Dags för Voyager att återkoppla till Star Trek-konceptets historia. In med lite mind meld, och George Takei så får vi genast en lyxig nostalgifest. Även om allt egentligen handlar om något så deppigt som ett aggressivt hjärnvirus.
Tajmingen av det här retrodoftande avsnittet handlade främst om firandet av Star Treks 30-årsjubileum, vilket alltså föranledde producenterna att stoppa in några av originalseriens skådespelare i avsnittet. Man hade den goda smaken att den här gången skippa Shatner/Kirk den här gången och i stället låta George Takeis Sulu och Grace Lee Whitneys Janice Rand få lite välförtjänt tid i rampljuset (tydligen skulle Uhura också ha dykt upp i en pytteliten roll, men Nichelle Nichols tackade nej till att vara med i en så pass bagatellartad cameo). Förutom jubileet så var det väl heller ingen dålig idé att få in lite mer av Star Treks förflutna och kontinuitet i Voyager. De är ju lite ensamma där borta i Deltakvadranten, och att stärka banden till sitt moderfranschise är ju ganska smart rent kommersiellt. Det blir dessutom ett win/win-läge när man gör det samma höst som ytterligare en Star Trek-film ska ha biopremiär (First Contact har biopremiär lite drygt två månader efter att det här avsnittet visades på amerikansk tv första gången).
Sättet man gestaltar det här på är däremot en smula komplicerat. En tidsresa utan en tidsresa, beskriver någon avsnittet på sajten Memory Alpha. Man väljer att återskapa Tuvoks minnesbilder från förr genom en mind meld tillsammans med Janeway där de bägge får uppleva hans tid på rymdskeppet Excelsior sisådär åttio år innan han hamnade på Voyager. Ett skepp där alltså Sulu var kapten. Men allt handlar inte om nostalgivärde här, Flashback är framför allt ett avsnitt där vi får en massa ny information om Tuvok. Till exempel att tjänstgöringen ombord på Voyager är en del av hans andra karriäromgång inom stjärnflottan. För alla referensonanister där ute är det dessutom så fiffigt ordnat att händelserna på Excelsior i det här avsnittet inträffar samtidigt som filmen Star Trek VI: The Undiscovered Country.
Fast. Egentligen är det inte till det där minnet från Excelsior som mind melden var tänkte att förflytta Janeway och Tuvok. Det var till en annan minnesbild, där Tuvok som barn håller en människoflicka i handen, så hon inte skulle falla ner för ett stup. Vilket hon gör. För det är när det här undanträngda minnet med flickan dyker upp som hela Tuvoks hjärna håller på att skadas., och undanträngda minnen visar sig vara en helt annan grej för en Vulcan än en människa, förklarar hololäkaren.
EMH: I think we may be dealing with a repressed memory. The memory engrams in the dorsal region of the hippocampus are being disrupted. It’s causing physical damage to the surrounding tissue. In Vulcan medicine, this is known as t’lokan schism. It means that the subject is inhibiting a traumatic memory, which is beginning to resurface.
JANEWAY: And that’s causing brain damage?
EMH: Strange, I know. In human subjects, repressed memories are nothing more than psychological traumas which can be dealt with, with standard therapeutic techniques. But in Vulcans, there is a physical reaction to the battle between the conscious and the unconscious. In extreme cases, the mind of the patient can literally lobotomise itself.
Det enda sättet att hjälpa Tuvok på är alltså att Janeway gör en mind meld med honom och följer med in i hans minnen för att försöka lösa gåtan med flickan och stupet. Men i stället för att komma till scenen med den lilla flickan och stupet så hamnar de på bryggan på Excelsior. Flera gånger. Och får bland annat vara med om när Tuvok fjäskar för Sulu genom att bjuda honom på vulcanskt te. Men trots allt besvär, flera medicinska krislägen och ytterst dramatiska scener från Excelsiors brygga, så slutar allt med att Tuvoks minnesfragment bara är ett slags skenmanöver som förorsakas av ett hjärnvirus. Och det var ju lite snopet.
Även om den (ska vi vara helt ärliga, ganska tunna) ramhandlingen i Flashback främst var en ursäkt för att få ha med George Takei i Voyager, så blir det här ett bra backstory-avsnitt om Tuvok, en av de rollfigurerna som jag tycker hamnat i skymundan i serien. Lite brutalt känns det i och för sig att man är tvungen att hota Tuvok med att akuta hjärnskador för att han ska vilja berätta lite om sitt liv, men helt korrekt när det gäller rollfigurerens egna personlighet och logik.
Oavsett vad avsikterna bakom Flashback än var, så fungerar avsnittet väldigt bra. Man lyckas kombinera nostalgikul och lite rafflande sjukhusdrama. Min favoritscen är nog den där Sulu plötsligt upptäcker att Janeway tassar runt i Tuvoks minnesbilder. Där blir det här avsnittet surrealistiskt på riktigt. Jag har däremot inte riktigt bestämt mig för vad jag tycker om Janeways “boys will be boys”-inställning till sättet som Sulu och Kirk skötte sina jobb som kaptener inom stjärnflottan, men på något sätt känns det ändå bra att de olika inställningarna till flottans regelverk faktiskt tas upp.
JANEWAY: It was a very different time, Mister Kim. Captain Sulu, Captain Kirk, Dr. McCoy. They all belonged to a different breed of Starfleet officer. Imagine the era they lived in. The Alpha Quadrant still largely unexplored. Humanity on verge of war with Klingons. Romulans hiding behind every nebula. Even the technology we take for granted was still in its early stages. No plasma weapons, no multiphasic shields. Their ships were half as fast.
KIM: No replicators, no holodecks. You know, ever since I took Starfleet history at the academy, I always wondered what it would be like to live in those days.
JANEWAY: Space must have seemed a whole lot bigger back then. It’s not surprising they had to bend the rules a little. They were a little slower to invoke the Prime Directive, and a little quicker to pull their phasers. Of course, the whole bunch of them would be booted out of Starfleet today. But I have to admit, I would have loved to ride shotgun at least once with a group of officers like that.
Betyg: 8/10.
Voyager. Säsong 3, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 437 tv-avsnitt.
Det här är det första avsnittet där Star Trek på allvar tar itu med frågan om rasism. Eller kanske är vulcanofobi ett bättre ord i de här sammanhangen. Trots att ett fredsavtal upprätthållits med romulanerna i 100 år, så har man aldrig sett dem, inte ens en bild. Så när man lyckas kapa en bildöverföring från den främmande farkostens brygga är det en stor händelse. Dessvärre en händelse som genast skapar dålig stämning. Det visar sig att romulanerna ser ut precis som vulcaner, och genast börjar besättningsmän misstro Spock. Är han kanske till och med en spion? (Att jag hajade till och tänkte att det kanske var Spocks pappa som attackerade jordkolonierna visade sig vid lite efterforskning inte vara så fel av mig. Skådespelaren Mark Lenard spelar pappa Sarek i senare Star Trek-sammanhang.)
The Corbomite Maneuver bjussar i varje fall på en hel rad av de här “trilla åt sidan”-scenerna. Eller ska man kanske kalla det för impact-scener? Eller Destabilized-klipp? Enterprise hamnar nämligen i konflikt med en överlägsen fiende i det här avsnittet. Först stöter man på en boj som försöker stoppa skeppet – men helt enligt Kirks vanliga försiktiga ledarstil så skjuter han sönder den. Då kommer ett superskepp, fångar in Enterprise med traktorstråle och hotar att antingen förstöra hela skeppet, eller förvisa besättningen till en avlägsen planet.
Ytterligare ett dubbelgångaravsnitt, fast den här gången nöjer sig manusförfattaren inte med att hitta på en identisk kopia av en person. Nej, den här gången upptäcker Enterprise en hel planet som är exakt lik Jorden. Skeppet lockas dit av en SOS-signal, och första delen av avsnittet går åt till att förundras över att planeten man hittat inte bara rent geografiskt ser ut som jorden, utan att civilisationen också verkar ha fastnat i ett skede som motsvaras av 60-talet på jorden (det vill säga samtida med när avsnitten spelades in och visades). För mig låter det lite som att producenterna tyckte att det var dyrt att bygga upp nya främmande planetlandskap till varje avsnitt, och ville återanvända redan uppbyggda kulisser – men jag är i USA och kan inte rådfråga mina stora, tjocka Star Trek-böcker som jag lämnade hemma om hur det ligger till.
Även om planeten ser ut som Jorden, så är det en förfallen civilisation man möter när man strålat ner sig till ytan. Och det finns inga vuxna, bara barn. De vuxna, “grups”, har blivit galna och dött, berättar ett av barnen. Så småningom hittar besättningen ett sjukhus och i arkiven hittar man förklaringen: ett misslyckat experiment för att förlänga människors liv. I och för sig åldras barnen på planeten bara en månad på hundra år, men så fort de når puberteten får de hemska utslag, som först gör dem galna och aggressiva, och sedan tar livet av dem. Det har drabbat alla vuxna på planeten, och kommer också att bli Star Trek-besättningens öde, om de inte hittar ett vaccin.
ka fick spela oemotståndlig.