Picard: Star Dust City Rag. När Picard gick Ocean’s Eleven.

Det här kanske är en impopulär åsikt, men för mig nådde just Picard ett slags lågvattenmärke. Om det är någon förmildrande omständighet så gillar jag inte Ocean’s-filmerna heller. Tycker inte att den där extremt uttänkta planeringen av den perfekta stöten, kombinerat med rollspelsliknande övningar där våra hjältar antar falska identiteter är en särskilt kul grej. Och i det här fallet är jag nästan beredd att tycka att det är direkt kränkande för Patrick Stewart att behöva springa runt i basker och låtsas prata med en jättedålig fransk brytning. Jag blev illa berörd, liksom, ungefär som andra människor reagerade när de såg Ian McKellen dricka mjölk från ett fat i filmen Cats. Förhoppningsvis hade i varje fall bägge gubbarna rätt roligt i vardera projektet. Och folk som gillar holodäcksäventyr tycker säkert att det här är superfab.

Då tycker jag att starten på avsnittet är betydligt bättre. Det hemska slutet för stackars Icheb, ett av de där borgbarnen som var med i slutet av Voyager. Här blir han mer eller mindre slaktad av någon ond människa som strippar honom på borgorgan. Seven of Nine kommer för att rädda honom, men anländer för sent. Och hon tvingas att själv göra slut på hans lidande. Och, alltså, det hemska att som Star Trek-fan tvingas inse att Icheb nu är borta för alltid. Precis när vi fått återse honom efter alla dessa år. Extremt jobbig scen, det där.

Det är i varje fall under detta brutala intro som vi första gången hör namnet Bjayzl – en person som stora delar av den här intrigen kretsar kring. Bjayzl verkar vara någon form av gangsterdrottning i Freecloud. Och det är hon som håller Bruce Maddox, forskaren som troligtvis skapat Datas “döttrar” Dahj och Soji, fången. Det är för att frita Maddox, som hela den här charaden med falska identiter och värsta heist-planeringen genomförs. Man låtsas betala för Maddox med Seven of Nine. Men när när det väl är dags för själva utbytet, så visar det sig att Seven of Nine har egna planer med den här räddningsaktionen. Hon vill hämnas på Bjayzl, som var den som lurade fram informationen om var stackars Icheb fanns från Seven.

Det absolut snyggaste i hela det här avsnittet är faktiskt att Seven avbryter sin hämndaktion och följer med tillbaka till La Sirena tillsammans med resten av gänget – och den trasiga skrutt som återstår av Maddox. Bara för att en liten stund senare på egen hand transportera sig ner till Bjayzls klubb och göra processen kort med henne. Seven of Nine är uppenbarligen en stentuff actionhjälte i den här Picard-inkarnationen. Hoppas hon kommer tillbaka snart. Det är egentligen för Sevens skull som jag sett fram emot den här serien. Kommer att bli mycket besviken om hon inte i alla fall får någon form av semi-återkommande status i Picard.

Bjayzl kommer jag däremot inte att sakna i framtiden, och det faktiskt främst av modeskäl. Den här grejen att skurkar i många SF-filmatiseringar ska bära futuristiska klädkreationer är verkligen en grej som jag gärna skulle se avskaffad. I Bjayzls fall någon form av supertajt kroppsstrumpa försedd med guldfärgade geometriska figurer som utsmyckningar. Däremot gillade jag verkligenVup, han som kunde lukta sig till om folk ljög. En riktigt charmig figur att få bekanta sig med. Även om det blev en kort tid tillsammans.

I övrigt: Doktor Jurati var, precis som alla misstänkt, någon form av dubbelagent från den mörka sidan. Hon dödar sin gamla kille Maddox, och hänvisar till att någon (antagligen den romulanska agenten Oh med solglasögonen) visat henne något fruktansvärt. Något som gör att hon måste döda Maddox. Och där förlorade vi en av de viktigaste pusselbitarna till lösningen på den här gåtan. Som tur var hann Maddox berätta var Soji befinner sig.

Raffi Musiker passar på att träffa sin son när hon besöker Freecloud. Hennes besök är inte uppskattat. Han har tröttnat på att ha en konspirationsteoretiker till morsa, som aldrig slutade att tjata om vad som låg bakom attackerna på Mars. Och han tänker definitivt inte ge henne en ny chans. Säger han och drar sedan iväg med sin romulanska och höggravida fru. En scen som kändes rätt så lösryckt och felplacerad i det här avsnittet.

Det sämsta Picard-avsnittet hittills i mina ögon. Inte ens en ascool Seven of Nine kunde riktigt rädda de skamkänslor som hela de här fritagningsförsöket med utklädnadsverksamhet väckte. Antar att jag faktiskt var så pass paralyserad efter det att jag inte riktigt kunde ta in något annat.

Betyg: 3/10

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 5/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 741 tv-avsnitt.

VOY. Q2. Det där Janeway tvingas uppfostra Q:s barn.

Sista säsongen betyder förstås också sista chansen att knyta upp lösa trådar som serieskaparna lämnat hängande i tidigare avsnitt. Själv hade jag däremot varit tacksam om just den här löst hängande intrigen hade lämnats åt sitt öde. Jag talar alltså om Q:s framfart i Voyager som här får sin avslutning. Någon tyckte tydligen att det var extremt nödvändigt att låta Q göra ett tredje och sista gästspel i den här serien (ja, det sista i en Star Trek serie någonsin, förhoppningsvis).

Q är alltså den enormt mäktiga varelse som gjort livet surt för olika Star Trek-kaptener sedan första avsnittet av The Next Generation. Ofta fyller han en funktion av comic relief, med sina tokiga infall och bisarra (och ack så enerverande) practical jokes. Jag har aldrig riktigt kunnat bestämma mig för vad jag egentligen tycker om Q, oftast är jag irriterad men ibland får han mig på fall, som i Voyager-avsnittet Death Wish. En ovanligt filosofisk historia, där en kollega till Q hävdade sin rätt att ta sitt eget liv. Å andra sidan var Q:s andra Voyager-framträdande, The Q and the grey, ett av de absolut jobbigaste Q-avsnitten någonsin. Där trakasserar Q Janeway i hopp om att hon ska vilja skaffa barn med honom. Q2 är väl en lös fortsättning på den historien. Här visar det sig att Q till sist lyckats skaffa en son, men helt tappat greppet om hans uppfostran. Det vill säga, han har en son som är exakt lika impulsdriven och vårdslös som han själv.

Lösningen på problemet är att låta Janeway anordna boot camp för sonen, tänker Q, en uppgift som givetvis är helt hopplös. En tonåring med obegränsade krafter blir liksom inte så avskräckt av Janeway, oavsett ur arg hon blir när han ordnar ett disko i maskinrummet, trollar bort Sevens kläder eller täpper till munnen på Neelix. Så Q måste på nytt axla sina faderliga plikter. Han börjar med att skrämma upp sin son genom att låta honom förvandlas till en amöba för en stund. Efter det får sonen ett ultimatum: om han inte skärper sig i fortsättningen är det just som en amöba han kommer att leva resten av sitt liv. Sonen får en vecka på sig att ändra sig, och under den tiden kommer han inte att kunna använda sina Q-relaterade krafter.

Och från och med den repliken förvandlas Q2 till en sedelärande historia, där unge herr Q efter många om och men inser vikten av vänskap, ödmjukhet och lojalitet. Rätt så förutsägbart och ointressant, även om Q som vanligt skojar till det hela genom att till exempel låtsas vara en alien när han ska testa sin son. inte för att någon annan än Q skrattade åt det skämtet. Och det är ju det som är hela problemet med Q, hur intressant är det med en varelse som har obegränsad makt över tid och rum? Och hur meningslös framstår inte hela Voyager-serien när man vet att Q hade kunnat ta hela skeppet tillbaka hem igen på ett ögonblick (det gör Q:s närvaro här lite jobbigare än i de andra Star Trek-koncepten).

Jag säger hej och tack till Q, och hoppas innerligt att han inte återupplivas i några kommande Star Trek-serier (ja, jag tittar på er, Picardserieskapare!)

Betyg: 3/10..

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 655 tv-avsnitt.

VOY: Nightingale. Det där Harry Kim försöker göra kaptenskarriär.

Det här var lite segt, va?

Harry Kim är frustrerad över bristen på karriärmöjligheter ombord på Voyager, och det kan man ju förstå. Alla jobb är ju liksom redan tillsatta, faktum är att det krävs nästan att någon ska dö för att Kim ska kunna stiga i graderna. Så när chansen att hoppa in som ställföreträdande kapten på ett alienskepp yppar sig så vill han verkligen, verkligen, verkligen ha jobbet. Janeway ger, långt om länge, efter för hans tjat. Det borde hon förstås inte gjort, för skeppet som Kim ska köra runt med miste sin kapten i en attack i en pågående konflikt mellan två folk. Så nu blir det som att hon och Voyager tagit ställning i den väpnade konflikten mellan Kraylor-planeten (vars skepp Kim jobbar på) och Annarierna. Dålig stämning uppstår mellan Janeway och de sistnämnda, och det var ju lite extra tråkigt eftersom Janeway just höll på att göra en riktigt bra bytesaffär med Annarierna. Nu tvingar de Voyager ut från deras territorium, och de som precis landat med skeppet och börjat reparera allt som gått sönder de senaste sex och ett halvt åren.

Storyn kring Kim kan väl brytas ner i två huvuddelar. Dels handlar det om Kim som kaptensämne. Det vill säga, hur dålig han är. Han detaljstyr, gör allt jobb själv i stället för att delegera och är dålig på att lyssna på andras förslag. Herregud, tönten har till och med tagit med en saxofon för att inreda kaptensrummet ombord så det känns mer hemma. Det är Seven of Nine, själv en erkänt urkass person i arbetsledande positioner, som av någon anledning är den som manusförfattarna tycker ska framföra sitt omdöme om Kims chefsinsatser till honom.

SEVEN: I’ve discovered a serious flaw in one of the ship’s systems.
KIM: Which one?
SEVEN: The captain. The captain’s main function is to issue orders, correct?
KIM: Right.
SEVEN: And the crew’s function is to support the captain and carry out those orders.
KIM: What’s your point?
SEVEN: Every time you give an order, you carry it out yourself. And when someone else makes a suggestion, you dismiss it.

Och sen när besättningen gjort myteri och Kim vill hoppa av jobbet som kapten, så läxar hon upp honom för det. Och han skärper sig, förstås, och så går allt jättebra, förstås. Allt på det där övertydliga “nu lärde jag minsann mig en nyttig läxa”-sättet som mest känns som skol-tv., förstås. Den andra delen av storyn handlar om vad de där typerna från Kraylor egentligen pysslar med. Passagerarna är vetenskapsmän som konstruerat den osynlighetssköld som döljer skeppet som Kim fått ta över. En innovation som förstås är räddningen för en planet som varit under annarisk blockad superlänge.

Den här lite långtråkiga storyn kombineras sedan med en superdum b-handling. Stackars Icheb får för sig att B’Elanna är kär i honom, en villfarelse som förstås förstärks av hololäkarens förvirrade “jag ska förklara mänskligheten för dig”-lektioner. En trop som också känns lite sliten. Hade B’Elanna däremot verkligen varit otrogen mot Paris med en halvborgsnubbe så hade det här kunnat bli intressant. Inte nödvändigtvis som ett svartsjukedrama. För min del hade det känts mycket bra om man introducerat någon skön grej om hur monogama förhållanden inte är en obligatorisk grej i framtiden (att såväl Janeway som Tuvok är SUPERMONOGAMA har förstås ingen missat, men dejtingkulturen ombord Voyager verkar vara lika strikt som på en amerikansk high school). I stället fick vi ytterligare en storyline om hur konstiga aliens är som inte förstår alla konventioner och nyanser i mänskligt beteende vid första försöket. Gäsp.

Betyg: 2/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 8/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 644 tv-avsnitt.

VOY: Imperfection. Det där Seven of Nine får tekniska problem – och upptäcker det här med tårar.

En helt ny typ av problematik öppnar sig i och med det här avsnittet. Hur gör man egentligen med reservdelar nu när Seven of Nine inte längre har någon kontakt med borgkollektivet? Frågan dyker upp i det här avsnittet där hennes allra viktigaste elektroniska implantat börjar fungera lite svajigt. Någon kopia klarar man inte av att göra. Inte ens när Janeway riskerar livet med lite likplundring för att hämta ett implantat från en död borgdrönare så fungerar det. Drönaren hade varit död för länge och implantatet är förbrukat.

Kvar finns då i praktiken bara en lösning. Icheb, det enda borgbarnet som är kvar på Voyager (de andra tre skeppas hem i början av avsnittet), erbjuder Seven sitt eget implantat. Han har räknat och kalkylerat och kommit fram till att han är så pass ung och enbart semi-assimilerad att han borde klara av att anpassa sig till ett liv utan just den här centrala manicken Seven vägrar, men då opererar han ut det på egen hand. Det blir en rätt så dramatisk scen av det hela:

SEVEN: You’re acting like a child. 
ICHEB: I’m trying to save your life. 
SEVEN: Only because you’ve grown too dependent on me. 
ICHEB: You think I need to learn to rely on other people? 
SEVEN: Yes. 
ICHEB: What about you? You’ve refused to rely on a single member of this crew. You hid your condition from the rest of us, you deactivated the Doctor, and now you’re rejecting my help. You’re the one who needs to rely on others. Isn’t that what people on this ship do? They help each other? 
JANEWAY: Whenever we can. 
ICHEB: If the Captain were dying, you’d risk your life to save her, wouldn’t you? And when you respond to a distress call, you’re risking the life of everyone on this ship to respond to the aid of strangers. 
JANEWAY: He’s right. 
SEVEN: Captain, he’s just a child. 
JANEWAY: I don’t think he is. Not anymore. 
 

Efter några dagars regenererande är Seven fit for fight igen, och Icheb verkar (förstås) också klara sig. Slutet gott, allting gott. Eller? För jag menar, det där implantatet skulle ju kunna gå sönder igen? Och betyder ingreppet som gjordes att Icheb nu blir lite mindre mekanik och lite mer människa? Dessa viktiga frågor får inget svar. I stället fokuserar man på Seven och hennes känsloliv. I början av avsnittet upptäckte man att han hade något fel på ett implantat när hon började gråta. Nu, i slutet, börjar hon gråta igen. Men den här gången kommer det från hjärtat. Hon är så glad över att Icheb är frisk och rörd över vad han gjort för hennes skull att hon inte kan låta bli att böla lite. Så mycket mänska ändå, verkar det vara meningen att man ska tycka.

Även om det känns en smula tjatigt att man följer upp säsongsinledningen med ytterligare en borgrelaterad historia så är det här en hyperdramatisk story. Ett tag verkar det faktiskt som om Seven skulle behöva skrivas ut ur serien redan i säsongens andra avsnitt, men som vanligt ordnar allt upp sig lagom till de avslutande scenerna. Är dock lite förvånad över hur mycket mekanik det verkar finnas där under Sevens hud. När hon hamnar i någon form av chocktillstånd första gången hennes implantat svajar till så öppnar det sig sår i huden med metall under. Läskigt.

Det är några små grejor som gör det här avsnittet lite bättre än genomsnittet. Som att Janeway anfalls av vrakletare när hon försöker hitta ett lämpligt implantat åt Seven. Ett våldsamt gäng som inte dyker upp senare i avsnittet, utan bara finns där för att visa hur farlig och våldsam världen omkring dem är. Annars brukar ju allting som etableras återkomma senare i avsnittet. Och så är väl också Ichebs utbrott en av avsnittets höjdpunkter. Manu Intiraymi som spelade Icheb har berättat hur Robert Picardo (skådespelaren som gör hololäkaren) gick fram till honom efteråt och lovprisade hans insats. Så gulligt citat från den här intervjun:

So after the scene I was huffing and puffing and crying and I had rehearsed my ass off and Robert Picardo took me aside and he said “well young man, every once in a while one of you recurring people come on and it is a pleasure to have you. You really wake us up. You have woken this cast up. You made us all remember why we are here. Thank you, young man.” And then he walked off and right now I am still getting emotional thinking about it. I was kid man, and Robert Picardo was like a stud to me. So getting that from him, I was like, “Oh my god, he thinks I can act.”

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 638 tv-avsnitt.

VOY: Child’s Play. Det där ett av borgbarnen lämnas tillbaka till sina föräldrar.

Borgbarnen är tillbaka ! Men i Child’s Play verkar det som om de fyras gäng med junior-ex-borger redan ska splittras. Den äldste killen, Icheb, ska lämnas tillbaka till sina föräldrar, som personalen på Voyager på något sätt lyckats spåra upp. Men beskedet om återföreningen tas inte emot med särskilt stor glädje av varken Seven of Nine eller Icheb själv.

För Sevens del innebär beskedet om Ichabs föräldrar att hennes moders- och beskyddarinstinkter börjar gå på på högvarv, och hon är öppet fientlig och lite aggressiv mot Ichebs morsa och farsa när de besöker Voyager. Dessutom minns inte Icheb något av sina föräldrar, och vill till en början mest av allt vara kvar på Voyager och ägna sig åt forskning. Men det visar sig att Ichebs morsa känner till det allra bästa sättet att få en bortrövad son att älska sina föräldrar på nytt. Hon bjuder helt enkelt honom på hans gamla favoriträtt, och redan vid första eller andra tuggan så börjar han tina upp. Att få hänga med morsan och farsan på deras semimoderna planet kanske inte är så dumt, trots allt.

Dessvärre stämmer Sevens intuition och onda aningar kring Ichebs föräldrar. Nästan direkt efter att Ichebs mor och far återfått vårdnaden av Ichebs så söver de ner honom. Pojken vet inte det själv, men han är egentligen uppfödd till att vara ett biologiskt vapen. Ichebs föräldrar bor på en planet som upprepade gånger utsatts för attacker från borgerna. Att avla fram barn som genetiska vapen är det enda sättet som de kan försvara sig på, och Icheb är ett av dem. I sin genuppsättning har han det virus som smittade ner och dödade alla drönarna på den Borgkub där Seven hittade honom. Därför är han för värdefull och unik för att bara få stanna kvar på hemplaneten och växa upp som en vanlig pojke. Så nu vill föräldrarna göra om tricket igen. Skicka ut honom i ett skepp och hoppas att Borgerna assimilerar honom.

När jag skriver det här så kan man ju lätt få intrycket att det här avsnittet handlar om Icheb och/eller hans föräldrar. Men avsnittets huvudperson är på nytt Seven of Nine. Det är hennes inre drama som står i centrum, för hon vet verkligen inte hur hon ska hantera de nya moderskänslor som rasar i hennes kropp. Hon går runt och är rasande och arg över att Icheb ska tas ifrån henne, och tycker att det är djupt orättvist att föräldrar som redan slarvat bort sitt barn en gång ska få ytterligare en chans.

Men det här fokuset på Seven och hennes modersinstinkt gör att man också missar en del dramatisk potential i det här avsnittet. Icheb och hans föräldrars svek slarvas kanske inte över, men utvecklas inte heller till maximal smärtpunkts- och dramakaliber. Säga vad man vill om Seven, men särskilt mycket Sturm und Drang blir det inte kring henne. Inte om man jämför med andra, mer normala rollfigurer, och särskilt mer utlevande blir det inte när avsnittets andra person, Icheb, är ytterligare en något emotionellt borghämmad person.

Däremot blev i varje fall jag helt amazed över att det i en scen ser ut som om Sevens ögon nästan tåras. Så ledsen tror jag aldrig att jag sett henne tidigare, Sevens känslor brukar ju främst uttryckas som antingen förakt eller ilska. Men ett fuktigt öga känns trots allt kanske inte heller som maximal känslomässig utväxling av det här här avsnittet. Man tar helt enkelt inte vara på potentialen här, i en story om barn som föds som vapen och föräldrarna som sviker dem. Jag får trösta mig med att det trots allt blev lite action i det här avsnittet, när Voyager med nöd och näppe undviker att bli insugen i en borgkub när man ska rädda Icheb.

Betyg: 5/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 19/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 629 tv-avsnitt