År 2037 har de en del av de amerikanska urinvånarna för länge sedan flytt både USA och Jorden. Trötta på utarmade reservat och förtrycket från majoritetssamhället så stack man ut i rymden för att hitta ett nytt hem. Det tog lite tid. 200 år ungefär för att hitta en planet som hade rätt andliga vibbar. Så gissa vilken planet som hamnar på fel sida gränsen när Cardassia och Federationen ritar om sina stjärnkartor i samband med ett nytt fredsavtal?
Det här kanske låter som ett plot-embryo som lika gärna hade kunnat passa i ett av de där verkligt politiska 60-talavsnitten ur Star Treks barndom. Men även om ansatsen finns där, så fullföljs den aldrig. Grundkonflikten hamnar i skuggan av den andra idén med det här avsnittet: manusförfattarnas vilja att knyta ihop en av seriens löst hängande intrigtrådar. Det är nämligen hög tid att ta reda på vad som egentligen hände med The Traveler och hans profetior kring unge herr Crushers storslagna framtid. Efter två tidigare framträdanden är det nu dags för The Traveler att säga tack och hej. Och när han gör sorti tar han med sig Wesley Crusher.
Och som ett annat kinderägg visar det sig att det även finns ett tredje syfte med det här avsnittet. Journey’s End kickar igång en berättarbåge som fortsätter över i Deep Space Nine nästa två delar. Ja, det lär tydligen även ha konsekvenser ända in i nästa Star Trek-serie, Voyager (fast det har jag bara läst mig till, jag har ju ingen aning om vad som händer i den serien).
Hur ska jag sammanfatta den här sörjan, då? The Next Generation-författarna fortsätter att muddra i new age-vattnen med The Traveler och den märkliga uppenbarelsesession som han tvingar in stackars sökande Wesley Crusher på. Crusher, som förresten kombinerar sin nya dubbelhaka med ett äkta trotsåldersbeteende. Medan kapten Picard bjuder sin chef på bullar för att ställa sig in. Uppriktigt sagt, det här är en jävla röra av storylines som inte svänger tillsammans.
Betyg: 5/10.
Star Trek: The Next Generation. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 313 tv-avsnitt.
Det jag gillade mest med Remember me är att alla omkring Beverly reagerar så lugnt och samlat när hon går runt och säger att det fattas en massa personer ombord. Man felsöker. scannar igenom fartyget, går igenom dataloggar och låter praktiskt taget besättningen gå skallgång ombord. Inte ens när hon börjar sakna hundratals personer är det någon som kallar henne direkt galen, utan man lyssnar och tar in. Den typen av mjuk övergång in i ett allt mer overkligt tillstånd är mycket mer obehaglig än när folk genast spärrar in någon i en madrasserad cell. Å andra sidan så tvekar Beverly inte så mycket på sig själv. Hon är tämligen övertygad om att alla andra har fel trots att alla tittar på henne med tom blick när hon nämner alla som inte finns, och plötsligt aldrig har funnits ombord. Man kanske blir sådär självsäker efter tillräckligt mycket tjänstgöring ute i galaxen. Efter att man träffat på så mycket konstiga saker att man vet att det bara är sig själv man kan lita på.
Däremot är det ju snyggt hur världen utanför warp-bubblan också slutligen skildras. Det visar sig att energiportalerna egentligen är “verkligheten” som försöker få kontakt med Beverly. De är ett verk av ett samarbete mellan Wesley Crusher och den där astriste The Traveler från 
Oavsett hur charmigt jag tycker att det är med nyanserade skildring av vad som först ser ut att vara en psykos så är jag ändå inte riktigt imponerad av det är avsnittet. Warpbubblan suger som intrigverktyg tycker jag. Och om nu Beverly är instängd i en bubbla där hon själv skapar sin verklighet med hjälp av sin egen fantasi, hur kan det då finnas en dator som avger exakta storleksangivelser på hur stor warpbubblan är. Det där reddes aldrig ut ordentligt. Att det blir så mycket som en sexa i betyg beror enbart på scenen där Wesley håller på att sugas in i kraftfältet och hänger i luften medan hon håller i sig i en stol (som syns här ovan). Så himla fin scen.