Äntligen får filmarvet sin rättmätiga plats i Star Trek-universumet. Precis som när det gällde tv-nostalgin, bilnostalgin och Blixt Gordon-nostalgin så är det Tom Paris som är den drivande i frågan. Den här gången har han konstruerat ett holodäcksscenario som återskapar en gammal mysig biograf. Och som grädden på moset bjuder han in B’Elanna till en riktig kultfilmskväll – uppföljaren till Monstret i svarta lagunen: Revenge of the Creature! I 3D!!
Det där utgör höjdpunkten i Repression för min del, förutom några scener där man lånat in b-skräckisens stilgrepp och som därför blir extra mysrysiga. Handlingen går nämligen ut på att Voyager plågas av en mystisk farsot. En efter en hittas besättningsmän försatta i koma, och alla tillhör den gamla maquisbesättningen. Successivt hamnar mer och mer av fokuset i berättelsen på Tuvok, som är den som försöker lösa gåtan. Under en meditation får han korta minnesfragment från olika överfall på folk i besättningen. När dettas sedan följs av märkliga hallucinationer så inser han att det nog är han själv är den som är orsaken till epidemin av medvetslöshetssjukan. Inte förrän Janeway börjar leda honom genom en andra meditation kommer det fram vem som egentligen ligger bakom.
Visst är det kul med genrehyllningar, men det blir då och då lite problematiskt att storyn i avsnittet på sina ställen är lika krystad som i en b-film. Tuvok har alltså fått ett slags mentala instruktioner av en galen bajoransk frihetskämpe långt innan han hamnade på Voyager. När det nu verkar ha blivit känt att Federationen och Voyager har kontakt så har denne fantatiker, Teero, smugit in en mental trigger i ett av de videobrev som Tuvok fått. Denna order överför Tuvok nu telepatiskt via mindmelds till den gamla maquisbesättningen så att de i sin tur, efter en viss order, lydigt genomför ett myteri ombord.
Det här är ju en väldigt långsiktig plan, eftersom man vid den här tidpunkten uppskattar att det kommer att ta flera år innan Voyager anländer till alfakadranten. Det är också väldigt oklart hur Tuvok till sist lyckas häva Teeros hypnos (räckte det med att Janeway röt till några gånger?). Visst är scenen där Tuvok nästan avrättar Janeway något av en klassiker (det är Chakotay som vill testa Tuvoks lojalitet, men med ett vapen som inte fungerar), men trots det så tappar jag intresset mot slutet av avsnittet. Det känns som om de harvar runt några varv för mycket innan upplösningen äntligen kommer. Det är också alltid lite svårt för mig att engagera mig när skurken är någon som jag inte vet något om och vars motiv jag egentligen inte heller riktigt förstår.
Repression lånar kanske in några drag från b-filmsgenren, men det är ingen helt och hållet utförd homage. Däremot är det tydligt att manusförfattarna och producenterna nu börjat rota runt lite maquisintriglådan en hel del. I och med den nya kontakten med Starfleet så har Maquismedlemmarnas framtida öde på nytt aktualiserats och här finns det lite ny dramatik och nygamla konflikter att ösa ur. Men här blir det, förstås, mest en inbillad konflikt. Hade jag varit Janeway så skulle jag nog ändå bli en smula misstänksam över hur lätt det ändå var att väcka Chakotays Federationshatande sida till liv.
Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 640 tv-avsnitt.
I och med den här säsongen är ju Voyager den enda representanten för Star Trek-franchisen på amerikansk tv (i alla fall när det gäller nyproduktion). Kanske är det därför som upphovspersonerna i det här avsnittet försöker knyta samman handlingen i Deltakvadranten med andra delar av konceptet. Här lämnar vi för en stunds Voyagers monotona korridorer för ett avsnitt där handlingen mestadels utspelas på Jorden. Huvudperson är The Next Generation-rollfiguren Reginald Barclay med benäget bistånd av Deanna Troi. Minns ni Barclay? Han är den där lite misslyckade snubben som på ett ganska creepy sätt fantiserade om sina kollegor i specialskrivna holodäcksäventyr. Det var också han som led av transportörfobi i ett avsnitt.
Nu bor och jobbar Barclay på Jorden, men den där besattheten och utanförskapet finns fortfarande hos honom. Nu är det Voyager som han obsessar kring. Han jobbar övertid på kvällar och nätter för att hitta ett sätt att kunna ta kontakt med Voyager. Men egentligen är det samma gamla hologrammissbruk som tidigare som driver honom. En hel del (det mesta) av den där övertiden tillbringas nämligen på holodäcket där han skapat ett nytt äventyr som utspelas på Voyager, med dess besättning i huvudrollerna. Hans enda vänner, erkänner han för Deanna Troi.
Pathfinder är nämligen till stor del berättat genom samtal mellan Deanna Troi (Marina Sirtis) och Barclay. Han har kontaktat henne eftersom han behöver råd och stöd i sitt privata kaos, och hon ställer som vanligt upp. Men jag känner ganska snabbt att upplägget är lite problematiskt. Visst är Reginald Barclay en rolig filur från förr, men i det här avsnittet spelar Dwight Schultz honom med stort besvär. Han är skitdålig helt enkelt, och blir fullkomligt överglänst av Marina Sirtis. Det känns också ganska tradigt att hon, som vanligt, måste spela den stöttande kvinnan till en man med problem, medan Barclay är den som lever ut sina neuroser och passioner, och till och med får vara med om lite äventyr.
För att vara ett avsnitt som handlar om kommunikationssystem så är det ändå oväntat mycket action i Pathfinder. Barclays arbete är inte godkänt av hans chefer, så han bryter sig in på sitt jobb på natten för att tvärtemot deras direkta order försöka att skapa ett mikromaskhål för att snacka med Voyager genom. När han (så klart) blir upptäckt leder det till lite kurragömma- och jaktscener, dels på kontoret och dels på holo-Voyager. En holodäcksmiljö där förresten Chakotay och Torres bägge bär sina Maquisoutfits, en enkel men tydlig visuell signal som gör att vi tittare förstår vad som är Voyager på riktigt och vad som utspelas på holodäckets version av skeppet. Och inser hur mycket som hänt ombord under de snart sex år som serien pågått.
Precis som i förra avsnittet så är det några scener på slutet som räddar hela det här äventyret. När Barclay till sist lyckas få kontakt med Voyager, och Paris äntligen får höra sin farsa säga något snällt via länk (exakt varför Paris inte säger något själv förstod jag inte, ett “hej, pappa” hade väl kunnat vara okej) så blir allting högtidligt och lite känslosamt. Och det var väl tur, för det här avsnittet gillade jag verkligen inte. Mest är det Schultz som inte fungerar, eller i alla fall sättet som hans rollfigur är skriven på. Jag förstår inget alls av hans besatthet kring Voyager, utan tycker att alltsammans mest verkar vara problematiskt och stört.
I grunden är ju det här ett avsnitt om en person som inte mår särskilt bra, som hellre umgås med fantasikompisar på holodäck än lever i verkligheten. Jag har inget emot att en sådan person för en gångs skull är avsnittets hjälte, men det kryper nästan i kroppen på mig när jag ser Barclay hålla på och krumbukta och kråma sig i Pathfinder. Jag har svårt att se honom som ett missförstått geni, utan ser snarare en självupptagen och nonchalant person som har uppenbara problem att lyssna på andra. Kanske beror mitt ointresse för plotten också på att jag inte riktigt förstår vad som är så viktigt med att prata med Voyagerbesättningen. Först på slutet framgår det att det finns ny kommunikationsteknik som skulle kunna göra att Voyager enklare skulle kunna hålla kontakten med resten av Federationen, och att Barclays plan var att skicka över information och tekniska specifikationer kring den. Men det är så dags att få reda på det när det bara återstår några få minuter av avsnittet.
Pathfinder var nog tänkt som en härlig nostalgifrossa där publiken skulle övermannas av sin nostalgi när de, lite oväntat, fick hänga med bekanta ansikten från förr. Ett sätt att bryta Voyagers isolering, och ge serien lite välbehövlig draghjälp med The Next Generation-veteraner. Men för mig fungerade det här inte alls. Det är det avsnitt i serien som jag, hittills, tyckt allra sämst om. Då gillar jag ändå modet med att göra ett avsnitt av Voyager där det tar mer än en halvtimme innan den verkliga besättningen på skeppet som gett serien dess namn förekommer i avsnittet. Pathfinder är ju också en hint om hur man skulle kunna berätta historien om Voyager på ett annat sätt, genom att växelvis följa skeppet och livet i alfakvadranten. Men det är ju förstås en helt annan typ av serie än Star Trek hittills varit.
Betyg: 2/10.
Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 620 tv-avsnitt.
Trekker-fanbait på en helt ny nivå blir det i If memory serves. En bra titel, kände mig träffad som ju fick gräva mig tillbaka i den här bloggen till mitt näst äldsta inlägg. Det om The Cage, pilotavsnittet av Star Trek som inte godkändes av tv-bossarna, men som istället fick fungera som ett slags skiss till det som sedan blev den färdiga serien. Det var här som Discoverys nuvarande kapten Pike gjorde sitt första (av två) framträdanden i Star Treks originalserie, i ett avsnitt som utspelades på Talos IV. Så gissa vart vi ska åka i det här nostalgimättade äventyret?
The Cage är verkligen Pikes moment-in-Star Trek-time, så det vore förstås ett rent tjänstefel att inte göra referenser till det i den här säsongen av Discovery. Och det är inga subtila kopplingar det är fråga om, utan man inleder faktiskt hela avsnittet med lite gamla klipp från originalserien. Det är snyggt, och lite historiskt. Vi återvänder, bokstavligen, till där serien började.
Den där nostalgin med allt vad det innebär i känslokapital för fansen är välplacerat i ett avsnitt som annars faktiskt är lite rörigt. För mig kändes det som ett lite stressat “vi är på väg”-avsnitt –som om det fanns en rad olika plotelement som skulle prickas av och rymmas i den här storyn. Eller, om man så vill, en rad relationer som når olika viktiga vändpunkter.
Om vi bara kort återgår till Talos IV, så är det alltså den där planeten med de utdöende illusionsskaparna. De som i The Cage försöker få Pike att stanna kvar på Talos IV och agera avelhingst för en ny befolkning. Man försöker snärja honom genom att skapa olika illusionsvärldar baserade på hans minnen och drömmar. Det främsta lockbetet är dock en vacker kvinna, Vina. Först mot slutet av The Cage får Pike reda på att hon blev svårt skadad i en olycka när hon landade på planeten, och att talosierna låter henne leva oskadad och snygg i sin värld av illusioner.
Pike stannade ju inte kvar på Talos IV, men de där två verkar fortfarande ha en connection visar det sig i If memory serves. Det är Vina som är budbäraren när talosierna agerar videosamtalstjänst mellan Spock/Burnham och Pike, och han är verkar känslomässigt berörd av henne. Scenen där Vina först gör entré känns också extremt välplacerad. Pike har liksom varit voice of reason och normalitet under den här säsongen. Men nu fick vi se även hans mörka hemlighet. För Vina är relationen dock i högsta grad levande. I det här avsnittet har det gått några år sedan Pikes besök på Talos IV, men sett ur hennes perspektiv så har han egentligen aldrig lämnat planeten. Tydligen har talosierna skapat en ny, påhittad värld åt Vina. En där hon kan leva hela sitt liv med Pike.
Spock var med på Talos redan i The Cage, och har med sina koordinater fått Burnham att ta honom dit. Spocks mål är att få intensivpsykvård av de supertelepatiska talasierna. Hans hjärna håller nämligen på att skära ihop. Spocks begrepp för tid har försvunnit, och med det hela den logiska struktur som han byggt upp sina tankar och sitt psyke kring. Talosierna hjälper Spock, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur. Snabbt går det i varje fall. Lite för snabbt, nästan. På något sätt är det också viktigt att Burnham är där, och att hon får dela de visioner som den röda ängeln gett honom – de som handlar om hur en främmande makt utplånar allt liv i galaxen.
De voyeuristiska talosierna jobbar dock inte som psykakutläkare utan ersättning, och som lön för jobbet vill de kolla på Burnhams minnen från det när då det skar sig mellan henne och Spock. Och det betyder förstås att vi också får se hur det gick till. Hon är vid den här tidpunkten extremt orolig över att hennes närvaro på planeten ska göra de vulcanska logikseparatisterna så provocerade att de ska anfalla hennes nya adoptivfamilj. Därför vill hon dra därifrån. När Spock (som alltså är en liten pojke vid den här tiden) försöker hindra henne, och till och med visar henne sin kärlek, så måste hon såra honom för att få honom att sluta följa efter henne. En rätt dålig plan.
BURNHAM: Why can’t you get it through your head? I don’t want a freak like you as a brother.
SPOCK: But I love you.
BURNHAM: Love? You’re not capable of love.
SPOCK: I am.
BURNHAM: No, you are not. You are Vulcan, and you will always be cold and distant, like a moon somewhere. You’re not worth my effort.
SPOCK: But you promised you would teach me the ways of Earth. That maybe we could live there one day.
BURNHAM: Don’t you get it? I don’t want you in my life. Stop following me you weird little half-breed.
Hej, barndomstrauma som fick Spock att distansera sig från sin mänskliga sida i resten av sitt liv. Mot slutet av avsnittet verkar ändå de två har hittat tillbaka till varandra, men jag antar att det kommer att bli en del förvecklingar kring känsla v/s distanserad kyla mellan de två även framöver.
Alla mina drömmar om att jag skulle få uppleva ett lyckligt bögförhållande på Discovery gick också i kras i det här avsnittet. Stamets har ju gått där och längtat jättelänge efter att hans kille ska komma tillbaka från de döda, men precis som den där katten i Jurtjyrkogården så är Culber lite… annorlunda när han nu kommer tillbaka till livet. Culber är dels ptsd, dels verkar han resonera lite som en krigsveteran som inte känner att någon förstår vad han varit med om. All Stamets omsorg om honom gör bara Culber förbannad, så till sist gör han nog faktiskt slut på deras relation. Vid ett tradigt bord i mässen.
STAMETS: Look, just come home and…
CULBER: It’s not my home anymore, Paul. That version of me that called your quarters home, that version of me is dead. And I’m not going back.
STAMETS: But is it because you don’t want to or – because you don’t know how?
CULBER: What difference does it make? Would you please just move forward? And let me do the same.
STAMETS: I, uh Okay.
Det som händer här får mig faktiskt att tänka på en grej som bögförfattaren Armistead Maupin förklarade för mig en gång när jag intervjuade honom. Att när de första hiv-medicinerna kom som verkligen fungerade så ledde det till att många hiv-positiva män bröt upp från relationer, jobb och andra saker som de förknippade med sina gamla liv. De hade fått en ny chans och då ville de inte bara att allt skulle fortsätta som vanligt. Lite så känns Culber, tycker jag. Fast också extremt arg. En ilska som i det här avsnittet leder till ett nyttigt slagsmål och någon form av uppgörelse med Ash Tyler – det var ju han, fast med klingonen Voqs medvetande, som dödade Culber. Då får man ju, som Tyler, stå ut med en smäll på käften. Men på något sätt känner man att Tyler och Culber borde bonda med varandra istället för att bråka – känns som att de är de enda som kan komma in närheten att förstå varandras trauman. I stället är Tyler satt i rumsarrest, eftersom det finns någon ombord som saboterar skeppet och alla ledtrådar pekar mot honom. Men vi som tittar vet ju att det är Airiam med röda fläckar i ögonen som är den som sabbar grejor. Eller?
Ett späckat avsnitt som jag tyckte påminde lite mer om förra säsongen i sin berättarstruktur. Den stora grejen här är ju förstås nostalgisatsningen med Talos IV, och hur man genom den knutit ihop serien Discovery med Pikes bakgrundshistoria och originalserien. Känner mig som en dålig fanboy, men jag faller faktiskt inte riktigt i farstun för det här. Det kändes liksom lite som en nostalgi- och fandomrelaterad omväg i intrigen. Dessutom minuspoäng för att man tagit bort de pulserande blodkärlen på Talosiernas huvuden i den här nya versionen. Originalsminkningen var så mycket läskigare och roligare än den moderna versionen.
Jag känner mig lite bortskämd. När jag summerar avsnittet så inser jag ju att det hände massor. Men att det samtidigt kändes som saker som jag nästan gissat mig till redan tidigare. Och, en grej som jag ibland tycker att Discovery missar. Förhållandet mellan uppbyggnad och pay off. Att man liksom glömmer bort att gestalta effekten av det som händer. Någon form av emotionellt efterskalv. Som Spocks psykiska sjukdom. Plötsligt har den gått över, och i slutet av avsnittet står han nästan och flinar. Tydligen inte plågad av ångest över att han fått både Pike och Burnham att bryta mot order och att han är anklagad för flera mord.
En grej till bara. Är det bara jag som blir hemskt rastlös av det här och gärna vill se lite röda ängel-progress nu?
Betyg: 7/10.
Star Trek: Discovery. Säsong 2, avsnitt 8/14. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 516 tv-avsnitt.
Jag är barnsligt förtjust i alla de där scenerna när Enterprise råkar i obalans. Fastnar i en traktorstråle, hamnar i en magnetisk storm, blir beskjuten. Och skådespelarna liksom måste låtsastrilla, kastas än åt höger, än åt vänster, hålla sig fast i kontrollpanelerna, allt synkat så att det inte ska se helt fånigt ut.
Varje gång jag ser en sån där scen brukar jag föreställa mig hur det var att spela in den. “Och nu: ramla åt vänster!”, skriker regissören och så måste alla göra det och försöka att inte skämmas. Jag bara antar att kulisserna inte stod på någon stor vippbräda så att det där kom naturligt, liksom. Och jag är inte ensam om den här fascinationen. Några nördar har roat sig med att stabilisera de här klippen, alltså ta bort effekten av att man skakar på kameran samtidigt som folk trillar omkring framför den. Och resultatet blir precis så fånigt som jag inbillat mig. Ingen brist på inlevelse dock.
Själv minns jag hur jag själv försökte mig på exakt samma moves när jag åkte skolbuss när jag var liten. För att uthärda den långa bussrutten så brukade jag låtsas att bussen var en rymdskyttel, och sen höll jag mig kvar i handtaget på sätet framför mig och låtsades att skolbussrymdskytteln var under beskjutning. Precis som på Enterprise och Månbas Alpha så fanns det inga säkerhetsbälten i bussen.
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.
Det kanske blir lite tjatigt med allt mitt snack om avvikelserna mellan planerad och verklig sändningsordning produktion i den här första säsongen av Star Trek. Men i det här fallet är det faktiskt befogat, eller kanske till och med en ursäkt. The Corbomite Maneuver var tänkt som det första avsnittet i serien, efter piloten. Och missförstå mig rätt. Det här är absolut ett av de gulligaste avsnitten jag sett, men efter den fest av dramatik som säsong ett levererat så här långt så blir det en lite för enformig färd mot den fina payoffen på slutet (den är så gullig att jag inte ens vill spoila den i det här inlägget). Men fram tills dess blir jag inte särskilt upphetsad av att Enterprises motorer håller på att bli överhettade. Inte efter att vi träffat telepater, dubbelgångare och shapeshifters i de tidigare avsnitten.
Dessutom verkar inte Balok återvända, om jag läst på rätt på nätet. Hela avsnittet framstår ju egentligen mest som en sorts upptakt till ett annat och större äventyr. Men någon egentlig fortsättning verkar det aldrig ha blivit. Vet ni mer?
Bäst: Spännande val av fågelperspektiv i avsnittets öppningsbilder och skakig handkamera på däck! Mer sånt!!
Märkligast: Att stackars Janice Rand ännu en gång blir dissad. Den här gången bland annat när hon försöker ge Kirk en sallad. Skeppsdoktorn har konstaterat att han börjat lägga på hullet (ja, han gör sitt fystest med bar överkropp). I det här avsnittet slår också fast att Enterprise är hans älskarinna (eller om det var fru) och det enda han kan fokusera på. Känner att jag snart kommer att vilja skriva en bok om stackars Janice Rands olyckliga kärleksliv i yttre rymden! Hon får verkligen ta all skit!!
Avsnittet Charlie X är ungefär som Star Trek-versionen av tv-programmet Tonårsbossen. Enterprise ska transportera unge herr Charlie Evans till kolonin Alpha V, men det visar sig att utöver en stark sexdrift och humörsvängningar så har just den här tonåringen dessutom enormt starka mentala krafter. Kapten Kirk och den övriga besättningen är plötsligt i en hormonstinn tonårspojkes våld!!! Men Charlie X är framför allt en fest i Star Trek-ismer – estetiska guldkorn, nakenchock och underbart överspel.
Kapten Kirk bestämmer sig för att gå topless (och visa upp Stjärnflottans inte särskilt smickrande trikålinje)
Om mina källor stämmer är det egentligen tredje gången som Kirk visar bringan i serien – men eftersom avsnitten visas i en annan ordning än de spelats in så är det här första gången som de amerikanska tv-tittarna får chansen att njuta av denna ack så viktiga del av Star Trek-universumet (så här långt in i inspelningsperioden hade tydligen de långa arbetsdagarna och bristen på träning lett till en viss degighet, så Shatner själv var för första gången ovillig att slänga tröjan. Roddenberry var dock obeveklig). Lägg särskilt märke till den hudfärgade herrtrosan som Shatner har under trikåerna.
Några andra höjdpunkter:
Uhura bestämmer sig för att fortsätta stalka Spock – den här gången med en liten skämtsam (och Vulcancofobisk?) serenad
Star Trek introducerar ett kreativt sätt att skildra tonårskillars sexdrift – utan att stöta sig med censuren
Och så visar Robert Walker Jr upp några kreativa sätt att gestalta telekinesiska förmågor
Och då har jag inte ens gått in på scenen där Spock tvingas recitera poesi! Som helhet är Charlie X ett ljuvligt avsnitt med precis den typ av svagheter som jag älskar i retro-sf. Älskade det här! Den här Star Trek-maratonen kommer ju att gå som en dans!
Det här är berättelserna om min Startrekathon. Det här blogginlägget avhandlar avsnitt 2/29 av säsongen 1/3 av Star Trek: The Original Series . Så här långt i min Startrekathon har jag sett 3 tv-avsnitt.
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.
