PIC: Nepenthe. Det där Picard får hänga med Riker och Troi.

Det här var definitivt det varmaste, mest kärleksfulla och rollfigursfördjupande avsnittet hittills av Picard. Det känns nästan som en dröm när Picard tar med sig Soji för att gömma sig hos sina gamla polare Will Riker och Deanna Troi. Så paradisiskt fridfullt att det inte är särskilt underligt att Soji faktiskt börjar misstänka att hon hamnat i någon form av simulering. På några sekunder förflyttas hon från ett mordförsök på en ogästvänlig borgkub, till att befinna sig i ett hus på landet, beläget i en idyllisk miljö med en supermysig kärnfamilj som fixar nybakta pizzor på sin utomhusugn. Jag menar, att sitta med en inkännande och förstående Troi och diskutera som ett liv. En samtalspartner som nästan dryper av empati och medkänsla sittandes mitt i ett trädgårdsland där plantorna dignar av stora, mogna tomater – ja, ni hör ju själv. Det låter ju så överdrivet att det nästan skulle kunna vara fråga om ett holodäcksäventy.

Men även tillvaron i lustgården på Nepenthe plågas av mörka minnen. Riker och Troi sörjer sin döde son Thad. Han som hade kunnat räddas om syntetiska livsformer hade tillåtits, i det här fallet för läkemedelsproduktion (jag bara antar att det silikonbaserade viruset som dödade honom var en blinkning till det Enterprise-avsnitt jag just sett på samma tema). Men Will och Deanna har åtminstone fortfarande Thads lillasyster Kestra hos sig. Hon som fortfarande håller sin storebrors påhittade språk levande, och som nästan genast bestämmer sig för att Soji är hennes nya tf storasyster. Det är faktiskt också hon som är den första som faktiskt berättar för Soji om Data.

Scenerna på Nepenthe ger också vår gamle kapten Picard ett nytt djup, som när Troi ser till att läxa upp honom kring hans fyrkantiga sätt att förhålla sig till Soji. Eller samtalen med Riker om förr och nu. Men några ytterst vilsamma och välgörande scener där på Nepenthe. Fyllda av små detaljer, som när Riker kommenterar hur Soji vrider på huvudet som ett sätt att bevisa släktskapet till Data. Det känns som om det här var avsnittet där Picard som tv-serie fick en egen själ och personlighet.

Lika idylliskt är det inte direkt på borgkuben, den som Soji och Picard nyss lämnade. Den nästan parodiskt onda romulanska agenten Narissa Rizzo kan inte avrätta Hugh på grund av något fredsfördrag. I stället försöker hon få honom att berätta vart Soji och Picard farit genom att avrätta ett gäng xB – exborger. När inte det fungerar lämnar Hugh i fred ett tag, varpå han återförenas med Elnor. Men sen attackerar hon de två på nytt. Hugh dör, men Elnor överlever. Hugh har gett honom i uppdrag att återbesöka kubens drottningkammare, och på allvar hämnas på romulanerna. Det sista Hugh säger innan han rosslar in i döden är att Elnor behöver en annan ex-borg för att kunna ta sig in i drottningkammaren. Som av ett MIRAKEL hittar en nyckelringsliknande grej. Var det inte den som Picard fick av Seven of Nine? Elnor trycker på sändaren. Om Seven dyker upp kan hon vara den som hjälper honom att öppna drottningcellen.

Ombord på La Sirena är man på väg bort från borgkuben för att återförenas med Picard, men upptäcker att man har ett efterhängset romulanskt skepp efter sig som inte går att finta bort. Det är Narek som skuggar dem, och han följer i sin tur ett slags spårsändare som doktor Jurati fått av kommendör Oh. Det ser vi i en flashback precis i början av avsnittet, där vi också får se vad det var för hemska visioner som Oh visade för henne – och som fick Jurati att mörda sin expojkvän Bruce Maddox. En inte helt sorterad upplevelse, tror jag. Men tillräckligt starkt för att Jurati skulle kräkas. Inte helt säker på om allt som sker i den där visionen verkligen har med syntetiska livsformer att göra.

Nu verkar i varje fall Jurati nästan sjuk av ånger, och när hon förstår att det är hon som är den sändare som romulanerna använder för att förfölja La Sirena så injicerar hon sig med något supergiftigt. Ska vi anta att det är ett ämne som kanske inte säkert dödar doktor Jurati, men åtminstone neutraliserar sändaren?

Ju mer jag tänker på det här avsnittet, desto bättre blir det. Att få återse Troi och Riker var verkligen mycket mer gripande än jag trodde – och betydligt starkare än när de dök upp i Star Trek Nemesis. De gjorde också ett helt annat intryck än när Seven of Nine gjorde sin comeback. Seven är en stentuff actionhjälte, Riker och Troi är däremot åldrade och eftertänksamma pensionärer. Precis som Picard. (Även om Riker tydligen tillhör någon form av Stjärnflottereserv – var det information som kommer att spela roll i fortsättningen?).

Ser spänt fram emot vad som händer när romulanerna och Picard tävlar om att komma först fram till den plats som Soji tror är hennes hemvärld.

PS: Amazons textningar är verkligen inte heller något vidare. Ändå märkligt att se Deanna Troi prata om hur hon brukade arbeta som skeppsadvokat.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 7/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 759 tv-avsnitt.

PIC: The impossible box. Det där Picard äntligen träffar Soji. Och Hugh.

Det här var den där typen av avsnitt där en massa saker hände som man bara suttit och väntat på. Men infriade förväntningar kan ibland också kännas lite som att bli lurad på konfekten. Var är chockeffekten, liksom?

Det minst överraskande av alla dessa förväntade händelser är väl att doktor Jurati ligger med Rios, kaptenen för La Sirena. Eftersom hon inte gjort någonting tidigare utan baktankar så tror jag att det kommer att gå rätt dåligt för honom framöver. Hamna inte ensam med henne på sjukavdelningen, liksom. Raffi Musiker raglar numera runt onykter på skeppet – även om det inte hindrar henne från att på ett helt fantastiskt sätt se till att Picard får ett landningstillstånd på Artefakten, den övergivna borgkuben som Romulanerna tagit över. Hon är fortfarande helt knäckt över mötet med sin son, och i stort sett otröstlig.

Picard är väl inte otröstlig, men däremot extremt kluven till att åka till den där Borgkuben. Minnen från när han själv var en assimilerad Borg kommer upp till ytan, och avsnittet är fullt av referenser tillbaka till den där tiden. Bland annat den extremt snygga bilden där han sitter och tittar på sig själv som Borg, samtidigt som vi ser hans eget åldrade ansikte genom projiceringen. Men det finns också en del trevliga saker som inträffar. Han får återförenas med Hugh, inspektera rehabiliteringsprogrammet för xB – ex-borger – och även få hintat för sig att borgerna inte är världens bästa arbetsgivare. Sedan börjar Picard och Hugh tillsammans leta efter Soji.

Hon, i sin tur, har genom olika manipulativa manövrar från den romulanske agenten Nareks sida börjat ifrågasätta sin egen historia och bakgrund. Narek har ju hintat om att hela hennes backstory på olika sätt är fejkad. När hon till sist börjar skanna alla gamla föremål som hon har i sin hytt visar det sig att inget är äldre än 37 månade. Narek genomför sedan någon form av hypnos med Soji där han vägleder henne genom en återkommande dröm hon har som utspelas under hennes barndom och där hon går in i sin pappas laboratorium. Medan hon är inne i drömmen får han henne att vrida på huvudet och se ut genom ett fönster i taket. Med den informationen han får då – två röda månar och åska – hoppas han och hans syster Narissa att kunna lokalisera den plats där syntetiska människor som Soji framställs. Sedan berättar Narek för Soji att hon är en android, och planterar han en bomb i rummet dr hon finns och skyndar ut. Men då aktiveras Sojis överlevnadsfunktioner, och hon börjar bokstavligt talat gräva sig ur ur rummet genom golvet.

Det är på andra sidan av den utgrävningen som Hugh och Picard hittar henne, men de jagas nu alla av säkerhetsvakterna på kuben. Picards personlige krigare Elnor dyker också upp för att hjälpa till. Hugh tar alla till drottningcellen i kuben. Där finns en sikariansk portal som kan transportera folk långa avstånd. Innan Picard och Soji går in i den där portalen så anropar Picard La Sirena och säger till hans crew att de ska möta honom på Nepenthe. Vad det är har jag ingen aning om.

Vi har nu kommit in på andra halvan av den här säsongen, och the time of utdragen teasing verkar alltså vara över. Nu börjar handlingen ta fart på riktigt. Men lite besviken blev jag, trots allt, över bristen på överraskningar i det här avsnittet.

Mest orolig i det här läget är jag över Elnor. Jag vill bara att han ska vara med hela tiden, på bara några avsnitt har han blivit min absoluta favoritfigur i den här serien. Och så hoppas jag ju att Data ska dyka upp någonstans i fortsättningen av den här serien. På något sätt. Är det för mycket begärt?

Betyg: 7/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 6/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 748 tv-avsnitt.

Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.