Tag: Lower decks

Lower Decks: Second Contact. En osympatisk början…

~ rogerwilson ~ 7 Comments

När jag först hörde om Lower Decks blev jag VÄLDIGT exalterad. Jag hade ju läst serieskaparen Mike McMahans ytterst sympatiska bok Warped, som utgörs av en rad avsnittssammanfattningar om en påhittad åttonde säsong av The Next Generation. Den där boken (som hade sitt ursprung i en Twitter-feed) gjorde det tydligt att McMahan kunde sina Trek-konventioner både fram- och baklänges, och dessutom visste hur man gör nördhumor bortom torr referensonani. Det i kombination med perspektivet från de lägre däcken på rymdskeppet (som i The Next Generation-avsnittet med samma namn) öppnade upp för en rätt radikal omtolkning av livet i Stjärnflottan.

Men att göra några roliga Twitter-observationer och att skapa en ny tv-serie är förstås inte riktigt samma sak. Och en liten bit in i det första avsnittet av den här serien inser jag att det här inte riktigt är den gag-fest jag väntat mig – inte riktigt Star Treks all in-svar på Rick & Morty eller Family Guy – utan snarare en lite snällare variant. Här har man faktiskt tänkt sig att bygga riktiga karaktärer, samtidigt som skämten med Star Trek-historien känns rätt artiga. Okej, zombie-epidemin i det här avsnittet var i och för sig ganska gränslös. Men den enda av rollfigurerna jag egentligen brydde mig om var skeppsläkaren, T’Ana. Ändå rätt rart att man åtminstone följer den inofficiella regeln om att skeppsläkaren ska vara en av seriens mest fascinerande figurer.

Den största (och första) besvikelsen med den här serien var nog ändå vinjetten. En lätt parodi på de tråkigaste av Star Trek-öppningar, med halvroliga lustifikationer om ett skepp som tar sig ur problematiska situationer på ett rätt ovärdigt sätt. Men kanske ändå en miss att den nästan är lika trist som en del av sina föregångare?

Sedan blev jag lite förvirrad av huvudpersonerna. Den rebelliska Becket Mariner var en rätt irriterande bekantskap, tyckte jag. Skrikig, jobbig, manipulativ och med ett omotiverat gott självförtroende. Den andra huvudpersonen, Brad Boimler, är hennes motsats. En mesig paragrafryttare som verkar helt humorlös. Det blir lite enahanda när samtliga på bryggan också är rätt dryga, även om deras ointresse för fotfolket förstås ligger i linje med den här seriens röda tråd.

Jag blev också lite förvirrad av själva anslaget i serien. Det var liksom varken tillräckligt Star Trek-nördigt eller särskilt generöst och inbjudande för Trek-noobs. (Ett tredje alternativ kan eventuellt vara att det var så nördig att jag inte riktigt förstod allt). Och, eftersom jag tydligen är på ett riktigt en-nots-surt humör just nu, så tyckte jag till och med att det var lite för MYCKET action i det här avsnittet för att det skulle vara riktigt Trekkigt. Både ett zombieutbrott och en växtätande jättespindel som försöker suga ut näring ur Boimler? Alldeles för häftigt för att vara besläktat med old school-versionen av det här konceptet. Å andra sidan ger förstås animationen en större möjlighet att bara ösa på med effekter, monster och dramatik. Gud, försökte jag nyss alltså driva tesen att Lower Decks är en dålig serie på grund av att b-handlingen inte var tillräckligt tråkig? Det finns tydligen ingen måtta på min magsurhet idag.

Fast. Om jag ska vara riktigt ärlig så har jag förstås redan fräst igenom hela den första säsongen av den här serien. Jag VET att det blir bättre så småningom, och att många av de saker jag retade mig på när jag såg premiäravsnittet utvecklas till seriens styrkor. Så småningom. Men som startavsnitt är det här en rätt jobbig upplevelse. Och när jag sett det första gången var jag mer eller mindre övertygad om att det här med att Star Trek ska yngla av sig till en miljard nya tv-serier var en helt igenom urusel idé.

Betyg: 4/10.

Det här är avsnitt 1/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 787 tv-avsnitt. Och lite mer.

Lägesuppdatering: Roger i Amerikat!

~ rogerwilson ~ 4 Comments

Hej! Som en del kanske snappat upp på andra håll så har jag fått nytt jobb. Ska jobba ett år som USA-korre, och håller just nu på att avsluta dag 15. Det har varit innehållsrika dagar så här långt. Har både hunnit vara i Lansing och Washington, och i New York där jag ska bo ett år framöver. Och visst har jag redan hunnit drömma om när jag ska kunna åka och besöka ett Star Trek-museum som i alla fall finns hyfsat nära.

Men, som en del av er har påpekat. Jag har ju ett jobb ogjort. Star Trek: Lower Decks ligger obearbetad och o-omskriven av mig. Och när serien nu verkar tillgänglig på svenska Amazon, och definitivt möjlig att se i USA med CBS All Access, så finns det väl inga ursäkter. Ja, förutom att jag jobbar rätt mycket och försöker förstå mig på hur man har ett vardagsliv i USA (idag köpte jag till exempel parfymerade soppåsar av misstag). Men, jag lovar, inom kort blir det lite Lower Decks här! Det är ju rätt korta avsnitt, så det borde gå att kasta ner några rader ganska snart. Så. Vi hörs här! Snart igen!!

Det historiska Star Trek-året 2020!

~ rogerwilson ~ 2 Comments

2020 var inte bara det stora pandemiåret, det var också ett år då det visades inte mindre än tre olika Star Trek-serier. När hände det senast? Svar: Aldrig. Men så ser tv-landskapet förstås helt annorlunda ut nu jämfört med hur det såg ut sist som Star Trek var ett framgångsrikt och omfångsrikt tv-format.

När det senast förekom flera olika Star Trek-serier som visades samma år så låg en normalsäsong på 26 avsnitt. Som mest producerades det alltså 52 Trek-avsnitt/år, samt kanske en enstaka långfilm på det. 2020 års produktion, med totalt 33 avsnitt framstår inte som lika imponerande sett ur det perspektivet (i de 33 ingår det sista Short Treks-avsnittet, men inte det avslutande avsnittet av Discovery som har USA-premiär först 2021).

Samtidigt är det just dagens tv-klimat, där man producerar för digitala plattformar, som är orsaken till den nuvarande Star Trek-boomen. Discovery var ett sätt att marknadsföra CBS digitala plattform CBS All Access, och deras taktik att maximera utnyttjandet av ett känt IP följer den som Marvel, DC och Star Wars nyttjat tidigare. Det är bara så himla typiskt Star Trek att låta en av de tre nya serierna vara en parodi på det egna universumet, och att en annan låter en gammal seniorskådespelare återvända till rampljuset. Man väljer liksom inte den lätta, kommersiella vägen här.

CBS ambition att vrida ut varje droppe ur ett av sina mest kända varumärken får väl ändå ses som en stor framgång. Nya säsonger är redan planerade för såväl Picard, Discovery och Lower Decks. Att den senare serien ännu inte nått Sverige kan bero på CBS/Paramount/Viacoms lite mer storstilade planer inför 2021. Då ska den egna streamingplattformen CBS All Access i USA byta namn till Paramount +, och på allvar försöka bli en konkurrent/ett alternativ till streamingjättar som Netflix, Disney + och HBO Max (det är läge för lite begreppsförvirring här, eftersom Paramount + redan är ett varumärke i Sverige, för ett playpaket som man bland annat kan prenumerera på genom ComHem och Boxer). Kanske är skälet till att vi inte fått se Lower Decks i Sverige att den ska användas för att lansera Paramount här? Eller så är konkurrenterna inte supersugna på köpa serier av en blivande konkurrent.

I alla fall. Tillbaka till Trek-året 2020 och två säsonger som framför allt utmärkte sig som extremt ojämna. Både Picard och Discovery (kanske framför allt den senare) innehöll några helt fantastiska ambitioner, scener och enstaka avsnitt. Men det är som att upphovspersonerna till de här serierna inte kan nöja sig med att göra en bra säsong, utan ständigt bär med sig Trekhistorien som ett dåligt samvete. Det känns hyfsat ofta som att säsongernas egentliga mål är att lappa ihop det förflutna och fånga in lösa trådar i Trek-historien. Så till den grad att försöken att skapa ett sammanhängande trekiversum går ut över storylines och rollfigurernas utveckling. Ta till exempel återföreningen mellan Michael Burnham och hennes morsa. Det var inte många sekunder av mor-dotter-relation vi fick se där, innan vi istället kastades in i ett typiskt trekkiskt rättegångsdrama. Och trots att Discovery har en hel ny tidsålder att utforska och skildra så ägnar man ändå två avsnitt av en säsong åt att låta Spegel-Georgiou resa tillbaka i historien.

Picard gjorde också bort sig här och där, tycker jag, som när man hade ett avsnitt med maskeradtema, där Picard och hans vänner använde greppet förklädnader på ett väldigt pinsamt sätt. Och de sista avsnitten av första säsongen kändes våldsamt överlastade, utan att egentligen ge ett ordentligt svar på det mysterium som verkade döljas i en annan dimension. Det är inte utan att man längtar till den kommande Enterprise-serien, med avslutade historier i varje avsnitt. Kanske kan manusförfattarna och regissörerna unna sig att bara ha lite…kul också?

Med det sagt så är ju hela läget för Star Trek som franchise på en helt annan plats än man var när jag började skriva den här bloggen. Då var framtiden för franchisen filmerna, nu – i och med peak-tv – är fokuset ett helt annat. Och den mesta tiden är jag trots allt väldigt lycklig över att Star Trek-konceptet fått leva vidare, och fortsätter att utvecklas. Dessutom med upphovspersoner som är fast beslutna att fortsätta att flytta fram gränserna för vad man kan skildra i tv idag. Att man inkluderar transpersoner, icke-binära och homosexuella i Discoverys crew är ett sätt för serieskaparna att vara progressiva i samtiden, i stället för att bara vila på gamla lagrar.

För min egen del har jag nästan förträngt att det var just i år som jag faktiskt slutförde den här bloggens original mission. Att se allt som producerats i Star Trek-väg i rörliga bilder. Ett uppdrag som, förhoppningsvis, inte når vägs ände på ett bra tag.

Med förhoppningar om ett bättre 2021, i alla fall utanför Star Trek-universumet.

VOY: Good Shepherd. Det där Janeway åker på uppdrag med besättningens losers.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Good Shepherd är väl lite av Voyagers motsvarighet till TNG-avsnittet Lower Decks. Precis som i det avsnittet får vi här följa några av besättningsmedlemmar med lite lägre rank. De som inte ständigt jobbar på skeppets brygga eller alltid får åka ut på olika spännande uppdrag. Nej, i Good Shepherd är det till och med de som tillhör besättningens riktiga losers som är i fokus: Tal, vars jobb alltid måste dubbelkollas eftersom hon jämt gör fel. Telfer, en hypokondriker som alltid sjukskriver sig så fort han får en lite mer krävande arbetsuppgift. Och så till sist Harren, den asociale enstöringen som sitter i en skrubb nere på femtonde våningsplanet och hatar sitt jobb – han vill bara jobba med sin avhandling och är otroligt bitter över att den korta tjänstgöringsperiod som krävdes för vidare studier nu blivit sex år lång.

Det är under en extremt petig effektivitetsgenomgång som Seven håller i som Janeway plötsligt inser att hon försummat de här tre personerna. Nästan lite hög på sin egen självgodhet så bestämmer hon sig för att ta med de här tre hopplösa fallen på ett spaningsuppdrag – hon går till och med så långt att hon kallar sig själv för Den Gode Herden som vågar sitt eget liv för att hitta ett får som kommit bort från flocken när hon ska förklara sitt val av manskap.

De där orden får hon flera tillfällen att äta upp, för de här fåren inser exakt vad det är för välgörenhetsarbete som hon sysslar med, och är också fullt medvetna om att de alla hade blivit utbytta mot någon mer kompetent person om skeppet hade befunnit sig i alfakvadranten. Upplösningen på avsnittet är förstås given, en farlig situation uppstår och alla de där underpresterande personerna visar sig vara hjältar på sitt eget sätt. Men jag tycker att det här avsnittet är otroligt underhållande fram till att den där vändpunkten kommer. Det inträffar ganska många och långa stunder av obekväm stämning ombord på vägen mot upplösningen. Framför allt är det den överintelligente Mortimer Harren som stretar emot varje gång Janeway försöker starta ett samtal eller uppfostra sina tre problembarn. Janeway blir extremt trött på honom, och sitter mest och grimaserar uppgivet för sig själv till svar..

Jag tycker också att de märkliga aliens som man stöter på känns fräscha. Tillräckligt mystiska och farliga för att få mig att känna att varken Janeway eller de andra har någon som helst koll på vad som händer. Ett extra plus när hypokondrikern plötsligt har en främmande organism inuti sig, som sedan borrar sig ut ur kroppen. Det blir till en liten komprimerad version av filmen Alien där mitt i avsnittet.

Det är efter avsnitt som det här som de vanliga Voyager-episoderna börjar kännas lite märkliga. Ja, nästan bisarra. För det mesta känns det ju som att det typ bara jobbar tolv personer på hela skeppet. Lite klaustrofobiskt i längden, och enformigt. Det gör man bot på i det här avsnittet, samtidigt som man sticker hål på den självgoda myten om att alla i Stjärnflottan är övermänniskor och perfekta arbetsmyror.

Rent generellt har några av de senaste avsnitten ändå testat att föra in nya element i serien, som till exempel Borgbarnen. Och det har i sin tur också lett till lite nya takes på intrigerna och avsnitten. Ett extra plus också till öppningsscenen där vi får följa en padds resa genom Voyagers befälsgång, uppifrån och ner. Men inget gott som inte för något ont med sig. Det här är ett avsnitt som är riktigt ruttet översatt på Netflix. Jag har inte riktigt tyckt att det varit lika undermåligt som det här tidigare. Om någon säger till Paris: ” I imagine it gets tedious up at the helm” så har det faktiskt inget med hjälmar att göra.

Extra bonusinfo: Michael Reisz som spelar den nervöse hypokondrikern var en av manusförfattarna bakom Boston Legal.

Betyg: 8/10

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 20/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 630 tv-avsnitt