Ett grepp som används ovanligt ofta under den här säsongen är det där att ett avsnitt till en början verkar handla om en sak, men sedan egentligen handlar om en annan. Det vill säga, man bluffar lite i inledningen för att invagga tittarna i en falsk trygghet om att de vet vilken typ av avsnitt som väntar, bara för att ändra allt. Åtminstone trodde jag till en början att Final Mission främst skulle handla om Picards medlingsuppdrag på planeten Pentarus V, inte att det skulle vara det ultimata bondingavsnittet mellan Picard och Wesley Crusher. Ett avsnitt där, om man så vill för att knyta det samman till säsongens övergripande tema, Picard för första gången antar rollen som Crushers ställföreträdande far.
De två blir nämligen skeppsbrutna på en ökenplanet tillsammans med en hårdför kapten från en gruvplanet. Efter lite ökenvandring hittar man en grotta där Picard räddar Crusher från några fallande stenar, men själv blir svårt skadad. Sen går väl resten av deras storyline åt till att Crusher ska överlista ett elektroniskt bevakningssystem som skyddar en källa med vatten. Samtidigt, ombord på Enterprise, så måste Riker lotsa bort ett rymdskepp fyllt med farligt avfall för att rädda en planet undan sopornas strålning (avfallsproblematik på en interstellär skala är en imponerande oväntad plot-twist).
Den replik i filmen som förstås tar hårdast på en mitt i livet-krisande man som jag är den när Picard, skadad och (som han själv tror) döende, utbrister i ett “Oh, I envy you, Wesley Crusher. You’re just at the beginning of the adventure. Go on. Get the water. Stay alive. They’ll find you.”. För en gångs skull ett ögonblick där Picard släpper på självkontrollen och säger vad han egentligen tycker, rakt från hjärtat. Att det krävdes att han skulle tro att han låg på sin dödsbädd för att han skulle göra det är ganska typiskt. Det här är också avsnittet där Crusher får reda på att han fått en reservplats på Starfleet Academy (för vilken gång i ordningen). Han borde alltså skrivas ut ur serien inom kort? Ännu mer typiskt, precis när jag börjat vänja mig vid honom!
Det här är ett avsnitt som jag gillar mest på grund av den handfull scener där relationen mellan Wesley och Picard fördjupas. Försöken att komma åt vattenkällan är fyllt av technobabble och är bara en i en rad av gåtor genom åren som involverar automatiska försvarssystem som måste överlistas. Exakt vilken civilisation som lägger ned sådan möda på att skydda en vattenkälla på en i övrigt obebodd ökenplanet får vi förstås aldrig reda på. SOm helhet ett habilt manusbygge som landar på en sjua på grund av en gnutta invävd far-son tematik.
Betyg: 7/10
Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 185 tv-avsnitt. Det är också mitt tredje inlägg i årets #blogg100-utmaning.
K’Ehleyr är inte bara ute efter en gullig familjeåterförening på Enterprise, hon är också ombord på skeppet för att utföra ett ganska märkligt diplomatiskt uppdrag. K’mpec, ledaren för det Klingonska imperiets högsta råd, har långsamt blivit förgiftad, och innan han dör vill han försäkra sig om att kapten Picard ska ta hand om formaliteterna kring att välja en ny ledare. Fast Picards egentliga uppdrag är att undersöka vem det är som förgiftat K’mpec och se till att lönnmördarens plan om att vinna herraväldet över klingonimperiet går om intet.
Det hela blir ännu mer delikat och komplicerat i och med att den ene av de två aspiranterna till att leda det klingonska imperiet är Duras, den som beordrade att Picard skulle lönnmördas och som var drivande i att förnedra och vanära Worf i avsnittet 
Star Treks avsnitt må vara fristående, men jäklar vad mycket kontext och förförståelse det krävs för att greppa allt som händer i det här avsnittet. Minns plötsligt den där paniken när man försökte hoppa in mitt i en Star Trek-säsong någonstans och fattade noll. Förutom den komplicerade backstoryn så är det här också ett betydligt blodigare avsnitt än brukligt. Ett bombattentat, attacken och mordet på K’Ehleyr (även om vi inte får se det i bild) och så Worfs duell på liv och död. Det är med stor sorg jag tar farväl av K’Ehleyr, tänk vilken fart det hade blivit ombord på Enterprise om hon fått en återkommande roll. Säger dock ett glatt välkommen till
Bäst tycker jag annars om rollfiguren Gowron – det spelar inte någon roll att han inte har så många repliker, det räcker med de där totalt galna ögonen för att jag ska gilla honom. Reunion är överhuvudtaget ett avsnitt där klingonernas jobbigare sidor tonas ner, trots att det handlar om både traditioner och successionsordningar. Jag tycker också att balansen i det här avsnittet mellan den allt mer familjeorienterade Worf kombinerat med våld och ond bråd död känns ytterst väl avvägd (avsnittet är förresten det andra i TNG som regisserats av Riker-skådisen Jonathan Frakes). Det känns liksom som en lite vuxnare version av The Next Generation. Att man sedan måste lägga in en pliktskyldig reprimand mot Worf för att han dödade en klingonsk diplomat ombord på Enterprise – men nöjer sig med att skriva in en liten notis om detta i hans CV – känns däremot mest lite tramsigt.