Star Trek-serier: Gold Key Archives Volume 1. Den rätt ojämna början på Star Trek-serierna.

Fick ju blodad tand efter att ha läst samlingsalbumet Gold Key – 100-page spectacular. Så jag beställde genast hem den första volymen av Star Trek Gold Key Archives. Den innehåller de sex första Star Trek-serieäventyren någonsin. 180 färgglada sidor om Enterprises äventyr i galaxen. Precis som i den förra samlingen så är det här serier som avviker en del från tv-serien. De flesta tekniska termer är egna påhitt, som till exempel användningen av en “teleporter chamber” i stället för ett transportörrum. Sen finns det även lite mer naiva avvikelser, som att mätinstrumenten ombord på rymdskeppet har displayer som visar sina utslag med nålar, eller de fåniga namn som alla planeter måste ha. Och är i den tecknade serien löses alla språkförbistringar med främmande civilisationer genom ett slags universell rymdesperanto. Hur alla tvärs över galaxen lärt sig det där språket förtäljer inte historien.

Alla sex äventyren i den här samlingen skrevs av Dick Wood (interesting name), en garvad serieveteran när de här äventyren publicerades. Han började skriva för serietidningar redan på 40-talet, och hantverkskunnandet märks framför allt i de första serierna i det här albumet. Det är rutinerat och rappt berättat, men snarare genom rutin än genom briljanta manus. Berättarstilen känns också typisk för de serier jag läste som barn – som det här med att alla äventyr inleds med en bild från avsnittets höjdpunkt. Gärna med lite överdrivna och missvisande premisser i den första teasern, jämfört med vad som sedan händer i själva äventyret. De två första nummerna är illustrerade av Nevio Zaccara och de andra fyra av Alberto Giolitti – som också fortsatte med serien under en lång tid framöver. Så, vad händer då i de olika äventyren?

The Planet of No Return har jag skrivit om tidigare. En smått vansinnig historia om en planet som bebos av växtvarelser vars sporer kan förvandla varelser av kött och blod till växter. Det blir givetvis helt sjuka äventyr för teamet som hamnar på planeten, en av dem transformeras och blir ett gående träd. Så aggressiva är de här sporerna att Spock i slutet av äventyret bestämmer sig för att ta det säkra före det osäkra och helt enkelt utplåna allt liv på den här planeten. Chockerande o-treckig avslutning på ett äventyr som annars verkligen använder sig av den tecknade seriens frihet att kunna berätta om helt sanslösa intriger.

Det icke-empatiska förhållningssättet till omvärlden fortsätter i tidning nummer två. I The Devil’s Isle of Space. En fängelseplanetsstory med en twist. De dödsdömda fångarna är här förvisade till en asteroid som kommer att explodera – men fångarna vet inte när. Ett slags dödsdom med fördröjning, alltså. Enterprise fastnar i den här fånganstaltens energifält, och de desperata fångarna försöker ta sig ombord på Enterprise för att fly när Kirk och de andra försöker hitta något sätt att stänga av kraftfältet på själva planeten. Till sist lyckas Spock komma på ett sätt att både ta sig ur det där energifältet och rädda de ur besättningen som var fångar på själva planeten. De dödsdömda fångarna lämnar man åt sitt öde. En halv serieruta ägnas åt empati kring detta när asteroiden exploderar medan Enterprise är på väg därifrån. Men kallblodigheten förklaras den här gången med en prime directive-liknande tankegång.

Invasion of the City Builders var väl det av äventyren i den här volymen som kändes mest angelägen. Inte bokstavligen, men historien om civilisationen som bygger maskiner som de tappar kontrollen över är ett klassiskt AI-skräckscenario som alltid framstår som aktuellt. Här hamnar befolkningen på planeten i ett nödläge när maskinen som “gör mat” går sönder, medan maskinerna som bygger städer löper amok. När Enterprise anländer till planeten har maskinerna nästan byggt städer över hela planetens yta, så det finns inte längre någon plats att odla mat på – om befolkningen vetat hur man skulle gå till väga för att göra det. Storyn är lite tillkrånglad, men har en i det närmaste filosofisk tyngd jämfört med de andra avsnitten i den här boken. Ett slags actionfylld fundering kring samhällsutveckling, mekanisering och priset en civilisation kan få betala för att prioritera bekvämlighet framför allt annat. Men jag fastnar också för det faktum att Enterprise har sina gamla arkivband på riktiga filmrullar!

Bild från nätet – nyutgåvan ser betydligt bättre ut än det här.

I The Peril of Planet Quick Change hamnar gänget från Enterprise på en planet som går igenom extrema förändringar omkring var tionde minut: klimatet, geografin, växtligheten – allt förändras totalt. I hopp om att kunna utvinna det sällsynta ämnet tiantianium så landar våra vänner från Stjärnflottan ändå där. Planeten framstår som helt obebodd, men efter ett tag förstår vi att de förvandlats till ett slags ljusandar. Ljusfenomen som tar över Spocks hjärna och instruerar honom om hur man ska stoppa planetens forcerade evolution. När man väl gjort det så återfår befolkningen sin fysiska form igen – betydligt mer orimligt är väl att även deras städer återuppstår, helt oskadade av alla tusentals omvälvande förändringar som skett kring dem. Några kvinnor syns däremot inte till på den här planeten, en trend som återkommer i de flesta av de civilisationer som Enterprise besöker i den här volymen. Lite bonusdramatik på slutet av äventyret är att en av de där ljusandarna försöker stanna kvar i Spocks huvud – men efter en del komplikationer lyckas vulcanen till sist få ut honom.

Hela intrigen är en variant av ett ofta använt Star Trek-grepp, med aliens utan kroppar som på telepatisk väg får kontroll över någon ur besättningen. Det här var väl ett halvbra försök i vad man väl får kalla en egen subgenre. Så här långt in i samlingen börjar jag också känna att Spock utvecklats till att bli den egentliga huvudpersonen i de här tecknade serierna. Kirk är inte bara ganska anonymt tecknad, han tar inte heller överdrivet mycket plats i intrigerna.

The Ghost Planet var kanske den allra tröttaste av historierna i den här volumen. Enterprises besättning upptäcker en märklig planet med regnbågsfärgade ringar. De må vara vackra, men tydligen också farliga för befolkningen, som tvingats fly till rymdstationer för att överleva. Enterprise kontaktas av två tvillingbröder som ber om hjälp med att få bort regnbågarna. Vad man däremot inte berättar för Kirk och de andra är att de två tvillingmännen varit i luven på varandra under lång tid, och utkämpat ständiga krig om makten över deras sargade planet. Så djupt sitter oenigheten att man till och med försöker gömma undan sina vapenarsenaler för att kunna fortsätta kriga när Enterprises besättning har dragit från deras planet. Orimlig och rätt trist intrig, som väl någonstans är lite inspirerad av kalla kriget. Förresten, vem döper en planet till Numero Uno? Då är ändå de flesta av namnen och platserna ganska töntigt döpta. En liten höjdpunkt i det här äventyret är däremot genomskärningen av Enterprise i en av bildrutorna.

I avslutande When Planets Collide hamnar två planeter på kollisionskurs eftersom deras respektive grundämnen dras till varandra. Enterprise upptäcker det här, och för att skydda de två och andra omkringliggande världar försöker man lösa problemet. Men det är inte så enkelt som att spränga den ena planeten, som man först tänkte, för ganska snart inser man att det på bägge planeterna finns civilisationer där livet levs under jordytan med hjälp av konstgjorda solar. Men allt ordnar sig, även om det krävs att man bogserar resterna av en gammal sol genom några solsystem för att förhindra planetkrocken. Äventyrets bästa serierutor är dock inte den dramatiska upplösningen utan när Spock, Kirk och Scotty (som här fortfarande är blond) fångas in i ett slags transparenta ballonger. Eller när Spock åter i en jättelång underjordisk rutschkana. Lite mer frågande ställer jag mig till scenen där det regnar in meteoriter på Enterprise brygga utan att skeppet går under. Trots en hel del action blir den här interplanetära thrillern mest forcerad och ointressant, tycker jag.

Kanske är det på grund av att utgivningstakten ökat en hel del så här långt i Gold Keys Star Trek-produktion som de tre sista äventyren i den här boken känns mycket slarvigare och sämre än de tre första. Eller så var det så att Dick Wood bara hade tre riktigt bra Star Trek-stories i sig. Vi får se i nästa samling, då har man bytt manusförfattare. Det här är ju, trots allt, bara början på Gold Keys Star Trek-serier. Av de totalt 61 nummer som Gold Key gav ut mellan 1967 och 1979 har IDW gjort fem samlingsalbum med sex nummer i vardera utgåva – alltså fram till nummer 30. Inte heller en tidigare reprintserie, The Key Collection, lyckades komma till slutet av utgivningen. Men 30 avsnitt kanske räcker för att få en extremt bra bild av Star Trek-seriernas allra tidigaste ursprung.

Det här är volym 1 av 5 med Star Trek-serier från det amerikanska förlaget Gold Key, med serier som gavs ut mellan oktober 1967 och december 1969. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och sex seriealbum. Och lite till.

Star Trek-twitter: Star Trek Comics Minus Context.

En av de saker som fick mig sugen på att läsa gamla Star Trek-serier var faktiskt twitterkontot Star Trek Comics Minus Context. Ett konto som är precis vad det heter, serietidningsrutor från Star Trek-serier tagna ur sitt sammanhang. Och för mig fungerade det som ett slags smakprov på exakt hur konstig den där icke-kanoniserade serievärlden kan få lov att vara. Här är några smakprov:

Allt är inte superkomiskt, men nästan allt är ganska konstigt. Och i kommentarerna är det många som vill veta exakt var de kan hitta storyn som bilden är hämtad ifrån, så kontot blir också någon form av utflippad promotion, även för andra än mig. Ibland fungerar posterna också som ett slags kommentarer om händelser i samtiden samtiden. Bilderna här nedanför postades till exempel i samband med de senaste dagarnas upplopp i USA. Det var väl ingen slump, antar jag.

Star Trek-serier: Gold Key – 100-page spectacular. Gott och blandat från de första trekserieåren.

Mjukstartar utforskandet av tecknade Star Trek-serier med ett samlingsalbum med minnesvärda Gold Key-utgåvor.

Det finns en kort text i slutet av det här samlingsalbumet, ett slags sammanfattning av Star Trek-seriens enkla, och ofta rätt så slarvigt utförda, ursprung. En summering som nästan frossar i hur fel det blir här och där. Misstag som väl egentligen inte är orimliga med tanke på att de stackars serieskaparna skulle göra en tie-in-produkt till en tv-serie som de inte ens sett. Bland annat är färgen på tröjorna fel, Enterprise genomför intergalaktiska resor och äventyren tar sig då och då vägar som är helt otänkbara i tv-serien. Och visst kan man se det där som pinsamma missar, men egentligen tycker jag att det nu — drygt 50 år senare – mest piggar upp. Felaktigheterna känns mer som lite anarkistiska injektioner i Star Trek-konceptet, anomalier som faktiskt innebär att i stort sett vad som helst kan hända i den tecknade serievärlden. Det är ju rent generellt också den stora fördelen med tecknat. Produktionskostnaden för en serietidning blir ju inte dyrare för att man skriver in en gigantisk dinosaurie eller sporer som förvandlar marsvin till träd i handlingen.

Serien om besöket på växtplaneten, från den allra första Star Trek-tidningen någonsin, blir bara konstigare och konstigare ju längre det pågår. Besättningen upptäcker en planet där sporer förvandlar vissa organismer till träd, men där buskarna och växterna även använder djur – och eventuellt också människor –som föda (inte så konstigt, egentligen, till och med jag har ju köttätande växter hemma på fönsterbrädan). Vi har alltså hamnat på en ombytta roller-planet. Allting är jättebisarrt och surrealistiskt.

Det här var bland det roligaste jag läst i serieväg på ett bra tag. Nostalgin var total. De här tidiga Star Trek-försöken påminde mig så mycket om min barndoms serieupplevelser. Dels den här typen av tie-ins, där huvudpersonerna i den tecknade upplagan ibland inte var särskilt lika sina förlagor. Men jag kände också igen hela estetiken från när jag var liten (jag fick helt plötsligt ett enormt sug efter att gräva fram mina gamla nummer av Rymdens Hjältar). Manusförfattarna har också kryddat texten med märkliga alliterationer, vilket förstärker den där käcka 60-talskänslan. Och slutet på The Planet of No Return måste ha gett Gene Roddenberry en hjärtattack. Eftersom de där humanoida växterna avger sporer som reser genom rymden så anser Spock att man måste utplåna allt liv på planeten så att de här livsformerna inte kan sprida sig. Så man eldar upp allt liv där. Ojojoj.

De andra två avsnitten bjuder också på härliga äventyr. Dels ett om ett vapen som gör att man kan förändra varelsers ålder (ett liknande tema undersöks ju faktiskt i ett avsnitt av den animerade serien). Här finns också ett lite mer traditionellt äventyr där Kirk blir personlighetsförändrad – men här kan man fröjdas åt klingoner som inte alls ser ut som klingoner. Däremot gillar de vinröda uniformer med små shorts.

Det här var ett kul litet samlingsalbum, som jag köpte digitalt. Det enda irriterande med den här utgåvan är nämligen att den överlappar de andra samlingsvolymerna som förlaget IDW gett ut med gamla Star Trek-serier. Men det här kändes å andra sidan som en mycket lustfylld introduktion. Jag blev enormt sugen på mer. Mer! MER!!

Star Trek Gold Key 100-page spectacular ges ut av IDW, och finns till exempel på webtjänsten Comixology. Den innehåller äventyren i nummer 1, 8 och 14 av Gold Keys Star Trek-äventyr, i tidningar som gavs ut 1967, 1970 och 1972. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, samt bloggat om sju Star Trek-romaner och fem seriealbum. Och lite till.

Star Trek-litteratur: Tie in-content – en ocean av Trekking att drunkna i.

Det börjar bli dags för nästa steg i mitt Star Trekkande, så jag har tillbringat den senaste veckan åt att tänka på det bästa sättet att gå vidare.

Kanske är det Star Trek-romaner? Jag har redan tillbringat flera kvällar med att sitta och scrolla igenom listor på olika Star Trek-publikationer, och har sedan länge haft den 700 sidor tjocka samlingen av gamla Star Trek-noveller i min hylla. Just den tegelstenen är kanske inte världens mest lättuggade start på en färd genom Trek-liten, men någon gång är det väl dags att gå till botten med de klassiska avsnitten i nedskriven form. Men vilken röra det är kring utgivningen, nästan omedelbart. Olika förlag, och sedan ett antal bokserier som på varierande sätt hänger samman med Star Treks olika tv-serier (jag har redan hittat två bloggar där man försökt sig på att läsa allt som getts ut om Star Trek, och bägge ebbar ut en bit in i den nästan oändligt långa litteraturlistan). Men jag hittade också den här artikeln av den fantastiska Charlie Jane Anders och gick förstås genast igång. En del guldklimpar verkar dölja sig i oceanen av Star Trek-publikationer.

Samtidigt har jag börjat kolla på hur det egentligen ser ut med de tecknade serierna genom åren, och det var som att tuta i ytterligare ett ymnighetshorn av nyutgåvor. Olika förlag som gett ut olika serier, ompublicerade i nyutgåvoar där man kunnat göra egna böcker av till exempel brittiska serier och seriestrippssamlingar. Så mycket seriearkeologi att ta sig an…och så kul allt ser ut. I alla fall det riktigt gamla.

Men det är väl det här myllret som också gör det här så lockande. Även om produkterna ofta drivits fram genom ett råbarkat kommersiellt tänkande, så är det ändå något fascinerande med hela företeelsen som brukar kallas tie in-material. Det kvittar liksom att kvaliteten varierar och de inte godkänns som kanon –böckerna och serierna har utvecklats till en enormt viktig del av fandomen. Produkter för dem som inte riktigt kan få nog av sin älskade franchise – framför allt inte på den tiden då det varken fanns dvd-boxar eller streamingtjänster. Visst, jag har försökt hänga med när det gäller det som publicerats kring Discovery och Picard – men det är ju bara toppen på isberget. Charlie Jane Anders har förstås skrivit en artikel om tie in–romanernas historia också, även för andra koncept än Star Trek.

Så vad har jag kommit fram till? Att mjukstarta lite. Jag började helt enkelt med en samlingsutgåva med gamla serier som jag kunde läsa digitalt. Och det var faktiskt bland det roligaste Star Trek-relaterade jag gjort på länge. En mer detaljerad rapport kommer inom kort.

Star Trek-serier. Discovery: Aftermath. Det om varför Spock rakade av sig skägget.

Visst är det helt okej att läsa serier digitalt, men det går inte upp mot känslan att få sätta de första fettiga fingeravtrycken på ett fysiskt albums glossiga omslag. Jepp, jag är tillbaka i serie-träsket nu, och har köpt albumet där man samlat de tre delarna av Aftermath – historien om vad som hände efter det sista avsnittet av Discoverys andra säsong. Eller närmare bestämt, ett äventyr som liksom går att skjuta in någonstans under det sista avsnittets avslutande minuter. För såväl det här albumet som avsnittet avslutas ju med att Spock rakar av sig sitt skägg och på nytt tar plats på bryggan på Enterprise.

När jag skriver det här så har beskedet kommit om att kapten Pike och de andra på Enterprise ska få en egen spinoff-serie. Ett rätt så väntat beslut, med tanke på hur mycket fokus som Pike och Spock fick i Discoverys andra säsong, och i de efterföljande Short Treks-historierna. Att bara släppa de karaktärerna hade man väl kunnat se som ren kapitalförstöring av IP.

Tony Shasteen har ritat Aftermath och det är väl lite ojämnt överlag. Här finns till exempel en hel sida som bara består av olika inzoomningar på en och samma bild. Lazy. Samtidigt tycker jag att han oftast fått till porträttlikheten på till exempel Pike, och här finns också några levande scener som kändes lite roligare än det ofta rätt ödesmättade tilltalet i de här seriealbumen. Rent generellt håller Aftermath ändå lite högre klass än till exempel det allra första Discovery-albumet. Men så har väl också tecknarna lite fler tv-avsnitt och stillbilder att använda som förlagor när de ska göra sina teckningar nu.

I albumet finns även ett bonusäventyr. Saru leder Discovery på en räddningsaktion när Tilly och hennes farsas skepp försvunnit. Det visar sig att det är skurkarna från Orionsyndikatet som kidnappat dem. En helt okej story, men kanske inte så mycket mer. Även om jag i och för sig gillar i stort sett allt som har med Saru att göra. För mig som nu börjar bli mer och mer fascinerad över hur Kirsten Beyer bygger upp det här utökade universumet, så är det kanske mest intressanta hur hon lyckas få in referenser till två romaner här – både Fear Itself och The Way to The Stars.

Lite av en intetsägande besvikelse det här albumet. En typiskt “glöm inte att vi finns”-utgåva som i och med beskedet om den nya Star Trek-serien känns ännu mer intetsägande. Inte tillräckligt med nu information, helt enkelt. Lite mer måste man våga om det ska bli någon substans av det hela.

Betyg: 4/10.

Star Trek: Discovery – Aftermath är skriven av Kirsten Beyer och Mike Johnson, och tecknad av Tony Shasteen och Angel Hernandez. Finns dels som fysisk utgåva, men kan även köpas digitalt – till exempel på Amazon-sajten Comixology.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sex Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

Star Trek-serier: Star Trek Discovery. Succession.

Star Trek Discovery: Succession är ytterligare en samlingsutgåva med Star Trek-serier, den andra i ordningen. Men för första gången har vi nu rört oss bort från prequels när det gäller utbudet av kringhistorier till Discovery. Succession är en annan variant på hur man knåpar ihop ett äventyr utan att störa moderseriens tidslinje. Den här tecknade serien handlar om vad som hände i spegeluniversumet efter att primäruniversumets Discovery-crew drog därifrån. Ändå ett rätt bra upplägg, även om det krävde viss tankemöda för mig att minnas var vi befann oss i handlingen då.

“I just came back from the dead” Spegeluniversums-Burnham gillar dramatiska repliker.

Men när man väl är uppdaterad är det bara att åka med. Tror verkligen inte att vi kommer att återvända till spegeluniversumet någon gång snart i Discovery, för manusförfattarna till den här serien verkar ha fått fritt fram för att komma på vilka bisarra historier som helst. Jag vet inte hur mycket jag ska spoila här men vi får väl se några stycken makthungriga kejsarkandidater ta över makten, vi får se hur det terranska imperiet förbereder utrotandet av alla andra raser i sitt imperium och vi får se löjtnant Airiam försöka ta hämnd på alla som inte tycker att hon är en riktig människa. Ja, vi får till och med en skymt av en snäll och generös Harold Mudd – den här gången utrustad med ett samvete. Allt är verkligen annorlunda i spegeluniversumet. Men rent generellt kan man väl säga att väldigt många av de bekanta ansiktena också försvinner i och med det som sker i det här albumet. En lite mer Game of Throne:sk attityd till huvudpersonerna där borta i spegeluniversumet, helt enkelt. Mord, folkmord, svek och lögner till max. Mycket bra!

Utöver Succession så finns det även lite bonusmaterial i den här utgåvan. Serien från 2018 Annual-tidningen finns sist i det här albumet, och den innehåller en backstory om Paul Stamet. Vi får se hur hans svampforskning tog sina första stapplande steg, men även hur han träffade sin snubbe Hugh. Förutom att det är lite otroligt att någon skulle kunna falla för någon som är så otrevlig och självupptagen som Stamets, så tyckte jag att den här serien var en cool fördjupning kring galaxens ledande myceliumforskare. Och en liten tröst för oss som hade sett fram emot lite mer bögrelationer i Discovery, men blev lite snuvade på det en bit in i första säsongen. Eftersom jag är helt uppfylld kring det här med Short Treks nu, så känns det som att den här avslutande serien lika gärna kunnat vara stoffet till ett sådant avsnitt, om man hade hottat upp det en smula. För jämfört med hypervåldet i Succession i första delen av albumet så kändes det här lite väl tamt och snällt (de två kommande Short Treks-avsnitten som ska släppas i sommar ska för övrigt vara animerade).

Som helhet: en mycket bra utgåva. Även om jag kan ha lite invändningar mot tecknarens stil ibland så var det här av en helt annan klass än det första samlingsalbumet om Discoverys universum.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Discovery, Succession av Kirsten Beyer, Mike Johnson, och Angel Hernandes. Det andra serielbumet om Star Trek: Discovery.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer, 492 tv-avsnitt, bloggat om två Star Trek-romaner och två seriealbum.