Jag minns lite vagt en serie som jag bara såg några avsnitt av, men vars premiss ändå fascinerade mig. Serien handlade om en kille som var medvetslös efter en olycka, men som samtidigt i sitt undermedvetna var med om ett äventyr vars utgång också bestämde om han skulle vakna ur sin koma eller inte. En mystisk värld där även personer från hans verkliga liv dök upp (lite som i Trollkarlen från Oz). Efter lite googlande fram och tillbaka så tror jag att det antagligen var den kanadensiska serien The Odyssey som jag såg, eller Resa i det okända, som den tydligen hette på svenska. Exakt varför jag kollade på Sommarmorgonsprogram (som den här serien vare en del av) när jag var 23 har jag inget riktigt klart svar på. Uthungrad efter tv, antar jag. Men hade jag haft lite klarare minnen från serien så hade jag kunnat säga saker som “det var där jag upptäckte Ryan Reynolds (han var typ 16 i serien).
Att jag började tänka på Resa i det okända mitt i mitt Star Trek-bloggande beror förstås på att intrigen i det här avsnittet är ungefär samma som i den serien – bara lite mer övertydlig i Star Treks version. Ungefär det här händer: Bashir blir överfallen av en elak lethian som ger honom elstötar i huvudet. Han mister medvetandet och när han vaknar igen är rymdstationen nästan tömd på folk, centraldatorn svarar inte på tilltal och på avstånd hörs ljudet av den arge lethianen som vandrar genom korridorerna och slår sönder saker. Efter ett tag lyckas Bashir hitta resten av Deep Space 9:s hjärntrust, men ingen är riktigt som de brukar. Alla har liksom bara en egenskap eller attityd och istället för att försöka hitta en lösning så bråkar man.
Det är när Bashir får in en radiosändning där bland annat Dax diskuterar hans sjukdomstillstånd (fast hon samtidigt står intill honom), som saker och ting börjar bli riktigt förvirrade för Bashir. Eller egentligen är det då som det för första gången börjar klarna. Han har ju hört svaga röster på avstånd ända sedan han vaknade till efter attacken. De kanske inte var några hjärnspöken – utan snarare verkligheten– om det han nu upplever är en dröm. Ett drömtillstånd skulle också förklara att hans åldrande snabbats på enormt mycket de senaste 20 minuterna.
Den numera gråhårige och lite dåligt ålderssminkade Bashir slår alltså sisådär halvvägs in i avsnittet fast att allt han ser bara utspelas i hans hjärna, och de kollegor han träffar på ombord symboliserar olika sidor av hans personlighet. En kanske inte helt självklar diagnos att sätta på sig själv, men Bashir är trygg i sin läkarroll. Resten av avsnittet går sedan åt till att skildra Bashirs olika försök att ta sig till och reparera datorn ombord på rymdstationen, eftersom den på något sätt symboliserar hans medvetande och hjärna.
Drömmar, medvetslöshet och visioner är inget nytt i Star Trek (använt nu senast i Discoverys spordrömmar) men det här kändes inte superbra genomfört. Repliker som “du representerar min yrkesskicklighet” är verkligen ingen grogrund för stor dramatik. Dessutom hinner man inte lära känna de där olika personlighetssymboliserande personerna alls innan den där förgrymmade lethianen bär iväg med dem in till medvetandets mörkersida. När jag googlade efter den där serien, Resa i det okända, så hittade jag förstås också en hel sida på sajten tv-tropes som bara handlade om den här konventionen – äventyr i komalandet. Så vad vi har här är alltså ett Star Trek-avsnitt som använder sig av en lite trött berättarkliché och inte riktigt lyckas göra något eget av den.
Det blir ett rimligt avsnitt, inte så mycket mer. Visst, det är kul när det regnar tennisbollar över Bashir när han öppnar olika paneler på Deep Space 9:s brygga (det har något att göra med att han egentligen ville bli tennisproffs, tror jag.) Men det är egentligen bara två saker i det här avsnittet som är riktigt bra och fyndiga, tycker jag. Dels att Bashirs 30-årskris gestaltar sig genom hans forcerade åldrande i kombination med att den där lethianen berättar för Bashir att han är misslyckad och aldrig vågat satsa på det han egentligen brinner för i livet (tänk om ens självhat gick att känna igen lika lätt som en lethian). Sen är själva ramberättelsen, om förutsättningarna för Bashirs och cardassiern Garaks vänskap, också kul. Vet ingen annan än Garak som skulle ta det som en komplimang när en polares undermedvetna utser en till det som ska symbolisera lögn, dubbelspel och hot.
GARAK: And what I find interesting is how your mind ended up casting me in the role of the villain.
BASHIR: Oh, I wouldn’t read too much into that, Garak.
GARAK: Oh how can I not? To think, after all this time, all our lunches together, you still don’t trust me. There’s hope for you yet, Doctor.
Vi tackar också för bonusinfon om vad som är så trist med cardassiska mysterier: de misstänkta är alltid skyldiga – tydligen är utmaningen att gissa vem som är skyldig till vad.
Annars är väl Distant voices ett ganska hyfsat avsnitt för att vara en entricksponny – och förutom en spännande mask (sådär, va?) på lethianern så är det här väl att anse som en bottle show. Och en ganska typisk sådan. Inget som händer här har betydelse för resten av serien.
Betyg: 7/10.
Star Trek: Deep Space Nine: Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 370 tv-avsnitt.
Sisko vill börja utnyttja de utrymmen ombord på basen som användes för de straffarbetesliknande arbetetsuppgifterna där man hanterade det som man brutit i de bajoranska gruvorna. En symboliskt viktig ommöblering, alltså. När Jake och O’Brien försöker rensa bort gamla cardassiska datorprogram från en av terminalerna där så i råkar man också utlösa ett dolt säkerhetssystem. Ett förinspelat videomeddelande med basens förre cardassiske befäl Gul Dukat dyker upp på skärmarna, I det uppmanar han arbetarna i gruvavdelningen att avbryta sin revolt, annars kommer de att bestraffas. Samtidigt låses alla dörrar till lokalerna.
Som ett led i det här säkerhetssystemet har datorn också låst in alla våra olika rollfigurer på olika platser på rymdstationen, varpå intrigen utvecklas till tre parallella kammarspel. Ett är på rymdbasens brygga där bland annat Kira, Dax, Bashir och så småningom Garak försöker hitta nya sätt att lösa det här problemet på. Samtidigt är Odo och Quark är instänga på Odos kontor, medan Sisko och de andra försöker ta sig fram på egen hand genom stationen. Till sist transporterar självaste Gul Dukat sig ombord, men han vill inte hjälpa till att lösa problemen (han har den viktiga säkerhetskoden som skulle kunna stänga av hela processen)utan att först få något tillbaka. Han väljer den här pressade situationen för att försöka förhandla till sig en fast cardassisk militär närvaro ombord på Deep Space 9 i en förhandling med Kira. Hon vägrar.
Jag tycker att det här avsnittet är upplagt på ett ganska raffinerat sätt. Att varje åtgärd leder till att man är ännu djupare i trubbel är ganska kul i en serie där alla alltid verkar fatta optimala beslut. Sen finns det flera minnsvärda scener och situationer här. En favorit är scenen där Gul Dukat ska transportera sig över till sitt skepp från stationen, och cardassiernas dator tolkar det som ett flyktförsök, med hård åtgärd som svar. Det var en twist som fick mig att sitta och flina i tv-soffan, såklart att säkerhetssystemet har ytterligare ett säkerhetssystem som övervakar det första. Vi får också reda på ytterligare detaljer kring 
Själva intrigen går alltså ut på att Kira: 1.får reda på att hon har suttit i fånglägret Elemspur för tio år sedan, trots att hon inte har några minnen av detta. Men uppgifterna, med bild, finns i deras register. 2. kidnappas och förs till cardassien där hon vaknar upp opererad att se ut som en cardassier. 3. får träffa en sympatisk äldre man som säger att han är hennes pappa (Ghemor alltså). 4. får reda på att hon egentligen är en cardassisk agent, men att alla hennes gamla minnen från livet på Cardassien inte kommer tillbaka förrän hon käkat lite medicin. Hela den där Kira och hennes historia är någon annans liv som matats in i hennes hjärna.
Att cardassierna opererar om sina spioner så att de ser ut som människor vet vi ju sedan 
Det hade nog varit kört för både Ghemor och Kira om de inte blivit räddade av en insatsstyrka från Deep Space 9, bestående av Sisko, Odo och en motvillig Garak. Den där Garak som ständigt visar sig ha nya sidor och sätt att vara till nytta. Som till exempel att han har säkerhetskoder som tar Defiant förbi Cardassiska säkerhetslinjer. Det är också Garak som till sist dödar Entek – mannen som ligger bakom hela den här bisarra gigantiska planen.
Enda chansen för doktor Bashir att snabbt få tag i en ny sån där smärtlindrarmackapär är att söka upp Enabran Tain, som brukade leda den obsidiska orden. Men trots att Tain numera är pensionerad så visar det sig att han vet ungefär allt som händer på Deep Space 9. Till sist går han med på att hjälpa till med ett nytt implantat åt Garak, men mest för att kunna njuta av Garaks lidande på tymdstationen. Säger han, i varje fall. Och avslutar samtalet med Bashir med att sticka hål på Garaks senaste berättelse om varför han är utkastad från Cardassien. Det där att Garak yrat om att en person som hette Elim förrådde honom är mest lite komiskt – Elim är Garaks eget förnamn.
Tyckte att det här var ett väl berättat avsnitt, med många olika vändpunkter och överraskningar (dessuom det första DS9-avsnittet regisserat av en kvinnlig regissör: Kim Friedman, som efter det här snabbt fick kontrakt på fler regijobb inom DS9). Tycker att det är snyggt att använda implantatet som motor för berättelsen, och på det sättet berätta ny information om Cardassien. Det enda jag eventuellt skulle kunna ifrågasätta är det enorma intresset från Bashir att hjälpa en person som är extremt opålitlig. Fast andra sidan har ju de två byggt upp någon slags vänskap under tidigare avsnitt, så helt ologiskt är det ju inte.
Från början var Profit and loss tänkt som ett slags hyllningsavsnitt till filmen Casablanca. Även om det nu inte blev så till slut så är Quarks ovanligt timida framtoning en rest från den idén. Hans uppförande är faktiskt så pass avvikande från hans normala jag att producenten Ira Steven Behr gnäller om det i boken “Star Trek Deep Space Nine Companion” och tycker att det här avsnittet är på tok för såpigt i sin karaktär. Själv tyckte jag nog bara att det kändes lite skönt med en ny sida av Quark – en rollfigur som överhuvudtaget aldrig varit särskilt konsekvent. Tvärtom, det är väl Quarks oförutsägbarhet som är hela grejen med honom.
Samma sak kan man säga om avsnittets andra egentliga huvudperson, min favorit 
De där krigsbarnen är ett nytt kapitel kring cardassiernas ockupation av Bajor för oss tv-tittare. Tydligen är familjebanden väldigt starka i den cardassiska kulturen. Så pass starka att de barn som inte har några föräldrar heller inte är värda något. Så när cardassierna lämnade Bajor så lämnade de helt enkelt de föräldralösa barnen efter sig. Som nu får växa upp i ett samhälle där alla omkring dem avskyr deras folk. Snyggt.
Den är rätt krånglig och ganska svårförutsägbar när det gäller detaljerna, men trots en lovande start så svalnar mitt intresse successivt. Intrigen känns krystad och upplösningen för bekvämt serverad. Däremot börjar jag bi mer och mer förtjust i Deep Space Nines alla masker och sminkningar. Börjar till och med gilla cardassiernas look.