Tag: Janeway

VOY: Counterpoint. Det med den telepatjagande bedragaren.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Vi verkar vara intresserade av så olika saker, jag och producenterna till Voyager. När jag ser Counterpoint så vill jag genast veta mer om Devore-imperiet. En ytterst obehagligt stormakt som ser telepater som sin huvudfiende, och som ihärdigt letar efter dem på alla främmande skepp som kommer i deras väg. De telepater man hittar skickar man sedan till ett interneringsläger (något som eventuellt är en omskrivning för ett dödsläger). En riktig dystopi, alltså, med uppenbara paralleller med Förintelsen. Men gänget bakom Voyager verkar den här gången vara mer intresserade av att snickra ihop en snitsig historia om en bedragare som själv blir lurad, än någon närläsning av en tyranni.

Jag kan i och för sig förstå om upphovspersonerna vid det här laget tröttnat på konceptet “veckans alien” och ville göra något annorlunda. Counterpoint är ju ett försök att gå ifrån den vanliga berättarstrukturen (man stöter på ett rymdskepp, kommunicerar/skjuter lite på varandra, försöker förstå den främmande rasen, når någon form av överenskommelse eller avsky, vinkar farväl/alternativt flyr för livet). Det här borde jag ju gilla oerhört mycket, men precis som det var med den där flugliknande varelsen för några avsnitt sedan, så blir jag även den här gången oerhört intresserad av utomjordingens civilisation. Men där kammar jag noll, i stället hoppar vi i raskt in i handlingen när Voyager redan inspekterats några gånger av Devore-styrkor. Man har också kommit på ett smart sätt att gömma både besättningens egna telepater, samt ett gäng flyktingar. Dessutom har Janeway och Devorebefälet Kashyk hittat en bitchig och hård ton mot varandra som bägge verkar gilla lite för mycket.

Därför är det förstås lite förvånande att Kashyk kort efter den senaste inspektionen kommer farandes i ett eget litet skepp och ber Janeway om politisk asyl. Hon är till en början avvaktande och skeptisk, men Kashyk är övertygande när han förklarar att han vill rädda Voyager från en fälla som de är på väg rakt in i. Han spelar också good cop/bad cop på ett intagande sätt när han och Janeway försöker klämma en forskare på information om ett nyckfullt maskhål som telepatflyktingarna ska fly genom. När de två sedan sitter och försöker beräkna var maskhålet kommer att uppstå nästa gång så uppstår det faktiskt en extremt hög nivå av flirtig stämning mellan dem. Det blir riktigt jobbigt för Janeway att tacka nej när hon blir erbjuden en sängfösare av Kashyk en sen kväll, men ännu en gång låter hon protokollet gå före privata fröjder. Eller i varje fall ett tag till.

För det som kanske gör störst intryck på Janeway är att Kashyk riskerar sitt eget skinn för att rädda Voyager. När några Devoreskepp dyker upp och hotar att hinna ifatt Voyager innan det kommer till maskhålet så bestämmer han sig för att försöka uppehålla dem. Han tar sitt skepp och styr mot dem – osäker på om de kommer att bemöta honom som ett högt befäl eller en desertör på rymmen. Och det är då Janeway till sist ger efter och ger sig in i en grov kyss med Kashyk. Så pinsamt så här i efterhand, för hela den där offerstoryn var förstås en bluff. När Devorskeppen bordar Voyager så visar det sig ganska snart att han bara spelat asylsökare för att få reda på alla Janeways och Voyagers hemligheter.

Men bluffaren blir själv bluffad. Janeway har inte för ett ögonblick litat på Kashyk, utan har i sin tur försäkrat sig om telepaternas säkerhet, de befinner sig vid maskhålet i ett eget skepp. Nu hade ju Kashyk kunnat kasta Voyager-crewen i finkan ändå för allt det han redan sett ombord, men han verkar ointresserad av att berätta om det här fiaskot för sina överordnade. Eller så är han trots allt lite intresserad av Janeway. Och hon verkar känna likadant, för hon erbjuder honom på nytt asyl på Voyager, trots allt lurendrejeri. Och han tvekar en smula inför beslutet.

Det här äventyret, som i sin kärna är ett slags Anne Franks dagbok i rymden, tappar ganska snabbt intresset för de förföljda och jagade. Telepaterna och Devorimperiet utgör bara en ramhandling för att skriva om Janeways och Kashyks parningsdans som skiftar mellan hat, bluff och flirt. Men den här typen av “Janeway klarar skivan”-äventyr blir dessvärre ganska ointressanta nästan redan innan eftertexterna hunnit dra igång. Visst, den här gången kryddade man det hela med lite romans, men att Janeway tydligen kan genomskåda en bluff på flera ljusårs avstånd blir lite väl bra för att vara sant. Och enkelt.

Roligt och lite rafflande så länge det varade, men inte värt många minuters tankeverksamhet efter avsnittets slut (det är därför det tagit mig flera dagar att skriva det här inlägget – tappade själv intresset sådär halvvägs in). Men det hindrar tydligen inte mig från att skriva jättelångt om det ändå. Förlåt!

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 10/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 577 tv-avsnitt.

VOY: Thirty Days. Det där Paris blir radikaliserad och hamnar i finkan efter att ha blivit miljöaktivist.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Efter snart 600 avsnitt av olika Star Trek-serier så är min uppskattning för alla typer av omstuvningar av berättarformatet orimligt stor. Som här, i Thirty Days, där storyn börjar med att Paris blir degraderad och slängs i finkan för 30 dagars isolering. Väl instängd i cellen börjar han skriva på ett brev till sin farsa där han förklarar vad som hänt, varpå vi får historien som lett till fängelsevistelsen berättad för oss genom olika flashbacks.

Det är när Voyager försöker hjälpa Moneanerna som bor på en planet som helt och hållet består av vatten, som Paris plötsligt drabbas av ett extremt miljöaktivistiskt patos. För att inte tala om att han också kommer ut som havsfetischist, en böjelse han lyckats dölja fram till nu.

Paris engagemang för “vattenplaneten” börjar med att han är med och upptäcker att den är konstgjord. Vattnet har flyttats dit från en närliggande planet av någon form av högstående civilisation och hålls på plats av ett uråldrigt gravitationsfält. Själva aggregatet som håller allt samman upptäcker Paris genom att göra om Delta Flyern till en u-båt och gå ner på havsdjup som Moneanerna aldrig kunnat besöka. Där träffar de förresten på en jättelik elektrisk ål också.

Moneanerna har byggt en högstående civilisation där under ytan, problemet är bara att deras hem börjat läcka på sistone, Vattenmassan minskar och försvinner ut i rymden. Paris och en lokal forskare, Riga, slår fast att det beror på Moneanernas industrialisering av vattenvärlden, där man bland annat utvinner syre. När Paris inser att Moneanerna troligtvis inte kommer att lägga om sin rovdrift på vattenvärlden, trots de vetenskapliga bevisen för hur den leder till rena rama undergången, så bestämmer han sig för att ta saken i egna händer. Planen är att spränga någon eller några av syrefabrikerna, och sedan hoppas på att Moneanerna kommer att bygga upp nya, mer miljövänliga fabriker för att ersätta dem (teknik som B’Elanna gett dem tillgång till).

Tankegångarna kring ett ekonomiskt system som fortsätter att tuffa på i gamla hjulspår, trots att alla skriker högt om dess mijlökonsekvenser, känns kanske igen från samtiden. Men oavsett hur ädla Paris drivkrafter är, så kan inte Janeway tillåta att han förvandlas till en miljöterrorist när han är i tjänst. Framför allt inte när han använder Delta Flyern som sitt främsta vapen i sin miljökamp. En välriktad vapensalva från Voyager förhindrar både förstörelsen av fabriken och oskadliggör Delta Flyern. Sedan kastas Paris in i den där isoleringscellen.

Paris månad i finkan gör att jag för första gången funderar mer på hur den egentligen är konstruerad. Privatlivet för fången är verkligen minimalt, en av väggarna består ju av en transparent vägg av energi, och utanför står en sur gubbe och vaktar. Det finns inte heller någon toalett i cellen, och inga som helst sätt att fördriva tiden på (i alla fall tills Paris får en pad så han kan skriva det där brevet till pappan). Man kan förstås hävda att bristerna i arresten beror på att Voyager inte är byggt för långvariga fängelsevistelser, men att behöva be vakten om hjälp varje gång man ska kissa verkar jobbigt (har vi ens sett en toalett på Voyager, förresten?).

Realismen blir inte precis större av den märkliga replikväxlingen i slutet av avsnittet:

TUVOK: Rise and shine, Ensign. Your thirty days have been served. Report for duty. You may want to shave first. 

PARIS: Yes, sir.

På 30 dagar har alltså Paris fått ett mikroskpiskt skäggstubb (det kan ju också vara så att han slutat bry sig på sin personliga hygien de sista dagarna av tiden han skulle sitta av, men då faller hela den här spaningen) . Hur som helst ett ganska futtigt bevis för Paris fysiska och psykiska förfall under tiden i isolering.

Värt att notera är att Willie Garson, Carries bögbästis Stanford Blatch i Sex and the City, spelar forskaren Riga (lätt igenkännbar även med en mask framför för nästan hela ansiktet), och att de famösa tvillingsystrarna Delaney (grabbigt samtalsämne för Kim och Paris) gör sitt enda framträdande i bild under hela serien. Det gör de under och just efter ytterligare ett av Kapten Protons-äventyr på holodäck.

Nu har jag sett så pass många Proton-äventyr i Voyager att jag börjar få kraftig Blixt Gordon-abstinens. Måste kanske beställa de gamla serierna och filmerna på dvd redan idag. Älskade ju formen på de där raketerna i Gordon-universumet. Ytterligare en titel på den ständigt växande listan över film och tv att kolla på. Även om jag kanske inte behöver starta en blogg för att skriva om allt som är släppt och skrivet om Blixt Gordon…

Ramberättelsen gör verkligen det här avsnittet en stor tjänst. Det sticker ut från det vanliga flödet och känns mer helgjutet. På samma sätt som det är otroligt skönt att för en gångs skull inte hamna i en grotta när Star Trek besöker en främmande planet. Undervattensvärldar är ju mycket snyggare, dessutom.

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 576 tv-avsnitt.

VOY: In the Flesh. Det där Art 8472 gör en Stjärnflottekopia.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

En sån jäkla bra och en smula surrealistisk start på det här avsnittet. Vi är hux flux tillbaka på Jorden igen och får följa Chakotay som vandrar runt på Stjärnflottans högkvarter och tar bilder med en holokamera. Men han har en ovanligt skum uppsyn (kameran går typ in på extrem närbild underifrån, den sortens subtiliteter). När Chakotay sedan tar en paus för att snacka med en tjej i cafeterian så säger han att han heter Jason Hayek. Ännu skummare, eller hur? “Är det en bedragare?”, hinner jag tänka, men inser sedan att det nog inte stämmer. Inte heller verkar det här vara en prequelhistoria. För vi är antagligen inte ens på Jorden. Det är helt enkelt alla andra, förutom Chakotay, som är de verkliga bedragarna. Till och med den mysige trädgårdsmästaren, Boothby, är någon (eller något) helt annan än vad han låtsas.

Hela grundintrigen i det här avsnittet är alltså bonkers, på ett rätt så fantastiskt sätt. Art 8472 har skapat ett slags holografiskt träningsläger på en rymdstation. Där lär de sig att leva i mänsklig form, och övar varje dag på att iklä sig rollen som medlemmar av stjärnflottan. Exakt varifrån de fått all information kring hur Jorden och Stjärnflottans bas i SF ser ut får jag aldrig riktigt klart för mig. Troligtvis har man kommit åt några av Voyagers databaser, eftersom de alla bär den gamla sparkdräktuniformen – den som man fortfarande har på Voyager, men bytt ut på till exempel Deep Space Nine (sånt där kan ju lätt hända om man fastnar isolerad i deltakvadranten i några år – man hänger inte med i uniformsmodets växlingar). Men just den enkla detaljen kring uniformerna skulle förstås genast sabotera alla planer som Art 8472 gjort på att infiltrera Stjärnflottan på Jorden. Ändå rätt pinsamt fel att göra när man nu byggt upp flera träningsläger runt om i galaxen.

Art 8472 har satt igång hela detta jätteprojekt efter att Janeway allierade sig med borgerna. På den tiden visste Janeway inte att det var borgerna som dragit igång konflikten med art 8472, och att hon alltså lierade sig med den attackerande parten. Art 8472, däremot, har förstås undrat vilka de där typerna på Voyager var, och vad de egentligen är ute efter. Därav detta träningsläger för spioner. Och givetvis bjuds vi på lite spänningsscener på den där rymdstationen. Chakotay tror ju att han varit superdiskret, men alla där har för länge sedan förstått att han är en Federationsspion.

Avsnittets upplösning är däremot långt ifrån actionfylld. Snarare får vi vara med om en uppvisning i diplomati och förhandlingar. För Art 8472 är betydligt enklare att kommunicera med nu, när de har förvandlat sig till människor. Kanske är man också en smula mer nyfikna på mänskligheten än vad man var tidigare. Janeway, som annars kan vara en rätt så snarstucken förhandlare, är här extremt tillmötesgående. För att rädda Jorden från att bli invaderad av 8472:orna är hon till och med beredd att berätta om hur Voyagers vapen mot den här arten är konstruerade. Ett förhandlingsgrepp som är minst sagt…vågat. Vad gör man om de trots det beslutar sig för att attackera Jorden. Och man inte ens har sitt hemliga vapen kvar att använda emot dem.

Man sitter ju och väntar på att det ska komma en ödesdiger twist mot slutet av In the flesh, men det gör det aldrig. I varje fall inte i det här avsnittet. Tvärtom verkar man ha velat göra ett riktigt glasnost-avsnitt den här gången. Peka på diplomatins möjligheter, och eventuellt också få ett prydligt slut en av de lösa intrigtrådar man lämnat efter sig så här långt i serien. Så från den lite hisnande känslan som jag fick i avsnittets början, så slutar det hela på ett mestadels puttrigt och mysigt sätt. Dramaturgiskt kanske inte helt lyckat, men på många sätt trognare Star Treks själ än många andra saker som inträffar i de här serierna.

Bäst i In the flesh gillar jag för övrigt scenen när man lyckas reversera den genetiska förändringen av en av de “falska” människorna på basen, och människoliket förvandlas till en 8472:a. Och så känns det också väldigt old school att så mycket av Chakotays engagemang under sina rekognosceringsuppdrag på utomjordingarnas rymdstationen verkar gå ut på att han är hångelsugen. Kapten Kirk upp i dagen, liksom. Men kanske även hångladet går att räkna som ett slags diplomati och sätt att skapa förståelse över artgränserna?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 568 tv-avsnitt.

VOY: Drone. Det med Sevens borgbaby.

~ rogerwilson ~ 2 Comments

Mmmm. Ett sånt där “en konstig sak hände när jag tog en tur med transportören”-avsnitt. Den här gången är det Sevens små borggrejor i blodet som parar sig med doktorns bärbara holoprojektor när det är lite vajsing med transportörsignalen. Med hjälp av lite dna från en snubbe ur besättningen (manusförfattarna verkar inte gå med på någon form av jungrufödsel alls här) blir resultatet en drönaravkomma, programmerad med de allra mest grundläggande borginstinkterna. Det är nu Sevens jobb att uppfostra sitt “barn” så att han blir en snäll, fredlig och assimileringsrestriktiv borgdrönare som vuxen.

Det är helt enkelt lite som en snabbrepris av hela Seven-problematiken. Kan man någonsin lita på en borg? Vad är viktigast. arv eller miljö? Dessutom är ju den nya borgen fortfarande ett foster i avsnittets början, vilket leder till någon form av bisarr abortproblematik för Janeway. Det vill säga, vore det bästa att bara göra sig av med hen innan hen vuxit sig tillräckligt stark för att bli ett verkligt hot mot Voyager och dess besättning.

Det visar sig att borgbiologin fortfarande är smartare än någon mänsklig hjärna. Det räcker liksom inte med att stänga av sändaren som kopplar upp en drönare till borgkollektivet på en sån här monsterbaby, för vips har det vuxit ut en ny sändare som helt autonomt kopplar upp sig till den stora borghubben i universum. Så det kvittar att Janeway och Seven lyckats uppfostra sin borgbaby, One, till en humanist. Till slut blir man ändå jagade av borger (om än sfärer i stället för kuber, första gången de dyker upp i Voyager och man måste slåss för sina liv .

Till sist räddar One både Voyager (han sabbar hela Borgskeppet med den härliga hypermoderna teknik han assimilerat från doktorns portabla holoprojektor) och sedan vägrar han ta emot läkarhjälp eftersom han vet att borgerna kommer att jaga honom så länge han är vid liv. Avsnittet slutar som det började. I starten stod Seven och speglade sig för att prova sig fram till ett leende. I den avslutande scenen står hon på nytt och speglar sig, men nu ser hon smärta och sorg i sitt eget ansikte. Hon har ju faktiskt mist sitt barn i striden mot borgerna.

Drone är lite som en mix av Datas försök att skaffa en avkomma i The Next Generation och, som jag skrev tidigare i det här inlägget, en snabbspolning genom stora delar av Sevens backstory i serien. Men framför allt innebär det här avsnittet en våldsam karaktärsutveckling av Seven, och ett jättesteg i hennes förmänskligande. Men trots det kan jag inte riktigt sluta grubbla över hololäkaren och hans portabla hologramprojektor. Missade jag något, eller är det så att han innerst inne är superglad över att One faktiskt dog, för nu kan han ju skära ut sin apparat ur liket och på nytt bli mobil och röra sig fritt på och utanför skeppet. Det känns för övrigt som om det här med trubbel med doktorns projektor är lite av den nya favorittropen bland Voyagers manusförfattare, den användes ju flitigt i förra säsongens rysare. Avsnittet som lustigt nog ju hette just One.

Drone är ett stabilt och bra avsnitt, tycker jag. Men det är förstås alltid tråkigt när intressanta fenomen aldrig får överleva det avsnitt de introduceras i. Ones död hade ju eventuellt gjort lite mer känslomässig impact på mig som tittare om vi fått hänga med honom i några avsnitt till (ja, jag klagade precis på Star Trek-seriers fixering vid fristående och självständiga avsnitt för miljonte gången i den här bloggen). Fast när jag tänker efter lite till så kanske jag har helt fel när det gäller One. För visst hade han en enormt träig personlighet. Jag menar, att skådespelare ska behöva kämpa med den här typen av dialog i en dödsscen är eventuellt på gränsen till ett förnedrande uppdrag.

SEVEN: Allow the Doctor to proceed. Lower the forcefield! 
HOLOLÄKAREN: His synapses are failing. 
SEVEN: You must comply. 
ONE: I will not. 
SEVEN: You must comply. Please. You are hurting me. 
ONE: You will adapt.

Jepp. Det var deras sista ord till varandra.!

Betyg 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 563 tv-avsnitt.

VOY: Night. Det om miljöförstöring och den stjärnlösa rymdvidden.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Ny säsong, ny premiär, den här gången för Voyagers femte årgång. Ett avsnitt som kanske inte är det muntraste vi varit med om. Den här årgången känns det nästan som om de två konkurrerande Star Trek-serierna har någon form av intern tävling om vem som lyckas göra den mest uppgivna och hopplösa säsongsinledningen. Och frågan är om inte Voyagers första halva av Night räcker för att ta hem pokalen. Visst, allt börjar med en rolig Blixt Gordon-pastisch i svartvitt på holodäck, men resten… Janeway är så deprimerad att hon isolerat sig på sitt rum där hon ältar hur korkad hon var som fattade beslut som sedan dömde Voyagers besättning till att tråla runt i deltakvadranten i åratal. Neelix tappar sitt vanliga glada humör och måste behandlas för nihilifobi, den rädsla för intet som uppstår när han inte längre kan se några stjärnor genom Voyagers fönster. Och Paris och B’Elanna sitter uppe på nätterna i mässen och spelar sällskapsspel och grälar offentligt. Kan en sf-serie bli mer otäck och ohygglig?

Jodå. För i den becksvarta och öde del av galaxen som man korsar – så tom och vid att inga stjärnor ens syns där – gömmer sig främmande livsformer. Voyager attackeras av aliens, ljuskänsliga varelser som släcker ned hela skeppet innan de tar sig in. Exotiska exemplar, förresten, som ser så pass absurda ut att första gången jag såg en av dem så trodde jag att det var en filur som hörde hemma i Blixt Gordon-äventyret på Holodäck. Någon vidare kontakt med främlingarna hinns inte med innan det börjar avlossas en massa vapen Det är Janeway som först börjar beskjuta främlingarnas skepp, men det visar sig snabbt att det är federationsskeppet som befinner sig i underläge. Då undsätts Voyager av ett slags steampunkinspirerat skepp vars kapten ser riktigt ohälsosam och strålskadad ut (ett tag trodde jag att det var Fester från Familjen Addams).

Som så många gånger förr i den här serien så visar det sig snart att räddaren i nöden är den verkliga boven. I det här fallet är onkel Fester, det vill säga Emck från Malon, en vidrig sophanteringsentrepenör som dumpar giftigt avfall på de stackars nattvarelsernas område. När Voyagers besättning får nys om det här försöker man dela med sig av sina egna metoder för att rena avfall från motorer och warpkärna – men Emck är inte intresserad. Hela hans företagsidé bygger ju på att dumpa avfall – en teknik som avskaffar avfallet skulle ju göra honom arbetslös. Då upprätthåller han hellre det system som redan existerar och som han tjänar pengar på oavsett hur många nattvarelser som dör på grund av hans utsläpp (eventuella paralleller till argument inom dagens miljödebatt är helt säkert inte slumpmässiga).

Det folkmord genom giftutsläpp som pågår lämnar inte Janeway och besättningen någon ro. Man funderar på olika sätt att förstöra det rumsliga virvelfenomen som gör att Enck snabbt kan ta sig från sin hemvärld till mörkervarelsernas del av rymden med sina avfallsskepp. Men samtidigt vill man gärna själv använda virveln för att förkorta sin resa genom den där mörka delen av rymden med sisådär två år. Janeway kommer på den fantastiska idén att låta Voyager åka genom virveln utan henne, för att sedan ensam stanna kvar och förstöra rymdfartsleden. Att hon sedan får klara sig på egen hand i en skyttel skulle kunna vara ett sätt för henne att återbetala den skuld hon känner till besättningen, verkar Janeway tänka. Men hennes självuppoffrande initiativ blir nedröstat av en enhällig samling höga befäl i en sån där lite tramsigt lojalitetsporrig scen där man bara väntar på att någon ska ställa sig på ett bord och säga “Captain, my Captain!”).

När Janeways abdikation är undanröjd så besvarar hon besättningens kärlek genom att genast utsätta alla ombord för livsfara. Hon bestämmer sig för att spränga den där virveln samtidigt som Voyager åker in i den – så att skeppet liksom ska surfa på svallvågorna av detonationen. Det går givetvis utmärkt. Lite för bra och enkelt, tycker den här surkarten.

Jag är oerhört förtjust i den deppiga starten på avsnittet, nämligen. Tycker att känslan av klaustrofobi, meningslöshet och tvivel är en ypperlig källa till drama och fördjupning av karaktärerna. Och kanske är den där långtråkigheten dessutom en ganska korrekt bild av hur en resa genom galaxen skulle kunna te sig. Dessutom kändes Voyager som ett lite snyggare skepp när det fick kryssa runt i halvmörker. Så det här avsnittet var länge uppe på ett betyg runt nio av tio. Men så blev det lite för käckt och präktigt på slutet. Enck skepp torpederas och går under, och den vortex han använt sig av för att ta sig till de mörka rymdvidderna går samma väg. Alla ombord på Voyager älskar Janeway, och hon åker blixtsnabbt ut ur sin depression när hon väl får en ursäkt att springa runt bredbent med ett tungt vapen och skjuta efter aliens med udda utseende. Svärtan är som bortblåst, ja man hinner till och med ut i ett gnistrande och överbefolkat hörn av galaxen innan avsnittet tar slut.

I dag antar jag att man kanske gjort lite annorlunda med en serie som den här. Dragit ut på den interstellära natten i några avsnitt. Låtit Janeway bli ännu konstigare. Låta nattvarelserna bli galna av giftutsläppen. Kanske kunde Paris rentav bli personlighetsförändrad och faktiskt tro att han var Captain Proton på riktigt. Bland det jobbigaste med att se den här serien är alla möjligheter till rolig action och drama som man bara seglar förbi. Även om det hör avsnittet som ju faktiskt existerar utanför min fantasi också var kul, förstås.

Betyg: 8/10

Voyager. Säsong 5, avsnitt 1/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 561 tv-avsnitt.

VOY: Hope and fear. Det med bedragaren som vill att borgerna ska assimilera Voyagers besättning.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Dags för avslutning på Voyagers fjärde säsong! Men i stället för en sedvanlig cliffhanger, som blickar framåt mot höstsäsongen, så verkar det faktiskt ett tag som om hela serien skulle kunna ta slut här. Möjligheten till en lätt och snabb väg hem öppnar sig plötsligt, och hoppet väcks på nytt ombord på skeppet. Men Janeways gut feeling säger henne att allt inte står rätt till. Att det är något skumt med den här genvägen tillbaka till Jorden. Det är faktiskt just intuition som är veckans tema i Star Trek – eller, om man så vill, veckans delmoment i Seven of Nines utbildning till att bli en “riktig människa”. En fenomen som hon får möta både när det gäller kaptenens ledarskap och hennes teknik i Velocity-matcher.

Allt börjar med att en tillfällig passagerare ombord, Arturis, lyckas knäcka chiffret och rekonstruera den skadade meddelandefil som Stjärnflottan skickade över i Hunters. Janeway har låtit honom jobba med filmen eftersom han har ett enormt välutvecklat språksinne och påstår sig kunna se mönster där andra ser kaos.

Bland fragmenten i filen hittar man en positionsangivelse som verkar viktig, och ligger precis i närheten. Där visar det sig vänta en helt ny typ av Stjärnflotteskepp, utrustat med en revolutionerande teknisk framdrivningslösning som gjort det möjligt för skeppet att ta sig till deltakvadranten på bara tre månader. Det är dock helt obemannat, och det finns inga meddelanden till Janway och de andra på det. Men lagom till upptäckten av skeppet lyckas Arturis sätta samman ytterligare en del av meddelandet från Stjärnflottan. Där förklaras skeppets teknik och förhoppningen om att det ska kunna ta Voyagers besättning hem, snabbt och enkelt.

När en eventuell hemkomst nu närmar sig är det vissa i besättningen som tvingas tänka igenom saker ordentligt. Framför allt är det Seven of Nine som verkar oroa sig över att komma “hem” till en plats som hon inte uppfattar som sitt hem. Hon probar lite försiktigt med andra som skulle kunna dela hennes farhågor – Torres, till exempel, som ju faktiskt är Maquis och kanske skulle kunna möta rättsliga konsekvenser av det när hon återvänder till Jorden. Efter lite funderande ger Seven sitt besked till Janeway: att hon inte tänker följa med till Jorden. Hon stannar hellre kvar i deltakvadranten på egen hand. Kanske låter hon sig till och med återassimileras till borgerna. Och som vanligt lindar hon inte in sina åsikter när hon ska förklara varför.

SEVEN: I may have come a long way, but not in the direction you think. You’ve attempted to influence my development. You exposed me to your culture, you ideals. You hoped to shape me in your own image. But you have failed. You may have noticed our tendency to disagree.
JANEWAY: Oh, I’ve noticed. 
SEVEN: Then you must also recognise that I do not share your values. Your desire to explore space is inefficient. Your need for familial connections is a weakness. Your infatuation with this planet is irrational. 
JANEWAY: I won’t argue that you’ve turned out differently than I expected, and that we often have conflicting points of view. But right now, the stakes are higher. This crew needs your expertise. Abandon them and you diminish their chances of getting home. 
SEVEN: Irrelevant. 
JANEWAY: No, it’s not. We’ve given you a lot, Seven. It’s time you gave something in return. 
SEVEN: I have, on many occasions. Now I refuse. 
JANEWAY: What would you do, go back to the Collective? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: Then what exactly do you have in mind? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: That’s my point. You’re asking me to cast you adrift in the Delta Quadrant alone and without support. I wouldn’t grant that request to any member of this crew because it’s too dangerous.

Som vanligt på sistone så är det en hätsk och sårig ton mellan Janeway och Seven. Janeway vägrar dock godkänna Sevens begäran. Hon är helt säker på att det är Sevens rädsla som talar, och att hon och besättningen faktiskt lyckats väcka mänskligheten till liv hos henne – mer så än Seven vill erkänna. Det visar sig, förstås, lite senare i avsnittet, att Janeways intuition stämmer. Det gör den också kring det nya skeppet och Arturis. Janeway lyckas på egen hand sätta samman resterna av meddelandet från Stjärnflottan, och det innehåller helt annan information än den som Arturis tagit fram. Nämligen att Stjärnflottan inte har någon aning om vad de ska göra för att hjälpa Voyager hem, men skickar över lite kartor just in case.

Det är Arturis som legat bakom bedrägeriet, och förfalskat meddelandena för att locka Voyager och hennes besättning i en fälla. Så fort skeppet var fyllt med besättning så var det meningen att det skulle dra iväg till borgernas område av rymden, med assimilering som följd. En hämnd för Janeways beslut att alliera sig med borgerna för att kriga mot Art 8472. Den segern gjorde att borgerna senare kunde koncentrera sig på att invadera och assimilera Arturis hemvärld. Så nu vill han ge tillbaka. Han lyckas ta kontrollen över sitt skeppet, och sätter kursen mot borgerna – men kvar på skeppet från Voyagers crew finns bara Janeway och Seven. Resten har man hunnit evakuera.

För några blogginlägg sedan skrev jag lite om historieskrivning sedd ur olika perspektiv. Det här avsnittet var väl ett alldeles utmärkt exempel på ett beslut som Janeway ser som ett av sina bästa, men som fick förödande konsekvenser för andra. Janeway menar nog att hon räddat galaxen från förstörelse, medan hon knappast skulle framstå som en hjälte i Arturis folks historiska museum i framtiden. Om de nu skulle ha några sådana. I och med Janeways allians med borgerna så blev ju nästan hela hans ras assimilerad.

Voyager lyckas i varje fall förfölja Arturis skepp och transportera över Janeway och Seven innan han når borgernas territorium. För, precis som Janeway trodde, så är ju egentligen inte Seven supersugen på att bli en borgdrönare på nytt. Arturo, däremot, får se sig själv falla offer för den fälla han gillrat. Han välkomnas hem av ett gäng borgkuber som genast attackerar hans skepp. Men kan man tänka sig att Arturos hat mot Janeway nu går in i kollektivet? Kommer Borgerna på nytt att sätta efter Voyager? Och mänskligheten??

Ett stabilt avsnitt det här. Kanske inte så storslaget som man skulle önska sig av en säsongsavslutning, men helt okej. Det är ju lustigt att det jag minns mest av hela Hope and Fear är att Arturis har en spak som på en sekund helt förändrar utseende på brygga – från Stjärnflottegränssnitt till originalutseende. Arkiverar den under fliken Ytterst osannolika alienuppfinningar.

Janeways och Sevens relation står på nytt i centrum i Hope and Fear. Det är tydligt att manusförfattare och producenter är ytterst intresserade av deras dysfunktionella mor-dotter-relation. Själv blir jag oftast otroligt irriterad på Janeway i de här scenerna. Jag tycker att hon är helt oresonlig gentemot Seven och aldrig ger henne rätt eller medhåll. Jag menar, Janeway har i praktiken kidnappat en borg, isolerat henne från sitt kollektiv och mer eller mindre tvingat henne till att bli människa – allt mot hennes vilja. Och ändå har hon mage att stå och säga att hon har gett en massa saker till Seven, som borde vara tacksam och nu betala tillbaka. Jag är inte helt övertygad om att det är den objektivt sett korrekta beskrivningen av det som hänt, oavsett vad man tycker om borgerna. Känns ju snarare som gammal kolonialistiskt tänkande. Ni vet, när man som en “gåva” tvingar på andra kulturer sin egen civilisation.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 555 tv-avsnitt.

VOY: One. Det där Seven får hallisar av att vara ensam i en nebulosa.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Voyager närmar sig en nebulosa som visar sig vara fylld av någon form av ospecifik men extremt farlig strålning. De enda som inte får brännskador och huvudvärk av den är Hololäkaren (givetvis) och Seven of Nine (mer oklart varför). Så eftersom nebulosan är typ gigantisk och skulle ta massor av tid att åka runt så beslutar sig Janeway för att trotsa strålskadorna och köra rakt igenom den i stället. Besättningen skyddas genom att sövas ner i kryokammare och Seven och läkarhologrammet får ta över driften av skeppet. Janeway fattar det här beslutet väldigt lättvindigt, med ett undantag. Kommer Seven att klara av ensamheten ombord – hon som är uppvuxen som en del av ett jättelikt kollektiv?

Svaret är förstås nej, men det är lite oklart om Sevens krisande under isoleringen beror på psykologi eller teknik. Den där strålningen i nebulosan påverkar nämligen all utrustning ombord, även de implantat som Seven har. Så när läkarhologrammets mobila system slagits ut får hon springa runt ensam på ett skepp där allt håller på att paja, samtidigt som hon får sällskap av diverse hjärnspöken och hallucinationer, varav en del skapas av hennes hjärna och en del eventuellt kommer från implantaten. En mardröm är det i vilket fall som helst.

Jag gillar när Star Trek närmar sig skräckfilmsgenren, som här. Tycker också att man under manusarbetet fått till en bra spännvidd på de där hallisarna. Borgspöken, hörselvillor och så en slemmig snubbe från ett mötande rymdskepp som först vill byta varor, men sedan börjar leka en livsfarlig kurragömma med Seven ombord på Voyager. Ångest från borgtiden blandas med kraven och ansvaret som Janeway ålagt henne, det blir en enda fasansfull och ångestfylld röra i Sevens huvud. Till sist verkar hela Voyager på gränsen till paja. Seven måste, under de sista skälvande minuterna av färd genom nebulosan, välja mellan att stänga av kryokamrarna eller de livsuppehållande systemen på skeppet som håller henne vid liv för att Voyagers motorer ska föra dem framåt. Och hon fatta beslutet inför spökbilder av Janeway och de andra som hånar och stressar henne. Så hon väljer kollektivet, och svimmar själv av när syret och värmen stängs av på skeppet. Men hon räddas givetvis när skeppet tagit sig ut ur nebulosan.

One är en schysst genreövning som aldrig kändes sökt eller ansträngd när den översatts till rymdskeppskontexten. Tvärtom, bara tanken på att trava omkring ensam i flera veckor på det där stora skeppet. Brrr. Däremot undrade man ju lite varför flickebarnet inte kunde tända upp ljuset i de korridorer hon gick omkring i. Var det tvunget att vara nedsläckt och extra creepy?

Avsnittet slutar i uppbygglig anda. Seven, som tidigare dragit sig undan alla sociala sammanhang och föraktat sina besättningskollegor frågar om hon får sitta med de andra i mässen ett tag. Bara för att få lite sällskap. Naaah. Så rart.

Betyg: 9/10,

Voyager. Säsong 4, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 553 tv-avsnitt.

VOY: Demon. Det med kopiatorlivsformen på demonplaneten.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Kim ger svar på tal när Tuvok tillrättavisar honom på ett möte. Ett av de få tecknen på irritation hos besättningen på Voyager, som ju nu har hängt tillsammans på ett trångt skepp i snart fyra år. Men kaxigheten på mötet är också resultatet av en mindre uppenbarelse för Kim. När han först började på Voyager var han oerfaren och grön, och höll en ödmjuk och låg profil. Men under de fyra åren på skeppet har han ju faktiskt lärt sig massor, och borde egentligen inte finna sig i att bli hunsad av sina kollegor.

Dags att testa en ny självbild helt enkelt, och varför inte börja med att åka ner med en skyttel på en ogästvänlig planet, bli nerdragen i en pöl med trögflytande vätska, få rymddräkten perforerad av en främmande livsform och sedan få sitt dna kopierat. Kanske inte riktigt den belöning Kim väntat sig när han bestämde sig för att ta lite mer plats och våga ta risker. Men friskt vågat, hälften…död. Bra att han övertalade Tom Paris att följa med också, så att även hans bästis kunde ligga och känna livet sakta rinna ur honom på den där dämonplaneten.

Skälet till att man åkte till det där stället från första början var en akut brist på deuterium ombord på Voyager. Och det är tydligen så pass allvarligt att man gå rner på grå beredskap, vilket alltså betyder extremt energisparläge. Alla måste börja sova tillsammans i mässen och andra gemensamma utrymmen, och allt onödigt ombord stängs ner. Den enda planeten i närheten där man skulle kunna utvinna deuterium visar sig vara en riktigt skitplanet, kategoriserad som klass Y, också känt som en så kallad demonplanet på grund av sin giftiga atmosfär, livsfarliga strålning och extrema temperaturer. Det är det här stället som Paris och Kim åker ner till. Grattis!

När de två utsända inte kommer tillbaka använder Janeway skeppets sista energireserv för att landa på den ogästvänliga planeten. Man hittar Paris och Kim, men inte halvdöda som man väntat sig. I stället springer de runt på planeten i sina vanliga uniformer helt utan skydd eller andningshjälp. De berättar att de efter en plågsam, men kort, övergångsperiod kunde andas på planeten och uthärda dess miljö utan problem. Lika bra går det däremot inte när man strålas över till Voyager, där håller de genast på att kvävas.

Ganska snart inser Janeway att det är kopior av Kim och Paris som man kommit i kontakt med. Man hittar också originalens kroppar, som av någon outgrundlig oförutsägbar anledning fortfarande är vid liv. Däremot håller hela Voyager på att sjunka ner i en pöl gjord av den där tröga vätskan som drog ner Kim i början av avsnittet. Det är den där sörjan som skapat kopiorna av Kim och Paris, och nu vill den komma åt resten av besättningen och göra kopior av dem. Gotta catch them all!

När pölen gjorde sina första kopior av människor så var det också rena rama evolutionen för denna flytande livsform. Man uppnådde en helt ny nivå av medvetande, och nu vill pölen ha mer! Det berättar de genom Kim, som lyckas förmedla så pass mycket innerlig entusiasm kring detta jättekliv i evolutionen att Janeway tar pölens drömmar på allvar. Som den skickliga förhandlare hon är, övertygar hon först vätskan att släppa taget om Voyager, och får sedan besättningen att lämna små prover av sitt dna på planeten. I avsnittets sista scen ser vi hur Voyager lyfter från planeten, omgivet av ett helt gäng nyproducerade humanoider (som av någon anledning är gröna?).

Den lite snällare versionen av Invasion of The Body Snatchers, så skulle man väl kunna beskriva Demon. Där det mest förvånande nog ändå är Janeways beredvillighet att ge efter för utpressning, och frimodigt dela med sig av dna till den där pölen. Följer det verkligen generalorder 1? För det verkar som om den där vätskan inte bara kopierar kroppar, utan också minnen och personligheter. Borde inte det betyda att man nu gett bort massor av tekniskt kunnande och Stjärnflottehemligheter till en kvicksilverliknande pöl, vars avsikter man inte vet någonting om.

Demon känns som ett genomsnittsavsnitt, som antagligen var intressantare som idé än utfört. Men ett extra plus för de skitsnygga rymddräkterna med blinkande lampor i olika färger. De kan jag inte minnas att jag sett tidigare i alla fall inte så här snygga och blinkande. Själva planeten som stora delar av avsnittet utspelas på, kändes dock ännu mer studio än vad till och med de där grottorna brukar göra.

En guldstjärna också för termen bioforming, som jag inte hört talas om innan. Ett sätt att göra om människor, och andra varelser, så att de kan leva på platser där de annars inte hade kunnat överleva. Motsatsen till terraforming, alltså.

Betyg: 5/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 551 tv-avsnitt.

VOY: Living Witness. Det med historieförfalskningen och backup-hololäkaren.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Redan några sekunder in i första scenen inser man att det är något som är fel på Voyagers brygga. Ordentligt fel, till och med. Janeway har nämligen handskar på sig. Svarta skinnhandskar. Ja, ni förstår ju vad det betyder. Att hon är extremt ondskefull. Troligtvis nazist. För det är ju den typen av personer som har sådana på sig inomhus. Såna där sadistister. Framför allt om de bär handskar på ett skepp som är fullt med touchscreens.

Efter att Janeway varit lite vidrig i praktiken också börjar jag gissa på att jag hamnat i ett spegeluniversumsavsnitt, där krigsskeppet Voyager drar runt i deltakvadranten och ställer till med en massa jävelskap. Jag gissade fel visar det sig efter ett tag. Vad jag ser i början av det Living Witness är en hologramrekonstruktion på ett kyrianskt museum. 700 år efter federationsskeppet besök så visar hologrammet hur befälhavaren och besättningen på krigsskeppet Voyager förgiftar den kyrianska befolkningen och avrättar dess ledare. Och de gör det med ett förvridet och förnöjt leende på läpparna. Det som händer är en oväntat blodig följd av att folket som kyrianerna delar planet med, vaskanerna, bett Janeway om lite hjälp i konflikten med grannfolket. Och när hon hjälper till så är hon extremt effektiv och noggrann.

Quarren, en kyriansk historiker, bossar över det där museet, men när han kommer över ett nytt fynd från tiden för Voyagers attack så ifrågasätts hela hans världsbild. Föremålet visar sig vara en säkerhetskopia av Voyagers hololäkare, och hans version av vad som hände när skeppet kom till planeten skiljer sig en hel del från museets.

När den första chocken lagt sig börjar Quarren lyssna på hololäkaren, som också får konstruera egna hologram om vad som hände. Så småningom inser Quarren hur man feltolkat och förvrängt de historiska fynd från Voyager som man hittat, allt för att de ska passa i en specifik politisk kontext. I verkligheten var det kyrianerna som attackerade Voyager, medan det var en vaskan ombord på federationsskeppet som dödade kyrianernas ledare. Det allmänna intrycket av hela situationen är dock att det är kyrianerna som är paranoida och aggressiva i relationen med sitt grannfolk.

Quarrens upptäckter och hololäkarens berättelse får genast oväntat dramatiska följder. Vaskanerna har nämligen alltid beskyllts för att vara de som startat kriget mellan de två folken. Uppmuntrade av nyheterna om att hololäkarens berättelse ifrågasätter den rådande historieskrivningen river en mobb med vaskaner ner inredningen på det kyrianska museet. Hololäkaren vill stänga ner sig själv, eftersom det är mot hans programmering att skapa oro och konflikter, medan Quarren hävdar att sanningen måste fram till varje pris.

Hur man tar sig ut ur det här får vi aldrig se, i stället inser vi att det vi sett fortfarande är en holosimulering på ett museum. Den här gången en rekonstruktion av hololäkarens första tid på planeten, och hur den på sikt blev en början till fred och samförstånd mellan kyrianer och vaskaner.

Grundidén här är superspännande och ambitiös. Att diskutera hur historieskrivning sker, och hur den formas av sin samtid. Hur historiska fakta alltid kan skruvas på för att passa sin tids härskare och makthavare. Eller hur man på olika sätt kan utmåla ett folk som en fiende som totalt omänsklig.

För Star Trek-fans är det förstås nidbilden av Voyager som är det allra roligaste. Att se onda upplagor av Janeway och Tuvok. Kolla in hur Chakotay plötsligt har tatueringar i halva ansiktet och förespråkar kemiskt tortyr, och hur man historikerna fått för sig att hololäkaren är en android. Seven of Nine är dessutom fortfarande en borg i museets simulering, och har en hel liten trupp av medborger som hjälper henne att fajtas mot fienden.

Från början skulle det här avsnittet handla om något helt annat, artificiella intelligensers krav på mänskliga rättigheter. Men under tillblivelsen bestämde man sig för att byta spår och slänga in lite av den då pågående debatten om historierevisionism i stället. Avsnittet är ingen exakt liknelse eller parallell med 90-talets USA, men visst finns här ekon av en lite pressad vit majoritet i USA som plötsligt inser att man placerats i historiens skamvrå. Som hos den här vaskanske besökaren på museet:

VASKAN VISITOR: How can you prove that it’s true?
QUARREN: Take a closer look. The evidence is all around you. 
VASKAN VISITOR: Some musty fossils and a recreation? That doesn’t prove anything. 
QUARREN: I disagree. 
VASKAN VISITOR: You’re trying to blame the Vaskans for all your troubles the way you always do. I don’t have a problem with your species. I have Kyrian friends. But I don’t appreciate seeing my people being portrayed as villains in your little simulation, and I certainly don’t want your history taught to my children.

Men det som känns lite speciellt i det här avsnittet är att det är den minst privilegierade gruppen i samhället vi besöker som tydligen har konstruerat en snedvriden och missriktad, men ändå dominerande historieskrivning. Det är de förtryckta kyrianernas syn på historien som är felaktig i det här avsnittet. Egentligen, verkar avsnittet vilja säga, är de bara dåliga förlorare som försöker hitta någon annan att skylla sitt nederlag på. Jag som trodde att det var vinnarna som skrev historien, inte förlorarna.

Det har ju gått en hel del år sedan det här avsnittet gjordes, men debatten kring historieskrivning och vilka perspektiv man kan se historien ur har ju knappast avtagit. I dagens allt mer polariserade samhällsdebatt tror jag nog att Living Witness skulle gillas mest av de som hävdar att förtryckta minoriteter använder sig av snyfthistorier från förgångna för att på det viset försöka sno åt sig oproportionerligt stor makt och inflytande. Och sett ur ett amerikanskt perspektiv, går det att läsa det här avsnittet som annat än en betraktelse över rasfrågan och diskussionen kring slaveriets historia i USA?

En del tycker det, har verkligen hittat en mängd analyser av olika kvalitet och inriktning. Själv tycker jag att det lite hisnande att eventuellt börja se på Voyager som Star Treks kanske mest reaktionära spinoff-serie. Eller som det står i det här väldigt positiva blogginlägget om det här avsnittet:
Voyager has a decidedly reactionary streak running through it, an awkward tone-deafness on issues of race and identity. Jag hade ju även lite svårt även för avsnittet Retrospect, som ju var lite i stil med “våldtäktsoffer fabricerar minnen”.

Living Witness är ett av de mest omtyckta avsnitten i den här säsongen, ja kanske rentav i Voyagers hela produktion. Själv tyckte jag att den första kvarten var briljant, men att avsnittet sedan tappade i tempo. Den sista twisten var förstås överraskande, men jag saknade nog något ännu mer oväntat och ifrågasättande i det här avsnittet. Något riktat mot den enorma självgodhet som genomsyrar hela tv-serien Voyager. Jag menar, en del av de beslut som Janeway fattat genom serien så här långt har verkligen varit både ologiska och moraliskt tveksamma, och skulle faktiskt kunna återberättas på ett helt annat sätt än som en hjältesaga. Det räcker med att bara skifta perspektiv en smula. Även om jag förstås aldrig skulle gå så långt som att påstå att Janeway skulle bära handskar på bryggan.

Betyg: 6/10

Voyager. Säsong 4, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 550 tv-avsnitt.

VOY: The Omega Directive. Det med den subrymdsätande molekylen.

~ rogerwilson ~ Leave a comment

Andlighet inom Star Trek kan ta sig många olika uttryck, men visst är väl det här ett av de smartare? En molekyl som enligt Borgerna utgör ren perfektion, men som för Stjärnflottan och Federationen mest verkar vara en besvärlig grej som sabbar subrymden och i och med det även rymdresor i warphastigheter. I och för sig ett högst konkret mardrömsscenario för Janeway och hennes Voyager. Utan tillgång till de hastigheterna kommer de troligtvis aldrig att nå slutet på sin resa.

Mest rafflande är The Omega Directive innan det hunnit ta fart på allvar, när det blinkar mystiska omega-bokstäver på alla skärmar på bryggan och ingen förutom Janeway kan läsa de hemliga order som triggats igång av någonting därute i rymden. Nu känner jag mig lite pinsamt konventionell i min smak, men en mystisk molekyl levde inte riktigt upp till de förväntningar som inledningen på det här avsnittet skapat hos mig. Efter ett tag väcks dock mitt intresse till liv igen, när molekylens gåta gör Seven of Nine extremt upphetsad, faktiskt mer peppad än jag någonsin sett henne. Molekylens hemlighet, och möjligheten att kontrollera den, visar sig vara Borgernas version av den heliga graal. Maskinhumanoidernas vetenskapliga version av religion och andlighet. Att få undersöka omegamolekylen måste för Seven vara ungefär som att få kontakt med Gud.

Oavsett de andliga dimensionerna så är en molekyl trots allt ganska svår att göra tv-dramatik av. Därför slänger man också in en dos av veckans alien i det här avsnittet. I det här fallet en ras vars misslyckade försök att kontrollera omegamolekylen lett till det utsläpp som först fick Voyager att bromsa in på sin färd genom rymden. Janeway bestämmer sig för att sno och förstöra varelsernas kvarvarande molekylförråd, för deras eget bästa. De är dock inte helt övertygade om att hennes beslut är korrekt, och tar upp jakten på Voyager.

På slutet är det lite för många orimliga saker som händer, tycker jag. Det är transporter av molekyler, säkerhetsfält och neutraliseringar och attacker på skeppet om vartannat. Är det något religiöst inslag som gör att inte allt brakar ihop den här gången? Är någon ombord på Voyager molekylens profet? (Ja, jag tittar på dig Seven). Jag har ju retat mig en del på hur mycket plats religion och religiösa storylines fått ta i Deep Space Nine på sistone. En gåtfull och farlig molekyl känns som ett mer adekvat sätt att skildra religion på i den här serien. Om än ett något osexigt sådant.

Sedan är det kanske en annan sak att jag efter ett helt avsnitt fortfarande inte riktigt vet exakt vad en omegamolekyl är, och vad alla vill ha den till. Eller, jag har ju förstått att den kan vara en källa till enorma energier, och att molekylen kanske till och med var den gnista som utlöste hela Big Bang. Fler detaljer än så kanske jag inte behöver känna till för att kolla på ett avsnitt av en Star Trek-serie. Men visst tänker jag en del på atomkraftsverk och de risker som de för med sig. Det vill säga en teknik och vetenskap som kan läsa oändligt många problem, men också skapar nya. Janeway driver i alla fall sin skeptiska linje, och tvingar till och med Seven att följa den.

TUVOK: It’s unfortunate we can’t study this phenomenon in more detail. We may not have the opportunity again. 
JANEWAY: Let’s hope we never do. 
TUVOK: A curious statement from a woman of science. 
JANEWAY: I’m also a woman who occasionally knows when to quit. Take another look at your tricorder. Omega’s too dangerous. I won’t risk half the quadrant to satisfy our curiosity. It’s arrogant, and it’s irresponsible. The final frontier has some boundaries that shouldn’t be crossed, and we’re looking at one.

Blir däremot en smula förvånad över att Janeway inte tag något som helst ansvar för det folk vars Omega-experiment man faktiskt stjäl. De säger gång på gång att alla deras energikällor och resurser håller på att ta slut. I den gamla sortens Star Trek-serier (även i tidigare säsonger av Voyager) hade det ändå varit lite noga med att man inte lämnar ett helt folk i sticket. Även om de beskjuter en. Men Janeway har tydligen blivit tuffare och hårdare under resans gång.

Otroligt svårt att sätta betyg på det här, ett avsnitt som på samma gång lyckas vara extremt torrt, bitvis obegripligt och en smula andligt reflekterande. Allt det här får mig att gilla The Omega Directive, i varje fall i teorin. I praktiken är det en aning för långtråkigt för mig. Det går säkert att göra molekyläraction jättespännande, men det här avsnittet är dessvärre inte ett bevis på det. Hur spännande det än är tankarna kring Borgisk religion och molekylärdyrkan. Det stoffet är värt mer än ytterligare ett “Janeway och Seven diskuterar en fråga och Janeway beslutar ändå efter sitt eget huvud”-scenario.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 21/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 544 tv-avsnitt.