i sitt äventyr på planeten. Men nu, när Freeman och hennes crew gör ett återbesök visar det sig att man fallit tillbaka in i gamla mönster. Tydligen har stordatorn Landru lyckats laga sig själv, och den våldsamma röda timmen återintroducerats. Dumt, tycker Freeman, och blir irriterad över Stjärnflottans sätt att ingripa en smula i vissa civilisationers affärer, och sedan bara dra därifrån. Ett lite rart sätt att i det här avsnittet ändå skapa någon slags kontext kring Kirk och de andras väldigt inkonsekventa förhållande till Generalorder 1/The Prime Directive. Man passar på att göra ett gölligt pappa-TOS-skämt också, förkortningen står enligt Ransom för Those Old Scientists (gäsp).

Men det kommer mer retro-content farande genom rymden. Måltavlan är kapten Dayton, hon som nyss räddades från en energivarelse i ett tidigare avsnitt och kanske inte direkt hade nerver av stål. Nu blir hon attackerad av ett Pakled-skepp (figurer som förekommit i både The Next Generation och en massa Deep Space Nine-avsnitt). Besättningen på Cerritos förstärks också med en exocomp (som en del kanske känner igen från The Next Generation). Och så dyker Ryker och Deanna Troi upp som räddande änglar i slutet av avsnittet. (Visst är det ändå lite speciellt att det är just de två som ALLTID får göra gästframträdande i andra Star Trek-serier. Eller så är det just det man driver med här, man skojar ju till och med om deras gästframträdande i den gamla Enterprise-serien). Sen finns det ytterligare några mindre detaljer strödda genom avsnittet, som när Ransom tittar på sin padd och en bild från den animerade Star Trek-serien TAS dyker upp, eller att Mariner smugglat in en Tribble ombord. Att det finns en löjtnant ombord på Cerritos som tror på konspirationsteorier om att changelings inte finns är kanske det smartaste sättet att koppla ihop Star Trek-referenser och samtiden på hittills. Lite Lower Decks-repriser blir det också, som när den galna digitala assistenten Badgey dyker upp på nytt i det här avsnittet.

Något överraskande avslutas denna säsongsavslutning med något som faktiskt är ett slut. Boimler far iväg för att göra karriär på Rykers skepp. .Rutherford har fått en total minnesförlust, och är definitivt redo för en omstart. Mariner och Freeman är sams. Och den ilskne bajoranen Shaxs är missing in action. Men jag antar att ödet (och ett taggat förfatarteam) kan sammanföra de alla på nytt i en kommande säsong. Även om en del av mig tycker att det vore rätt så radikalt att våga byta ut manskapet (och huvudpersonerna) på de undre däcken mellan säsongerna. Jag tänker att en del av dem ändå kanske inte är ämnade att stanna där nere för alltid?

Som helhet, ett yvigt och retrodoftande avslutningsavsnitt. Idén att Star Trek-franchisen numera producerar parodier på sig själv har visat sig vara ganska lyckad. Men jag trodde nog ändå att den här serien skulle innehålla lite mer av klasskritik och socialrealism, nu är det som att nostalgi, kärleksfulla kommentarer till själva Star Trek-konceptet och Trekianska referenser blivit huvudsaken. Å andra sidan är Lower Decks faktiskt en serie som fungerar bättre som en inkörsport till Star Trek-franchisen än dammiga gamla serier som TNG och DS9 kan.

Betyg: 10/10.

Det här är avsnitt 10/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 796 tv-avsnitt. Och lite till…

Fan-produktioner. Del 2: Uppföljarna till The Animated Series.

animated fan series 2

Det har varit lite tyst från mig ett tag. Det beror till viss del på semesterslöande i kombination med dålig tillgång till internet. Men det handlar också om att jag för första gången på allvar har gått ner mig i Star Trek-fandom på allvar, och det tog visst lite länge tid än jag trodde att orientera mig de nya omgivningarna. Precis som jag behöver åtminstone ett blogginlägg till (det här) innan jag helt kan lägga den animerade serien bakom mig.

För trots att det sista avsnittet av Star Trek The Animated Series sändes för mer än 40 år sedan, i oktober 1974, så håller en handfull entusiaster fortfarande fenomenet vid liv. Curt Danhousers Guide to the Animated Star Trek är en central sajt i de här sammanhangen. På sidan kan man läsa att den är inne på sitt tjugonde år, och det känns verkligen när man försöker surfa på den. Är fortfarande lite osäker på om den medvetet är utformad i en web-antik retro-stil, eller om Danhouser helt enkelt inte brytt sig om att byta publiceringsplattform sedan starten. Fult och svårnavigerat är det i varje fall, och det gäller alla de olika sajter som Danhouser driver på temat Star Trek.

animated fan series 1Men viktigare än webdesignen är förstås att Curt Danhouser på egen hand börjat producera en fortsättning på den animerade serien. Han återanvänder scener, teckningar och musik som han blandar med egna animationer för att konstruera nya historier. Den primitiva animationstekniken i serien gör det här till ett ganska tacksamt jobb: Betydligt svårare är det att få till replikerna. Jag har en stark känsla av att Danhouser sjlv gör 95% av alla rollfigurernas röster hemma på kammaren.

Den här typen av produktion är förstås inte helt okontroversiell ur rättighetssynpunkt, trots att den görs helt ideellt och utan vinstintressen. Av copyright-skäl var Danhouser till exempel tvungen att ta bort ett helt avsnitt, And Let the Heavens Fall, härom året. Men det verkar inte ha avskräckt honom. Sedan 2011 publicerar han med ojämna mellanrum nya delar av vad han kallar för avsnitt 24 i den animerade serien, Ptolemy Wept. Där återser vi bland annat Flint från Requiem for Methuselah och återvänder till planeten vars invånare försökte stjäla Spocks hjärna.

Ett annat, fristående fan-projekt är Starship Farragut, vars äventyr sker parallellt med kapten Kirks på Enterprise (jag tänkte återkomma till hela den serien lite senare). Menfarragut animated utöver att man producerat en rad avsnitt i samma stil som Star Treks originalserie, så har man också gjort två animerade avsnitt. Och medan animationen känns helt i linje med den gamla serien, så är amatörnivån hos de fasta Farragut-skådespelarna anmärkningsvärt påtaglig även i de animerade avsnitten. Samtidigt tycker jag förstås att det är otroligt coolt att man fullföljer sitt projekt så konsekvent att man även gör animerade äventyr som utspelas på rymdskeppet Farragut.

En annan sajt som obsessar kring den animerade serien är Star Trek: The Animated series. Där finns bland annat en rad nyproducerade seriealbum, men de har jag ännu inte hunnit ta mig igenom. Jag måste ju, trots allt, begränsa mig till rörliga bilder om jag ska kunna ta mig igenom samtliga Star Trek-avsnitt till hösten 2016.

Nerdgasm. Eller: Jag mötte Fred Bronson

nerdgasmPlötsligt händer det. Idag fick jag träffa Fred Bronson, amerikansk musikjournalist på Sverigebesök, och en av pusselbitarna i Star Treks gigantiska historia Han har bland annat varit med och skrivit manusen till The Counter Clock Incident (Star Trek The Animated Series) och Ménage à Troi (Star Trek Next Generation).

Jag gjorde en lång intervju (som väl dyker upp antingen här eller på Sveriges Radio så småningom) och fick bland annat höra allt om när han som tonåring sprang in i William Shatner utan toupé (skräckinjagande) och när han var med och demonstrerade mot nedläggningen av serien utanför NBC:s kontor. Fred var supergullig, men som vanligt ställde det till en hel del problem att jag fortfarande bara är i början av mitt projekt. Skämt som jag inte förstod och referenser som gick mig helt förbi. Bra att jag bandade allt så jag kan lyssna igen sen när jag vet mer. Som tur är hade jag förberett mig och sett det animerade avsnittet, så vi åtminstone hade något att snacka fritt om.

Men mest av allt var det ändå så himla skönt att få träffa och nörda loss med någon lite mer ohämmat. Som att träffa en Star Trek-mentor.