Star Trek-litteratur: Star Trek Picard – The Last Best Hope.

Allt är lite annorlunda i den här franchisen, det märker man redan när man håller i den första Picard-boken. För det verkar som om man förväntar sig att de potentiella Picard-läsarna har lite mer pengar att röra sig med än andra Star Trek-fans. Riktig hardback ska det vara. Det här är Star Trek-kultur som riktar sig till en mogen målgrupp.

Författare är Una McCormack, som jag först bekantade mig med när hon skrev Discovery-romanen The Way to the Stars. Den var rätt så YA i tonen, nu är det snarare det rakt motsatta hon ska skriva om. Det som blev slutet på karriären för en äldre man.

Och vet ni, det där sorgliga som ligger till grund för tv-serien Picard, det är faktiskt ännu värre när man läser om det här. Det är väl en sak att i efterhand inse att Picard dragit sig undan världen efter något som utvecklades till en gigantisk flopp. Det är lite värre att läsa om hur det egentligen inträffade. Hur han gick in i arbetet för att rädda romulanerna undan deras exploderande sol – fylld av höga ideal och föreställningar om att han verkligen kunde göra skillnad. Och sedan få följa honom när det enda som återstår är nederlaget.

Misslyckandet finns redan inbyggt i bokens struktur. Den första tredjedelen har döpts till The Hope 2381-2382. Sedan kommer The Best 2383-2384, varpå boken avslutas med The Last 2385. Fem års spann, från den största humanitära insatsen i Federationens historia, till ett skamligt avslut. Men kanske inte helt oväntat. Varken Federationen eller Stjärnflottan är nu längre de idealistiska organisationer som de framstod som i gamla Star Trek-inkarnationer.

Lite skamfullt måste jag nog också erkänna att jag tyckte att skildringarna av Federationen som en politiskt splittrad sammanslutning var bland det mest underhållande i den här boken. Som när vi får lära känna Olivia Quest, den karriärinriktade representanten från planeten Estelen, som utnyttjar missnöjet som existerar bland de mindre medlemmarna inom Federationen. Hennes hemplanet och flera andra småsystem känner sig undanskuffade, och tycker att de fyra stora styr och ställer som de vill – det vill säga Jorden, Vulcan, Andor och Tellar.

Picard framstår som ett idealistisk fossil jämfört med de politiska aktörerna inom Federationen. Oförmögen att tänka på annat än moral, rätt och fel och galaxens framtid. Medan politikerstjärnan Quests starkaste argument kring hela den romulanska räddningsaktionen är en slogan: “Romulan Space is Better for Romulans”. Okej, inte superklatschig, tycker jag, men tydligen funkar den för nyhetssändningarna inom Federationen. Här följer alltså McCormack upp det mediekritiska (medieföraktande?) spår som även fanns i Picard-serien. Till och med de tillbakadragna romulanerna verkar ha ett utbyggt utbud av verklighetsfrånvänd underhållnings-tv. Man undrar ju bara hur man rekryterar programledare och medverkande från ett sånt här superhemligt folk?

Den politiska likgiltigheten inom Federationen inför Romulus öde verkar återspeglas inom andra delar av organisationen. På skeppsvarvet på Mars är alla forskare till en början mest sura för att de måste fokusera på att bygga räddningsskepp tänkta åt före detta fiender, i stället för att arbeta med sina egna projekt. Samma reaktion har förstås Bruce Maddox, som är den som tar fram de där arbetsrobotarna som vi får se i tv-serien, samtidigt som han drömmer om att kunna skapa intelligent syntetiskt liv (han och Agnes Duratis förhållande får också en ordentlig genomgång här).

Bokens författare, Una McCormack, bor i Storbritannien, och det känns som om hon skrivit in en hel del Brexitångest i skildringen av den sönderfallande Federationen. Ja, frågan är om hon inte vävt in varenda stor zeitgeistföreteelse i samtiden i den här boken. Här finns ekona från de senaste årens flyktingkris i Syrien och Europa. Jag sitter och tänker på miljöfrågan när Romulus ledande skikt ignorerar stora klimatförändringar, och folket liksom köper deras version om att allt nog är lugnt, “annars hade väl någon gjort någonting”. Katastrofen på skeppsvarvet vid Mars känns som ett terrordåd. Och så blotta existensen av politiker, som Quest, som kommunicerar genom slogans och hårt vinklade nyhetsinslag, snarare än utifrån ideologi och ansvarskännande. Det pågår ett rätt så uppenbart samtidsrally i bakgrunden av den här storyn.

Men ju mer man läser, desto mer orimligt verkar hela idén bakom det stora räddningsuppdraget. Är det verkligen rimligt, eller framför allt troligt, att Stjärnflottan och Federationen skulle sätta allting (och då menar jag allting) på hold för att undsätta ett imperium som vägrar acceptera att de behöver hjälp? Som tvärtom motarbetar räddningsinsatser, tystar forskare och desinformerar hela sin befolkning. Alltså, jag tycker ju förstås att det är jättefint hela grejen, men Picard och de andras situation är verkligen i det närmaste ohållbar från början till slut. Deras handlingsfrihet är helt och hållet beroende på en regim som i praktiken genomför ett stillsamt folkmord. Och de räddningsinsatser man får lov att genomföra verkar helt slumpartat utvalda.

Däremot tycker jag att McCormacks fantasiser om hur romulanerna lever är rätt kul. Att man är ett så hemligt folk att hemmen byggs så att inte ens medlemmarna i en och samma familj vet var de andra befinner sig. För att inte tala om att man måste ta sig igenom en labyrint och hitta lönndörrar för att kunna ta sig in en av deras herrgårdar. Det låter också otroligt ineffektivt och tidsödande, och utan någon som helst genomförbarhet i praktiken.

Det huvudsakliga syftet med Last Best Hope fixar McCormack med bravur, nämligen att skapa ett trovärdigt bakgrundsmaterial till tv-serien Picard. Hon knyter upp och förklarar de flesta av de lösa trådar som man aldrig fick svar på i tv-serien, allt från Musikers skilsmässa till kaoset på Vashti blir utrett. Och sedan antyds det också, på inte mindre än två olika ställen, att supernovan som inträffar i Romulus sol inte beror på naturliga orsaker. Är det här fakta som jag missat tidigare, eller är det en ny ledtråd till vad som förorsakade Romulus öde?

Men mest av allt var Last Best Hope extremt ojämn. Jag gick verkligen från att läsa intresserat till att hålla på att somna av uttråkning (och tillbaka igen) hur många gånger som helst. Så, ett nyttigt tillskott till Picard-franchisen, men med så många uppgifter att bocka av att det aldrig blev någon vidare berättarglädje i slutresultatet.

Betyg: 6/10.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 13 långfilmer och 768 tv-avsnitt, bloggat om sju Star Trek-romaner och fyra seriealbum. Och lite till.

Star Trek (2009). Rebootdags för Star Trek-universumet. Säg hej till Kelvintidslinjen!

Har ni lagt märke till att jag typ….snart är i fatt? Har bara två filmer kvar att skriva om – sedan är jag i fas med den aktuella Star Trek-produktionen. Så jag kan ju inte sitta och vänta på ett nytt Picard-avsnitt, utan måste skriva på lite till. Picard-texterna hittar du här nedanför, eller under Picardrubriken i menyn till höger.

Så var det dags för reboot. Nystart, uppdatering och modernisering av det urgamla Star Trek-maskineriet. Tillbaka till grundhistorien, den om Spock och Kirk. Och ett rejält tempobyte. För jävlar vad det går undan här. Efter att ha suttit och kollat på sömniga Star Trek-serier i några år så var känslan av att byta över till den nya versionen av Star Trek ungefär som att byta ut en Voi-elcykel mot Formel 1. Typ. Tycker att de första 20 – 30 minuterna är helt fantastiska.

Jag såg om Star Trek i söndags, tror det var tredje gången jag såg den. Men det var nog första gången som jag helt säkert kan säga att jag verkligen förstod allt som hände i filmen. Jag säger inte att plotten är oöverstigligt komplicerad, men tidigare har jag nog ändå trott att jag missat någon väsentlig detalj när jag kollade. Att hela den där grejen med att Romulus förstördes av en supernova, och att det på något sätt var Spocks fel, slarvas över lite väl snabbt i den här berättelsen (publiken blir ju inte lika komplett mindmeldad av Spock som Kirk blir). Det ska gå undan, liksom, trots att sambandet mellan Spock och supernovan är den helt bärande idén bakom hela det här intrigbygget, och dessutom starten för en helt ny tidslinje inom Star Trek-universumet. Kanske tänkte upphovspersonerna att backstoryn var för långsam, och att man i stället skulle låta publiken njuta av romulaner med tribaltatueringar och Star Trek-universumets hittills mest taggiga skepp?

Men efter att ha sett lite mer än en halv säsong av Picard så kändes allting betydligt mer greppbart. I den serien beskylls ju även Picard för att inte ha gjort allt i sin kraft för att förhindra den romulanska katastrofen. Trots att han ändå kanske var den som försökte göra mest. Precis som Spock i den här filmen. Otack är världens lön, är väl den gemensamma nämnaren mellan de två.

Hela denna rebootade Star Trek är ju en prequel till originalserien, om starten på James Tiberius Kirks karriär. För säkerhets skull inleds storyn redan när kapten James Tiberius Kirk föds, mitt under en katastrof. Ett romulanskt skepp har kommit ut ur ett svart hål, och roar sig med att inleda sin slakt på Federationen med rymdskeppet Kelvin. Pappa Kirk, spelad av Chris Hemsworth, stannar modigt kvar som siste man på bryggan när han sätter en kollisionskurs med det romulanska skeppet. Samtidigt hör han sin nyförlöste sons skrik, över komradion, från en av nödkapslarna som lämnat Kelvin. Klipp till unge herr James Kirk som snott en bil av sin styvfarsa (?) och kör det utför en klippa. Klipp till en blöt kväll på krogen där Kirk både lyckas få stryk av en massa stjärnflottekadetter och bli rekryterad till Stjärnflottan. Av kapten Pike! Men även om unge herr Kirk faktiskt kommer iväg till rymdakademin så hinner han inte slutföra sina studier innan det blir dags att rädda världen. Det romulanska skeppet anfaller Vulcan. Och alla, även kadetter, måste hjälpa till i Federationens motattack.

Nero, som bossar på det där romulanska gruvskeppet, är skitsur på Spock för att han inte höll det han lovade – att stoppa supernovan som hotade att svälja Romulus genom att göra om den till ett svart hål. När Nero attackerar Spock så sugs de bägge in i det svarta hålet som Spock skapat (lite för sent) och färdas bakåt i tiden. Nero och Romulanerna kommer fram först, och får sedan vänta ett bra tag (var det 25 år?) tills Spock kastas ut ur sin tidsresa. Den gamle Spock alltså, spelad av Leonard Nimoy. Då först, när Spock kan se vad Romulanerna gör, så totalförstör man Vulcan. Och eftersom Spock var en representant för Federationen så är planen nu att totalförstöra alla Federationsplaneter. På det sättet har det romulanska imperiet en bättre chans att överleva, tror Nero. Själv tänker jag att han borde satsa på att i god tid varna sitt folk för supernovan i stället. Nu när han faktiskt befinner sig i en tid då katastrofen skulle kunna gå att förhindra.

Det där med Romulanerna och supernovan och tidsresan är det som är nytt i denna reboot, och även det som skapar en ny tidslinje i Star Trek-universumet. Samtidigt så dyker också nya versioner av de gamla rollfigurerna upp. Efter Kirk kommer Uhura, sen Spock och doktor McCoy. Sist i gänget introduceras maskinchefen Scott. Han spelas av Simon Pegg, och befinner sig på en obebodd isplanet när Kirk och gammel-Spock snubblar över honom. Det är tydligt redan från början att det är Scotty och hans lilla trolliknande kompis som ska stå för de flesta comic relief-inslagen i den här filmen. När jag såg filmen första gången minns jag att jag blev oerhört irriterad på scenen där han åker runt i olika genomskinliga rör ombord på Enterprise. Var det så här tramsigt som nya Star Trek skulle vara? I dag kan jag svara: Jo. Den rebootade Star Trek satsar mer tydligt på både humor och action, samtidigt som man dragit ner rejält på allvaret och det självhögtidliga. På det sättet faktiskt en smula mer trogen originalserien än de följande långfilmerna.

Chris Pine i rollen som Kirk fungerar helt okej. Bäst är han när han får stryk. Han har ett sånt där ansikte som liksom fungerar väldigt bra när det är blåslaget. Och han är också väldigt bra på att ligga på golv och “tappa andan”. Två specialiteter som utnyttjas en hel del i den här filmen. Från första gången jag såg filmen minns jag att jag tyckte att det var en mindre revolution att Spock var lite sexig, i och med att Zachary Quinto tog över rollen. En grej som man definitivt byggt vidare på och förfinat när man skulle casta samma roll i Discovery. Men de ersättningsskådespelare jag gillar allra bäst är nog Zoe Saldana som Uhura och Karl Urban som Bones. Winona Ryder (Spocks mamma) känns däremot våldsamt underutnyttjad som skådespelare i den här filmen.

Star Trek är inte bara början på ett gäng nya filmer, det är också produktionen där Alex Kurtzman inledde sin väg mot att senare bli huvudansvarig för allting Star Trek på CBS. Manuset har han skrivit tillsammans med sin vanlige medförfattare Roberto Orci. För regin står J.J. Abrams, som lyckades så bra med den här filmen att han senare blev överköpt till att rädda Star Wars i stället.

Star Trek är en kärleksfull reboot. Gjord med både nördkärlek och en medvetenhet om vad som krävs för att förnyha och uppdatera ett så gammalt koncept. Visst, vi är väl några stycken som har svårt att förlåta upphovspersonerna för att de helt sonika bestämde sig för att utplåna Vulcan i den här filmen. Vi som tycker att man gärna får modernisera – men att det är väldigt bra om man kan göra det utan att ändra så mycket.

Men sett ur dagens perspektiv dyker det upp nya frågor kring den här rebooten. Om det skulle göras en fjärde film i serien, hur förvirrande kommer den i så fall kännas när den ska existera parallellt med de nya Star Trek-serierna. Romulus undergång har man ju fogat in fint i Picard. Men att Vulcan imploderade har väl egentligen bara förekomma i Kelvin-tidslinjen. Hoppas att det blir en fjärde film bara för att se hur fanken de ska lösa det där.

Betyg: 8/10.

Star Trek är den elfte Star Trek-biofimen. Så här långt i min Startrekathon har jag alltså sett 11 långfilmer och 765 tv-avsnitt.

Star Trek-serier: Picard, Countdown. En tecknad prequel till tv-serien.

Man ska inte låta sig avskräckas av det här omslaget. Även om det nog är ett av de fulaste serietidningsomslag jag sett. Men för den som vill ha lite mer kött på benen kring den där supernovan som förintade Romulus och Picards kamp för att rädda den hotade befolkningen där, så är det tredelade äventyret Countdown ett ganska matnyttigt bidrag.

Som jag tidigare nämnt så har ju böckerna och serietidningarna som skapas kring ett franchise som Star Trek en lite speciell karaktär. De skapar ju en lite mer utbroderad och fyllig bild av tv-seriernas universum, men ska samtidigt inte påverka eller begränsa Star Treks kanon eller tv-seriernas intriger för mycket. Så de måste uppehålla sig vid händelser som är hyfsat oviktiga eller i alla fall marginella för att inte alltför snabbt bli offrade och överkörda når någon tv-producent eller filmregissör bestämmer sig för att strunta i seriealbum och romaner och köra sitt eget race.

Ett bevis på dessa produkters flyktighet är till exempel att det redan finns ett seriealbum om Picard och romulanerna med namnet Countdown. En prequel till den första rebootade Star Trek-filmen 2009. I den är storyn om Datas död och återkomst en helt annan än den som nu berättas i Picard. Ska man se användandet av samma titel som en signal om att den här tecknade serien ersätter den gamla? Hur som helst, även om det här är en prequel till tv-serien så får vi inte reda på hela historien kring Picards försök att evakuera romulanerna från den hotande supernovan. Men däremot om en liten del av hans ansträngningar. Ett enskilt och avgränsat äventyr, som egentligen främst fungerar som en förklaring till hur de två romulanska Tal Shiar-agenterna Laris och Zhaban hamnade på Picards vingård.

Handlingen utspelas på Yuyat Beta, en romulansk koloni som förklarar sig villig att låta sig evakueras av Federationen. Väl där inser Picard att det finns en urbefolkning på planeten som Romulanerna inte räknat in när de underrättade honom om hur många som behövde hjälp. Romulanernas tänkte helt enkelt bara lämna kvar dem på planeten, och strunta i att hela folket riskerades att utrotas. Den typen av rasism kan givetvis inte Picard acceptera, men hans protester leder bara till att han kastas i romulansk arrest. Sedan följer en handling med så pass mycket dubbelspel att jag överväger att kalla det för kvadrupelspel. Det vill säga, många (och rätt ansträngda) vändningar.

Men lite matnyttiga saker finns här också. Bland annat får vi se Geordi La Forge sitta och leda arbetet med att bygga flottan som ska undsätta romulanerna, just på det skeppsvarv vid Mars som vi vet kommer att utplånas i framtiden. Vi får här också en första titt på romulanexperten Raffi Musiker. Det är hon som Jean-Luc försöker få kontakt med i avsnitt två av tv-serien. Här ges en liten glimt av deras gemensamma historia, däremot ingen förklaring till varför hon inleder en konversation med honom genom att sikta med ett vapen. Lite besviken faktiskt på hur lite plats Musiker fick här – förutom att hon envisas med att kalla Picard för JL så gjorde hon inget större intryck.

Jag var väldigt entusiastisk när jag läst första delen av det här äventyret, men tyckte sedan att det långsamt gick utför. Första delen var bra, andra hyfsad, medan den sista och avslutande delen var rätt dålig. Intrigen kändes sådär, och mestadels baserad på massor av prat.

(SPOILER!!!!)Är ju också lite allergisk mot slut som i allt för stor utsträckning bygger på någon slags Deus ex machina-lösning, det vill säga att räddningen anländer i sista minuten från en hjälpare som vi som läsare inte ens visste fanns. (SLUT PÅ SPOILER).

En del av de här serietidningarna tillåter sig sjålv att flippa ut lite, och ta ut svängarna lite mer än tv-serien. Men så är det inte här. Kanske beror en del av försiktigheten faktiskt på att den tecknade Star Trek-serien och de andra kringprodukterna håller på att få en högre status. Tv-seriens producenter är inblandade i storylines, och det har till och med surrats en del om att just det här, nya Countdown-albumet eventuellt ska ses som “riktig” kanon. Samtidigt så raderar tv-serien Picard troligtvis ut massor av The Next Generation-romaners storylines bara genom sitt första avsnitt. Fast, å andra sidan. När var något okomplicerat senast i Star Trek-universumet?

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard, Countdown av Kirsten Beyer, Mike Johnson, Angel Hernandez och Joana Lafuente. Den här texten handlar om de tre digitala utgåvorna av Star Trek: Picard. Ett samlingsalbum kommer ut senare i vår.

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer, 717 tv-avsnitt, bloggat om fem Star Trek-romaner och tre seriealbum. Och lite till.

Picard: Remembrance. Att skapa en tidslinje, ett mysterium och en koppling till tidsandan.

Jag var tvungen att se Remembrance två gånger. Irrade bort mig lite första gången, och liksom fastnade på detaljer om tidslinjer, Romulus utplånande och bannlysningen av syntetiska existenser. Och det var ju lite trist av mig. Fast det var väl inte bara jag som tyckte att expositionen i form av en intervju med en illasinnad journalist var lite forcerad? Och stel? Hade nog hellre haft en berättarröst som summerade vad som hänt, än ytterligare en upprepning av världens tristaste journalisttrope (såååååå trött på scoophungriga journos som bryter alla löften och överenskommelser så fort det är skarpt läge och direktsändning – journalistföraktet kan väl ändå få vara försvunnet i en utopisk framtid?).

Samtidigt förstår jag att det krävdes en hel del exposition när Picard nu skulle inkorporera den första rebootade Star Trek-filmen i sin världsbild. Alltså inte den alternativa Kelvin-tidslinjen som de rebootade filmerna mestadels utspelas i, utan det som utlöste den. Det faktum att Romulus slukades när en stjärna blev en supernova, och att Federationen inte gjorde allt man kunde för att hjälpa dem. Kanske skulle jag ha kollat på den här filmen innan jag såg första avsnittet av Picard – bara för att fräscha upp minnet kring allt som hänt.

Efter att jag har fokuserat på prequelserien Enterprise ett tag, så blir det väldigt förvirrande att nu återvända till framtiden. Framför allt eftersom det är framtidens framtid. Picard utspelas alltså efter i stort sett nästan allt annat som producerats i Star Trek, någonsin. Eller om jag försöker uttrycka det i årtal i stället.

Star Trek: Nemesis – år 2379.
Första Star Trek-rebootfilmens framtidsscener: 2387
Picard: 2399

Men sedan har vi ju några avsnitt av de gamla serierna som också utspelas långt bort i tidslinjen, ännu senare än Picard. Säsongsavslutningen av Voyager, Endgame, utspelas till exempel år 2404. The Visitor (Deep Space Nine) – där Jake minns sin farsas försvinnande, år 2450. Och så finns ju det där konstiga museiavsnittet av Voyager, Living Witness, som utspelas så sent som 3074. Och sen har vi ju den kommande tredje säsongen av Discovery, som väntas vara förlagd så pass långt in i framtiden som år 3186. )Jag är ledsen för kalenderuppställningen, men var bara tvungen att få ner alla de där årtalen på ett och samma ställe).

Men det är inte bara de gamla serierna som man skapar broar till i den här filmen. Vi har också den short trek-historia som släpptes i USA i början av januari – Children of Mars (så OHYGGLIGT irriterande att Netflix inte lägger upp de där kortfilmerna när de kommer i USA, sist kom de upp på sajten först i samband med säsongspremiären på Netflix).

Vilka teman introduceras då här i det allra första avsnittet av Picard.

  1. Picard och Stjärnflottan.
    Picard har hoppat av Stjärnflottan efter att man inte gett den hjälp till Romulus som de hade behövt vid supernovakatastrofen. Men på sin vingård bor han tillsammans med två romulaner, som tydligen är extremt tacksamma över något som han gjort. Så helt på minus gick han tydligen inte ur den här konflikten.
  2. Syntetiska livsformer är förbjudna
    Ett gäng högintelligenta androider förstörde inte bara hela den räddningsflotta som skulle skickas till Romulus, utan också hela kolonin på Mars. Efter det har Federationen helt förbjudit denna osäkra och opålitliga livsform. Hur det gått med hologrammen (som typ hololäkaren i Voyager) är mer oklart. Vi ser ett hologram i ett arkiv, men det verkar inte alls lika drivet och egocentrisk som Voyagers neurotiska doktor.
  3. Data är borta, och hans imbecilla brorsa också
    I slutet av Nemesis är Data död, men verkar kanske ha lyckats överföra alla sina minnen och personlighet till sin något mer primitiva föregångare B-4. I det här avsnittet får vi veta att så inte var fallet. B-4 är en besvikelse och Data verkar vara borta för evigt. Förutom att han hemsöker Picard i hans drömmar.
  4. Men Data kanske har virtuella döttrar…
    Men få dödsfall är ändå helt permanenta i Star Trek. Nu verkar det som om någon, eventuellt en forskare vid namn Bruce Maddox, försökt rekonstruera Data utifrån någon form av fraktalneuronkloning. Att man utifrån en enda neuron skulle kunna återskapa hela Data, rller i alla fall en liknande varelse. För Picard kontaktas av en ung kvinna vid namn Dahj. Hon har plötsligt blivit “aktiverad”, fått tillgång till krafter och kunskap som hon inte visste att hon hade (som till exempel att ensam kunna neutralisera ett helt gäng romulanska agenter), och en av de minnesbilder som nu dykt upp i hennes hjärna är Picard. För att göra allt extra kusligt så ser hon precis ut som en kvinna på en tavla som Data målade och gav till Picard.

Precis som med Discovery, så är serieskaparna (bland annat författaren och numera showrunnern Michael Chabon) extremt bestämda i sina strävanden att visa fansen att man är supernere med Star Trek. Det finns alltså ett gäng referenser och namn och företeelser som syftar tillbaka på tidigare avsnitt och filmer (här är en liten film för dig som inte orkade googla efter avsnittet – även om jag vet att de flesta av de som läser den här bloggen spottade alla referenser direkt). Själv tycker jag att det här faktisk gör premiäravsnittet lite baktungt. Det är så mycket mysterium och ledtrådar och oklarheter och blinkningar att en del av återseendets glädje faktiskt grumlas något. Visst bjuds det på action, hemliga soldater, eldstrider, slagsmål och mord – men jag hade gärna sett Picard ägna hela första avsnittet åt att enbart dricka koffeinfri Earl Grey på sin veranda.

Ungefär som i Hitchcocks Psycho så uppstår ett slags chockeffekt redan i första avsnittet – då vi tittare mister en huvudperson vi investerat en hel del känslor redan en bit in i första avsnittet. Det är Dahj som dödas av ytterligare en grupp av svartklädda agenter. De visar sig nu vara Romulaner som bland annat kan spotta grön frätande vätska som dödar Dahj. Picard är förstås förkrossad över det som hänt, men när han snokar vidare så visar det sig att Dahj borde ha en tvillingsyster, ytterligare en Data-dotter eftersom de alltid skapas i par. Och avsnittet avslutas mycket riktigt med att vi får se en ung kvinna vid namn Soji flirta med en skäggprydd romulan. De befinner sig på en romulansk bas som visar sig vara inhyst i en gammal borgkub. En något DRAMATISK avslutning, eller hur? Det är ju ytterst sällan som borgkuber visat sig leda till något gott.

Jag fick också en känsla av att Picard eventuellt kommer att slänga in lite referenser till flyktingar och terrorism i den här säsongen. Romulanerna verkar ju i stort sett vara hemlösa i galaxen, samtidigt som det verkar väldigt ovisst vems ärenden de där romulanagenterna går. Vi får se hur krystat det där blir.

Jag är så extremt kluven kring det här avsnittert. Jag kan älska ihjäl Star Trek-spinoffs lika mycket som någon annan, och precis som i Discovery så ser det ju ohyggligt bra ut rent visuellt. Finishen är perfekt, effekterna snygga och looken helgjuten. Men Remembrance gjorde mig lite utmattad. Lite samma fenomen som uppstått av vissa Discovery-avsnitt. Det är så mycket information, som dessutom är extremt vag. Rent generellt känns det också som om berättartekniken är ganska lik den modell som användes i Discoverys andra säsong. Ett mysterium som ska lösas, hemliga organisationer som arbetar i det fördolda och massor av hintar och ledtrådar som man inte kommer att förstå förrän långt senare. Eller når man sett en “explained”-video på nätet.

Kanske är det bara jag som blir kränkt över att jag, efter mer än 700 avsnitt, fortfarande inte riktigt hänger med på allt som händer. Hur som helst tycker jag att det hade varit mycket bättre att inleda serien med ett dubbelavsnitt, så att man på allvar fick igång historien. För jag tror och hoppas att handlingen inte bara består av mysterier, utan ganska snart drar igång på allvar.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 1/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 716 tv-avsnitt.