Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 3. Slutet på det brittiska parallelluniversumet.

Här har vi en annan surdeg till blogginlägg som jag nu, för tredje sommaren i rad, försöker slutföra: megabloggposten det tredje tjocka albumet med brittiska Star Trek-serier.

Sanningen att säga var det här ett arbete som gick rätt trögt redan innan jag for iväg till USA för att jobba. Visst var det till en början rätt fängslande med detta parallella UK-producerade trekiversum, som var under produktion ända fram till 1979. Ett fristående serieprojekt som jag tidigare skrivit om här och här. Men i den här tredje samlingen verkar luften lite gått ur serieskaparna. Det blir rätt slarvigt tänkt och utgjort på sina ställen.

Britterna körde verkligen sitt eget race på flera sätt, men en hel del av deras idéer och uppslag dök faktiskt upp senare i de amerikanska Gold Key-serietidningarna. Eventuellt för att de bestod av ganska enkla och förutsägbara troper som ingår i grunduppsättningen av SF-koncept, men jag spekulerar gärna i att det fanns en hel del utvecklingspotential i de brittiska seriemanusen som andra desperata manusförfattare kunde kopiera delar av.

I UK publicerades serierna som följetonger, med lite yxigt och rätt komprimerat berättande till följd. De brittiska berättelserna var långt ifrån definitiva, snarare mer någon form av utkast, i bland fanns det inte ens plats att förklara varför eller hur saker och ting hände.. Därför fanns det gott om spelrum för att göra mer utvecklade versioner med diverse utsvävningar av de brittiska äventyren för andra serieskapare. Sedan är väl frågan förstås om det faktiskt förekom någon som helst samordning bland de som skrev och ritade Star Trek-serier. Kanon är högst flytande, och de brittiska manusförfattarna hittar på lite egna uppfinningar när det faller dem in.

Totalt 14 äventyr ryms i den här utgåvan, där det också finns lite extramaterial i form av den andra delen av den särskilda ordbok som man här skapat för det brittiska trekiversumets mer avvikande detaljer och uttryck. Man bjussar också på några tidningsomslag med Trek-motiv samt tecknade serier som använts för reklam, eller superkorta äventyr gjorda för olika sådana där maskiner som man tittar på diabilder genom. Inte ViewMaster, som jag tror folk använde när jag var liten, utan någon sorts mini-diaprojektor kallad Give-a-show här kan du se äventyret på youtube.

Och som vanligt gör jag ett megalångt blogginlägg kring de olika äventyren i den här samlingen. Är man komplettist så är man.

The Mindless One är mest intressant för den…eh…originella kriminalvård som man bedriver på planeten Janvar. Eftersom man inte får skada folk fysiskt där, så har man kommit på ett lite eget sätt att hantera ett gäng hårdföra rebeller på. Janvar-metoden består av att man för över rebellernas medvetanden till en sond som skickas ut i rymden, medan kropparna bevaras i stora behållare på hemplaneten. Man burar alltså in och deporterar hjärnorna, men inte deras kroppar, och kommer därigenom runt planetens humanistiska regler kring bestraffningar.

Man verkar däremot inte ha tänkt så mycket på vad som skulle hända om den där kapseln, på sin färd ute i rymden, skulle stöta på något skepp med en intelligent art. Som Enterprise, till exempel. Kirk och de andra är som vanligt lite för godtrogna och snälla, och vips har den märkliga kapseln tagit kontroll över hela deras skepp genom någon form av mind-control. Enterprisebesättningen tas som gisslan och kursen sätts mot Janvar. När de styrande där förstår att Federationsskeppet har skurksonden ombord så skickar man missiler mot Enterprise i självförsvar.

Målet för sond-medvetandena är att ta tillbaka sina kroppar, men medan de är upptagna med det så lyckas Spock överbelasta de nu allt mer multitaskande hjärnorna på sonden. Spock tar över kontrollen av Enterprise från de kriminella snillena.

När till sist faran med skurkarna är avstyrd väljer Kirk att avstå från en första kontakt-träff med Janvariterna. Det får räcka med att bli beskjuten en gång, verkar han tycka. Det kan jag väl nästan förstå, däremot undrar jag fortfarande varför Kirk plötsligt pratar i en handmick ombord på Enterprise. Den återkommer även i senare serier i det här albumet, så kanske har vi att göra med ett slags paradigmskifte. Eller så är det bara ett enkelt sätt att skilja på vad som är dialog och vad som är direkta order. Tonlägen kan ju vara lite svåra att visualisera i en tecknad serie.

The Perithees Alliance

Ett ganska tråkigt, om än ambitiöst kidnappardrama. Romulanerna vet att ambassadör Sork från planetsystemet Perithees är en supernyfiken person, så det räcker att skicka upp ett obemannat skepp i närheten av Enterprise, så är man förvissade om att han kommer att tjata sig med på expeditionen som ska undersöka det. Sen är det bara att håva in fångsten – det vill säga fjärrstyra iväg skeppet och ta både ambassadören och några besättningsmän från Enterprise som fångar. Tanken är att om Kirk lyckas slarva bort en ambassadör på det här viset, så kommer Federationens rykte att gå i botten. Viktigt eftersom romulanerna och Federationen slåss om inflytande hos planetsystemet som Sork kommer ifrån.

Mest spännande blir det här avsnittet när Spock och Kirk håller på att bli transporterade rakt in i en aktiv vulkan (konstigt att det inte händer oftare). Man blir också bundis med den apliknande urbefolkningen på den planet där romulanerna har sitt högkvarter. Men bara för att urinvånarna ser ut som gorillor så tar det ett bra tag innan Kirk och Spock inser att de har att göra med en intelligent art (så fördomsfullt är det alltså ombord på Enterprise!).

Med hjälp av lite intel från de nya, håriga kompisarna lyckas man senare frita gisslan. Inte helt okomplicerat förstås. Hus exploderar och ett rymdskepp de flyr med är riggat för att sprängas en bit på färden (det undkommer man genom att transporteras till Enterprise i farten, något som tydligen är rätt farligt, sägs det). Sork räddas och han är extremt imponerad av Kirks målmedvetenhet, och kommer bara att ha snälla saker att säga om Federationen i framtiden.

De kreativa brittiska tecknarna bestämde förresten sig här för att Enterprise kan göra skeppet osynligt för romulaner. Det brukar ju vara tvärtom, så tydligen fanns det utrymme att ta sig konstnärliga friheter.

The Sabotueur within

Och här kommer nästa ärkefiende, klingonerna. De har en annan plan för att oskadliggöra Enterprise. Det här är en variant på en rätt så vanlig trope – en mystisk alien attackerar skeppet genom att omärkligt ta över olika människors kroppar och medvetanden. Klingonerna själva kan inte sånt här, utan de tar hjälp av en cereonier som tydligen utan större problem kan lämna sin kropp, flyta genom rymden bort till Enterprise och sedan kontroll över någon annans lekamen. Nackdelen är att den kropp hen tar över är förbrukad om varelsen lämnar den – att råka ut för cereoniern innebär alltså en säker död.

Den där flytande personligheten har en svaghet, den är väldigt lättstyrd. Det är först när den där varelsen (och hans människokropp) håller på att mixtra för att spränga Enterprise i tusen bitar, som Spock förstår att det enda sättet att bekämpa varelsen på är genom…förvirring. I stället för att fjärrstyras genom order från klingonerna så plockar hen upp Spocks irriterande jobbiga telepatiska meddelanden. Till exempel: “Vad heter Jordens kontinenter?”, eller “Repetera alfabetet baklänges”. Och då GÅR det ju förstås inte att koncentrera sig! Till sist kan Spock skicka tillbaka det cereoniska medvetandet över till klingonerna med uppdraget: “DESTROY!”

Fejkstarten av äventyret, där vi först tror att Enterprise sprängs i luften, men sedan inser att det bara var en modell i ett klingonskt laboratorium förutspår ungefär hundra liknande anslag i Star Treks holodäcksavsnitt.

The Void of Storms

Den här berättelsen handlar om Zar, som tillhör den populära Star Trek-communityn maktgalna vetenskapsmän. Han har försökt ta över planeten Zentar med sin imponerande superstarka robotarmé. För att skydda sig har Zentar skapat en rymdvirvel som skyddar deras planet från den måne där robotarna finns, medan Zar förvisats ut på vischan någonstans. Allt är frid och fröjd tills Enterprise lullar förbi, och blir ett perfekt verktyg för Zar. Genom att använda sig av Enterprise kan han återförenas med robotarmén han skapat. Kirk och hans manskap lyckas dock överlista Zar och hans trupper, och spränger hela hans bas i bitar innan robotarna hinner attackera Zentar.

En rätt lam historia det här, men däremot den första jag sett där man använder berättargreppet “låt transportörstrålen stå öppen om vi behöver återvända till skeppet”. Som om det vore någon jävla hiss. För att inte tala om den uppenbara säkerhetsrisken. Mycket riktigt tar Zar sig till Enterprise genom den “öppna” transportören. Det är bara ett av många moment i hans plan som bygger på antaganden som han inte kan veta något om där i sin isolation. Som att man kan lämna transportörstrålen “öppen” alltså. För första gången i Star Trek-historien. Låter jag upprörd. Det stämmer.

En annan sak man undrar över är ju varför zentarerna lät den supersmarte Zar behålla en robot hos sig? Hur kunde de inte förstå att det skulle sluta med en katastrof? Men den allra konstigaste grejen är att Zars försök att attackera Zentar bara blir möjlig eftersom Kirk menar att det är helt omöjligt för Enterprise att ändra kurs och undvika den robotspäckade månen. Så loj är man inte van att se Kirk.

Jag är dock väldigt nöjd med att två av huvudpersonerna hette Frekk och Stakka. Samt att man varit lite kreativa och hittat på lite ny utrustning åt Enterprise-crewen. Här finns en manick som kan visa minnen på en tv-skärm, och en drönare som kan scanna landskap och andra omgivningar.

Spheres of War

Det här var ett megalångt äventyr. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Och det var komplicerat på fel sätt.

Enterprise fångas av massor av små metallsfärer, som styr skeppet till en planet befolkad av flugvarelser. Deras ledare ber om hjälp och beskydd från grannplaneten Morkor som hotat att invadera dem, men Kirk vill inte ha något med saken att göra. I alla fall inte förrän han får höra att det är klingoner som ligger bakom mobiliseringen på Morkor. Då kastar han all försiktighet (och Generalorder Ett) överbord. Han och Spock lovar till och med att lösa flugledarens allra mest ömmande privata problem, att rädda hans son som blivit tillfångatagen och sitter i finkan på Morkor.

Sedan väntar en massa turer fram och tillbaka. Den där sonen missuppfattar ett telepatiskt meddelande från sin farsa, och rymmer från sin cell i stället för att vänta på att bli räddad. Enterprise får också ensamt stoppa en massa klingonska skepp på väg till Morkor. Och så kommer ledarflugan först mot slutet av äventyret på att han kan använda de där metallkulorna som förde Enterprise till hans planet, för att effektivt stoppa klingonerna.

Två fantastiska uppfinningar lättar ändå upp det här lite tunga äventyret. Dels det som kallas för “thought-implantation equipment”. Någon sorts maskin som snabbt matar in den klingonska personlighetstypen i ens hjärna – i det här fallet är det Kirk och Spock som behöver lära sig lite klingonsk know-how innan de ska förklä sig till sådana inför ankomsten till Morkor.

Sedan finns det också något som kallas för tele-confusion. Men det är egentligen bara gammal hederlig desinformation. Rebellerna på Morkor (som inte gillar klingonernas maktövertagande) sänder helt enkelt ut felaktig information på planetens tv-kanal, så det ser ut som om flugfolket från Tharkia framgångsrikt anfaller Morkor. Ledarna för klingonernas fejkregering har så dålig intel att de också går på de förfalskade filmerna.

Shell Game

Det här äventyret följer egentligen direkt på det förra. Man befinner sig i samma del av rymden, och Enterprises kostsamma seger innebär att skeppet är skadat och ammunitionen slut. Det leder till man nu blir utmanade av romulanerna som har en liten koloni i samma hood i galaxen. De har fått nys om att Enterprise är i dåligt skick efter sin fajt med klingonerna, och har förstått att de har rätt stor chans att besegra skeppet.

Romulanernas koloni finns på planeten Karr, som redan tidigare hade en befolkning av människoliknande varelser. Vilka som är romulaner syns främst på att invasionsmakten klär sig i outfits som påminner om Jordens romarrike. Vi lär också känna sklurrianierna i det här äventyret, ett snigelfolk som svävar på små plattformar och styr sina rymdskepp med tentaklerna. De kan i nödfall även försvara sig genom att producera ett osynligt sekret som folk halkar på. Deras ledare kallas för the shell supreme, och tillfångatas av romulanerna tillsammans med Kirk. Tanken är att de två ska slåss för sina liv i en amfiteater (en populär trope inom Star Trek-spinofferna, parodierad till exempel i Lower Decks.). Motståndaren är en dinosaurieliknande varelse. Hur ska man ta sig ur denna knipa?

Jo, Spocks telepatiska krafter har i just det här avsnittet tydligen spillt över på Kirk, som liksom kan få mental kontakt med Spock på egen hand. Det gör att Spock kan ta sig ner till planetens yta för att rädda snigeln och Kirk, varpå de i stället jagas av romulanerna och en terrastron – det senare är en sorts hund med tre huvuden, vart och ett med sin egna specialitet. Ett har riktigt bra syn, ett annat har ett utvecklat luktsinne. Det tredje verkar vara mer inriktat på att döda. Men de har ingen chans mot en dinosaurie på vift.

Jag blir ändå lite förtjust i den där Shell Supreme i det här äventyret. En figur som man gärna hade velat se åka runt på sin plattform i en tv-serie. Det är väl det enda som egentligen sticker ut i en serie som mest känns oinspirerad. Eller så har jag läst för många Star Trek-sereir nu?

To Rule the Universe

Det här är det sista ordinarie äventyret i den här samlingen. De övriga har publicerats i olika specialutgåvor. I den här följetongen får Enterprise kontakt med befolkningen på planeten Plixes. Här styr diktatorn Gokron, tillsammans med sin premiärminister Chekra. Planeten har fantastiska scanners, som på ett ögonblick suger ut all information om Enterprise och Federationen ur skeppets databaser, information som sedan överförs till diktaturteamets hjärnor på ett ögonblick. Ja, de kan till och med kopiera tankar, minnen och kroppar, så på ett ögonblick har Gokron och Chekra blivit kopior av Spock och Kirk (en liknande informationsöverföringsinnovation såg vi i ett annat äventyr tidigare i det här albumet, ett bekvämt manusgrepp där man effektivt kan gå vidare i handlingen). De två har som mål att ta sig till Federationens årliga kongress på Jorden, och ta livet av hela generalförsamlingen. Ett första steg för att på sikt kunna erövra hela Federationen.

Manusförfattarna har uppfunnit något som heter ultra-range beaming, en möjlighet att transportera personer extremt långa sträckor via Enterprise. På det sättet kan Gokron och hans sidekick ta sig direkt till Jorden via transportör, ett påfund som också underlättar infångandet av bovarna i det här dramats upplösning. Kvar på Plixes finns Spock och Kirk, som lyckas undkomma en avrättning. tack vare ett vältajmat fängelseuppror., en revolt som sedan utvecklas till en regelrätt revolution på planeten.

Efter en del efterforskningar visar det sig att Gokron och Chekras förvandlingskapacitet hänger på att maskinen som utfört den fortfarande är online., också det en väldigt praktisk detalj i den här manuskonstruktionen. Genom att spränga maskinen i bitar på Plixes avslöjas deras bluff på Jorden. Allt löser sig till slut, förstås, om än i sista sekunden – det är ytterst nära att hela Federationens ledarskikt gasas ihjäl.

Själv är jag mest förtjust i den ljudbomb som Gokron och Chekra bränner av i Federationens plenum, och som knockar alla medvetslösa. Ljudvapen i serier blir alltid lite extra snygga. Lite intressant är det också att manusförfattaren insåg att det här avsnittet kanske var i våldsammaste laget för Star Trek-konceptet och la till en liten brasklapp i en av rutorna: “So it was that the Enterprise, seldom a vessel of deliberate combat, sent her deadliy children om a misson of destruction”.

The Zodian sacrfice är ett fyrasidors miniavsnitt från en specialutgåva 1972. Ett zodianskt skepp attackerar Enterprise, men egentligen bara för att de vill bli räddade. Deras koloni på planeten Korak har blivit anfallen av ett gäng urtidsmonster, och de behövde hjälp för att komma därifrån. Men när Kirk håller på att bli dödade av en av skräcködlorna så offrar zodianerna sina liv för att rädda honom. Mer än så hann man inte riktigt med på de här två uppslagen.

Det sexsidiga äventyret Smoke and Mirrors publicerades i en sommarspecialutgåva av tidningen Valiant. I det här svartvita äventyret attackeras den fredliga planeten Fornia av strålar från rymden. Vilken tur att Kirk och Spock råkar vara där på besök, eftersom det är klingoner som är i farten. De har konstruerat en kraftfull stråle som de tänker använda för att utpressa Fornias invånare så att de utan motstånd låter sig förslavas. Men Spock och Kirk kommer på den smarta idén att skicka upp en liten raket med speglar på. När klingonerna använder sin dödliga stråle mot den så reflekteras den tillbaka mot skeppet. Och SWOSH! så utgör klingonerna inget hot längre. För enkelhetens skull verkar de nämligen bara ha framställt ett skepp med den där dödsstrålen.

Planet of the Dead och What is this thing called Spock är också korta äventyr från TV21:s årliga specialalbum. De är också lite slarvigare tecknade än vad jag är van vid. I Planet of the Dead är man på väg mot planeten Selkye för att grunda en bas där,. Man hittar resterna av en civilisation, uttorkade jättepaddor och små knubbiga maskvarelser som faktiskt verkar vara vid liv. Men maskarna visar sig vara ett slags parasiter som suger livskraft ur andra varelser och (på ett magiskt sätt) överför livskraften till de där torra paddorna, som då blir levande igen. Tyvärr var paddvarelserna för effektiva för sitt eget bästa, och hade lyckats utplåna allt annat liv på planeten i sin jakt på energi. Frågan är ju bara om Enterprisebesättningen släppte ut de där små maskarna från metallbehållaren man fångat dem i, och som satte stopp för energiöverföringen, innan man lämnade planeten?

What is this thing called Spock? utspelas på planeten Taragon, En koloni där man utvunnit mineraler i 20 år. Men så plötsligt en dag så sker en massa explosioner och naturkatastrofer. En gigantisk tentakelvarelse reser sig ur marken och skapar kaos i kolonin när den snabbproducerar ondskefulla kopior av de människor man stöter på. Men Spock lyckas få telepatisk kontakt med varelsen, som lever under jordytan, och en deal om en fredlig samexistens med kolonisterna sluts.

I The Gods have come är Enterprise ute och sniffar på en annan galax, minsann. På nytt hamnar man mitt i en konflikt mellan två primitiva civilisationer, Parracas och Turracas , som skiljs åt av en aktiv vulkan. Det ena folket är fredsälskande, det andra krigiska – bägge är telepater. Spock och Kirk undgår med en hårsmån att kastas i vulkanen när de är fångar hos den mer kritiska delen av befolkningen. Vulkanen får nämligen ett gigantiskt utbrott som utplånar större delen av krigarfolket. Ja, det var väl det. Just det, en sak till, det fredliga folkets ledare är en lättklädd donna, förstås.

Rock and a hard place är en annan högst ordinär story, där Enterprise och besättningen ytterligare en gång dras in i en konflikt mellan två civilisationer. Äventyrets fem sidor ger inte plats för särskilt mycket finlir, det mest intressanta är väl att Enterprise utsätts för ett vapen som liksom täpper till motorerna på skeppet. Och när Kirk blivit fängslad så blir han fri genom att vissla monotont. För det gör vakten så arg att han kommer så pass nära cellen att Kirk och de andra besättningsmedlemmarna kan övermanna honom. Mest förbryllande är dock vad som hänt med Spocks ansikte i den sista serierutan.

Sista äventyret i den här samlingen kommer från en BBC-utgåva. A bite of the apple, en ensidesgrej där Kirk retar Spock för att han ser ut som Satan. Helt obegriplig, om jag ska vara ärlig.

Sammanfattningsvis: Som jag antydde i början av det här lååååånga inlägget (jag fick gå och lägga mig och vila en stund efter att jag korrläst första hälften), det är en rätt oinspirerad samling äventyr det här. Många bygger på ungefär samma ingredienser. Planeterna man besöker behöver ofta hjälp för att kunna försvara sig mot en fiende, eller så är det en ondskefull envåldshärskare som ska avsättas. Kirk och Spock räddas förhållandevis ofta av olika revolterande rebeller på antingen ockuperade planeter eller ställen som lyder under en despot. Och så hämtar man en hel del inspiration från dinosaurier när man ska hitta på odjur (även om en trehövdad hund onekligen är ett avsteg från denna princip). Och en del av äventyren må se rätt snygga ut, men de är varken lättlästa eller särskilt intressant berättade.

Men det är ju inte därför man läser det här. De brittiska tecknade serierna kollar man in eftersom man älskar utflykter in i de mest obskyra delarna av Star Trek-universumet .Och så känns det lite spännande med en produkt som görs av personer som har måttlig eller begränsad kunskap om Star Trek-konceptet, men likt förbannat ska hitta på äventyr som utspelas där. Och så blir jag lite nostalgisk också. Minns hur bristen på tecknade serier var så stor att jag läste tidningarna om och om igen tills jag nästan kunde dem utantill. Varenda detalj granskades. Så även om de här äventyren slarvades ihop är jag ganska så säker på att det var många som otåligt väntade på varje ny del i sagan om serie-Star Trek.

Nästa stora serieutflykt för min del blir troligtvis samlingen av Star Treks amerikanska dagstidnings-strippar. Men de kanske får vänta tills nästa sommar.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till…

The Jihad. Det där Star Trek förvandlas till Rymdens hjältar.

st jihad 6När några av galaxens främsta får i uppdrag att återfinna en stulen relik på en galen planet förvandlas Star Trek till en sorts blandning av superhjälteäventyr, Mission Impossible och realityserien Mullvaden. Det är faktiskt rätt så kul!

st jihad 2Handling: En udda samling individer samlas för att bli briefade om sitt uppdrag: att hitta och återta reliken “Skorrs själ”, där Skorrfolkets store ledares tankemönster är bevarade. Exakt vad det där betyder med bevarade tankemönster förstod jag aldrig, men de gyllne fågelliknande medlemmarna av Skorr-folket är i vilket fall som helst en potentiell oroshärd i galaxen. Kommer det ut att Skorrs själ blivit stulen är det stor risk för ett krig.

De sex utvalda är Spock, Kirk, den insektsliknande (och extremt pessimistiska) M3 Green som är expert på att öppna lås, reptilen Sord (en ganska syrlig och vass ödla) och jägarkvinnan Laura (som är väldigt—eh.–fysiskt intresserad av kapten Kirk förutom att vara en hejare på att spåra och hitta rätt väg att gå). De leds av fågelvarelsen Tchar, Skorrfolkets tronföljare. De får sina instruktioner inför uppdraget av en grävlingsliknande vedal (tydligen ena hejare på rymdresor redan för  länge sedan) som berättar att alla spår leder till en “galen” planet – en plats med extrema klimatomslag och massor av vulkanutbrott.

st jihad 3Själva handlingen i sig är inte särskild exceptionell. Det intressanta är snarare hur den animerade Star Trek-serien med det här avsnittet slutligen närmar sig en “normal” barnserie – det typiska formatet med tydligt utmejslade figurer som måste samarbeta för att lösa en gåta eller ett mysterium. Och det fungerar. Så bra att jag för ett ögonblick funderar på om det här är en förtäckt pilot för en spin-off om ett gäng aliens som far galaxen runt och löser gåtor – på samma sätt som Assignement: Earth som avslutade Star Treks andra säsong egentligen var tänkt att bli en egen, fristående serie.

st jihad 7Fast helt och hållet barnvänligt blir det förstås aldrig i Star Treks animerade upplaga, inte med en intrig som kretsar kring hur nationalistiska element medvetet stulit Skorrs nationalklenod för att uppvigla planetens befolkning till krig mot omvärlden. Star Treks barnserie innehöll alltid lite extra tuggmotstånd för de yngre tittarna.

Det här är nytt: Star Trek-universumet verkar utvecklas stötvis. Här introduceras en rad nya folkslag som jag aldrig sett förut (och troligtvis aldrig kommer att se igen). Och som vanligt när det händer framstår den gamla originalserien som fantasilös i jämförelse. Vill se fler deprimerade insekter! Och visst är det en gps som gänget har i sin bil som de kör runt på den galna planeten med!

st jihadDet här har vi sett förut: Jag känner inte igen något, faktiskt, förutom de flygande ödlorna som är recyklade från tidigare avsnitt, precis som Skorr-fågeln påminner väldigt mycket om en annan Big Bird-liknande figur som förekommer tidigare i serien.

Jo, sexismen känns också välbekant. Som att gängets enda kvinnliga medlem är extremt lättklädd, trots att det stundtals är vinterklimat på planeten uppdrag utförs på.

Betyg: 9/10. Lavafloder! Slagsmål i tyngdlöst tillstånd! En bitchig ödla! Allt känns nytt! Jag är överentusiastisk!

Star Trek The Animated Series, säsong 1, avsnitt 16/16. Avsnitt 96 i min Startrekathon.