Det här var så fint! Jorå, det snorades en hel del i tv-soffan medan jag kollade på Forget me not. Men även utan de mer känslosamma inslagen så var det här ett toppenavsnitt, tycker jag. Det innehöll helt enkelt så mycket. Bland annat gillade jag att man så tydligt fokuserade lite mer på livet ombord på Discovery, och lät besättningens privata mående stå i centrum. Och det är inte direkt toppenstämning ombord, om man säger så.
Precis som MatsN efterlyste i kommentarerna till förra avsnittets blogginlägg, så lät man några av birollsfigurerna i besättningen ta lite mer plats i veckans avsnitt. De och resten av crewen har gått in i någon form av kollektiv ptsd när de insett vad ett tidshopp på drygt 900 år in i framtiden faktiskt innebär. Kanske extra konkret efter att de besökt Jorden, och insett att man tillhör det förgångna. Nu står de alla utan vänner, familj, sammanhang och identitet. Det enda som finns kvar i den här nya och ovissa framtiden är Discovery och kollegorna ombord, och det kanske inte alltid är så mycket tröst.
För en gångs skull i Star Trek får vi här se öppna och såriga konflikter mellan besättningsmedlemmarna. Värsta Norénstämningen uppstår under en katastrofal middagsbjudning arrangerad av Saru. Tanken bakom den var att låta alla hänga tillsammans för att skapa mer sammanhållning och få ner besättningens höga stressnivåer. Men i stället för mys blir det gräl och personliga påhopp. I alla fall till en början. För när avsnittet avslutas så visar det sig att den där urladdningen runt middagsbordet antagligen behövdes. Ja, jag kunde faktiskt inte sluta tänka på Keeping up with the Kardashians när jag såg det här avsnittet. Jag håller just nu på att kolla igenom den där dokusåpan från början till slut (dock utan att blogga om den), och så här långt (säsong fem) så slutar fortfarande vartenda avsnitt med ett påklistrat slut om att familjen alltid är det bästa man har, i vått och torrt. Det blir liksom nästan lite väl gulligt i slutet av det här Discovery-avsnittet. Jag menar, den dåliga stämningen ombord hade väl kunnat få pågå lite längre än ett avsnitt?
Detmer, som ju burit sig väldigt skumt åt sedan hon anlände till framtiden, kommer i alla fall nu ut som traumatiserad, även om jag för en stund faktiskt trodde att hon var besatt av någon sorts ondskefull yttre kraft när hon fnissande försökte författa en Haiku om Stamets blodvite. Väntar dock fortfarande på att även andra från gänget på bryggan ska få göra lite större avtryck i den här historien än som inklippsbilder med random förvirrade ansiktsuttryck och repliker. Till exempel Patrick Kwok-Choon/Rhys och Ronnie Rowe, Jr/Bryce som mest används som stämningsskapande scenografi på bryggan.
Forget me not är också avsnittet där vi lär känna skeppsdatorn lite bättre. Eller, rättare sagt, det här här vi ser de första tecknen på hur Discoverys dator håller på att utvecklas från maskin till supersmart artificiell intelligens (det som förebådades i det fina Short Treks-avsnittet Calypso). Tydligen handlar det om att den databas som man förde över från den där imploderande sfären i förra säsongen nu smält samman med skeppsdatorn. Avslutningen på det här avsnittet, med en Buster Keaton-filmvisning för besättningen, visar ju redan nu hur filmintresserad den här nya, förhöjda versionen av skeppsdatorn är (något som Calypso också kretsar kring).Det är däremot lite oklart om det är sfären eller Discovery som har en uppsjö amerikanska filmklassiker i sin databas.
Men avsnittets huvudperson är ju Adira. I förra avsnittet fick vi ju reda på att hon hade en symbiont i magen. Eftersom Adira är en människa är det här något av en sensation, ingen trodde ju att det där kunde fungera rent fysiskt med någon annan livsform än de värdar som noga valts ut från planeten Trill. Men helt och fullt fungerar inte Adiras kontakt med sin symbiont. Visst, hon har ju sagt att en av symbiontens tidigare värdar var Federationsbefälet Senna Tal. Men hon kan inte komma i kontakt med hans minnen. Vilket ju är extremt dåligt, eftersom Tal skulle kunna peka ut vägen till Federationens högkvarter för besättningen på Discovery, vilket i sin tur skulle underlätta crewens försök att reda ut vad som förorsakade The Burn, och Federationens sammanbrott. Någon form av psykologisk spärr verkar ställa till det för Adira, så Discovery drar till Trill för att se om de, med sin stora symbiontexpertis, möjligtvis skulle kunna hjälpa till. Jag menar, på en planet där det lever äkta flygande fiskar måste väl allt vara möjligt.
Välkomnandet blir inte direkt varmt. En människa förenad med en symbiont väcker väldigt blandade känslor hos Trills ledargarnityr. Rena rama hädelsen, tycker de flesta. Men en av personerna som Michael och Adira möter på Trill, Zee, ser föreningen som en räddning. Efter The Burn är det ont om lämpliga symbiontvärdar på Trill. Kanske kunde det här vara räddningen för både symbionterna och Trill. Den här snubben hjälper Michael och Trill när de tagit sig ner till symbiontpoolerna på planeten. Men Michael måste också dyka ner i poolen för att telepatiskt kunna ta kontakt när Adira inte riktigt lyckas få till alla anknytningar bakåt. Genom lite tjat får hon Adira att våga minnas sin tragiska och sorgliga historia. Symbionten i hennes mage tillhörde egentligen hennes stora kärlek, Gray. Hon fick ta över den när Gray låg för döden. Men det här, visar det sig, innebär också att hon nu har med sig Gray genom livet. Han är lagrad i symbionten. Vilket bland annat öppnar upp för givande cellolektioner. Nu undrar förstås alla om en människa också kan ha sex med symbionten i magen. Jag har en känsla av att vi kanske inte får reda på det i den här säsongen.
Däremot är jag så himla nöjd med hur man hanterat det här. Att man plockar upp något välkänt inom Star Trek-historien och sedan utvecklar det. Symbiontplots har vi ju haft inom franchisen ända sedan The Next Generations The Host. Gör en egen fortsättning på symbiontfenomenet. Det är en sådan frihet som ju öppnar upp sig när en serie utspelas i framtiden, och kan låta historien vara just historia.
Det har varit ganska stort medialt pådrag kring att Discovery är den första Star Trek-serie som castat skådespelare som är transpersoner och icke-binära (Blu del Barrio och Ian Alexander) som dessutom spelar rollfigurer som är icke-binära respektive transpersoner0 Men det gjordes inget större väsen runt rollernas könsidentitet i det här avsnittet, i varje fall. .Det kändes bra, tyckte jag. Det hade känts överdrivet och plakatigt att hålla på och tjata om det direkt. Men jag antar att det kan bli lite förvirrande med all pr kring det här, om man inte benämner det alls. Svårt att säga om det kanske är progressivt om serien inte ens behöver nämna grejen, eller så kan man tolka det som att man fegar ur för att inte provocera vissa tittare. En del missnöjt grymtande har jag sett i Facebooktrådar här och där. tt gäng fans vill mest bara tjata om att Star Trek visst har tagit upp den här typen av ämnen tidigare. Andra är sura personer som inte verkar ha förstått att Star Trek är en serie som alltid försökt flytta fram gränserna när det gäller representation och mångfald. Och då måste man också följa med sin tid.
Jag tyckte i alla fall att det här var ett underbart avsnitt, just för att man inte gjorde så stor sak av trans/icke-binär frågan just nu. De som vet, de vet. De som förstår, förstår. Personligen tycker jag att Star Trek väntat alldeles för länge med att ta de här stegen in i samtiden. Men att man gjorde det på ett ömsint och kärleksfullt sätt i Forget me not. En historia om kärlek som övervinner döden. Och på ett mer finstämt sätt än när Worf inte riktigt visste hur han skulle förhålla sig till den nya versionen av Dax i Deep Space Nine. Samtidigt glömmer man inte bort att vara rolig. Som när doktorn kallar Michael för en responsibility hoarder, eller datorns förslag på vad som kan få besättningen på bättre humör innefattar therapeutic coloring books och interstellar shopping.
Betyg: 9/10.
Det här är avsnitt 4/13 av den tredje säsongen av Star Trek: Discovery. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 778 tv-avsnitt. Och lite till.
Det är därför det är lite noga med förnamnet, det hämtas från värdkroppen medan efternamnet är symbionten. Befälhavaren på Deep Space Nine, Sisko, var till exempel polare med snubben Curzon Dax. Nu måste han vänja sig vid att hans gamla killkompis har en ung kvinnas kropp och heter Jadzia. Dax är i och för sig samma klump där inne i magen, men varje värdkropp och symbiont skapar en ny personlighet tillsammans. Ja, det var i alla fall så jag uppfattade det i det här avsnittet – som egentligen är en enda lång backstory-exposition för rollfiguren Dax, om än förklätt till ett rättegångsavsnitt. Dax begärs nämligen utlämnad till planeten Klaestron IV. Men kan verkligen Jadzia Dax ställas inför rätta för ett brott som Curzon Dax misstänks för? Sisko tänker åtminstone göra allt för att rädda sin gamle vän, även om han numera är en hon.
I det här avsnittet är det birollerna som är mest intressanta. Anne Haney är en skådespelare som man sett i massor av roller genom åren. Hon spelar domare här, något som hon också gjorde i min gamla favoritserie LA-Law. Det här var dessutom andra gången vi såg henne i Star Trek, sist var det i avsnittet 
Ett ännu mer välkänt ansikte är Fionnula Flanagan. Hon var ju med i min barndoms stora tv-sensation Familjen Macahan och gör här sitt första av totalt tre inhopp i Star Trek-serier. I det här avsnittet gör hon den ganska otacksamma rollen som änkan efter den man som Dax misstänks ha hjälpt till att mörda. Efter sin död blev hennes man utsedd till martyr och folkhjälte, något som gjort att hon inte kunnat ge Dax det alibi för mordet som han behöver. Dax befann sig nämligen i hennes säng, de två hade en affär bakom mannens rygg.