Jag är väldigt förtjust i det allra sista avsnittet av The Animated Series. Det fortsätter liksom i samma skruvade, underliga, bisarra ton som jag uppskattat så under de här 22 avsnitten. Det verkar ha funnits något slags gränslöshet i vilka idéeer som faktiskt fick genomföras under den här produktionen, även om själva utförandet (animationen, de korta avsnitten, musikläggningen, återanvändningen av ljudeffekter) är primitivt och grovhugget. Så varför inte avsluta hela serien med ett besök i tvärtomvärlden. Där är himlen vit och stjärnorna svarta. Dessutom åldras hela besättningen baklänges, så att bryggan på Enterprise för en stund förvandlas till ett enda stort rymddagis.
Handling: Enterprise försöker hindra ett skepp från att fara rakt in i en supernova genom att koppla på sin traktorstråle, men något går fel och istället för att stoppa det främmande skeppet dras Kirk och de andra med in i den exploderande solen.
Men Enterprise besättning dör inte, istället hamnar de och deras skepp i en annan dimension, en sorts tvärtom-värld där tiden går baklänges. Och inte bara tiden. Enterprise åker verkligen baklänges genom rymden och människorna som bor där föds som gamla och dör som barn (exakt hur den där själva födelse/döds-processen går till redovisas däremot inte). Men det här betyder också att besättningen på Enterprise blir yngre och yngre medan de befinner sig i det här universumet.
När Kirk och Spock väl hittar ett sätt att ta sig tillbaka till sin rätta dimension och accelererar mot stjärnan de ska ta sig ut igenom går det motsatta åldrandet allt snabbare. Till sist är det bara hedersgästen på Enterprise, den pensionerade kaptenen Robert April, som inte förvandlats till ett litet barn och alltså kan styra skeppet rätt.
Det här är nytt: Jag kanske är lite partisk kring det här avsnittet eftersom jag träffade författaren bakom det, Fred Bronson, tidigare i år (även om han skrev det här avsnittet under pseudonymen John Culver). Det Bronson verkade mest stolt över med The Counter-Clock Incident var att han uppfunnit Robert April, som alltså är den förste kaptenen på Enterprise någonsin. Ett typiskt kanon-statement som enligt andra källor inte helt uppskattades av Star Treks skapare Gene Roddenberry. Vi får också reda på att April är nypensionerad, eftersom han fyllt 75, ytterligare en ny detalj kring vardagslivet inom federationens stjärnflotta.
För oss som är intresserade av skeppsdesign är det också lite kul att se på tvärtomvärldens konstiga skepp, som alltså går baklänges hela tiden och har ett ganska speciellt utseende (se ovan).
Det här har vi sett förut: Avsnittet slutar med att man använder sig av det där påhittet om att “transportören kan återställa alla som de en gång var”, och hela besättningen återfår alltså sin “rätta” ålder. Även Robert April och hans fru går tillbaka till att bli gamla igen. De tycker att livet varit så perfekt att de inte behöver leva om det en gång till, säger de. Blir lite sur varje gång manusförfattarna kör det där transportörtricket. Det är ett så himla bekvämt grepp som tillåter dem att flippa ut fullständigt under avsnittet och sedan liksom nollställa handlingen under den sista minuten så att allt är som vanligt i nästa avsnitt.
Betyg: 8/10. Det är värt så mycket att få se alla i besättningen bli barn. Faktum är att jag önskar mig ett lite längre avsnitt bara för att få se samspelet mellan baby-Kirk och de andra på Enterprise.
Sista repliken är förresten: “It gave all of us a second life”. Och kanske var den animerade serien exakt det som behövdes för att hålla Star Trek-konceptet levande. Fortsättning följer inom kort!
Star Trek The Animated Series, säsong 2, avsnitt 6/6. Avsnitt 102 i min Startrekathon.
Handling: Enterprise dras in i omloppsbana kring en död stjärna. Här finns också ett annat fångat skepp, men det ser inte ut som en “vanlig” rymdfarkost, utan mer som ett rymdskepp som liksom är organiskt uppbyggt. Som en jättestor, (verkligen jättestor) rymdskeppsplanta. Kirk och några till tar sig dit, men skeppet är övergivet, och otroligt gammalt – man beräknar att det är 300 000 år.
Ett inspelat varningsmeddelande går igång där en insektsliknande varelse säger något oförståeligt. När Spock lyckas översätta framgår det att det finns någon form av ond kraft på skeppet, något som Enterprise-besättningen märkar när den börjar jaga dem ombord på skeppet. Kirk & Co flyr genom transportören, men kraften följer med till Enterprise. Snart har den tagit över skeppet, men Kirk lyckas skrämma bort den genom ett chickenrace. Genom att få det mystiska energifältet att tro att Enterprise ska krascha in i den döda stjärnan så hoppar den av självmant. Plötsligt är det inte så kaxigt längre, utan börjar skrika att den känner sig ensam medan Enterprise stävar vidare ut i världsrymden. Det kanske den skulle tänkt på innan den häll på att ta livet av Kirk och de andra i besättningen?
Det här är nytt: Här introduceras en smått revolutionerande uppfinning: life support-bälten. Lite väl simpla för att fungera någon annanstans än i en animerad serie, men ändå. Men ett sånt på sig behöver man inte ha någon dräkt på sig ute i rymden. Den skyddar också mot olika vapenstrålar. Lägger man det på ett kontrollbord så skyddar det kontrollbordet också.
Det här känner vi igen: Beyond the Farthes Star påminner om flera avsnitt från originalserien, TOS, men framför allt Wolf in the Fold – där ju en alien tar över skeppet, snackar i högtalarsystemet och hotar att ta livet av hela besättningen om hen inte får som hen vill – precis som här.