ENT: Precious Cargo. Det med en kidnappad prinsessa på vift.

Vad är dealen? 

Så blev det lite old school, här i Enterprise. Alltså nästan 60-talsgammalmodigt när man knåpat ihop en sån där historia om hur mannen av folket räddar en prinsessa. Hon är bortskämd och krävande, medan han blir surare och vresigare på hennes tjat samtidigt som han ensam måste se till att de överlever. Givetvis slutar alltihopa med att de ligger med varandra. Eller i alla fall hånglar intensivt, några exakta uppgifter om sexuella aktiviteter ges inte.

Det hela börjar som en variation på ett nu ganska känt tema i Enterprise. Det där kapten Archer tror alla om gott, bara för att inse lite för sent att han blivit lurad. I det här fallet är det ett skepp som behöver hjälp med reparationer, de har en passagerare nedsövd i en stasis-kammare, och den har börjat krångla.

Tucker hjälper till och mekar och har sig, men “passageraren” vaknar i förtid. Hon visar sig vara en bortrövad prinsessad, kidnappad av de två retellierna på alien-skeppet som hoppas på en fet lösensumma. Tucker verkar inte riktigt förstå något av det som händer innan han blir nedslagen av den ene retelliern. Han ser snabbt till att fly med sitt skepp, med både Tucker och prinsessan ombord. Däremot tvingas han lämna kvar den andre retelliern på Enterprise, men Archers utfrågningar av honom leder ingenstans. Han hävdar bestämt att han inte har någon som helst aning om vart skeppet han kom med är på väg.

Tucker och prinsessan Kaitaama lyckas i alla fall fly från det retelliska skeppet i en lite för trång räddningskapsel, och landar på en träskplanet. Här blir det först en massa bråk och sedan en massa hångel. Parallellt med det här spelar T’Pol och Archer teater för den kvarlämnade retelliern. Man låtsas att Enterprise är i T’Pols våld och att hon har för vana att avrätta de som uppfört sig illa. Det tar inte superlång tid innan deras fånge har skvallrat om hur man kan hitta det retelliska skeppet.

Till sist räddas i alla fall Tucker och prinsessan av Archer och de andra på den där träskplaneten. När det är dags för Tucker och prinsessan att ta farväl utlovar hon honom mer hanky panky om han kommer och hälsar på henne efter att hon blivit drottning. Då tänker hon nämligen avskaffa de fåniga reglerna om sexuell avhållsamhet som hon nu lyder under. Tror aldrig jag sett Tucker le så här brett under hela serien som efter det beskedet. Själv satt jag mest och himlade med ögonen av alla unkna Kirk-vibbar jag fick under det här högst förutsägbara avsnittet.

Ordväxlat:

TUCKER: So, when do you ascend?
KAITAAMA: Two hundred and forty six days.
TUCKER: It’s a long shot, but maybe Enterprise will get the chance to visit Krios Prime before then. Of course, from what you’ve told me I doubt your family would let me see you.
KAITAAMA: I doubt they would, but once I’ve been made First Monarch I’ll have the authority to change the rules.
TUCKER: What kind of changes?
KAITAAMA: Come visit me. Perhaps you’ll find out.

Några nya kontakter? Retellierna är väl helt nya i Star Trek-sammanhang, medan prinsessan Kaitaama kommer från Krios Prime, en planet som dyker upp senare i tidslinjen i The Next Generation. Det vill säga, Enterprise-manusförfattarna har här skrivit in ytterligare en first contact i Star Trek-tidslinjen.

Vårdslöst beteende? 

Det känns lite korkat att fortsätta med att skicka över ensamma besättningsmän till främmande folks rymdskepp för att göra reparationer. Blir de inte med barn så kan de bli nedslagna och kidnappade – som här.

Personlig utveckling: Prinsessan Kaitaama går från att vara superjobbig, egoisist och självupptagen till att bli superkåt på Tucker. Det här manuset vinner inte pris för årets karaktärsutveckling, direkt.

Sexytime: Grovhångel när både Tucker och prinsessan är dyblöta efter att ha ramlat ner i träsket. Det är förspelet till….ja, vi vet inte exakt. Mer än att Archer ler menande när han upptäcker Tucker i småbyxor och prinsessan i underkjol när det är dags att rädda dem.

Men visst var det mer passion och lust i det här avsnittet än nägonsin tidigare i Enterprise? Det känns som om andra säsongen har som minimistandard att Tucker tar av sig tröjan i åtminstone vartannat avsnitt.

Matvanor: Mest olika former av nödproviant för prinsessan och Tucker, medan retellierna bjuds på finmiddag hos kaptenen i början av avsnittet.

Det här kändes precis som… något gammalt generiskt manus som blivit lämnat kvar längst ner i någon gammal flyttlåda. “Kärlek börjar med bråk”-plotten är ju gammal som gatan, men kan göras ut med lite olika finess. Bra exempel finns i allt från Så tuktas en argbigga till den första Star Wars-filmen. Men här har man verkligen inte brytt sig om att ge avsnittets prinsessa någon som helst form av koll eller sympatiska sidor. Det behöver man förstås inte, men någon personlighet överhuvudtaget kanske hade varit kul?

Precious Cargo har också band till två tidigare Star Trek-avsnitt med liknande tematik. Originalseriens Elaan of Troyius handlar också om en bråkig prinsessa som måste fostras av Kirk, medan Next Generations The Perfect Mate handlar om en kvinna från Krios. I bägge de här gamla avsnitten går dock intrigen ut på att kvinnorna ska giftas bort i arrangerade äktenskap –så den här uppdaterade versionen är i varje fall bättre på det sättet. I de två lite äldre avsnitten är kvinnorna också utrustade med magiska krafter för att förtrolla männen på. I Enterprise-upplagan verkar det räcka med att Tucker inte fått ligga på mer än ett år för att romansen ska vara biff.

Jag tänker att Discoverys prinsessa Po är den uppdaterade versionen av den här kvinnorollen. Hon är aggressiv, anarkistisk och ett geni. Lite annat stuk på den rollfiguren, helt enkelt. För Precious Cargo känns väldigt gammalmodigt, förutsägbart och föråldrat. Och dessutom lite tradigt. Actionscenerna var, precis som i de senaste avsnitten, bättre här än i förra säsongen. Men det som utspelades mellan dem var lite för tramsigt för min smak (den där lilla charaden som T’Pol och Archer höll på med under förhören av sin fånge var bland det mer pinsamma jag sett i den här serien).

Betyg: 2/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 2 avsnitt 11/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 698 tv-avsnitt .

ENT: Civilization. Det med apotekaren och mysteriet med antimateriereaktorn.

Vad är dealen? 

Det finns uppenbarligen fler aliens som kryssar runt i galaxen, och långt ifrån alla är snälla. Vissa drar sig inte för att i smyg kolonisera andra planeter, och sno deras naturtillgångar, även om det innebär att man förgiftar grundvattnet så att folk dör i sjukdomar.

Jon Archer framstår mer och mer som ett litet barn i sitt förhållande till galaxen och allt som finns att upptäcka där. Ja, han blir nästan lite gulligt storögd och uppspelt så fort det kommer något nytt i hans väg. Då väljer han också alltid att avfärda T’Pols rimliga invändningar kring hur man ska genomföra det där utforskandet, och bara kör på istället. Sprickfärdig av entusiasm inför möjligheten att introducera MÄNSKLIGHETEN för galaxens alla invånare. Vare sig de vill det eller ej.

Det här tillvägagångssättet har i det närmaste blivit en fast procedur i avsnitten så här långt, oavsett om det handlar om ett övergivet skepp eller en komet. Allt ska utforskas! Den här gången är det en bebodd planet som kommer i Archers och Enterprises väg. Archer tänker sig först att han ska skicka ner en person för att undersöka civilisationen på planeten, men när man upptäcker spår av andra aliens på där så förändras uppdraget. Det blir ett mysterium som måste undersökas.

Det visar sig att de där andra rymdvarelserna inte är några snälla typer. Under en antikvitetsaffär har de i smyg dragit igång en avancerad gruvdrift, och föroreningarna från den förgiftar folket som bor runt omkring. En natt när Archer och Tucker bryter sig in i butiken stöter man på en lokal kvinnlig apotekare, som också är misstänksam kring vad som händer i den där antikaffären. Man teamar upp med henne (på fler sätt än ett) och tillsammans med Enterprise transportör så lyckas man till sist överlista fienden.

Vårdslöst beteende? Trots att T’Pol tålmodigt försöker förklara vitsen med regler som liknar det som sedan blev Prime Directive så lyssnar Archer inte. Alls.

First contacts? Två för samma pris som en! Både närkontakt med de fredliga och pre-industriella akaalierna och de stygga malurierna.  

Transportörtrubbel: Ett klassiskt transportör/deus-ex-machina-slut. Man lyckas transportera de onda maluriernas reaktor ut i rymden, och sedan spränga den. På det sättet sätts sköldarna på maluriernas skepp ur spel.

Personlig utveckling: Det här är väl det avsnitt som varit mest fokuserat på Jon Archer, så här långt. Han får till och med vara med om en alienromans! Men förutom de där bilderna när han flög radiostyrt rymdskepp med farsan så har vi faktiskt aldrig fått veta så mycket backstory till vår kapten.

Sexytime: Det här är den mysiga apotekarkvinnan som Jon hånglar med. Även om han gör den där ganska töntiga grejen där han först kysser henne och sedan säger att han var tvungen till det eftersom någon gick förbi på gatan och det skulle se misstänkt ut med två personer som satt och spejade på en antikvitetsbutik mitt i natten.

Ordväxlat:

T’Pol, kvinnan med galaxens största tålamod?

TUCKER: I cannot wait to get down there.

T’POL: I’d advise against that. It’s standard protocol to wait until a society develops warp drive before initiating first contact.

TUCKER: Those are Vulcan protocols, not human.

T’POL: Starfleet would be wise to adopt them. There’s no way to know how our arrival would affect the evolution of their society.

TUCKER: So what are you suggesting we do?

T’POL: Our sensors can gather a great deal of data from orbit.

ARCHER: Give me a tighter view of the city, Hoshi.

(She zooms in to show people in a narrow street.)

ARCHER: Can you get tight enough to see their faces?

(A couple talking, a woman turns her head.)

ARCHER: Freeze that. They don’t look so different. What do you think, Trip?

TUCKER: I think you’re right, Captain.

T’POL: You’d be recognised immediately as outsiders.

ARCHER: Not if we look like them. Starfleet could’ve sent a probe out here to make maps and take pictures, but they didn’t. They sent us so we could explore with our own senses

Matvanor : Inte så mycket spektakulärt käk i det här avsnittet, vad jag minns. Men apotekaren brygger te på ett sätt som får alla omkring henne att tro att det är ett vetenskapligt experiment som hon håller på med.

T’Pol vs Mänskligheten: Visst, Archer fick leka hjälte ett tag. Men för att freden ska bestå på akaaliernas planet så är det tydligen plötsligt vulcanernas jobb att se till att malurierna håller sig borta i framtiden. Ett jobb de inte ansökt om. Tveksamt till hur de känner för det, med tanke på att akaalierna inte har warpteknik och alltså inte borde ha kontaktats från första början. Jag säger 5-1 till vulcanerna.

Det här kändes precis som…  Hmmm…hemliga verksamheter som genomförs i gigantiska underjordiska rum. Ungefär som vulcanernas avlyssningsbas i The Andorian incident, alltså. Upphovspersonerna bakom Enterprise är verkligen inte rädda för att återvinna idéer snabbt.alltså. Det där hände ju för bara för två avsnitt sedan.

En hyfsat intressant intrig den här gången. Bättre än mycket annat som vi sett i Enterprise så här långt. Men varför känns allt så långsamt och såsigt? Är det så paradoxalt att det är actionscenerna som saktar ner flödet i historien? Ska jag nu faktiskt behöva sitta och längta efter en riktigt lång technobabble-scen mitt i allt pang-pang?

För det är redan tydligt att det inte bara är rollfigurerna som är lite mer macho i den här serien, jämfört med tidigare Star Trek-upplagor. Man verkar också ha kvoterat in minst en jaktscen eller skottlossning i nästan varenda avsnitt. Ändå är jag märkligt oberörd inför detta plötsliga överflöd av actionscener. Kanske för att det är så himla dåligt musiklagt? Har märkt att jag reagerar extremt negativt på den där typen av musikmattor som bara ligger bakom och pumpar i vissa typer av filmer och tv-serier. Så är det lite här. Det blir liksom ingen explosivitet när musiken bara ligger och mal i bakgrunden. Mest sövande, faktiskt.

För övrigt är det här väl första gången som Enterprisebesättningen använder sig av kosmetisk kirurgi för att infiltrera en främmande civilisation. En härlig tradition som upprätthålls i och med det här avsnittet!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Enterprise. Säsong 1 avsnitt 9/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 671 tv-avsnitt.

VOY: In the Flesh. Det där Art 8472 gör en Stjärnflottekopia.

En sån jäkla bra och en smula surrealistisk start på det här avsnittet. Vi är hux flux tillbaka på Jorden igen och får följa Chakotay som vandrar runt på Stjärnflottans högkvarter och tar bilder med en holokamera. Men han har en ovanligt skum uppsyn (kameran går typ in på extrem närbild underifrån, den sortens subtiliteter). När Chakotay sedan tar en paus för att snacka med en tjej i cafeterian så säger han att han heter Jason Hayek. Ännu skummare, eller hur? “Är det en bedragare?”, hinner jag tänka, men inser sedan att det nog inte stämmer. Inte heller verkar det här vara en prequelhistoria. För vi är antagligen inte ens på Jorden. Det är helt enkelt alla andra, förutom Chakotay, som är de verkliga bedragarna. Till och med den mysige trädgårdsmästaren, Boothby, är någon (eller något) helt annan än vad han låtsas.

Hela grundintrigen i det här avsnittet är alltså bonkers, på ett rätt så fantastiskt sätt. Art 8472 har skapat ett slags holografiskt träningsläger på en rymdstation. Där lär de sig att leva i mänsklig form, och övar varje dag på att iklä sig rollen som medlemmar av stjärnflottan. Exakt varifrån de fått all information kring hur Jorden och Stjärnflottans bas i SF ser ut får jag aldrig riktigt klart för mig. Troligtvis har man kommit åt några av Voyagers databaser, eftersom de alla bär den gamla sparkdräktuniformen – den som man fortfarande har på Voyager, men bytt ut på till exempel Deep Space Nine (sånt där kan ju lätt hända om man fastnar isolerad i deltakvadranten i några år – man hänger inte med i uniformsmodets växlingar). Men just den enkla detaljen kring uniformerna skulle förstås genast sabotera alla planer som Art 8472 gjort på att infiltrera Stjärnflottan på Jorden. Ändå rätt pinsamt fel att göra när man nu byggt upp flera träningsläger runt om i galaxen.

Art 8472 har satt igång hela detta jätteprojekt efter att Janeway allierade sig med borgerna. På den tiden visste Janeway inte att det var borgerna som dragit igång konflikten med art 8472, och att hon alltså lierade sig med den attackerande parten. Art 8472, däremot, har förstås undrat vilka de där typerna på Voyager var, och vad de egentligen är ute efter. Därav detta träningsläger för spioner. Och givetvis bjuds vi på lite spänningsscener på den där rymdstationen. Chakotay tror ju att han varit superdiskret, men alla där har för länge sedan förstått att han är en Federationsspion.

Avsnittets upplösning är däremot långt ifrån actionfylld. Snarare får vi vara med om en uppvisning i diplomati och förhandlingar. För Art 8472 är betydligt enklare att kommunicera med nu, när de har förvandlat sig till människor. Kanske är man också en smula mer nyfikna på mänskligheten än vad man var tidigare. Janeway, som annars kan vara en rätt så snarstucken förhandlare, är här extremt tillmötesgående. För att rädda Jorden från att bli invaderad av 8472:orna är hon till och med beredd att berätta om hur Voyagers vapen mot den här arten är konstruerade. Ett förhandlingsgrepp som är minst sagt…vågat. Vad gör man om de trots det beslutar sig för att attackera Jorden. Och man inte ens har sitt hemliga vapen kvar att använda emot dem.

Man sitter ju och väntar på att det ska komma en ödesdiger twist mot slutet av In the flesh, men det gör det aldrig. I varje fall inte i det här avsnittet. Tvärtom verkar man ha velat göra ett riktigt glasnost-avsnitt den här gången. Peka på diplomatins möjligheter, och eventuellt också få ett prydligt slut en av de lösa intrigtrådar man lämnat efter sig så här långt i serien. Så från den lite hisnande känslan som jag fick i avsnittets början, så slutar det hela på ett mestadels puttrigt och mysigt sätt. Dramaturgiskt kanske inte helt lyckat, men på många sätt trognare Star Treks själ än många andra saker som inträffar i de här serierna.

Bäst i In the flesh gillar jag för övrigt scenen när man lyckas reversera den genetiska förändringen av en av de “falska” människorna på basen, och människoliket förvandlas till en 8472:a. Och så känns det också väldigt old school att så mycket av Chakotays engagemang under sina rekognosceringsuppdrag på utomjordingarnas rymdstationen verkar gå ut på att han är hångelsugen. Kapten Kirk upp i dagen, liksom. Men kanske även hångladet går att räkna som ett slags diplomati och sätt att skapa förståelse över artgränserna?

Betyg: 8/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 4/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 568 tv-avsnitt.