“Oj, vilket stort svart hål som ligger här framför oss mitt ute i världsrymden! Det är jättekonstigt för det verkar vara ett svart hål som är helt tomt inuti, tommare än antimateria! Jaså, Worf, du har hört en klingonsk myt om svarta hål i rymden som slukar rymdskepp? Intressant! Kör nu vårt eget skepp så nära som möjligt så vi kan kolla in det här svarta, tomma hålet som precis käkat två upp av våra sonder utan att vi har förstått hur det gick till. Hmmm. Det ser fortfarande svart ut. Vi kan väl köra liiiiite närmre så vi kan se hur ingenting ser ut på nära håll?”

Ibland är science fiction precis som skräckfilmer. För att driva handlingen framåt måste alla i varje enskild situation alltid fatta det sämsta möjliga beslutet. I det heliga utforskandets namn måste alltså Enterprise åka alldeles för nära det stora, svarta, okända fenomen som man stöter på mitt ute i rymden.

Det kan ju bara sluta på ett sätt. Inte helt överraskande slukas alltså även Enterprise av det mystiska molnet, även om det tar ett tag innan Picard och de andra faktiskt inser att de är fångade inuti den intergalaktiska motsvarigheten till en valbuk, utan några möjligheter att kommunicera med omvärlden. Eller ska jag kanske lämna de bibliska referenserna därhän och istället beskriva platsen de befinner sig på som världsrymdens motsvarighet till ett sterilt, lysrörsupplyst laboratorium? För i själva verket är Enterprise och dess besättning satta under observation där i det svarta hålet. De är, som någon uttrycker det i avsnittet, råttor i laboratoriet. Och olyckligtvis ska försöksdjuren den här gången användas för att undersöka vad själva dödsögonblicket innebär för de,. Och experimentet inleds förstås med den ende svarte mannen på skeppets brygga (se bild ovan).

Besättningen får till sist kontakt med det svarta molnets livsform, hen väljer att visa sig på ett sätt som de kan förstå, säger han, vilket i det här fallet betyder att han ser ut som något som får mig att tänka på, i tur och ordning, 1. ett slags gullig jättesköldpadda, 2. en mysig Disneydrake eller 3. en bebisdinosaurie. Eventuellt finns det en poäng med att försöka se så gullig ut som det bara går när man ska förhandla med en kapten om att få döda hälften av hans besättning i forskningssyfte.

Och det är väl den där vetgirigheten som till sist blir nyckeln när Picard ska lista ut ett sätt att fly från molnet. För vad irriterar en nyfiken livsform mest? Jo, först gör man ingenting. Det ger lite andrum. Sen höjer man insatsen och hotar att spränga sig själv och hela skeppet i luften (vi kan i det här avsnittet förresten konstatera att självdestruktionsfunktionen på skeppet numera är betydligt smidigare och mer lättstartad än i originalserien eller filmen. Inga säkerhetskoder behöver längre rabblas i det oändliga, utan det räcker med att datorn känner igen rösterna på  de två personer som ger kommandot). Inför risken att gå miste om både forskningen och forskningsobjektet så backar det svarta molnet/hålet med gullisansiktet och låter Enterprise fara och flyga.

Först var jag lite imponerad av det här avsnittet, som innehöll ett manus med ovanligt många oväntade vändpunkter. Men som vanligt så slutar det hela ändå i något slags jaha-upplevelse. Måttligt imponerande, helt enkelt.

Rent generellt känns det annars som om uppläggen i säsong två är lite  snyggare, manusen lite skickligare skrivna och skådespelarna mer hemma i sina roller (förutom Jonathan Frakes, vars Riker alltid står och fånler i fel situationer). Men jag förstår fortfarande inte vart serien är på väg, egentligen? Jag har verkligen ingen aning efter det här avsnittet. Det känns lite som om jag och min startrekathon fortfarande befinner mig kvar i det svarta molnet/hålet (som inte är ett hål)

Bästa scenen: När Riker och Picard diskuterar hur lång tid de ska sätta nedräkningen på när de ska spränga Enterprise.

RIKER: Initiate auto-destruct sequence.
COMPUTER: Desired time interval?
PICARD: Stand by. Interesting question. How long to prepare to die?
RIKER: What would be the least painful to our crew? Move to it quickly, or allow them time to prepare for it thoroughly? Well, twenty minutes? Nice round figure.
PICARD: Initiate auto-destruct. Interval, twenty minutes.

De kommer överens om att 20 minuter är en lagom lång tid att förbereda sig på döden. Inte så kort att det blir chockartad, men inte så lång att man hinner få panik. En glimt av allvar där, i ett annars ganska tramsigt manus om allvarliga saker.

Ambivalent till: Ja, men jag klarar däremot inte av fler av de där pedagogiska scenerna i stil med att “Picard berättar för svart moln-monster med babyfejs vad döden egentligen innebär”. Han är kapten för ett rymdskepp, ingen filosof. Det är smärtsamt tydligt.

Värst: Att inleda den där första teasern innan förtexterna med en scen som innehåller en massa lyxigt våld och slagsmål och sånt där, för att sedan avslöja att det vi sett bara var ett iscensatt bråk på holodäcket, det är faktiskt inget annat än att fuska. Lite som en manusförfattares motsvarighet till en lösnäsa. Men visst, jag förstår att man var tvungna att fejka lite action, för det är tunt med den varan i det här avsnittet. Dessvärre är själva slagsmålskoreografin i den här öppningsscenen fullt i klass med originalserien i dess sämsta ögonblick. Iiiiih!

Betyg: 3/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 2/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 130 tv-avsnitt.