ENT: The Seventh. Det där T'Pol jagar en avhoppare. Och sina egna minnen.

Vad är dealen? 

T’Pol får i uppdrag att fånga en avhoppad vulcanagent, men jakten är komplicerad eftersom den väcker upp gamla, utsuddade minnen hos henne.

Man kan väl säga att skådespelaren Jolene Blalock i sin tolkning av T’Pol den här gången byter ut sitt totalt likgiltiga uttryck mot att istället se ut som om hon har magknip genom hela avsnittet. Det handlar nämligen om förträngda minnen och ouppklarade affärer. En lös tråd som blivit hängande från när hon arbetade inom den vulcanska säkerhetstjänsten, och som hon instinktivt inte verkar vilja dra i på egen hand.

Uppdraget är att hitta och arrestera en man vid namn Menos. En omopererad vulcan som arbetade som hemlig agent, men som sedan inte ville återvända till sitt liv på vulcan (eller sitt gamla utseende som vulcan), utan flydde sin kos i stället. T’Pol har varit nära att fånga honom en gång tidigare, nu är det meningen att hon ska slutföra jobbet.

Allt med det här uppdraget är superhemligt, men hon ber ändå Archer om att följa med och bistå henne – ytterligare ett bevis på att bandet mellan de två håller på att stärkas. Att hitta och fånga Menos är den lätta delen av uppgiften. Men när man väl håller honom fången så säger han är orättvist anklagad av vulcan, visar bilder på sin familj och ber T’Pol om att släppa honom. De vulcanska myndigheternas anklagelser om att han skulle vara en smugglare är bara nonsens, säger han. T’Pol är märkligt sårbar för hans påtryckningar, eftersom det hela tiden dyker upp minnesfragment från förra gången som hon jagade Menos – laddade minnen eftersom hon efter ett tag inser att hon faktiskt dödade hans kumpan under jakten.

Menos utnyttjar T’Pols förvirring för att fly, men blir infångad på nytt. Och givetvis är han precis en så ondskefull smugglare som de vulcanska myndigheterna sagt.

Parallellt med det här försöker Trip fylla kapten Archers skor på Enterprise. Som vikarierande kapten ägnar han bland annat sin tid åt att se på vattenpolomatcher och bjuda sina undersåtar på lunch. Några beslut har han däremot extremt svårt att fatta. Och extra komplicerat blir det när han ska mörka för de vulcanska myndigheterna att Archer hjälper T’Pol med hennes uppdrag. Det innebär till sist att han måste låtsas att han är Archer när han ska prata med en vulcansk kapten. En b-handling med lite comic relief, alltså.

First contacts? Archer och T’Pol besöker Pernala Primes måne under sitt uppdrag. En kall och ogästvänlig isbit utan lokal befolkning, men däremot en brokig samling livsformer som super och gör affärer med varandra på den lokala baren. Lite som en b-version av den där Mos Eisley Cantina-scenen i Star Wars.

Personlig utveckling: Vi får se en ny och sårbarare sida av T’Pol i det här avsnittet. Tydligen blev hon så uppjagad av att ha dödat en annan vulcan att hon var tvungen att genomgå fullara, en rit där jobbiga minnen suddas ut – och även minnet av ritualen i sig. Exakt varför de där minnena återkommer är däremot oklart. Själv tycker jag nog att hela den här subplotten om minnesförlusten är ett lite misslyckat sätt att försöka göra en ganska rak actionintrig lite fylligare. Den blir tyvärr snarare förvirrande i stället.

Matvanor: Trip vikarierar alltså som kapten, och bjuder bland annat in till lunch i kaptenens matsal (jag som trodde att det var en officersmatsal, men inte då). Han bjuder Reed på korv och potatismos, medan Phlox får denobulansk korv. Korvfest på alla sätt, alltså – för Hoshi får förstås inte komma och luncha.

Lite tidigare i avsnittet sitter Archer och njuter av en god kopp kaffe i sin hytt. Han verkar ha en egen espressobryggare, till och med!

Sexytime: Nej, men däremot tror jag att Archer och T’Pol börjar älska varandra lite här.

Ordväxlat: Sagt om mänskligheten:

ARCHER: Sorry. Dealing with these memories it’s not going to be easy for you, is it?

T’POL: No, it’s not.

ARCHER: If you feel you need a leave of absence.

T’POL: That won’t be necessary. I was much younger then.

ARCHER: You’ve also spent a lot of time around humans lately.

T’POL: You do have a way of putting questionable actions behind you.

ARCHER: When you don’t have the ability to repress emotions, you learn to deal with them and move on. Was there something else?

T’POL: If you ever need someone you can trust.

ARCHER: I won’t forget.

Det här kändes precis som…

Ett ganska fräsigt avsnitt, det här. Lite klassisk agent-på-hemligt-uppdrag-känsla, med den lika klassiska hitta-bov-på-skum-sylta-scenen. Lite extra kul att se skådisen Bruce Davison igen. Andra rollen han gör i en Star Trek serie, tidigare har vi kunnat se honom i Voyageravsnittet Remember. Ett extra plus också för att det faktiskt är VINTER i det här avsnittet. Äntligen slipper vi både grottor och karga ökenlandskap och får se lite snö istället.

Det här är ett avsnitt där T’Pol är ovanligt känslosam, vilket alltså betyder att Archer får vara the voice of reason när hon får ångest och tvivlar på sig själv. Ombytta roller, alltså. Och, som jag nämnde ovan, lite oklart varför T’Pol inte hanterade just de här plågsamma minnena. Antar att man mest av allt ville göra T’Pol lite mänskligare och lättare att tycka om? Men att Archer ska stå och förklara för T’Pol att hon ska ha förtroende för det vulcanska rätsväsendet känns lite orimligt med tanke på att han ju faktiskt typ hatar allt med det vulcanska myndighetslivet.

The Seventh är annars i stort ett av de mest lyckade försöken att skapa lite riktig action och suspense i den här serien. Det är också regisserat av en erfaren Star Trek-regissör/producent, David Livingston. Även om allt riskerar att tramsas till med minnesförluster och den lite tramsiga b-handlingen med Trip som vikarierande kapten.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 694 tv-avsnitt .

ENT: Detained. Det där Archer och Mayweather hamnar i fångläger.

Vad är dealen? Detained är lite som en fristående fortsättning på den pågående “kalla kriget om tiden”-plotten. Inte en direkt fortsättning på storyn om tidspolisen från framtiden, utan mer en bihistoria, kanske rentav en liten omväg i den stora övergripande handlingen. Eller en pusselbit i en större bild som inte uppenbarar sig förrän senare. “Temporal Cold War”-plotten expanderar ytterligare, några fler svar får vi däremot inte heller här.

I Detained hamnar Archer och Mayweather i ett tandaranskt fångläger. De har visst kört med sin skyttel rakt in på förbjudet område (kunde inte någon ha satt upp en skylt?), och hamnat direkt i fängelse utan att passera gå. Tandaranerna är i krig med den sulibanska terrorgruppen, den så kallade cabalen (komplotten, sammansvärjningen), och trodde från början att Archer och Mayweather var förklädda terrorister. När man nu testat deras dna och sett att de är människor lovar man att de ska bli frisläppta ganska snart, först ska bara beslutet tas av en domstol.

Men under tiden man väntar inser Archer att alla andra i lägret, förutom han och hans besättningsman, är sulibaner, och att de verkar vara fängslade enbart på grund av sin etniska tillhörighet. Archer gör genast paralleller till när japaner sattes i liknande läger i USA under andra världskriget och blir fly förbannad. Så pass arg att han inte vill bli räddad ur lägret av Enterprise när de anländer till platsen, inte utan att försöka befria sulibanerna på samma gång.

Lägerdirektören hävdar däremot in i det sista att Archer har missförstått hela situationen. Att sulibanerna, när de är fria, inte kommer att ha något annat val än att liera sig med de “onda”, genetiskt förändrade sulibankrigarna och deras sammansvärjning. Tvångsrekrytering är ett understatement i sammanhanget, tydligen. Archer struntar i hans ord och iscensätter den stora flykten med hjälp av Enterprise och några av sulibanerna.

Några nya kontakter? Första dejten med tandaranerna leder alltså till att Archer och Mayweather hamnar i ett fångläger. Men även om tandaranerna verkar vara vänligt inställda till mänskligheten, så blir de snabbt brutala och grymma när man inte är samarbetsvillig.

Transportörtrubbel: Transportörerna fungerar finfint, man kan lätt skicka in en kommunikator rakt in i Archers och Mayweathers cell. Däremot finns det inga oupptäckbara transportörstrålar, som Enterprisepersonalen tror. Och den där kommunikatorn leder till rätt jobbiga följder för Archer och Mayweather.

Vårdslöst beteende? Var är det bästa stället att gömma den där kommunikatorn då? I en ficka i overallen skulle kanske inte vara mitt första förslag. Nästa gång stackars Mayweather sitter i fångläger överväger han nog alternativen ordentligt. Den här gången blir han både ertappad och misshandlad.

Personlig utveckling: Archer har väl aldrig varit så här pass mycket av världssamvete tidigare. I Detained drar han ju faktiskt igång en hel fängelserevolt på egen hand! Som dessutom lyckas! Alla blir fria och drar iväg ut i rymden. Men vet Archer helt säkert att han inte blir lurad av sulibanerna? Han kan ha spelat sina fiender i händerna, eller skaffat sig bundsförvanter för livet.

Matvanor: Manusförfattarna måste ha varit sådär småhungriga varenda gång det blev dags att sätta sig ner och skriva. Även i det här avsnittet är maten en central punkt i tillvaron. Och inte helt överraskande är födan i fängelset inte något vidare:

Ordväxlat:

Första måltiden:

TRAVIS: They call this a proper meal? I should save it for Commander Tucker. It’d make a good valve sealant.

Mat kan också vara en avledande manöver :

TRAVIS: Major, do you have a second? I don’t mean to cause any trouble, but I was wondering if it might be possible to get some better food. No offence, but the meals here are pretty awful.

KLEV: Eat what you’re given.

TRAVIS: I’ll try, but I’m not sure I can hold down another bowl of that what do you call it? It tastes like sawdust. Is that what they make you eat? Because if it is, I’d think about going on a hunger strike.

Sexytime: För en gångs skull hann man inte med att erotisera intrigen i det här äventyret. Ganska unikt under den här säsongen.

Det här kändes precis som…

Det är lite anmärkningsvärt hur många av avsnitten i den här säsongen som handlar om att någon ur Enterprises besättning (oftast Archer) blir tillfångatagna och sedan måste fritas. Det här är väl den mest ambitiösa varianten hittills, där avsnittets huvudsakliga spelplats är ett stort fångläger, som vi till och med får se en animerad bild av från utsidan. Det här är också ett avsnitt där man drar paralleller till Jordens och USA:s historia. Den typen av likheter kan däremot inte längre bara antydas, utan i Enterprise måste tydligen allt påpekas och sägas rakt ut.

Jag är i grunden positiv till det här avsnittet, det hade många olika beståndsdelar trots att manuset på ett plan ändå utgörs av ett ganska klassiskt “den stora flykten”-koncept. Det är också bra att vi får en ny och mer nyanserad bild av sulibanerna i och med det här avsnittet. Och att man fortsätter med den avancerade kosmetiska kirurgin, den här gången är det Reed som är förklädd till suliban. Det är först på slutet, under själva fritagningen, som jag blir en smula förvirrad, det är lite rörigt gestaltat. Lite som att man faktiskt slarvar bort sin stora final. Hur gick det egentligen för Narras farsa Danik. Det hade ju varit fint att få se en scen där de två for iväg ut i galaxen tillsammans.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 683 tv-avsnitt.

ENT: Civilization. Det med apotekaren och mysteriet med antimateriereaktorn.

Vad är dealen? 

Det finns uppenbarligen fler aliens som kryssar runt i galaxen, och långt ifrån alla är snälla. Vissa drar sig inte för att i smyg kolonisera andra planeter, och sno deras naturtillgångar, även om det innebär att man förgiftar grundvattnet så att folk dör i sjukdomar.

Jon Archer framstår mer och mer som ett litet barn i sitt förhållande till galaxen och allt som finns att upptäcka där. Ja, han blir nästan lite gulligt storögd och uppspelt så fort det kommer något nytt i hans väg. Då väljer han också alltid att avfärda T’Pols rimliga invändningar kring hur man ska genomföra det där utforskandet, och bara kör på istället. Sprickfärdig av entusiasm inför möjligheten att introducera MÄNSKLIGHETEN för galaxens alla invånare. Vare sig de vill det eller ej.

Det här tillvägagångssättet har i det närmaste blivit en fast procedur i avsnitten så här långt, oavsett om det handlar om ett övergivet skepp eller en komet. Allt ska utforskas! Den här gången är det en bebodd planet som kommer i Archers och Enterprises väg. Archer tänker sig först att han ska skicka ner en person för att undersöka civilisationen på planeten, men när man upptäcker spår av andra aliens på där så förändras uppdraget. Det blir ett mysterium som måste undersökas.

Det visar sig att de där andra rymdvarelserna inte är några snälla typer. Under en antikvitetsaffär har de i smyg dragit igång en avancerad gruvdrift, och föroreningarna från den förgiftar folket som bor runt omkring. En natt när Archer och Tucker bryter sig in i butiken stöter man på en lokal kvinnlig apotekare, som också är misstänksam kring vad som händer i den där antikaffären. Man teamar upp med henne (på fler sätt än ett) och tillsammans med Enterprise transportör så lyckas man till sist överlista fienden.

Vårdslöst beteende? Trots att T’Pol tålmodigt försöker förklara vitsen med regler som liknar det som sedan blev Prime Directive så lyssnar Archer inte. Alls.

First contacts? Två för samma pris som en! Både närkontakt med de fredliga och pre-industriella akaalierna och de stygga malurierna.  

Transportörtrubbel: Ett klassiskt transportör/deus-ex-machina-slut. Man lyckas transportera de onda maluriernas reaktor ut i rymden, och sedan spränga den. På det sättet sätts sköldarna på maluriernas skepp ur spel.

Personlig utveckling: Det här är väl det avsnitt som varit mest fokuserat på Jon Archer, så här långt. Han får till och med vara med om en alienromans! Men förutom de där bilderna när han flög radiostyrt rymdskepp med farsan så har vi faktiskt aldrig fått veta så mycket backstory till vår kapten.

Sexytime: Det här är den mysiga apotekarkvinnan som Jon hånglar med. Även om han gör den där ganska töntiga grejen där han först kysser henne och sedan säger att han var tvungen till det eftersom någon gick förbi på gatan och det skulle se misstänkt ut med två personer som satt och spejade på en antikvitetsbutik mitt i natten.

Ordväxlat:

T’Pol, kvinnan med galaxens största tålamod?

TUCKER: I cannot wait to get down there.

T’POL: I’d advise against that. It’s standard protocol to wait until a society develops warp drive before initiating first contact.

TUCKER: Those are Vulcan protocols, not human.

T’POL: Starfleet would be wise to adopt them. There’s no way to know how our arrival would affect the evolution of their society.

TUCKER: So what are you suggesting we do?

T’POL: Our sensors can gather a great deal of data from orbit.

ARCHER: Give me a tighter view of the city, Hoshi.

(She zooms in to show people in a narrow street.)

ARCHER: Can you get tight enough to see their faces?

(A couple talking, a woman turns her head.)

ARCHER: Freeze that. They don’t look so different. What do you think, Trip?

TUCKER: I think you’re right, Captain.

T’POL: You’d be recognised immediately as outsiders.

ARCHER: Not if we look like them. Starfleet could’ve sent a probe out here to make maps and take pictures, but they didn’t. They sent us so we could explore with our own senses

Matvanor : Inte så mycket spektakulärt käk i det här avsnittet, vad jag minns. Men apotekaren brygger te på ett sätt som får alla omkring henne att tro att det är ett vetenskapligt experiment som hon håller på med.

T’Pol vs Mänskligheten: Visst, Archer fick leka hjälte ett tag. Men för att freden ska bestå på akaaliernas planet så är det tydligen plötsligt vulcanernas jobb att se till att malurierna håller sig borta i framtiden. Ett jobb de inte ansökt om. Tveksamt till hur de känner för det, med tanke på att akaalierna inte har warpteknik och alltså inte borde ha kontaktats från första början. Jag säger 5-1 till vulcanerna.

Det här kändes precis som…  Hmmm…hemliga verksamheter som genomförs i gigantiska underjordiska rum. Ungefär som vulcanernas avlyssningsbas i The Andorian incident, alltså. Upphovspersonerna bakom Enterprise är verkligen inte rädda för att återvinna idéer snabbt.alltså. Det där hände ju för bara för två avsnitt sedan.

En hyfsat intressant intrig den här gången. Bättre än mycket annat som vi sett i Enterprise så här långt. Men varför känns allt så långsamt och såsigt? Är det så paradoxalt att det är actionscenerna som saktar ner flödet i historien? Ska jag nu faktiskt behöva sitta och längta efter en riktigt lång technobabble-scen mitt i allt pang-pang?

För det är redan tydligt att det inte bara är rollfigurerna som är lite mer macho i den här serien, jämfört med tidigare Star Trek-upplagor. Man verkar också ha kvoterat in minst en jaktscen eller skottlossning i nästan varenda avsnitt. Ändå är jag märkligt oberörd inför detta plötsliga överflöd av actionscener. Kanske för att det är så himla dåligt musiklagt? Har märkt att jag reagerar extremt negativt på den där typen av musikmattor som bara ligger bakom och pumpar i vissa typer av filmer och tv-serier. Så är det lite här. Det blir liksom ingen explosivitet när musiken bara ligger och mal i bakgrunden. Mest sövande, faktiskt.

För övrigt är det här väl första gången som Enterprisebesättningen använder sig av kosmetisk kirurgi för att infiltrera en främmande civilisation. En härlig tradition som upprätthålls i och med det här avsnittet!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 671 tv-avsnitt.