Efter att ha klarat av de tre första säsongerna av The Next Generation så passar den här dokumentären givetvis perfekt. Den har nämligen som mål att förklara för mig varför så mycket av det jag sett hittills inte riktigt höll måttet. Som titeln Chaos on the Bridge antyder, och som de som skrivit i kommentarsfältet här på bloggen också berättat om, så var ju inte förutsättningarna inför starten av The Next Generation särskilt bra.
Regissör och intervjuare i dokumentären är William Shatner, och det är svårt att se den här filmen utan att få känslan av att det här är Shatners personliga hämnd på Star Treks skapare, Gene Roddenberry. Varje gång någon berättar något riktigt konstigt eller ondskefullt som Roddenberry gjort så kan Shatner inte riktigt dölja sin förtjusning, utan lyser liksom upp av glädje. Dels för att han förstår att hans dokumentär faktiskt kommer att kunna säljas till ett distributionsbolag med den här typen av innehåll. Men också för att han själv verkar känna sig illa behandlad och förbisedd. Och i en scen erkänner han att han har haft svårt att acceptera att någonannan överhuvudtag fick lov att vara kapten för Enterprise. Förstå hur försmådd han måste ha känt sig när Roddenberry gick vidare utan honom.
Rent hantverksmässigt är det en ganska märklig dokumentär, och det är svårt att tro att någon utanför Star Trek-communityn helt och hållet ska hänga med på vad den handlar om. Intervjuerna är sammanklippta i ett bitvis rasande tempo, nästan helt utan förklaringar. Jag har ägnat ett år snart åt att sätta mig in i Star Trek-historieskrivningen och var ändå tvungen att koncentrera mig ordentlig för att hänga med.
Så hur ska vi sammanfatta dokumentären? Tja, allt var kaos. Manusförfattare anställdes och sparkades på stående fot. Och hela tiden så tänkte jag på det där jag läst någonstans. Att Roddenberry själv egentligen inte hade någon lust med att göra The Next Generation. Men att han heller inte var beredd att lämna över makten till någon annan. Sen finns det nya bifigurer som tidigare varit okända för mig, framför allt Leonard Maizlish – Roddenberrys advokat och en man som fick obegripligt mycket inflytande i produktionen av The Next Generation.
Lite annan bonusinfo är allt Patrick Stewarts stela attityd under inspelningen, samt ett mindre försvarstal av författaren/producenten Maurice Hurley, som verkade ha tyckt att han fick oförtjänt mycket skuld för problemen med produktionen av The Next Generation.
Det här är långt ifrån Shatners enda försök att utse sig själv till den store historieskrivaren kring händelserna bakom kulisserna under produktionen av Star Trek. Själv har jag försökt ta mig igenom hans bok Star Trek Memories., men den är skriven på ett så klämkäckt sätt att det blev totalstopp nästan direkt och nu verkar jag ha slarvat bort den någonstans. Har ju lite svårt att ta Shatners historikerroll riktigt på allvar efter att ha läst Nichelle Nichols totalsågning av honom i hennes självbiografi (blogginlägg om den kommer inom kort). Enligt henne lider Shatner av en total minnesförlust kring allt som hände under inspelningen av The Original Series. Teorin är att han var så självupptagen att han inte tog in någonting som någon annan gjorde. Under arbetet med den här dokumentären verkar någon ha hållit honom ganska hårt i kopplet, han låter faktiskt sina intervjupersoner få mycket av taltiden i klippen som är med i filmen.
Chaos on the Bridge är, som helhet, ett riktigt bra dokument över arbetet med The Next Generation. Att den här serien lyckades överleva trots alla problem som funnits under produktionen av alla dessa avsnitt är ett mindre under. Troligtvis (precis som det mesta som har med Star Trek att göra) så är det fansens förtjänst att det blev en fortsättning.
Chaos on the Bridge finns att se på Netflix. Tack till Jerry Määttä för tipset.
Det är med viss bävan jag ger mig in i nästa Star Trek-koncept. För det finns ju 176 avsnitt med Star Trek: The Next Generation som visades mellan åren 1987 och 1994. Och även om rymdskeppet fortfarande heter Enterprise så är det en helt ny upplaga av federationens stjärnkryssare. Och jag gillar inte hur den nya varianten ser ut. Allt som var smäckert, vackert och njutbart med utseendet hos den gamla Enterprise är nu borta. Och det gäller inte bara utsidan.
Det nya maskinrummet verkar till exempel vara placerat mitt i en trapphall. Och hur ser bryggan ut egentligen? Jag antar att de tre fåtöljerna i högsätet markerar ett mer delat och demokratiskt ledarskap på skeppet, men ger för mig ser det mest slappt ut. De edär fåtöljerna ser mest ut att passa i Som ett illa inrett vardagsrum. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen som jag läste i en bok om hotell-lobby ett bättre sätt att beskriva designen. Och då har jag inte ens börjat att gå igång på den halvliggande position som de som sköter navigationen har i sina fåtöljer.
Gene Roddenberry kallade själv The Animated Series, eller TAS som den förkortas, för den första animerade tv-serien för vuxna*. Man skulle nästan kunna lägga till “för vuxna Star Trek-fans”, för det ges inte särskilt mycket rekapitulering när serien drar igång. Det är som om vi ger oss rakt in i en fjärde säsong av Star Trek, och den eventuellt nytillkomna publiken får försöka hänga med bäst dom vill. På samma sätt har vi att göra med extremt kompakta avsnitt. För trots att varje episod är ungefär hälften så långa som i originalserien, så känns det som om avsnittsförfattarna försöker klämma in intrigen till ett fullängdsavsnitt varje gång. Det är inte många sekunder i varje avsnitt där det inte pratas eller händer något dramatiskt.
an jag ser The Cage är att så mycket av stämningen och själen i Star Trek redan finns på plats. Roddenberrys vilja att använda science fiction-genrens möjligheter för att reflektera kring moral och filosofi märks tydligt. Här finns också det progressiva anslaget i och med en antydan till feministiskt budskap, samtidigt som skådespelaren Susan Oliver givetvis också kroppsmålas i grönt och får dansa erotisk haremsdans i väldigt lite kläder – även senare blandar ju Star Trek sina moralkakor med minikjolar.