Odo är ju inte direkt någon som ler i onödan. Och trots att han numera är en “solid”, en person av kött och blod, och inte längre kan förändra form eller utseende, så håller han sig på sin kant. Att vara mänsklig var nog inte så kul som han inbillat sig, han är ju samma enstöring på insidan oavsett sina kroppsliga företräden. Men i The Begotten händer en rad saker som får honom att leva upp, som nästan aldrig förr:

1. Han får ta hand om en skadad changeling-unge som han vårdar ömt, fast besluten att den ska få en bättre start i livet än han själv. Detta innebär att en väldigt stor del av det här avsnittet går åt till att Odo och de andra står och pratar med segt kådafärgat slajm som mest bara ligger i en pöl eller är upphälld i ett glas. Man inser ju att ens möjlighet till inlevelse är ganska stor när detta grepp ändå fungerar hyfsat bra. Det är nästan så att jag blir lite besviken när changelingbarnet börjar röra sig genom lite fula cgi-effekter (samt en gjord med hjälp av en strumpa!)

2. Den vetenskapsman som en gång i tiden tog hand om och lärde upp Odo, Mora Pol, anländer till Deep Space 9 i egenskap av att vara galaxens främsta expert på changelings. Tanken är att han ska hjälpa till med träningen av den där pölen med kåda. Det här orsaker till en början några rätt infekterade konflikter. Odo är fortfarande extremt bitter över Moras bitvis ganska hårdhänta metoder mot honom som litet changelingbarn. Det tog till exempel ganska lång tid innan Mora ens förstod att han hade att göra med en tänkande varelse så han höll på och petade och hade sig på ett så pass okänsligt sätt att Odo fortfarande är kränkt och förbannad över det.

Men under processen med changeling-babyn så kommer de två till sist ändå närmare varandra. Odo förstår en del av mekanismerna som orsakade Moras beteende och de två avslutar hans besök med en öm liten kram. Closure och ett slut på Odos fadersuppror. Det här avsnittet är ju rena rama terapisessionen för Odo.

3. Changelingbabyn dör dessvärre av strålningsskador, men avslutar sitt liv med att absorberas av Odo, som på det sättet får sina shapeshifterförmågor tillbaka. Slut alltså med att Odos ryggnerver kommer i kläm och att dränka sina sorger genom att dricka sprit på Quarks bar. Nu är den gamle Odo tillbaka i full kraft. Det känns väldigt bra. Odo som människa var….en smula tråkig. Och ännu mer surmulen än vanligt. 

Berättelsen om Odo kompletteras med en intrigtråd om Kiras stundande förlossning. Det här är väl tänkt som något av avsnittets comic relief. Bland annat finns det några pajiga scener där Miles O’Brien och Kiras kille Shakaar tävlar om vem som är tuppen i hönsgården, eller hur man ska uttrycka det. Just Kiras relation med Shakaar är verkligen underbevakad i den här serien. Det känns som om de aldrig ses, och som som Kira i stort sett aldrig ens pratar om honom. Förlossningen går i alla fall okej, när det väl är dags, och paret O’Brien är glada föräldrar. Och Kira. Ja, hur känner  Kira det, egentligen?

Avsnittet slutar med en riktigt fin scen där både Kira och Odo har en känsla av stor saknad, men samtidigt inte. Odo har mist sin changeling-baby, men den är nu en del av honom. Kira behöver inte längre vara surrogatmorsa, men saknar samtidigt det barn hon gått och burit på. Ett vemodigt och lite bitterljuvt slut, tycker jag. 

Det här var faktiskt riktigt bra. Tycker att man fick en bra fördjupning kring Odos bakgrund, och det var skönt att man vågade låta hans storyline utvecklas. Försoningen med Mora kändes faktiskt inte det minsta krystad eller tillrättalagd. Att antyda en viss melankoli hos Kira efter födseln var också lite snyggt, tydligen finns den med tack vare önskemål från skådespelaren Nana Visitor. Som helhet en snyggt sammanhållen historia, med ett helt annat djup än de två Voyager-historier jag nyss plågade mig igenom. Blev till och med lite rörd, faktiskt. Så pass mycket att jag avrundar betyget uppåt. 

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 12/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 461 tv-avsnitt.