Tag: Rättegångsdrama

Lower Decks: Veritas. Rättegången som inte är en rättegång.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Lower Decks fortsätter att jobba sig igenom Star Trek-troperna. Den här gången är det dags för den typiska alien-rättegången att hamna i fokus. Men, spoiler alert, det hela visar sig under avsnittet skälvande slutminuter inte alls vara en rättegång utan snarare hur någon från K’Tuevon Prime föreställer sig en överraskningsfest. I det här fallet för att hylla Stjärnflottebefälen som räddat honom från fångenskap hos romulaner. (Vill man vara riktigt pretentiös kan man till och med säga att det här är Lower Decks egen version av Rashomon, men jag är inte helt säker på att det faller ut till den animerade variantens fördel).

Gänget från de undre däcken är kallade (kidnappade, faktiskt) till lokalen för att ge vittnesmål kring vad som hände ett visst datum. Men de är inga drömvittnen, direkt. Antingen så har de inte riktigt koll på vad som inträffat eller så följer de strikt reglerna om sekretess och hemligstämplade uppgifter så att delar av historien blir helt obegriplig. Överlägset mest underhållande är Rutherfords vittnesmål. Dagen i fråga blir han tillsagd att uppdatera sitt implantat med nya uppgifter, detta kräver dessvärre massor av omstarter av programvaran – och varje gång det sker får Rutherford en minneslucka. Hur implantatet samtidigt kan ta över hans kropp (och på köpet göra honom betydligt mer handlingskraftig och hjältemodig än annars) är något som vi kanske inte får riktigt förklarat för oss någonsin. Men det är rätt kul.

Att det uppstår en viss oklarhet kring vad det här är för ett slags event är inte så märkligt. Har man följt Star Trek är det ju så här en alien-domstol ska se ut: avsnittet utspelas till största delen i ett slags bergrum, där de åtalade befinner sig på botten medan åskådarna sitter och ser ner på dem på sittplatser som är placerade längs väggarna. Och i ett slags stråle hänger Cerritos befäl liksom i luften.

Utelämnade förklaringar är också något som kännetecknar det här avsnittet. Att man driver så njutningsfyllt med konceptet att man inte ens bryr sig om att göra en heltäckande story. Efter att avsnittet är slut vet man till exempel fortfarande inte varför de som var dåliga på att vittna skulle tvingas bada med en massa ålar.

Till slut visar det i alla fall sig att mannen som leder förhöret, Clar, är samme person som blir fritagen från sin romulanska fångenskap i den räddningsaktion som vi fått berättat för oss genom de olika fragmentariska vittnesmålen. Clar hade tänkt sig att lower decks-personalen skulle kunna berätta om den ädla och farofyllda undsättning som Stjärnflottan låg bakom – i stället fick han inblick i en slumpartad och lätt kaotisk arbetssituation. Vilken flopp för honom. Å andra sidan hade han bara bokat festlokalen i 22 minuter, så eventuellt var inte det här eventet lika viktigt för honom som han lät påskina.

Man kan förstås glädja sig åt en rad detaljeri det här avsnittet: ett Gorn-bröllop, eller när skeppsläkaren förirrar sig in på ett skepp i en annan dimension. Q dyker också upp två gånger, och som vanligt är det mänskligheten som ska prövas. Ett koncept som ju – som bekant – blivit så tröttsamt tjatigt att den här serien inte ens orkar göra en särskilt omfattande parodi på det. Men en (eller i det här fallet två) blinkningar kan man i varje fall kosta på sig. Och det känns väldigt lagom.

Som helhet, kul tittning om än lite slappt sammanfogat.

Betyg: 7/10.

Det här är avsnitt 8/10 av Lower Decks första säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 794 tv-avsnitt. Och lite till…

ENT: Judgement. Det där Archer står inför rätta i en klingonsk domstol.

~ rogerwilson ~ 3 Comments

Så var det dags igen. Bara två avsnitt efter att Archer suttit i en fångtransport anklagad för att vara en smugglare, så har han hamnat inför klingonsk domstol i stället. Det är inte lätt att vara människa i den här galaxen, tänker jag. Inte bara för att man hamnar i trubbel hela tiden, alla utomjordingars rättssystem är dessutom groteskt ineffektiva och orättvisa. Som nu, i en rättegång där Archer från början inte ens får ge sin sida av historien utan ska dömas utifrån vad andra påstår att han sagt och gjort.

Det nöjer han sig förstås inte med, utan i det som är avsnittets minst trovärdiga vändning så lyckas han på bara några minuter inspirera sin försvarsadvokat, Kolos, att ta strid emot systemet. Tydligen var rättssäkerheten bättre förr i det klingonska imperiet, så försvararen hänvisar till lite gamla regler och lyckas övertala domaren till att låta Archer vittna.

Archer är alltså anklagad för att ha hjälpt flyktingar från en klingonsk koloni, som kommit till hans skepp utmattade och uthungrade. Fast klingonerna kallar de här personerna för rebeller, och hävdar att Archer har varit medskyldig i en konspiration mot det klingonska imperiet. Det blir lite Demonernas Port/Rashomon i början av avsnittet, när ett klingonskt befäl och Archer ger helt olika versioner av det som hänt. I Archers version har han gett humanitär hjälp till flyktingar i nöd. Folk som till sist tröttnat på att vänta på hjälp och förnödenheter från klingonerna som ockuperat deras planet, där de verkar ha lämnats åt sitt öde.

Men trots det övertygande vittnesmålet och en advokat som gör sitt jobb för första gången på åratal så menar domaren att Archer är skyldig. Tack vare att Archer faktiskt uträttat en del fint åt klingonerna (som när han räddade ett skepp som höll på att gå under) så slipper han dödsstraff. I stället får han livstids i en dilithiumgruva. En plats där ingen överlever längre än sex månader.

När advokaten opponerar sig mot domen så får han också följa med ner i gruvan. Sedan blir Archer räddad, men advokaten stannar kvar. Fast besluten att ta sitt straff:

KOLOS: I’ve been an advocate for fifty years, and I spent the last twenty of them standing in that tribunal playing my part, holding my tongue, and all the while honourable men were being sent to places like this without the benefit of a defence. And then I was assigned your case. You told me that on your world a few courageous people made a difference. I’m not sure I have the courage, but I know I’ll never be able to restore honour to my people living as a fugitive.

ARCHER: You realise what that means. You said most prisoners here don’t survive a year.

KOLOS: Most prisoners here have very little to live for.

Ett avsnitt som var betydligt mer underhållande än jag först trodde. Fast vid närmare eftertanke så brukar ju rättegångsdramatik i rymden vara rätt kul – som i Star Trek VI, som det här avsnittet påminner en hel del om. Min invändning här är väl några frågetecken som aldrig rätades ut. Som varför Kolos bestämde sig för att bryta med systemet just den här gången, varför domaren lyssnade på honom när han gjorde det, och vad Kolos tror att han kan förändra genom att fortsätta att tjäna sin straffarbetesdom? Eller hur det kan verka så extremt enkelt för Reed att bara spatsera rakt in i ett klingonskt fängelse och ta med sig sin polare ut igen. Lite mer schematiskt än djuplodande, helt enkelt. Men samtidigt ett avsnitt utan så mycket dödtid. Det går undan här.

Kan för övrigt lägga till en notering om maten i det här avsnittet. Som att stackars Archer inte gillar maten man får i klingonska fängelser. Han uppskattar helt enkelt inte den bit Tarq han får sig tilldelad, trots att Phlox intygar att den är full av näring. Och så dricker man blodvin här, första gången i tidslinjen som en människa gör det!

Betyg: 7/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 706 tv-avsnitt.

VOY: Author, author. Det där hololäkaren skriver ett holodrama och lyckas kränka hela Voyagerbesättningen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Plötsligt händer det. Genom någon supersmart teknisk innovation så kan Voyager kommunicera med Jorden elva minuter varje dag. Genast dras ett stort lotteri igång där besättningen ordnas i en gigantisk telefonkö. Efter snart sju år i deltakvadranten är det äntligen dags att ringa hem.

Men de regelbundna kontakterna med Jorden får oväntade konsekvenser. Som när hololäkaren får för sig att använda den numera dagliga dataströmmen till Jorden för att sälja in sig själv och ett egenhändigt ihopsnickrat holoäventyr till en känd förläggare. Photons be free heter storyn och handlar om holofobi och förtryckta hologram. Huvudperson är en hololäkare som blir förtryckt av den ondskefulla och brutala besättningen ombord på rymdskeppet USS Voyeur, som planlöst far runt i deltakvadranten. Jo, nyckelromansförklädnaden är minst sagt genomskinlig.

Hololäkaren har använt Voyagers besättning som grund för alla sina figurer, men bytt ut detaljer på ett lite småkäckt vis, Paris heter exempelvis Marseille och har mustasch medan den Chakotayliknande holofiguren har en annan ansiktstatuering än sin förlaga. De där smådetaljerna hade säkert bara tagits som en rolig grej om inte hololäkaren också gjort brutala nidbilder av alla i sin närhet. Den kvinnliga kaptenen ombord på Voyeur är till exempel extremt hårdför, och drar sig inte för att döda medlemmar ur sin egen besättning när holodrama-hololäkaren inte vill låta besättningsmedlemmar från bryggan gå före i vårdkön.

När Paris får testköra holoäventyret blir han förstås upprörd och kränkt över hur hololäkaren beskrivit sin tid på Voyager, och tipsar därför de andra i ledningsgruppen om att ta sig en titt. I en rad komprimerade holodäcksäventyrklipp får vi får sedan se hur de en och en, med växande obehag, tar del av hololäkarens verk. När hololäkaren blir konfronterad med vad han gjort hävdar han sin konstnärliga frihet. Dags för Paris att träda in och skriva ett holodäcksäventyr där det är hololäkarens tur att utmålas som osympatisk och känslokall. Då trillar poletten ner, men för sent.

När hololäkaren kontaktar förlaget för att arbeta om äventyret (och göra sina kollegor mer sympatiska) så får han inget gehör. Tvärtom. Förlaget släpper äventyret som det är, utan att bry sig om varken hololäkaren eller Janeways protester. Förlagets argument är att hololäkaren inte skyddas av upphovsrätten eftersom han är…ett hologram. En händelse som ser ut som en tanke. Det är ju ganska svårt att avfärda holoäventyrets tes om att hologram är förtryckta, när till och med förlaget som ger ut äventyret behandlar hologrammet som skrivit det som skit.

Federationen är ungefär lika road av den här nidbilden av Voyagers besättning som personalen ombord, så ganska snabbt står det klart att ärendet måste redas ut i domstol. Här förvandlas alltså Author, author till en opretentiös coverversion av The Next Generation-avsnittet The Measure of a man. Då handlade det om Datas mänskliga rättigheter, nu är det dags att ompröva hologrammens livssituation. I alla fall i förhållande till upphovsrätten.

Den här intrigen varvas sedan med b-handlingen som består av ett antal samtal mellan Voyagers crew och Jorden. Eftersom Seven sköter tekniken under samtalen så tjuvlyssnar hon också på allas konversationer, i bland följt av en syrlig kommentar kring vad hon hört. Bland annat så får hon ta del av hur Kim utsätts för prestationsångestframkallande tjat av sina föräldrar. Lite har han väl sig själv att skylla, han har eventuellt målat upp sig själv som Voyagers mest hjältemodige besättningsman. B’Elanna Torres farsa hör också av sig, efter många år har han bestämt sig för att återupprätta kontakten med sin dotter (snygg upphämtning av hennes origin story för några avsnitt sedan). Till sist bestämmer sig Seven för att det kanske är dags att hon själv gör ett samtal, till en av de släktingar som hon har kvar på Jorden. En konversation där Seven hela tiden missförstår det som är menat som dråpliga barndomsminnen.

IRENE HANSON [on screen]: You can imagine my reaction when Starfleet told me to expect your call.
SEVEN: I experienced some apprehension myself.
IRENE HANSON [on screen]: You seem like a lovely young woman. But you were the most stubborn six-year-old I’ve ever met. Your parents left you with me for a weekend, and you were so angry you locked yourself in my guest room and refused to come out.
SEVEN: That must have been inconvenient for you.
IRENE HANSON [on screen]: Oh, I coaxed you out eventually with a strawberry tart.
SEVEN: I’m very fond of strawberries. I didn’t realise I’d eaten them as a child.
IRENE HANSON [on screen]: You couldn’t get enough of them. Of course, you didn’t hesitate to point out if they weren’t perfectly ripe.
SEVEN: I’m sorry if I insulted you. Perhaps I shouldn’t have called.
IRENE HANSON [on screen]: No, I’m very glad you did. It’s wonderful to see you again, Annika.

Author, author är ett smart sätt att följa upp säsongens minitema kring hologrammens mänskliga rättigheter. I avsnittets sista scen inser vi dessutom att den första versionen av hololäkarens äventyr redan börjat spridas bland hans hologramtvillingar nere i en gruva. Kanske kommer hans arbete att leda till en revolution så småningom, trots allt. Och för oss som inte lever i Voyager-universumet så blev det i varje fall riktigt bra tv. Author, author är ju lite som Voyagers tappning av ett spegeluniversum, fast lite mer underhållande eftersom allt är filtrerat genom hololäkarens självupptagna och självförhärligande filter.

Mitt enda problem med det här avsnittet är kanske att jag tycker mig se alldeles för lite självrannsakan hos besättningen på Voyager. Visst har hololäkaren överdrivit saker och ting i sitt holoäventyr, men han har inte fel i allt. Jag har rätt ofta reagerat på att folk är så taskiga mot hololäkaren, framför allt i inställningen till hans ambitioner kring att stiga i rang, utvecklas, få åka på konferenser eller knyta kontakter med andra civilisationer. Hololäkaren, Neelix och Seven of Nine är det alltid okej att skratta bakom ryggen på (ibland även Tuvok).

Jag framstår kanske som en totalt humorlös pk-riddare här, men ser ju att serieskaparna känt lite samma sak i och med det här avsnittet. Att det är dags för lite upprättelse för stackars Hololäkaren. Däremot får Janeway komma väldigt enkelt undan i det här avsnittet. Sättet hon elegant byter fot i diskussionerna är imponerande. Först är hon jättearg på hololäkaren för vad han skrivit, sedan vill hon framstå som hans ende vän i världen. Men oavsett taktik så är slutsyftet med bägge ställningstagandena att stoppa utgivningen av holoäventyret där hon framstår som en tyrann. Janeway skyr tydligen inga medel för att få det hon vill ha.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 656 tv-avsnitt.

DS9: Rules of Engagement. Det där Worf står inför rätta.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

ds9 rules of engagement 4

Så var det dags för ett rättegångsavsnitt igen. Senast det hände i Deep Space Nine var väl när Dax var anklagad för mord i säsong ett. Den här gången är det Worf som anklagas för att ha skjutit ner ett klingonskt fraktskepp. I och för sig i samband med att klingonerna attackerade Defiant och en konvoj med flyktingar som de skulle skydda – men likväl ett civilt skepp med massor av vanligt folk på.  Själva rättegångsmomentet handlar om Worfs motiv – var det ett misstag i stridens hetta, eller ett utslag av att han är en del av den klingonska krigarkulturen?

ds9 rules of engagement 2Det är lite skevt, det här avsnittet. Redan från början är det ju uppenbart att klingonerna egentligen inte är ute efter att Worf ska bli utlämnad till dem, utan istället vill använda det som hänt för att vinna stragetiska fördelar i deras pågående annektering av cardassiskt territorium. En avsikt som inte går att missa, eftersom man på ett väldigt klumpigt sätt skrivit in det i den klingonske åklagarens Ch’Poks repliker. Ingen undertext här inte.

CH’POK: When Worf is extradited, the Federation will be forced to admit that one of its officers committed a massacre. That will put you on the defensive throughout the quadrant. And while you’re busy trying to repair a badly damaged reputation, we’ll find ourselves with certain opportunities.
SISKO: An opportunity to annex more Cardassian space and set up additional military bases in this sector?
CH’POK: Possibly. But in any case, Worf is about to present us with something we never could have won in battle. Sympathy. Any move we make against you will be seen as a legitimate response to an outrageous slaughter.

Worf är alltså blott en bricka i ett större spel. Så långt är jag med. För mig är det snarare själva premissen för rättegångsförhandlingarna som känns lite…märkliga. Worf har ju tjänstgjort en massa år i Starfleet, men först nu är det alltså dags att avgöra om han kan göra sitt jobb trots att han är klingon? Själva frågeställningen känns lite väl rasistisk för att fungera inom Federationen, även om det nu är klingonerna själva som försöker väcka misstro mot Worf:

CH’POK: What matters to us is what was in Worf’s heart when he gave the order to fire. Was he just a Starfleet officer doing his duty or was he a Klingon warrior revelling in the battle? That is why I am here. Because if he was a Klingon lost in the bloodlust of combat, only we can judge him, not you.
SISKO: We can’t put a man’s heart on trial. It’s a subjective issue that cannot be reasoned in a court of law. I ask that the advocate be limited to arguing the evidence in this case.
CH’POK: Someone told me this was a search for the truth. Should we not follow that search wherever it takes us?

ds9 rules of engagementSen piffar ju avsnittsregissören LeVar Burton (aka Geordi i TNG) upp den här anrättningen genom att dramatisera vittnesmålen på ett lite annorlunda sätt. Vi får inte bara se flashbacks som bygger på var och ens berättelse, utan i slutet av varje sån scen bryter huvudpersonen illusionen och börjar prata rakt in i kameran – som om det vore ett avsnitt av House of Cards, ungefär. Greppet är förstås extra effektivt första gången det används, för då var jag helt säker på att Rules of Engagement skulle visa sig vara en clip show med återanvändning av klipp från gamla avsnitt. Det var scenerna där Dax kampsportar med Worf i Sons of Mogh i en urringad top som gick i repris, trodde jag. Men kände mig lurad när Dax började ge sitt vittnesmål mitt i scenen. Snyggt.

Ron Canade är också en tillgång för det här avsnittet, han är grymt bra som Ch’Pok – den klingonske åklagaren. Men det hjälper liksom inte. Jag tycker att hela grundförutsättningen för avsnittet känns onödig. Sen blir jag sådär tv-rättegångsirriterad när Ch’Pok får komma undan med att prata om Worfs son Alexanders heder under ett förhör. En provokation som sedan leder till att Worf slår ner Ch’Pok.

ds9 rules of engagement 3Allt det där kvittar, eftersom Odo på okänt vis lyckats ta reda på att det klingonska fraktskeppet var obemannat och att hela passagerarlistan kom från ett annat rymdskepp som gått under. Klingonerna hade hela tiden tänkt använda sig av fraktskeppet som en provokation och ett lockbete. Igen en sån där lösning på en gåta som bara kommer som en blixt från klar himmel. Inget vidare snyggt manusarbete, tycker jag. Men troligtvis är twisten som manusförfattarna tänkt sig själva avslutningen på avsnittet, där Sisko först skäller ut Worf och sedan förklarar för honom att han någon gång i framtiden kommer att bli en bra kapten. Det här självpåtagna mentorskapet som Sisko håller på med gentemot Worf börjar snart likna trakasserier på arbetsplatsen.

Måttligt imponerande avsnitt, som framför allt hålls vid liv av LeVar Burtons regi och Ron Canadas creepighet. Worf själv sitter mest och ser stel ut, sådär som han mest fått göra hela sin tid i Deep Space Nine. Är faktiskt riktigt irriterad på det där, tycker att man slarvar bort en rollfigur som jag faktiskt gillade i The Next Generation.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 4, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 423 tv-avsnitt. 

The first duty. Det där Wesley Crusher ljuger.

~ rogerwilson ~ 11 Comments

tng duty 7

Är ingenting heligt? Måste till och med underbarnet Wesley Crusher visa sig vara en vanlig, torftig människa med fel och brister? Det verkar som om det inte bara är jag som haft ett horn i sidan till Wesley, någon i manusgruppen verkar också vara ute efter honom.

tng duty 3Det är den enda rimliga förklaringen jag kan komma på till varför det här avsnittet finns, överhuvudtaget. För maken till långtråkig historia får man leta efter. Det är som en bottle-episode, fast utanför flaskan. Mest en massa prat och ingen action alls. Däremot kostar man på sig på något så ovanligt som exteriörscener på Starfleet Academy. Dessvärre utspelas de mestadels i skolans rabatter där Picard återser sin gamla kompis från skoltiden, vaktmästaren Boothby som är den som egentligen vet mest om allt om det som händer på akademin. Och det är han som antyder för Picard att Wesley faktiskt är en lögnhals.

tng duty 2Det hade man kanske kunnat ha överseende med om det inte var så att han ljuger när han vittnar inför en haverikommission. Wesley och hans team på skolan har tränat formationsflygning inför en kommande uppvisning, men något gick fel och en av piloterna omkom i en olycka. Som vanligt i The Next Generation berättas gåtan genom att vi först får veta att något är fel, sedan vem som är den skyldige och vår uppgift blir att försöka gissa exakt vad det är den skyldige gjort och mot vem. Jag vet inte om jag förklarar det på ett bra sätt, men vad jag försöker säga är att det ofta är lite bakvänt berättat, tvärtom hur en vanlig deckargåta brukar vara uppbyggd. Det är inte vem som gjorde det som är frågan, det är varför hen gjorde det. I det här fallet vet vi inte ens vad det är. Och på tal om vad man berättar och inte berättar – att göra den här storyn utan att teasern skildrar Wesley och hans klasskamrater när de kraschar är snudd på tjänstefel. Istället får man ett videosamtal där någon berättar vad som hänt. En sån budgetlösning.

Wesley och hans klasskamrater försöker i varje fall slingra sig under förhören, utelämna fakta och säga att de inte minns något från sekunderna före olyckan. Picard – med viss hjälp av Boothby – förstår att det är något skumt på gång, konfronterar Wesley och får honom att självmant berätta sanningen när förhören nästintill har avslutats. Varpå Wesley faktiskt avslutar det här avsnittet med ännu större präktighetspoäng än han började det. Och givetvis, det här är ju trots allt Star Trek, så  beror olyckan på ambitioner snarare än något ont uppsåt. Bäst i hela avsnittet är avslutningen, där vi förstår att Crusher måste gå om ett år i skolan, och att han från och med nu kommer att vara en social paria. Stackars liten.

tng duty 1Att det är Robert Duncan McNeill som är den egentliga skurken i dramat är däremot inte särskilt svårt att lista ut. Jag irriterar mig så enormt mycket på den där snubben, vilket redan nu får mig att börja bäva inför Star Trek Voyager, där han ju har en återkommande roll. Här gör han en manipulativ avgångselev som får sitt team att ljuga för hans skull.

Ja, det kanske redan framgått  vad jag tycker om det här avsnittet. Visst är även jag förbryllad och nyfiken till en början, men jag tycker inte att man tar tillvara på dramatiken – grupptrycketoch Crushers våndor kring vad han ska säga. När jag läser intervjuerna i Captains’ logs så förstår jag mitt agg ännu mer. Alla inblandade är jättenöjda med avsnittet, men de pratar om det ungefär som om de skulle diskutera en afterschool special. Det här är ett uppfostrande avsnitt med ett starkt moralbudskap som vänder sig till de unga tittarna. Ett pedagogiskt och övertydligt budskap – säg alltid sanningen – bankas in i våra hjärnor. Men särskilt mycket sci fi eller Star Trek-feeling fick jag inte av avsnittet.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 221 tv-avsnitt. Det här är också mitt fyrtiofemte inlägg i årets #blogg100-utmaning.

A matter of perspective. Det där Riker blir anklagad för sexuella trakasserier och mord.

~ rogerwilson ~ 6 Comments

tng perspective 7
Varje tv-serie med självaktning måste väl göra sin version av Kurosawas Rashomon. Alltså ett avsnitt där en händelse återberättas på olika sätt av de som var inblandade (här är till exempel en lista på en del serier som testat konceptet – klicka ner till live-action tv). Fast ombord på Enterprise kan man ju hotta upp saker och ting lite utöver det vanliga. Vem behöver flashtng perspectivebacks när man har ett holodäck och en dator där man kan programmera in allas vittnesmål. Sen trycker man på en knapp och så spelas de olika versionerna av händelsen upp. Det är lite som att gå på teater, men med en datorgenererad kopia av personerna i fråga i huvudrollen. Snyggt och praktiskt, men extremt plågsamt för Riker då holodäcket i det här avsnittet används för ett slags förberedande rättegång där han anklagas för att 1. ha antastat en kvinna sexuellt, 2. mördat hennes man, 3. sprängt en hel rymdstation i luften för att dölja spåren av det han gjort.

tng perspective 8
Och just då kommer den äkta mannen in i rummet….

Punkt 1 – 3 ovan ska ha utspelat sig på rymdbasen Tanuga IV där forskaren Nal Apgar forskat kring användandet av Krieger-vågor. Riker kommer dit på ett studiebesök men nästan genast går saker fel. Exakt vad är svårt att säga eftersom Rashomon-konceptet ju innebär att vittnesmålen kring vad som hänt går isär. Så det kan vara så att Apgars fru försöker förföra Ryker. Det kan också vara så att Riker försöker förföra henne. Det kan också vara så att Apgar blir väldigt nervös av att det kommer en representant från federationen och ställer en massa frågor. Men det skulle lika gärna kunna vara så att Apgar kommer på Riker och frugan mitt i deras hångel. Kärnfrågan: vem som sprängde rymdstationen lyckas man däremot till sist reda ut, men genom ytterligare en av dessa märkliga manövrar där gränsen mellan holodäcket och verkligheten är ytterst suddig och osäker. Kan verkligen en holodäckssimulerad kopia av en Kriegervågsapparat göra hål i väggarna i helt andra delar av Enterprise? Det finns en krånglig förklaring kring det här på Memory Alpha, att det är en kraftstation på planeten nedanför basen som alstrar energin som i sin tur bara reflekteras av maskinen på holodäck. Men allvarligt. Så dålig förklaring. Det metafysiska perspektivet kring vad som försiggår på holodäcket blir allt mer invecklat ju längre den här serien pågår.

tng perspective 4Det här påminner om: Rashomon då, och ett gäng andra rättegångsdramer i Star Treks historia som The Menagerie och Court Martial för att nämna två exempel från originalserien, men….

Det här är nytt: …i och med den där holodäckssimuleringen så blir det ett betydligt rappare avsnitt än någonsin tidigare i seriens rättegångssubgenre. Slut på sega förhör – det är bara att trycka play på holodäcket.

tng perspective 3Höjdpunkten är: Datas konstkritik-rant i avsnittets början, där alla på krokikursen ombord på Enterprise får bra betyg – utom Picard. En sån där gullig meshumor som bara Star Trek kan komma undan med.

 

tng perspective 5Gillade inte: Att det är så HIMLA självklart för alla i Enterprises hjärntrust att Riker inte kan ha varit ett superslemmo mot forskarfrun. Vi såg faktiskt hans mer eller mindre predatoriska drag till exempel i The Vengeance Factor. Plus att man liksom missar att prata ordentligt om det här med subjektiva minnen och den logiska förklaringen bakom helt skilda minnesbilder av en händelse. Detta i en serie som älskar att prata om precis allt.

Vad har vi lärt oss? Jag är väldigt osäker, faktiskt. Det kan vara något om sexuella trakasserier, men ändå inte. Eller är det bara det gamla vanliga om en försmådd kvinnas vrede? Det känns i så fall inte superfräscht.

Betyg: 6/10 Ett rimlig exekuterat avsnitt som i och för sig kändes oväntat intrigmässigt, men som aldrig blev särskilt spännande. Visst är det lite roligt att se alla inblandade titta på när kopior av de själva spelar upp vad som hänt, men det är ju hela tiden så uppenbart att Riker inte kommer att bli utlämnad för att ställas inför rätta på en främmande planet.

Den översexuella, lögnaktiga och lyxkonsumtionssugna frun är dessutom en trist och stereotyp hysterika. Hon är ju egentligen avsnittets mest intressanta rollfigur men får aldrig särskilt mycket screentime. Hon hänvisas till att bli en liten biroll och är givetvis alldeles för grunt porträtterad för att vara intressant på ett Tennessee Williamskt sätt.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 164 tv-avsnitt.