Lower Decks: Envoys. Det något bättre andra avsnittet.

Jag tro att hur man reagerar på en ny Star Trek-serie handlar oerhört mycket om vilka förväntningar och förhoppningar man har. på den Ja, rätt ofta kanske enbart det. Vad är det man nostalgiskt längtar efter? Hur internt och nördigt vill man att det ska vara? Och vilken av alla Star Treks inkarnationer är det egentligen som man tycker bäst om? Är det kanske till och med en enda titel som definierar hela franchisen för dig?

Själv brukar jag drabbas av en lite speciell panik inför varenda säsongsstart, ett slags företagsekonomisk angst. Jag är liksom lite för medveten om att det bara krävs några få floppar för att hela Star Trek-universumet på nytt blir begravt på populärkulturens elefantkyrkogård och tittar ofta på de första avsnitten ur ett rent överlevnadsperspektiv. Att Trekiversumet för tillfället tillåts yngla av sig som aldrig tidigare handlar tyvärr mindre om seriernas kvalitet utan även om rent företagsekonomiska orsaker. När mängden tv-dramatik som producerats ökat de senaste åren (i alla fall tills covid-pandemin slog till) har värdet av etablerade och starka varumärken blivit allt större. Alla som har en IP i sin ägo försöker utnyttja den så mycket som möjligt – därav alla remakes, prequels, sequels och spin off-serier som produceras just nu (den planerade remaken av Vi på Saltkråkan på SVT är alltså helt i linje med vad som händer inom resten av tv-världen).

I Star Treks fall beror det höga produktionstempot också på att Viacom/CBS just håller på att lansera sin egna streamingtjänst, Paramount +. Och, precis som vid lanseringen av tv-kanalen UPN, litar man på att Star Trek och dess trogna publik ska utgöra en av grundstenarna i det nya streamingbygget.

Jag har tidigare skrivit om att ett av målen med Star Trek-franchisens expansion varit att diversifiera varumärket, och skapa nya serier i olika genrer och riktade mot olika publiksegment. Det inbitna Star Trek-fanset behöver inte nödvändigtvis gilla allt, utan det finns tvärtom ett värde i att nå ut till en ny publik. Kanske är Lower Decks det tydligaste exemplet på det här, så här långt. Den är definitivt den svåraste Trek-serien hittills att placera in i Star Treks egna kanon. Trots att den är tecknad, så påminner den ju inte särskilt mycket om originalseriens animerade variant – även om vi äntligen får se en caitian i serien igen. TAS var ju en serie som från början var tänkt för en barnpublik (även om man lyckades få in lite “riktigt” TOS-material i mixen). Lower Decks är snarare en rätt vuxen, självmedveten och ganska ironisk version av Trekiversumet. Ja, hade det inte varit för att The Orville hann före så hade man kanske till och med kunnat säga att Lower Decks bröt ny mark som den första renodlade Star Trek-komedin (eller i alla fall komedi-ish). Trots att The Orville seglar under falsk flagg räknar jag ändå den som en viktigt del av Trekiversumet.

Nej, Lower Decks ska nog definieras utifrån helt andra serier. Den känns framför allt som ett försök att konkurrera i den numera extremt framgångsrika tv-genren med animerade tv-produktioner för vuxna. Men det är något med Star Treks inneboende humanism som gör att man inte riktigt kan göra en Rick & Morty av sitt råmaterial. För att inte stöta sig med en erkänt lättprovocerad fanbase nöjer man sig oftast med att ge några tjuvnyp då och då till moderfranchisen. Och rätt så ofta känns det kanske snarare lite lamt än vågat. Jag menar, man tyckte alltså på riktigt att det var…lite tufft att skämta om Klingonska namn i det här avsnittet? För de verkliga fansens skull pepprar man förstås även in referenser så ofta man kan. Fördelen med en animerad serie är ju att man bara kan rita in vad man vill, och inte behöver oroa sig över timmar i sminket eller kostsamma proteser och masker.

Det här var en ganska långdragen reflektion för att förklara hur jag redan nu, efter seriens andra avsnitt, känner mig något mer försonligt inställd till Lower Decks-konceptet än i det förra, rätt griniga, blogginlägget. Serien börjar växa in i sin kostym, och jag börjar samtidigt begripa lite mer av vad det är man försöker göra här. Kanske handlar min något mer postiva attityd på att vi i Envoys får en lite mer sympatisk bild av huvudpersonen Becket Mariner. Hon må vara bossig, impulsdriven och ha noll respekt för regler och reglementen. Men hon är också så pass godhjärtad att hon iscensätter ett fejkat intermezzo med en ferengier för att få den tvivlande Braid Boimler att få tillbaka lite av sitt självförtroende. Annars var han faktiskt redo att kasta in handduken och lämna in sin avskedsansökan efter bara en kort tid på uppdrag med den betydligt mer erfarna Becket och hennes bästis från förr, klingonen K’Orin. Inte bara för att de var sjukt störiga, utan för att Boimler helt enkelt inte fixade att jobba i skarpt läge. Teoretiska kunskaper räcker inte så långt när K’Orin och Mariner skapar kaos omkring sig hela tiden. Eller när man håller på att bli förförd av en livsfarlig anabaj, och hamnar i ett barbråk med arga andorier.

Mariner börjar i det här avsnittet allt mer påminna om Jadzia Dax, tycker jag. Inte bara för att hon kan supa omkull en klingon, utan hon verkar också ha hunnit med flera livstider av upplevelser och erfarenheter trots sin ringa ålder. När vi nu har förstått att bägge hennes föräldrar är verksamma inom Stjärnflottan så kan det eventuellt förklara lite av kunskapskapitalet, hon lär ju ha befunnit sig på ombord olika rymdskepp under större delen av sitt liv. Men någon gräns för hur mycket hon kan ha koll på borde det ju ändå finnas.

Manusförfattarna bakom Lower Decks testar här, i seriens andra avsnitt, ett lite mer pedagogiskt anslag. Rriktat mot den del av publiken som kanske inte är helt och hållet ingrodda i Trek-kunskap. När Sam Rutherford testar olika jobb ombord på skeppet får vi tittare också bekanta oss med de olika yrkeskategorierna ombord på USS Cerritos, och presenteras även lite mer utförligt för några av de mer högrankade birollsinnehavarna. Att Rutherfords simuleringar på bryggan leder till den ena katastrofen värre än den andra är ett av avsnittets höjdpunkter. Däremot är kanske inte Rutherfords orsak till den här prao-rundan helt logisk. Om han nu vill gå på en dejt tillsammans med den nya besättningsmedlemmen Tendi för att se på ett kosmiskt fenomen tillsammans med henne, är det då inte lättare att bara ta några timmar ledigt, snarare än att byta jobb?

Ett lite snällare betyg den här gången. Men känner mig fortfarande i otakt med själva humorn.

Betyg: 5/10.

Det här är avsnitt 2/10 av den första säsongen av Lower Decks. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt 788 tv-avsnitt. Och lite mer.

Star Trek IV: The Voyage Home. Den som handlar om valsång och tidsresor. (1986)

st the voyage home 1 Min filmkritikerkollega Orvar Säfström skrev till mig på Facebook om sin teori kring Star Trek-filmerna: “De delbara Star Trek-filmerna är bäst: 2, 4, 6 och 8 (First Contact)”. När jag förklarade att jag precis sett The Voyage Home och verkligen hatade den så tyckte han att jag skulle “viras in i transparent aluminium och tvångsmatas med LDS resten av ditt liv!”. Och, visst, om man ska skriva roliga comebacks på sociala medier är nog TVH en guldgruva, men själva filmen…Hu!

Min första kontakt med The Voyage Home var faktiskt genom parodin på filmen i Svenska Mad. Och jag minns att jag läste den där serien om och om igen för att försöka förstå vad som verkligen var med i filmen, och vad som var tillagt i parodin. När jag till sist såg The Voyage Home insåg jag att jag gissat helt fel. De sjukaste detaljerna hade ingen manusförfattare på tidningen Mad kommit på, utan det var Harve Bennets och Leonard Nimoys verk.

st the voyage home 3

Efter framgångarna med The Wrath of Khan och The Search for Spock ville de bredda publiken för Star Trek-filmerna. Bland annat ville man bryta upp gravallvaret med mer humor och helt enkelt göra en film som man skulle kunna gå och se även om man inte var ett hardcore-fan med en lite lätt. Bland idéerna som fanns med under förarbetet till filmen fanns till exempel att kontraktera Eddie Murphy. Och när William Shatner var bråkig och oresonlig under sina löneförhandlingar så funderade man på att göra en prequel istället. En film om när Enterprise-besättningen var elever på stjärnflottans akademi – ett koncept där kanske Leonard Nimoy kunde göra ett kort gästspel i form av en tidsresa som den äldre Spock (en ramidé så långlivad att den blev basen till rebooten många år senare).

När Murphy till sist hoppat av projektet och Shatner kommit överens med Paramount så blev resultatet istället en tidsresekomedi med originalbesättningen. Tillsammans reser de tillbaka till 1986 (dvs den tidens nutid) och hamnar i en rad putslustiga situationer i sina försök att spåra upp knölvalar som de kan ta med sig till framtiden. Skälet till deras intresse för valfångst är att en stor rymdsond håller på att trasha hela Jorden när den försöker kommunicera med planeten på knölvalsiska. Eftersom mänskligheten råkat utrota arten måste man hitta några som kan ge den stora sonden ett svar.

The Voyage Home försöker alltså casha in på både 80-talets nyvakna miljöengagemang samt Star Treks varumärke. När jag såg filmen insåg jag att jag tydligen är mycket mer Star Trek-ortodox än vad jag trodde. Höhöhö-skämten står som spön i backen, men jag är inte på något sätt road av lustigheter i stil med att Shatner blir avkastad från bussen på grund av att han inte har jämn växel till biljetten, eller att Chekhov inte förstår det olämpliga att han med sin ryska brytning frågar om vägen till örlogsbasen där atomdrivna militärfartyg finns.

Filmen gör för övrigt en extremt märklig resa i sig själv. Den börjar som gravallvarligt rymddrama där Shatners handlingar i The Search for Spock riskerar att äventyra fredsavtalet med Klingonerna och leda till ett stort interstellärt krig. Men väl på plats i 80-talets San Francisco är det tidsresefars för hela slanten. Och man struntar förstås totalt i gamla Star Trek-koncept som att små förändringar i historiens lopp kan få enorma konsekvenser (och ja, jag ser själv att jag skriver som en humorlös Star Trek-taliban nu så jag kan väl erkänna att alla skämt som handlar om svordomar i den här filmen faktiskt är roliga. Framför allt när Spock ägnar sig åt att krydda sitt språk).

st the voyage home 2

Hur som helst visade det sig det här konceptet vara enormt lyckosamt koncept. Ser man till inflationskorrigerade intäktssiffror så är The Voyage Home den näst mest inkomstbringande Star Trek-filmen, och det med en lägre budget än The Motion Picture (som alltså är den film som dragit in mest stålar enligt det här sättet att räkna på).

Andra höjdpunkter: Blinkningen till myteriet på Bounty när besättningen döper om det klingonska skepp som de snott var lite gulligt tyckte jag. Precis som när den omstartade Spock bara misslyckas på en enda fråga i det quiz han ger sig själv i början av filmen. Frågan lyder: “How do you feel?”. Jag tycker också att McCoys rants är lite roligare i den här filmen än vad de brukar vara. Som när han förklarar sin skepticism inför Spocks mentala kapacitet: “I don’t know if you’ve got the whole picture but he isn’t exactly working on all thrusters”. Och hur ska man tolka att Sulu säger att han är född i San Francisco? Är det George Takei som äntligen kommer ut, eller?

Men ganska trist att: valet att göra en lättsam komedi kanske också är det rimliga beslutet när delar av Star Treks originalensemble faktiskt hade passerat 60-strecket. Det var också orsaken till att Paramount vid den här tiden ville dra igång ett nytt format baserat på det för första gången riktigt framgångsrika Star Trek-varumärket – Star Trek: The Next Generation.

Betyg: 2/10

Star Trek IV: The Voyage Home. Långfilm 4/12,. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 102 tv-avsnitt.