Tag: Paramount +

Star Trek: Prodigy. Långt ifrån någon barnlek.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Denna upphämtningssommar fanns det även tid att kolla på den animerade serien Star Trek: Prodigy. En positiv överraskning för mig. Tycker verkligen att Star Trek-spinofferna håller hög kvalitet. Någon gång i framtiden finns det säkert tid att göra avsnitt-för-avsnitt-analyser, men just nu nöjer jag mig med en lite mer sammanfattande bloggpost om seriens första säsong. Håll tilll godo!

Jag var på SF-bokhandeln i Stockholm för någon vecka sedan, på jakt efter en bra Star Trek-present till en nördbekant. Eftersom jag inte bor i Sverige just nu så har jag inte varit där på ett år, och irrade förvirrad omkring för att hitta Trek-avdelningen på bokavdelningen. Jag menar, det fanns ju en Star Wars-hylla, då borde det väl finnas en för Trekkers också?

Till sist förbarmade sig en ur personalen och visade mig vart jag skulle gå. Star Trek-böcker fanns på andra våningen, under avdelningen “böcker om tv-serier”. Några få Trek-titlar stod blandat med all annan tv-litteratur, medan det även här fanns en hel Star Wars-avdelning som täckte större delen av en vägg. En tydlig bild av hur två olika ägare förvaltat sina respektive franchiser, i alla fall när det gäller merch och produkter (där ju Disney i och för sig alltid spelar i en liga för sig). Men det irriterade mig ändå otroligt mycket. Star Wars-franchisen har ju långt ifrån varit en entydig succé sedan Disney köpte den, medan Star Trek numera är en betydligt piggare och mer innovativ franchise. Frågan är bara hur många som upptäckt det. Disney Plus är ju en betydligt större plattform än Paramounts motsvarighet, och Star Trek-serierna har dessutom hoppat mellan Netflix och Amazon när Paramount sökt samarbetspartners i streamingvärlden.

Samtidigt tror jag inte att någon franchiseägare just nu exploaterar sin IP lika hårt som Viacom/CBS/Paramount gör med Star Trek . Fem serier produceras parallellt, inriktade på lite olika målgrupper. Tydligast är väl det tänket kring Star Trek: Prodigy som produceras för koncernens barnplattform, Nickelodeon. Att den marknadsförts som en barnserie gjorde att jag prioriterade ner den på min egen lista över tv-serier att se. Framför allt efter att jag provtittat lite på det ganska sega första avsnittet, som för övrigt fick mig att på nytt associera till Star Wars. Den här gången till serien The Clone Wars – även den åtminstone till en början riktad till en yngre publik. Bägge serierna är också 3D-animerade i stilar som jag inte är helt förtjust i.

Men när jag nu gav Prodigy en ny chans, så växte den snabbt till sig. Jag blev extremt positivt överraskad, och betydligt mer engagerad i serien än jag trott att jag skulle bli. För trots att den här Star Trek-serien egentligen befinner sig väldigt långt ifrån grundreceptet (den enda verkliga representanten för Starfleet är ett Janeway-hologram), så är Star Trek: Prodigy på många sätt mer av en klassisk Star Trek-serie än de flesta andra NuTrek-serierna. Här finns varianter på klassiska besök på mystiska främmande planeter, ett avsnitt handlar om favoritämnet tidsavvikelser, och en av huvudpersonerna försöker klara av Kobayashi Maru-övningen. Ett retrodoftande avsnitt där han får samarbeta med ett slags holodäck-all star-team från tidigare Star Trek-serier: Odo, Uhura, Scotty, doktor Crusher och Spock. Perfekt grundkurs för tittare som är nykomlingar i Star Trek-universumet och en tydlig eftergift för de erfarna nördarna (de gamla stjärnornas röster är förresten klippta från gamla Star Trek-avsnitt, ville bara göra klart det så att ingen Trek-konservativ där ute sitter och blir upprörd över att man skulle låta någon annan skådespelare dubba Leonard Nimoy. Så är det alltså inte).

Intrigen i Star Trek: Prodigy kretsar kring några unga rymlingar som lyckas fly från en asteroid där de varit slavarbetare. De hölls fångna av The Diviner, en despot som övervakar sina fångar med hjälp av androider, och låter dem arbeta som gruvarbetare. Alla fångarna på gruvasteroiden kommer från olika platser i galaxen och förstår inte varandra, den enda som kan kommunicera med dem alla är Diviners dotter, Gwyndala. Hon tas som gisslan av rymlingarna efter att de hittar ett Stjärnflotteskepp i en grotta på asteroiden. Och det är det här gängets äventyr som vi sedan får följa i serien. Lite hjälp på vägen får de av ett Janeway-hologram, som misstar rymlingarna för Stjärnflottekadetter som hon ska undervisa. Men hennes budskap om samarbete, hur olikheter kan vändas till fördelar och vikten av att hålla sig till Federationens regler lyckas hon trots allt ändå banka in i sina elever. För övrigt tycker jag kanske att den här barnanpassade holoversionen av Janeway är lite väl gullig och söt. Janeway var ju intressantare än så. Extra PK-poäng (och det här menar jag som något positivt) att man får in att medusans är icke-binära.

Det är förstås väldigt klokt att satsa på en barnserie, om inget annat för att lura små barn in i Trekiversumet. Bitvis känns också Prodigy som ett tv-universitet för blivande trekkers. När Janeway föreläser om Star Fleet eller holodäckets möjligheter för sin oerfarna besättning, så är det givetvis också för Star Trek-noviserna i den tilltänkta unga publiken. Indoktrinering när den är som bäst. Men även jag, som passerat 50-strecket, tyckte att den här Star Trek-varianten var rätt kul och spännande. Och, som så mycket annan så kallad barnkultur i franchisevärlden just nu, så är Prodigy betydligt mörkare än jag förväntat mig. Tröttnade kanske bara lite i de sista två avsnitten, när den stora uppgörelsen med The Diviner skulle ske. Har helt enkelt tröttnat på stora uppgörelser, och är mer intresserad av det som sker mellan dem.

EDIT: Det visade sig att jag var lite väl snabb med att avsluta den första säsongen av Prodigy. Det fanns tio säsonger till som släpptes senare på hösten. Egentligen förändrade de avsnitten inte min grundläggande positiva känsla kring serien. Den fortsatte att pendla mellan sina två extrema lägen: peppiga barnprogramsklichéer om att man kan övervinna vilka fiender som helst, om man bara samarbetar, och det mer dystopiska läget om en far som sviker sin dotter, eller för den del scenerna där Starfleet-skeppen börjar angripa varandra , i en katastrof som ser ut att kunna innebära undergången för hela Federationen. Vi får också se den animerade världens “verkliga” Janeway ta plats i serien, och hon är rivig på just det sätt som jag efterlyste i min gamla text här ovan.

Däremot är efterspelet till den här första säsongen ganska trist från Paramounts sida. Nickelodeon och Paramount fick kalla fötter efter den första säsongen, tog ner serien från sin sajt på ett lite brutalt sätt, och sålde sedan visningsrättigheterna till Netflix istället. Netflix tog också sig an seriens andra, och troligtvis sista, säsong. Det här gör Prodigy till det första egentliga misslyckandet inom Nu-Trek-serierna. I alla fall ur ett kommersiellt sätt. Sedan har det kanske mer med Paramounts egna ekonomiska problem att göra, och hur de velat profilera sin streamingsajt. Men en viss bitter eftersmak finns det ändå i Paramounts sätt att hantera den här faktiskt högkvalitativa serien på.

Star Trek: Prodigy. är en Star Trek-serie som från början gjordes för barnkanalen Nickelodeon Så här långt i min Startrekathon har jag skrivit utförligt om 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 9 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till.

Lower Decks: Envoys. Det något bättre andra avsnittet.

~ rogerwilson ~ 1 Comment

Jag tro att hur man reagerar på en ny Star Trek-serie handlar oerhört mycket om vilka förväntningar och förhoppningar man har. på den Ja, rätt ofta kanske enbart det. Vad är det man nostalgiskt längtar efter? Hur internt och nördigt vill man att det ska vara? Och vilken av alla Star Treks inkarnationer är det egentligen som man tycker bäst om? Är det kanske till och med en enda titel som definierar hela franchisen för dig?

Själv brukar jag drabbas av en lite speciell panik inför varenda säsongsstart, ett slags företagsekonomisk angst. Jag är liksom lite för medveten om att det bara krävs några få floppar för att hela Star Trek-universumet på nytt blir begravt på populärkulturens elefantkyrkogård och tittar ofta på de första avsnitten ur ett rent överlevnadsperspektiv. Att Trekiversumet för tillfället tillåts yngla av sig som aldrig tidigare handlar tyvärr mindre om seriernas kvalitet utan även om rent företagsekonomiska orsaker. När mängden tv-dramatik som producerats ökat de senaste åren (i alla fall tills covid-pandemin slog till) har värdet av etablerade och starka varumärken blivit allt större. Alla som har en IP i sin ägo försöker utnyttja den så mycket som möjligt – därav alla remakes, prequels, sequels och spin off-serier som produceras just nu (den planerade remaken av Vi på Saltkråkan på SVT är alltså helt i linje med vad som händer inom resten av tv-världen).

I Star Treks fall beror det höga produktionstempot också på att Viacom/CBS just håller på att lansera sin egna streamingtjänst, Paramount +. Och, precis som vid lanseringen av tv-kanalen UPN, litar man på att Star Trek och dess trogna publik ska utgöra en av grundstenarna i det nya streamingbygget.

Jag har tidigare skrivit om att ett av målen med Star Trek-franchisens expansion varit att diversifiera varumärket, och skapa nya serier i olika genrer och riktade mot olika publiksegment. Det inbitna Star Trek-fanset behöver inte nödvändigtvis gilla allt, utan det finns tvärtom ett värde i att nå ut till en ny publik. Kanske är Lower Decks det tydligaste exemplet på det här, så här långt. Den är definitivt den svåraste Trek-serien hittills att placera in i Star Treks egna kanon. Trots att den är tecknad, så påminner den ju inte särskilt mycket om originalseriens animerade variant – även om vi äntligen får se en caitian i serien igen. TAS var ju en serie som från början var tänkt för en barnpublik (även om man lyckades få in lite “riktigt” TOS-material i mixen). Lower Decks är snarare en rätt vuxen, självmedveten och ganska ironisk version av Trekiversumet. Ja, hade det inte varit för att The Orville hann före så hade man kanske till och med kunnat säga att Lower Decks bröt ny mark som den första renodlade Star Trek-komedin (eller i alla fall komedi-ish). Trots att The Orville seglar under falsk flagg räknar jag ändå den som en viktigt del av Trekiversumet.

Nej, Lower Decks ska nog definieras utifrån helt andra serier. Den känns framför allt som ett försök att konkurrera i den numera extremt framgångsrika tv-genren med animerade tv-produktioner för vuxna. Men det är något med Star Treks inneboende humanism som gör att man inte riktigt kan göra en Rick & Morty av sitt råmaterial. För att inte stöta sig med en erkänt lättprovocerad fanbase nöjer man sig oftast med att ge några tjuvnyp då och då till moderfranchisen. Och rätt så ofta känns det kanske snarare lite lamt än vågat. Jag menar, man tyckte alltså på riktigt att det var…lite tufft att skämta om Klingonska namn i det här avsnittet? För de verkliga fansens skull pepprar man förstås även in referenser så ofta man kan. Fördelen med en animerad serie är ju att man bara kan rita in vad man vill, och inte behöver oroa sig över timmar i sminket eller kostsamma proteser och masker.

Det här var en ganska långdragen reflektion för att förklara hur jag redan nu, efter seriens andra avsnitt, känner mig något mer försonligt inställd till Lower Decks-konceptet än i det förra, rätt griniga, blogginlägget. Serien börjar växa in i sin kostym, och jag börjar samtidigt begripa lite mer av vad det är man försöker göra här. Kanske handlar min något mer postiva attityd på att vi i Envoys får en lite mer sympatisk bild av huvudpersonen Becket Mariner. Hon må vara bossig, impulsdriven och ha noll respekt för regler och reglementen. Men hon är också så pass godhjärtad att hon iscensätter ett fejkat intermezzo med en ferengier för att få den tvivlande Braid Boimler att få tillbaka lite av sitt självförtroende. Annars var han faktiskt redo att kasta in handduken och lämna in sin avskedsansökan efter bara en kort tid på uppdrag med den betydligt mer erfarna Becket och hennes bästis från förr, klingonen K’Orin. Inte bara för att de var sjukt störiga, utan för att Boimler helt enkelt inte fixade att jobba i skarpt läge. Teoretiska kunskaper räcker inte så långt när K’Orin och Mariner skapar kaos omkring sig hela tiden. Eller när man håller på att bli förförd av en livsfarlig anabaj, och hamnar i ett barbråk med arga andorier.

Mariner börjar i det här avsnittet allt mer påminna om Jadzia Dax, tycker jag. Inte bara för att hon kan supa omkull en klingon, utan hon verkar också ha hunnit med flera livstider av upplevelser och erfarenheter trots sin ringa ålder. När vi nu har förstått att bägge hennes föräldrar är verksamma inom Stjärnflottan så kan det eventuellt förklara lite av kunskapskapitalet, hon lär ju ha befunnit sig på ombord olika rymdskepp under större delen av sitt liv. Men någon gräns för hur mycket hon kan ha koll på borde det ju ändå finnas.

Manusförfattarna bakom Lower Decks testar här, i seriens andra avsnitt, ett lite mer pedagogiskt anslag. Rriktat mot den del av publiken som kanske inte är helt och hållet ingrodda i Trek-kunskap. När Sam Rutherford testar olika jobb ombord på skeppet får vi tittare också bekanta oss med de olika yrkeskategorierna ombord på USS Cerritos, och presenteras även lite mer utförligt för några av de mer högrankade birollsinnehavarna. Att Rutherfords simuleringar på bryggan leder till den ena katastrofen värre än den andra är ett av avsnittets höjdpunkter. Däremot är kanske inte Rutherfords orsak till den här prao-rundan helt logisk. Om han nu vill gå på en dejt tillsammans med den nya besättningsmedlemmen Tendi för att se på ett kosmiskt fenomen tillsammans med henne, är det då inte lättare att bara ta några timmar ledigt, snarare än att byta jobb?

Ett lite snällare betyg den här gången. Men känner mig fortfarande i otakt med själva humorn.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 2/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 788 tv-avsnitt. Och lite mer.

Det historiska Star Trek-året 2020!

~ rogerwilson ~ 2 Comments

2020 var inte bara det stora pandemiåret, det var också ett år då det visades inte mindre än tre olika Star Trek-serier. När hände det senast? Svar: Aldrig. Men så ser tv-landskapet förstås helt annorlunda ut nu jämfört med hur det såg ut sist som Star Trek var ett framgångsrikt och omfångsrikt tv-format.

När det senast förekom flera olika Star Trek-serier som visades samma år så låg en normalsäsong på 26 avsnitt. Som mest producerades det alltså 52 Trek-avsnitt/år, samt kanske en enstaka långfilm på det. 2020 års produktion, med totalt 33 avsnitt framstår inte som lika imponerande sett ur det perspektivet (i de 33 ingår det sista Short Treks-avsnittet, men inte det avslutande avsnittet av Discovery som har USA-premiär först 2021).

Samtidigt är det just dagens tv-klimat, där man producerar för digitala plattformar, som är orsaken till den nuvarande Star Trek-boomen. Discovery var ett sätt att marknadsföra CBS digitala plattform CBS All Access, och deras taktik att maximera utnyttjandet av ett känt IP följer den som Marvel, DC och Star Wars nyttjat tidigare. Det är bara så himla typiskt Star Trek att låta en av de tre nya serierna vara en parodi på det egna universumet, och att en annan låter en gammal seniorskådespelare återvända till rampljuset. Man väljer liksom inte den lätta, kommersiella vägen här.

CBS ambition att vrida ut varje droppe ur ett av sina mest kända varumärken får väl ändå ses som en stor framgång. Nya säsonger är redan planerade för såväl Picard, Discovery och Lower Decks. Att den senare serien ännu inte nått Sverige kan bero på CBS/Paramount/Viacoms lite mer storstilade planer inför 2021. Då ska den egna streamingplattformen CBS All Access i USA byta namn till Paramount +, och på allvar försöka bli en konkurrent/ett alternativ till streamingjättar som Netflix, Disney + och HBO Max (det är läge för lite begreppsförvirring här, eftersom Paramount + redan är ett varumärke i Sverige, för ett playpaket som man bland annat kan prenumerera på genom ComHem och Boxer). Kanske är skälet till att vi inte fått se Lower Decks i Sverige att den ska användas för att lansera Paramount här? Eller så är konkurrenterna inte supersugna på köpa serier av en blivande konkurrent.

I alla fall. Tillbaka till Trek-året 2020 och två säsonger som framför allt utmärkte sig som extremt ojämna. Både Picard och Discovery (kanske framför allt den senare) innehöll några helt fantastiska ambitioner, scener och enstaka avsnitt. Men det är som att upphovspersonerna till de här serierna inte kan nöja sig med att göra en bra säsong, utan ständigt bär med sig Trekhistorien som ett dåligt samvete. Det känns hyfsat ofta som att säsongernas egentliga mål är att lappa ihop det förflutna och fånga in lösa trådar i Trek-historien. Så till den grad att försöken att skapa ett sammanhängande trekiversum går ut över storylines och rollfigurernas utveckling. Ta till exempel återföreningen mellan Michael Burnham och hennes morsa. Det var inte många sekunder av mor-dotter-relation vi fick se där, innan vi istället kastades in i ett typiskt trekkiskt rättegångsdrama. Och trots att Discovery har en hel ny tidsålder att utforska och skildra så ägnar man ändå två avsnitt av en säsong åt att låta Spegel-Georgiou resa tillbaka i historien.

Picard gjorde också bort sig här och där, tycker jag, som när man hade ett avsnitt med maskeradtema, där Picard och hans vänner använde greppet förklädnader på ett väldigt pinsamt sätt. Och de sista avsnitten av första säsongen kändes våldsamt överlastade, utan att egentligen ge ett ordentligt svar på det mysterium som verkade döljas i en annan dimension. Det är inte utan att man längtar till den kommande Enterprise-serien, med avslutade historier i varje avsnitt. Kanske kan manusförfattarna och regissörerna unna sig att bara ha lite…kul också?

Med det sagt så är ju hela läget för Star Trek som franchise på en helt annan plats än man var när jag började skriva den här bloggen. Då var framtiden för franchisen filmerna, nu – i och med peak-tv – är fokuset ett helt annat. Och den mesta tiden är jag trots allt väldigt lycklig över att Star Trek-konceptet fått leva vidare, och fortsätter att utvecklas. Dessutom med upphovspersoner som är fast beslutna att fortsätta att flytta fram gränserna för vad man kan skildra i tv idag. Att man inkluderar transpersoner, icke-binära och homosexuella i Discoverys crew är ett sätt för serieskaparna att vara progressiva i samtiden, i stället för att bara vila på gamla lagrar.

För min egen del har jag nästan förträngt att det var just i år som jag faktiskt slutförde den här bloggens original mission. Att se allt som producerats i Star Trek-väg i rörliga bilder. Ett uppdrag som, förhoppningsvis, inte når vägs ände på ett bra tag.

Med förhoppningar om ett bättre 2021, i alla fall utanför Star Trek-universumet.