DS9: Tacking Into the Wind. Odo blir sjukare, Worf utmanar Gowron och Frihetsfronten självsanerar.

Den där fördjupningen hos rollfigurerna som jag efterlyste när jag skrev om förra avsnittet av Deep Space Nine, den finns faktiskt här. I Tacking into the wind är det Odos tragiska öde tillåts ta lite tid och utrymme. Till en början försöker han hålla sin accelererande sjukdom hemlig för alla, framför allt Kira. Han är ju drabbad av samma upplösningssjukdom som Grundarna som leder Dominion, men till sist kan han inte längre hålla ihop sig. Mitt under ett uppdrag så faller han samman och ser riktigt ruggig ut när hans kropp börjar lösas upp. Ungefär som en docka som håller på att gå upp i sömmarna och där stoppningen nästan försöker kämpa sig ut. Men med Odo får vi äntligen lite själ och känsla i det här “sista kapitlet”-sjoket av avsnitt, där manusförfattarna annars verkar vara så förtjusta över sina många parallellspår att de inte riktigt ger tid åt eftertanke och känslor.

Odos kollaps sker efter att han gjort en av sitt livs bästa och viktigaste förvandlingar. Han har låtsats vara den kvinnliga changelingbossen för Dominion, i Odos version även hon allt mer märkt av sin sjukdom. Odos insats är en del av den nystartade cardassiska motståndsrörelsens mest vågade aktion hittills. Man stjäl ett Dominionskepp som utrustats med de nya breenvapnen – de som slog ut nästan alla Federationsalliansens skepp i det senaste stora slaget. Förhoppningen är att Stjärnflottans experter ska kunna konstruera ett skydd mot det här nya vapnet när man kan se hur det är konstruerat.

Det tuffa uppdraget blev inte lättare av att Kira och Odo är djupt hatade av delar av Frihetsfronten. När Odo faller samman i sin sjukdomsattack är cardassiern Rusot inte sen att försöka få till stånd en kupp mot både honom och Kira. Han vill döda dem och avbryta samarbetet med Federationsalliansen. Det slutar med att han blir skjuten i stället, av motståndsrörelsens ledare Damar. Rusot drömde om det gamla Cardassia, förklarar Damar, som uppenbarligen vill något annat. Eller kanske bara är lite mer av en realpolitiker. Eller så har han blivit lite mer ödmjuk, bara.

För det finns en fin scen i det här avsnittet, när Damar får reda på att hans fru och barn dödats av Dominion. En liten påminnelse om hur lätt en förtryckare kan glömma bort sina brott när den i sin tur blir förtryckt:

GARAK: One of our listening posts picked up a message. The Dominion has succeeded in locating Damar’s family. 

DAMAR: They’re dead. They weren’t a part of this rebellion. The Dominion knew that, the Founder knew that. Weyoun knew that. To kill her and my son. The casual brutality of it. A waste of life. What kind of state tolerates the murder of innocent women and children? What kind of people give those orders? 

KIRA: Yeah, Damar, what kind of people give those orders? 

Planen är alltså att ta dominionskeppet, med Kira, Garak, Odo och Damar ombord, till Deep Space 9. Där försöker Bashir i sin tur förgäves få till ett botemedel mot Odos (och grundarnas) sjukdom. När han kört fast kommer O’Brien med ett nytt förslag: Varför inte låtsas att man har hittat ett botemedel? Då kommer Sektion 31 att försöka förstöra Bashirs forskning, och kanske kan man ta tillfället i akt och fånga en agent från den hemliga organisationen. Sektion 31 har ju framställt den här smittan, då vet de väl också antagligen hur man utplånar den.

Den andra, och lite tristare, huvudintrigen i det här avsnittet handlar om maktkampen inom det klingonska imperiet. Det visar sig att Gowrons debila krigstaktik gentemot Dominion inte handlar om att han, personligen, vill göra sig känd som en stor krigsherre. Det är snarare ett sätt att försöka smutsa ner Martoks rykte. Martok har varit alldeles för framgångsrik och under sina duster med Dominion. Hans popularitet hos soldaterna har gjort honom till ett potentiellt politiskt hot, som Gowron nu vill neutralisera genom en rad fiaskon.

I stället tvingar han fram ett tronskifte. Worf griper in och möter till sist Gowron i en duell. När han dödat klingonernas ledare överlåter han tronen åt en motvillig Martok. Kanske kan han förändra en del av det som Ezri påpekat är fel i det klingonska riket:

EZRI: Don’t get me wrong, I’m very touched that you still consider me to be a member of the House of Martok, but I tend to look at the Empire with a little more scepticism than Curzon or Jadzia did. I see a society that is in deep denial about itself. We’re talking about a warrior culture that prides itself on maintaining centuries old traditions of honour and integrity, but in reality it’s willing to accept corruption at the highest levels. 

WORF: You are overstating your case. 

EZRI: Am I? Who was the last leader of the High Council that you respected? Has there even been one? And how many times have you had to cover up the crimes of Klingon leaders because you were told it was for the good of the Empire? I know this sounds harsh, but the truth is, you have been willing to accept a government that you know is corrupt. Gowron’s just the latest example. Worf, you are the most honourable and decent man I’ve ever met, and if you’re willing to tolerate men like Gowron, then what hope is there for the Empire?

Här är jag å andra sidan tacksam över att manusförfattarna stressat igenom historien, utdragna maktspel hos klingonerna är bland det värsta jag vet.

Eventuellt står alltså såväl klingonerna och cardassierna inför stora förändringar om och när kriget mot Dominion tar slut. Lite som när första världskrigets upplösning ledde till stora demokratiska reformer runt om i Europa. Men för att det ska ske måste man ju också besegra Dominion. Den kvinnliga Grundaren är tydlig med att hon inte är på väg att ge upp. Tvärtom. Hon ger order om att placera ut civila cardassier på alla viktiga militära mål, så att den nya Frihetsfronten måste döda sina egna för att kunna vinna över Dominion. Hon är också väldigt tydlig med att vortan Weyoun kommer att ersättas med en nyklonad kopia så fort Dominion får igång sin klonverkstad igen. Hon försöker inte längre ens dölja sitt förakt för sin närmaste vorta.

Ett ovanligt spännande avsnitt, det här. En bra kombination mellan snabbare berättade intriger, óch en viss fördjupning kring Odo och hans öde. Ett slags topp i det här “Last Chapter”-segmentet. Nu är det bara några avsnitt kvar av den här sagan, och jag tycker att det är lite fint att man i sina storylines även också pekar framåt om framtiden för såväl klingoner, cardassier och (i viss mån) bajoraner.

Betyg: 9/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 7, avsnitt 22/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 604 tv-avsnitt.

DS9: The way of the warrior, pt 1 & 2. Det där Worf ansluter sig till Deep Space Nine.

ds9 the way 4

Nya, friska tag när man drar igång den fjärde säsongen av Deep Space Nine. Man börjar med ett långfilmslångt dubbelavsnitt där man faktiskt totalt ritar om den insterstellära politiska spelplanen för alfakvadranten. Dessutom flirtar man ohämmat med The Next Generation-fansen genom att låta Worf ansluta sig till personalen på den slitna rymdstationen. Och så mer bomber och granater än jag tidigare någonsin sett i den här serien. The Way of the Warrior har en helt annan attityd än i de där mosiga avsnitten som hopades i slutet av förra säsongen.

Ett av de stora problemen med Star Trek-serierna, och som jag återkommer till gång på gång som en samtida tv-serie-junkie, är ju det här med de avslutade avsnitten. Att man inte vill göra för stora förändringar i konceptet eller förutsättningarna för serien, utan gärna ändå dras mot någon form av status quo. Det mest dramatiska sker ofta i falska starter, och oavsett vad som händer i avsnittet så är läget återställt när det är dags för eftertexterna. Deep Space Nine är i det här sammanhanget ovanligt djärva, och har ju till exempel flera gånger låtit det politiska livet på Bajor ta olika såpaartade vändningar. Men även för Deep Space Nine är  The Way of the Warrior nästan är lite chockerande. Ingenting är som det var efter det här avsnittet.

ds9 the way 2Som till exempel när det gäller Cardassien. Här sker under lite oklara former ett maktskifte. En konsekvens av att deras hemliga och inflytelserika säkerhetstjänst visst gick under i The Die is Cast. Det ser i sin tur klingonerna som ett tecken på att Grundarna/The Founders varit där och infiltrerat, och tar det som en ursäkt för att äntligen få starta krig igen. Man försöker därför helt sonika invadera Cardassien. När sedan Sisko bestämmer sig för att försöka smuggla ut det cardassiska rådet från det nu belägrade imperiet, så leder det till en storslagen klingonsk attack på Deep Space 9. Som mycket lämpligt precis hunnit uppgraderat sitt försvarssystem med massor av vapen. I samband med det här går förstås även fredsavtalet mellan Federationen och klingonerna upp i rök. Slutsats: Grundarna kan luta sig tillbaka och se sina allvarligaste fiender försöka utplåna varandra. Snart finns det ingen kvar som kan göra motstånd när deras Dominion-imperium kommer sättandes från gammakvadranten genom maskhålet.

ds9 the way 3Ja, det är svårt att förklara det här avsnittet utan att hamna i massor av referenser till de tidigare avsnitten. The Way of the Warrior är ett avsnitt som pekar tillbaka på inte bara Deep Space Nine tidigare säsonger, utan även The Next Generation och i viss mån The Original Series. Ytterligare ett led av detta är väl också återintroducerandet av Worf i serien. Jag hade nog förväntat mig att Worf liksom skulle svepa in på rymdstationen och ta alla med storm. Men på sedvanligt Deep Space Nine-vis så låter man honom typ backa in i handlingen. Worf är liksom helt inne på att sluta arbeta inom Federationen när han blir skickad till Deep Space 9 för att få Federation/Klingon-relationerna att fungera (vilket givetvis inleds med ett slagsmål).

Mina anteckningar kring första halvan av The Way of the Warrior är något i stil med det här: pratpratpratpratpratpratprat. Det är mycket information som ska utbytas och introduceras, och sällan har jag väl varit med om att man pratat så mycket om ett krig utan att visa en endaste liten explosion i bild. Allt detta förändras förstås mot slutet av avsnittet, då Deep Space Nine slår något slags personligt rekord inom pyroteknik. Det är fint, och så. Men ska man bygga ett dramaturgisk båge i ett 90-minuters avsnitt så bör man nog fördela det göttiga lite mer jämnt under hela avsnittet.

ds9 the wayAtt alla politiska allianser håller på att brista, gör förstås inte att man inte hinner med att tramsa lite. Avsnittet börjar till exempel med en variant på en “falsk start”: Besättningen är på changelingjakt, och säker igenom rum efter rum på jakt efter en shapeshifter. Men det visar sig förstås att det hela bara är en övning, det är säkerhetschefen Odo som har gömt sig, inte någon Grundare. Vi får också lite inblick i hur Dax och Kira löser sina sexuella spänningar, genom “massage” på holodäck, när de inte spelar adeldamer under riddartiden. Och så visar Odo hur han kan låtsas dricka kaffe, så att människor inte ska bli nervösa när han sitter med på middagar. Och när vi ändå är inne på trivia, så kan vi väl notera att Sisko från och med det här avsnittet har rakat sig på skallen, vilket ju passar jättefint med skägget.

Några lite allvarligare inslag ska väl också noteras. Som att klingonerna inleder mötet med Sisko och Kira med att alla skär sig i handen, för att se på blodet om de är shapeshifters. Samtalet mellan Quark och skräddaren Garak är också ovanligt mörkt för att vara i Star Trek. Quark bjuder Garak på root beer och jämför hur man vänjer sig med dess vämjeliga smak med hur man till sist kan börja gilla att leva under Federationens lagar. Men han menar förstås inte det på ett bra sätt.

Under det här avsnittet tycker jag väl också att Siskos kärleksintresse Kasidy är väldigt nyfiken på allt som Sisko ska göra, men inte får berätta om. Kan hon också vara en changeling, kanske? Sisko stoppar ju klingonernas shapeshifterkontroll av hennes skepp. Det var kanske extremt korkat av honom. Måste han vara sådär dumsnäll, plötsligt?

ds9 the wayThe Way of the Warrior är ett mastigt avsnitt, och det råder definitivt inte någon brist på uppslag eller actioninslag i det. Det är också ett avsnitt som utnyttjar ensemblen bättre än vanligt. Man har tid att slänga in små scener om de flesta ombord, samtidigt som man på ett ovanligt djärvt sätt också går in och förändrar grundförutsättningarna för hela serien. Men det är något i själva hantverket som brister. Jag tycker inte att manusförfattarna har lyckats med dramaturgin i det långa berättandet. Jag var ovanligt uttråkad under avsnittets första halva, och även om jag kompenserades i och med den actionfyllda avslutningen så blir ändå helhetsintrycket lite svalt. Att jag sedan tycker att Avery Brooks är stentrist som actionhjälte hjälper inte heller upp mitt slutbetyg. Kan man leverera repliker som “Looks like we’re going to find out just how much of a pounding this ship can take”  på ett tristare sätt än han gör? Sicken tråkig en.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space nine. Säsong 4, avsnitt 1& 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 390 tv-avsnitt.

 

DS9: The House of Quark. Det där Quark blir tvångsgift med en klingonska.

ds9 house of quark 2Det oklara läget mellan Federationen och Dominion-imperiet påverkar i stor utsträckning livet på Deep Space 9. Från att ha varit en livaktig hub för handel så börjar antalet besökare tunnas ut. Och en del av de bofasta på stationen drar därifrån, rädda för hotet om en stundande konflikt med Jem’Hadar. I detta trista scenario väljer manusförfattarna att berätta två historier om äktenskap i skuggan av semi-krisen på stationen.

ds9 house of quark 3Vi kan väl för ovanlighetens skull börja med avsnittets b-handling som kretsar kring O’Brien och hans fru Keiko. Skolan där hon undervisar måste stänga, eftersom det inte längre finns några barn kvar på stationen. Efter att O’Brien har testat att pigga upp henne med romantiska middagar och allmän uppmärksamhet bestämmer sig han sig till sist för att pusha Keiko att ge sig ut på en botanisk expedition på Bajor i sex månader. På att hon äntligen kan få utöva sitt yrke som botanist istället för att gå och skrota på rymdstationen som hemmafru. Tydligen strider det är ganska självklara beslutet mot någon korkad relationsöverenskommelse som de gjorde när de flyttade till Deep Space 9.  Hurra!

ds9 house of quarkHuvudberättelsen i det här avsnittet handlar om vad som händer när Quark av misstag blir inblandad i dödandet av en klingon i sin bar. Klingonen anfaller Quark, men är så full att han lyckas trilla på sin egen kniv. Quark vill gärna framstå som en klingondräpare, och sprider glatt en skröna om en våldsam strid, som han vinner. Det här leder i sin tur honom in i en komplicerad klingonsk maktkamp om vem som ska ta över egendomen kring ett av de där klingonskt husen som vi hört talas om. Quark blir kidnappad, tvångsgift med änkan till mannen han dödat och finner sig helt plötsligt vara överhuvud för “The house of Quark”, enligt beslut av vår gamle TNG-kompis Gowron.

ds9 house of quark 4På nytt ett avsnitt där, precis som Kaj nämnt i kommentarerna, Quark inte bara framstår som mer sympatisk och hedervärd än tidigare, utan hans egenskaper (girighet, glupska affärssinne, cyniska strategiska tänkande) leder till bra saker i slutändan. Den klingonska änkan Grilka behöver Quarks affärssinne för att upptäcka hur hennes svåger D’Ghor har försökt lura henne och hennes man på pengar. Och Quarks i grunden fega men smarta plan, att välja att stå utan vapen när han ska slåss mot D’Ghor, utlöser en sorts bumeranghederseffekt. D’Ghor framstår som helt utan heder när han försöker angripa en obeväpnad Quark. Det leder till att Grilka får tilbaka makten över sitt hus, Quark får ut en skilsmässa och allt slutar lyckligt. Ja, till och med till den första innerliga klingon/ferengi-kyssen någonsin på tv.

Ett väl berättat avsnitt, men kanske i tramsigaste laget för min smak. Hela bihandlingen med O’Brien känns hopplöst föråldrad ur någon form av könsrollsperspektiv (tydligen ska Keiko åka bort för att O’Brien behövdes på inspelningen av Generations, samt att författarna ville utforska bromancen mellan Bashir och O’Brien). Och visst är det lite konstigt att hela Dominionkonflikten bara står på paus? Att vi inte får följa försök till förhandlingar, mobilisering, reaktioner hos Federationen. Bara tystnad.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 329 tv-avsnitt.

Reunion. Det där Worf blir pappa (eller får reda på att han är pappa, för att vara exakt).

tng reuntion 5

Och familjetemat fortsätter…den här gången med ett avsnitt som berättar om de mycket konkreta följderna av den där natten av het klingonsk älskog som Worf och K’Ehley hade i avsnittet The Emissary. Och det är en glad överraskning för de flesta. Worf själv , till exempel, hade ingen aning om vad som inträffat. Det är först när K’Ehleyr och en liten klingonpojke transporteras över till Enterprise tillsammans som han inser att han numera är…pappa (även om det tar ett tag innan K’Ehleyr helt och hållet bekräftar det som hänt.

tng reunion 1K’Ehleyr är inte bara ute efter en gullig familjeåterförening på Enterprise, hon är också ombord på skeppet för att utföra ett ganska märkligt diplomatiskt uppdrag. K’mpec, ledaren för det Klingonska imperiets högsta råd, har långsamt blivit förgiftad, och innan han dör vill han försäkra sig om att  kapten Picard ska ta hand om formaliteterna kring att välja en ny ledare. Fast Picards egentliga uppdrag är att undersöka vem det är som förgiftat K’mpec och se till att lönnmördarens plan om att vinna herraväldet över klingonimperiet går om intet.

tng reuntion 7Det hela blir ännu mer delikat och komplicerat i och med att den ene av de två aspiranterna till att leda det klingonska imperiet är Duras, den som beordrade att Picard skulle lönnmördas och som var drivande i att förnedra och vanära Worf i avsnittet Sins of the Father. Och det är just det faktum att Worf numera är utstött från det Klingonska folket som gör att han tvekar inför att ta hans om sin son Alexander – är det ett fadersarv som han verkligen vill föra vidare till sitt barn?

tng reuntion 3Star Treks avsnitt må vara fristående, men jäklar vad mycket kontext och förförståelse det krävs för att greppa allt som händer i det här avsnittet. Minns plötsligt den där paniken när man försökte hoppa in mitt i en Star Trek-säsong någonstans och fattade noll. Förutom den komplicerade backstoryn så är det här också ett betydligt blodigare avsnitt än brukligt. Ett bombattentat, attacken och mordet på K’Ehleyr (även om vi inte får se det i bild) och så Worfs duell på liv och död. Det är med stor sorg jag tar farväl av K’Ehleyr, tänk vilken fart det hade blivit ombord på Enterprise om hon fått en återkommande roll. Säger dock ett glatt välkommen till

tng reunion 6Bäst tycker jag annars om rollfiguren Gowron – det spelar inte någon roll att han inte har så många repliker, det räcker med de där totalt galna ögonen för att jag ska gilla honom. Reunion är överhuvudtaget ett avsnitt där klingonernas jobbigare sidor tonas ner, trots att det handlar om både traditioner och successionsordningar. Jag tycker också att balansen i det här avsnittet mellan den allt mer familjeorienterade Worf kombinerat med våld och ond bråd död känns ytterst väl avvägd (avsnittet är förresten det andra i TNG som regisserats av Riker-skådisen Jonathan Frakes). Det känns liksom som en lite vuxnare version av The Next Generation. Att man sedan måste lägga in en pliktskyldig reprimand mot Worf för att han dödade en klingonsk diplomat ombord på Enterprise – men nöjer sig med att skriva in en liten notis om detta i hans CV – känns däremot mest lite tramsigt.

Betyg: 7/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 4, avsnitt 7/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 183 tv-avsnitt.