DIS: The Vulcan Hello & Battle at the binary stars. En prequel till en prequel.

dis klingon hello

Efter noga övervägande har jag bestämt mig för att inte vänta tre år innan jag bloggar om den nya Star Trek-serien (det är antagligen så lång tid det kommer att ta för mig att komma dit i den takt jag betar av serien just nu). Jag kan helt enkelt inte hålla mig så länge. Så trots att jag inte hunnit med att se ett enda avsnitt av Star Trek: Enterprise-serien så kastar jag mig oförväget in i Star Trek: Discovery.

dis klingon hello 2Och visst är det så många saker som är fina här. Att man kan välja att se avsnitten textade på klingonska. Introt där den klingonske fanatikern och isolationisten T’Kuvma spottar ur sig Federationens käcka “We come in peace” som en förebådan om död och förstörelse. Att Roddenberrys mångfaldstänk är alive and kicking, med ett dubbelavsnitt där två icke-vita kvinnor har huvudrollerna. Och så effekterna. Star Trek på tv har väl aldrig varit snyggare än så här.  Det är väl bara signaturmelodin och öppningsvinjetten som känns lite lam, även om jag förstår att man vill använda den för att skapa någon form av bro mellan Star Trek-historien och den nya upplagan.

Efter att ha sett de första två avsnitten två gånger så kan jag inget annat än imponeras av hur snyggt man bygger vidare på Star Trek-arvet, samtidigt som man moderniserar och fräschar upp. Att serien kickstartar mellan en konflikt mellan klingoner och Federationen skulle kunna kännas unket och gammalt, men istället är känslan snarare episk. Man får verkligen intrycket av att det handlar om en större konflikt, mellan en Federation som försöker verka för fred och mångkultur och en fiende där man hyllar heder, ära och våld. Att klingonernas ledare dessutom lånar drag av både fanatiska terrorister, fascister och en isolationistisk Trump känns väl som en tidsenlig uppdatering, om än kanske också till viss del förväntad. Eller vad tycker ni om repliker som “de kommer för att förstöra vår särprägel” om Federationen, eller slagropet “förbli en klingon”.

dis klingon hello 3Att seriens huvudperson Michael Burnham inte bara är adoptivbror till Spock, utan också tampas med samma problematik kring konflikten mellan logik och känslor är också en snygg vidareutveckling av ett gammalt fint Star Trek-tema. Liksom det blir lite extra kul att vetenskapsofficeren ombord på USS Shenzhou är harig, neurotisk och nervös, det vill säga raka motsatsen till vår gamle Spock. Jag tycker också att man gjort en snygg teknikuppdatering av utseendet på skepp, brygga och uniformer, modernt med en touch av retro. Bland de mer märkbara innovationerna finns till exempel att samtalen via skärm i stor utsträckning bytts ut mot samtal med hologram, och det visar sig dessutom finnas ett sätt för vulcaner som Sarek att föra telepatiska direktsamtal med sina skyddslingar tvärs över hela galaxen. Tydligen är det här första gången som klingonerna låter ett skepp döljas av en osynlighetsmantel.

dis klingon hello 4Annars är just klingonerna den del av universumet som uppdaterats mest brutalt. Kanske en nödvändighet för att kunna sudda bort minnet av en hel del tramsigare inkarnationer genom Star Trek-historien. De är verkligen farliga nu, precis som deras design av till exempel rymdfyren är imponerande brutalsnygg. Att klingonerna nu också verkar visa på en form av mångfald när det gäller utseenden är också intressant. Men i stor utsträckning känns det lite för mycket “stor plastmask” för att helt fungera för mig.

dis battle 1Att klingonerna nu för gott verkar ha lämnat buskisgenren passar också in med resten av den här upplagan av Star Trek, som känns betydligt mörkare och våldsammare än det jag sett tidigare. Mindre komedi och mer svärta. Och för en gångs skulle får vi faktiskt vara med om ett slag i rymden, också. Och följa en federationsbefälhavare som tycker att det är en fantastisk idé att smuggla in en bomb i fiendens skepp genom att teleportera in den i en död klingons kropp.

Det kanske säger något om vilken typ av Star Trek-nörd jag håller på att bli när jag faktiskt tyckte att det andra, mer actionbetonade avsnittet, var det trögaste av de två. Det kändes lite som om det fanns något förutsägbart i handlingen som gjorde att jag inte var helt fast i avsnittet. Något som i och för sig är lätt hänt när någon i ett avsnitt tänker agera utifrån en profetia. Men det var något i själva utförandet som heller inte heller riktigt klaffade. Som om saker och ting inte bottnade.

Var det till exempel inte lite för lugnt på bryggan när delar av Federationens flotta höll på att utraderas? På andra ställen i avsnitten kände jag att jag ville att infon som skrivits in i en dialog liksom bara kunde ha förmedlats lite snabbare. Men mest korrekt är kanske bara känslan av att jag ibland försvann bort när det fanns något slentrianmässigt i utförandet, som om jag kollade på vilken annan serie som helst och inte en avkomma från den helt unika Star Trek-familjen.

dis hello 5Men, som helhet, en imponerande start där det känns som om Discovery är första Star Trek-produkten på mycket länge som liksom står för sig själv. Man måste inte vara ett Trek-fan för att följa med in i den här serien. Och det finns inte hundra miljoner klumpiga blinkningar och referenser till andra delar av universumet (att Sarek säger “live long and prosper” känns mer som en självklarhet). Jag är förtjust och väldigt lättad.

Men hur det ska bli sen, det vet man ju inte riktigt baserat på de här två avsnitten. Vi har ju inte hamnat på Discovery ännu, och vår huvudperson befinner sig så långt bort man kan komma från en karriär inom rymdflottan efter den här piloten.

PS. Namnet på premiäravsnittet blir lite extra roligt när man precis läst den här artikeln:

“One does not say ‘hello’ in Klingon,” she said. “One simply gets to the point. If I were to answer the phone in Klingon, I would probably say–” she barked out a guttural string of words “–which means roughly, ‘What do you want?’ And then you’d launch into the interview. It’s a Klingon thing, that you don’t say, ‘Hi, how are you, how’s your mother?’ The Klingon is getting enraged in that conversation. He’s like, ‘Are they setting me up?’”

Betyg: Del 1: 9/10 Del 2: 8/10.

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 1&2 /15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 352 tv-avsnitt.

DS9: Profit and loss. Det med Quarks stora kärlek och de upproriska cardassierna.

ds9 profit and loss

I det här avsnittet introduceras vi för en ny, lite oväntad sida hos ferengin Quark. Det visar sig att det under den hårda, beräknande, svekfulla, giriga, själviska och pengakåta ytan döljer sig en person som kan vara öm, förälskad, kärleksfull – ja, till och med i bland rentav…generös! Det som utlöser blottandet av dessa okända sidor hos honom är ett oväntat besök av hans ex – cardassiern Natima. Hon och två av hennes elever tillhör en hemlig rebellorganisation som slåss mot imperiets militärvälde och nu befinner de sig på flykt.

ds9 proft and loss 2Från  början var Profit and loss tänkt som ett slags hyllningsavsnitt till filmen Casablanca. Även om det nu inte blev så till slut så är Quarks ovanligt timida framtoning en rest från den idén. Hans uppförande är faktiskt så pass avvikande från hans normala jag att producenten Ira Steven Behr gnäller om det i boken “Star Trek Deep Space Nine Companion” och tycker att det här avsnittet är på tok för såpigt i sin karaktär.  Själv tyckte jag nog bara att det kändes lite skönt med en ny sida av Quark – en rollfigur som överhuvudtaget aldrig varit särskilt konsekvent. Tvärtom, det är väl Quarks oförutsägbarhet som är hela grejen med honom.

ds9 proft and loss 3Samma sak kan man säga om avsnittets andra egentliga huvudperson, min favorit Garak. Cardassiern som blev kvar på rymdstationen efter att bajoranerna tagit över den, och som nu arbetar som skräddare – även om “alla” vet att hans huvudsysselsättning är att spionera för cardassierna. Som i det här avsnittets kanske mest minnesvärda scen, där Garak försöker förklara för Quark att hans ex-flickvän kommer att förföljas av cardassierna när de två pratar om en klänning.  I Profit and loss får vi i alla fall äntligen lite mer backstory kring Garak. Tydligen får han inte återvända till Cardassia, och spionerandet är ett sätt för honom att försöka få det beslutet upphävt. Men, som vi ser i det här avsnittet, så är även han kluven till det cardassiska militärstyret – som förresten här första gången verkar definieras som ett sådant.

Det är helt enkelt som backstory-leverantör som det här avsnittet har sitt största värde. Ett dussinavsnitt som annars glider förbi utan att göra större väsen av sig. Även om jag förstås undrar hur Quark lyckats få tag i en “osynlighetsmantel” den här gången – men kanske finns sådana i massor på svarta marknaden?

Betyg: 5/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 2, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 310 tv-avsnitt. 

The next phase. Det där Ro och La Forge fastnar under en romulansk osynlighetsmantel.

tng next phase 4

En sak du verkligen ska se upp med om du blivit osynlig på grund av en romulansk molekylär fasinverterare är ytterväggar. Visst, det är ju praktiskt att kunna springa genom stängda dörrar och innerväggar, men puttar någon ut dig genom själva skrovet så är det kört. Då hamnar du ute i den kalla, syrelösa rymden. Förresten, är det någon som förstår varför Geordi och Laren Ro kan gå genom väggar i det här avsnittet, men inte flyter rakt igenom golv? Eller hur de kan åka i hissar?

tng next phaseGreppet, att någon plötsligt blir osynlig och kan leva sitt liv parallellt med alla andra utan att bli upptäckta är ett grepp som är gammalt som gatan inom tv och film. Den första varianten som jag minns är tv-serien Den osynlige mannen, som jag såg liten. De som är lite yngre kanske genast associerar till Harry Potters osynlighetsmantel. En annan av uppsjön av varianter är till exempel den svenska ungdomsromanen och filmen Den osynlige. I Star Trek måste det förstås ges en vetenskaplig grund till fenomenet, i det här fallet en ny experimentell warpmotor på ett romulanskt skepp som stör Enterprises transportör. När Enterprise undsätter ett romulanskt skepp i nöd drabbas Geordi La Forge och Ro Laren av ett fel när de ska transporteras tillbaka till Enterprise. De vaknar istället upp ombord på Enterprise, osynliga för alla andra, och med möjligheten att gå genom väggar. Medan resten av besättningen tror att de är döda.

tng next phase 2Det är ett lite påhittigt avsnitt, bland annat har det här fenomenet också drabbat en romulan, något som vi som tv-tittare först förstår mycket senare. Han syns i scenerna men jag förstod inte att han var fången i samma dimension som La Forge och Laren Ro, och alltså kunde höra deras samtal. Scenerna där han jagar Ro Laren genom flera olika rum ombord på Enterprise är det här avsnittets absoluta höjdpunkt. Kanske inte så mycket för att det skulle vara ett jättebra actiongrepp, utan mest för att jag för första gången får lite fler inblickar i hur personalen lever ombord när Laren Ro och romulanen bokstavligt talat springer igenom olika besättningsmäns hem.

Det är också lite skönt att se Ro Laren på nytt i serien. Det känns som om hon varit lite underutnyttjad på sistone. Från början var avsnittet tydligen skrivet för Troi, men man insåg väl att hon fått så mycket utrymme den här säsongen att det var dags att fördela gracerna lite mer rättvist. Dtng next phase 3et är också tydligt att det främst var de tekniska problemen som stod i fokus när man gjorde det här avsnittet – de håller väl hyfsat än i dag. Jag var i varje fall underhållen genom hela avsnittet. Jag tycker att man tagit ett slitet koncept och trots allt lekt och varit finurliga med det. Att låta Laren Ro och La Forge “återuppstå” under sin egen begravning, som under Datas arrangörsskap blivit till ett glatt cocktailparty ger också pluspoäng. Precis som att Ro Laren ges tillfälle att på ett väldigt konkret sätt recensera Rikers trombonspelande.

Betyg: 7/10

(Det här att jag redan glömt bort vad som är förnamn och efternamn i Ro Larens namn. Tack sjogren för påminnelsen!)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 226 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.