Star Trek-serier: The Classic UK Comics, Vol 3. Slutet på det brittiska parallelluniversumet.

Här har vi en annan surdeg till blogginlägg som jag nu, för tredje sommaren i rad, försöker slutföra: megabloggposten det tredje tjocka albumet med brittiska Star Trek-serier.

Sanningen att säga var det här ett arbete som gick rätt trögt redan innan jag for iväg till USA för att jobba. Visst var det till en början rätt fängslande med detta parallella UK-producerade trekiversum, som var under produktion ända fram till 1979. Ett fristående serieprojekt som jag tidigare skrivit om här och här. Men i den här tredje samlingen verkar luften lite gått ur serieskaparna. Det blir rätt slarvigt tänkt och utgjort på sina ställen.

Britterna körde verkligen sitt eget race på flera sätt, men en hel del av deras idéer och uppslag dök faktiskt upp senare i de amerikanska Gold Key-serietidningarna. Eventuellt för att de bestod av ganska enkla och förutsägbara troper som ingår i grunduppsättningen av SF-koncept, men jag spekulerar gärna i att det fanns en hel del utvecklingspotential i de brittiska seriemanusen som andra desperata manusförfattare kunde kopiera delar av.

I UK publicerades serierna som följetonger, med lite yxigt och rätt komprimerat berättande till följd. De brittiska berättelserna var långt ifrån definitiva, snarare mer någon form av utkast, i bland fanns det inte ens plats att förklara varför eller hur saker och ting hände.. Därför fanns det gott om spelrum för att göra mer utvecklade versioner med diverse utsvävningar av de brittiska äventyren för andra serieskapare. Sedan är väl frågan förstås om det faktiskt förekom någon som helst samordning bland de som skrev och ritade Star Trek-serier. Kanon är högst flytande, och de brittiska manusförfattarna hittar på lite egna uppfinningar när det faller dem in.

Totalt 14 äventyr ryms i den här utgåvan, där det också finns lite extramaterial i form av den andra delen av den särskilda ordbok som man här skapat för det brittiska trekiversumets mer avvikande detaljer och uttryck. Man bjussar också på några tidningsomslag med Trek-motiv samt tecknade serier som använts för reklam, eller superkorta äventyr gjorda för olika sådana där maskiner som man tittar på diabilder genom. Inte ViewMaster, som jag tror folk använde när jag var liten, utan någon sorts mini-diaprojektor kallad Give-a-show här kan du se äventyret på youtube.

Och som vanligt gör jag ett megalångt blogginlägg kring de olika äventyren i den här samlingen. Är man komplettist så är man.

The Mindless One är mest intressant för den…eh…originella kriminalvård som man bedriver på planeten Janvar. Eftersom man inte får skada folk fysiskt där, så har man kommit på ett lite eget sätt att hantera ett gäng hårdföra rebeller på. Janvar-metoden består av att man för över rebellernas medvetanden till en sond som skickas ut i rymden, medan kropparna bevaras i stora behållare på hemplaneten. Man burar alltså in och deporterar hjärnorna, men inte deras kroppar, och kommer därigenom runt planetens humanistiska regler kring bestraffningar.

Man verkar däremot inte ha tänkt så mycket på vad som skulle hända om den där kapseln, på sin färd ute i rymden, skulle stöta på något skepp med en intelligent art. Som Enterprise, till exempel. Kirk och de andra är som vanligt lite för godtrogna och snälla, och vips har den märkliga kapseln tagit kontroll över hela deras skepp genom någon form av mind-control. Enterprisebesättningen tas som gisslan och kursen sätts mot Janvar. När de styrande där förstår att Federationsskeppet har skurksonden ombord så skickar man missiler mot Enterprise i självförsvar.

Målet för sond-medvetandena är att ta tillbaka sina kroppar, men medan de är upptagna med det så lyckas Spock överbelasta de nu allt mer multitaskande hjärnorna på sonden. Spock tar över kontrollen av Enterprise från de kriminella snillena.

När till sist faran med skurkarna är avstyrd väljer Kirk att avstå från en första kontakt-träff med Janvariterna. Det får räcka med att bli beskjuten en gång, verkar han tycka. Det kan jag väl nästan förstå, däremot undrar jag fortfarande varför Kirk plötsligt pratar i en handmick ombord på Enterprise. Den återkommer även i senare serier i det här albumet, så kanske har vi att göra med ett slags paradigmskifte. Eller så är det bara ett enkelt sätt att skilja på vad som är dialog och vad som är direkta order. Tonlägen kan ju vara lite svåra att visualisera i en tecknad serie.

The Perithees Alliance

Ett ganska tråkigt, om än ambitiöst kidnappardrama. Romulanerna vet att ambassadör Sork från planetsystemet Perithees är en supernyfiken person, så det räcker att skicka upp ett obemannat skepp i närheten av Enterprise, så är man förvissade om att han kommer att tjata sig med på expeditionen som ska undersöka det. Sen är det bara att håva in fångsten – det vill säga fjärrstyra iväg skeppet och ta både ambassadören och några besättningsmän från Enterprise som fångar. Tanken är att om Kirk lyckas slarva bort en ambassadör på det här viset, så kommer Federationens rykte att gå i botten. Viktigt eftersom romulanerna och Federationen slåss om inflytande hos planetsystemet som Sork kommer ifrån.

Mest spännande blir det här avsnittet när Spock och Kirk håller på att bli transporterade rakt in i en aktiv vulkan (konstigt att det inte händer oftare). Man blir också bundis med den apliknande urbefolkningen på den planet där romulanerna har sitt högkvarter. Men bara för att urinvånarna ser ut som gorillor så tar det ett bra tag innan Kirk och Spock inser att de har att göra med en intelligent art (så fördomsfullt är det alltså ombord på Enterprise!).

Med hjälp av lite intel från de nya, håriga kompisarna lyckas man senare frita gisslan. Inte helt okomplicerat förstås. Hus exploderar och ett rymdskepp de flyr med är riggat för att sprängas en bit på färden (det undkommer man genom att transporteras till Enterprise i farten, något som tydligen är rätt farligt, sägs det). Sork räddas och han är extremt imponerad av Kirks målmedvetenhet, och kommer bara att ha snälla saker att säga om Federationen i framtiden.

De kreativa brittiska tecknarna bestämde förresten sig här för att Enterprise kan göra skeppet osynligt för romulaner. Det brukar ju vara tvärtom, så tydligen fanns det utrymme att ta sig konstnärliga friheter.

The Sabotueur within

Och här kommer nästa ärkefiende, klingonerna. De har en annan plan för att oskadliggöra Enterprise. Det här är en variant på en rätt så vanlig trope – en mystisk alien attackerar skeppet genom att omärkligt ta över olika människors kroppar och medvetanden. Klingonerna själva kan inte sånt här, utan de tar hjälp av en cereonier som tydligen utan större problem kan lämna sin kropp, flyta genom rymden bort till Enterprise och sedan kontroll över någon annans lekamen. Nackdelen är att den kropp hen tar över är förbrukad om varelsen lämnar den – att råka ut för cereoniern innebär alltså en säker död.

Den där flytande personligheten har en svaghet, den är väldigt lättstyrd. Det är först när den där varelsen (och hans människokropp) håller på att mixtra för att spränga Enterprise i tusen bitar, som Spock förstår att det enda sättet att bekämpa varelsen på är genom…förvirring. I stället för att fjärrstyras genom order från klingonerna så plockar hen upp Spocks irriterande jobbiga telepatiska meddelanden. Till exempel: “Vad heter Jordens kontinenter?”, eller “Repetera alfabetet baklänges”. Och då GÅR det ju förstås inte att koncentrera sig! Till sist kan Spock skicka tillbaka det cereoniska medvetandet över till klingonerna med uppdraget: “DESTROY!”

Fejkstarten av äventyret, där vi först tror att Enterprise sprängs i luften, men sedan inser att det bara var en modell i ett klingonskt laboratorium förutspår ungefär hundra liknande anslag i Star Treks holodäcksavsnitt.

The Void of Storms

Den här berättelsen handlar om Zar, som tillhör den populära Star Trek-communityn maktgalna vetenskapsmän. Han har försökt ta över planeten Zentar med sin imponerande superstarka robotarmé. För att skydda sig har Zentar skapat en rymdvirvel som skyddar deras planet från den måne där robotarna finns, medan Zar förvisats ut på vischan någonstans. Allt är frid och fröjd tills Enterprise lullar förbi, och blir ett perfekt verktyg för Zar. Genom att använda sig av Enterprise kan han återförenas med robotarmén han skapat. Kirk och hans manskap lyckas dock överlista Zar och hans trupper, och spränger hela hans bas i bitar innan robotarna hinner attackera Zentar.

En rätt lam historia det här, men däremot den första jag sett där man använder berättargreppet “låt transportörstrålen stå öppen om vi behöver återvända till skeppet”. Som om det vore någon jävla hiss. För att inte tala om den uppenbara säkerhetsrisken. Mycket riktigt tar Zar sig till Enterprise genom den “öppna” transportören. Det är bara ett av många moment i hans plan som bygger på antaganden som han inte kan veta något om där i sin isolation. Som att man kan lämna transportörstrålen “öppen” alltså. För första gången i Star Trek-historien. Låter jag upprörd. Det stämmer.

En annan sak man undrar över är ju varför zentarerna lät den supersmarte Zar behålla en robot hos sig? Hur kunde de inte förstå att det skulle sluta med en katastrof? Men den allra konstigaste grejen är att Zars försök att attackera Zentar bara blir möjlig eftersom Kirk menar att det är helt omöjligt för Enterprise att ändra kurs och undvika den robotspäckade månen. Så loj är man inte van att se Kirk.

Jag är dock väldigt nöjd med att två av huvudpersonerna hette Frekk och Stakka. Samt att man varit lite kreativa och hittat på lite ny utrustning åt Enterprise-crewen. Här finns en manick som kan visa minnen på en tv-skärm, och en drönare som kan scanna landskap och andra omgivningar.

Spheres of War

Det här var ett megalångt äventyr. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. Och det var komplicerat på fel sätt.

Enterprise fångas av massor av små metallsfärer, som styr skeppet till en planet befolkad av flugvarelser. Deras ledare ber om hjälp och beskydd från grannplaneten Morkor som hotat att invadera dem, men Kirk vill inte ha något med saken att göra. I alla fall inte förrän han får höra att det är klingoner som ligger bakom mobiliseringen på Morkor. Då kastar han all försiktighet (och Generalorder Ett) överbord. Han och Spock lovar till och med att lösa flugledarens allra mest ömmande privata problem, att rädda hans son som blivit tillfångatagen och sitter i finkan på Morkor.

Sedan väntar en massa turer fram och tillbaka. Den där sonen missuppfattar ett telepatiskt meddelande från sin farsa, och rymmer från sin cell i stället för att vänta på att bli räddad. Enterprise får också ensamt stoppa en massa klingonska skepp på väg till Morkor. Och så kommer ledarflugan först mot slutet av äventyret på att han kan använda de där metallkulorna som förde Enterprise till hans planet, för att effektivt stoppa klingonerna.

Två fantastiska uppfinningar lättar ändå upp det här lite tunga äventyret. Dels det som kallas för “thought-implantation equipment”. Någon sorts maskin som snabbt matar in den klingonska personlighetstypen i ens hjärna – i det här fallet är det Kirk och Spock som behöver lära sig lite klingonsk know-how innan de ska förklä sig till sådana inför ankomsten till Morkor.

Sedan finns det också något som kallas för tele-confusion. Men det är egentligen bara gammal hederlig desinformation. Rebellerna på Morkor (som inte gillar klingonernas maktövertagande) sänder helt enkelt ut felaktig information på planetens tv-kanal, så det ser ut som om flugfolket från Tharkia framgångsrikt anfaller Morkor. Ledarna för klingonernas fejkregering har så dålig intel att de också går på de förfalskade filmerna.

Shell Game

Det här äventyret följer egentligen direkt på det förra. Man befinner sig i samma del av rymden, och Enterprises kostsamma seger innebär att skeppet är skadat och ammunitionen slut. Det leder till man nu blir utmanade av romulanerna som har en liten koloni i samma hood i galaxen. De har fått nys om att Enterprise är i dåligt skick efter sin fajt med klingonerna, och har förstått att de har rätt stor chans att besegra skeppet.

Romulanernas koloni finns på planeten Karr, som redan tidigare hade en befolkning av människoliknande varelser. Vilka som är romulaner syns främst på att invasionsmakten klär sig i outfits som påminner om Jordens romarrike. Vi lär också känna sklurrianierna i det här äventyret, ett snigelfolk som svävar på små plattformar och styr sina rymdskepp med tentaklerna. De kan i nödfall även försvara sig genom att producera ett osynligt sekret som folk halkar på. Deras ledare kallas för the shell supreme, och tillfångatas av romulanerna tillsammans med Kirk. Tanken är att de två ska slåss för sina liv i en amfiteater (en populär trope inom Star Trek-spinofferna, parodierad till exempel i Lower Decks.). Motståndaren är en dinosaurieliknande varelse. Hur ska man ta sig ur denna knipa?

Jo, Spocks telepatiska krafter har i just det här avsnittet tydligen spillt över på Kirk, som liksom kan få mental kontakt med Spock på egen hand. Det gör att Spock kan ta sig ner till planetens yta för att rädda snigeln och Kirk, varpå de i stället jagas av romulanerna och en terrastron – det senare är en sorts hund med tre huvuden, vart och ett med sin egna specialitet. Ett har riktigt bra syn, ett annat har ett utvecklat luktsinne. Det tredje verkar vara mer inriktat på att döda. Men de har ingen chans mot en dinosaurie på vift.

Jag blir ändå lite förtjust i den där Shell Supreme i det här äventyret. En figur som man gärna hade velat se åka runt på sin plattform i en tv-serie. Det är väl det enda som egentligen sticker ut i en serie som mest känns oinspirerad. Eller så har jag läst för många Star Trek-sereir nu?

To Rule the Universe

Det här är det sista ordinarie äventyret i den här samlingen. De övriga har publicerats i olika specialutgåvor. I den här följetongen får Enterprise kontakt med befolkningen på planeten Plixes. Här styr diktatorn Gokron, tillsammans med sin premiärminister Chekra. Planeten har fantastiska scanners, som på ett ögonblick suger ut all information om Enterprise och Federationen ur skeppets databaser, information som sedan överförs till diktaturteamets hjärnor på ett ögonblick. Ja, de kan till och med kopiera tankar, minnen och kroppar, så på ett ögonblick har Gokron och Chekra blivit kopior av Spock och Kirk (en liknande informationsöverföringsinnovation såg vi i ett annat äventyr tidigare i det här albumet, ett bekvämt manusgrepp där man effektivt kan gå vidare i handlingen). De två har som mål att ta sig till Federationens årliga kongress på Jorden, och ta livet av hela generalförsamlingen. Ett första steg för att på sikt kunna erövra hela Federationen.

Manusförfattarna har uppfunnit något som heter ultra-range beaming, en möjlighet att transportera personer extremt långa sträckor via Enterprise. På det sättet kan Gokron och hans sidekick ta sig direkt till Jorden via transportör, ett påfund som också underlättar infångandet av bovarna i det här dramats upplösning. Kvar på Plixes finns Spock och Kirk, som lyckas undkomma en avrättning. tack vare ett vältajmat fängelseuppror., en revolt som sedan utvecklas till en regelrätt revolution på planeten.

Efter en del efterforskningar visar det sig att Gokron och Chekras förvandlingskapacitet hänger på att maskinen som utfört den fortfarande är online., också det en väldigt praktisk detalj i den här manuskonstruktionen. Genom att spränga maskinen i bitar på Plixes avslöjas deras bluff på Jorden. Allt löser sig till slut, förstås, om än i sista sekunden – det är ytterst nära att hela Federationens ledarskikt gasas ihjäl.

Själv är jag mest förtjust i den ljudbomb som Gokron och Chekra bränner av i Federationens plenum, och som knockar alla medvetslösa. Ljudvapen i serier blir alltid lite extra snygga. Lite intressant är det också att manusförfattaren insåg att det här avsnittet kanske var i våldsammaste laget för Star Trek-konceptet och la till en liten brasklapp i en av rutorna: “So it was that the Enterprise, seldom a vessel of deliberate combat, sent her deadliy children om a misson of destruction”.

The Zodian sacrfice är ett fyrasidors miniavsnitt från en specialutgåva 1972. Ett zodianskt skepp attackerar Enterprise, men egentligen bara för att de vill bli räddade. Deras koloni på planeten Korak har blivit anfallen av ett gäng urtidsmonster, och de behövde hjälp för att komma därifrån. Men när Kirk håller på att bli dödade av en av skräcködlorna så offrar zodianerna sina liv för att rädda honom. Mer än så hann man inte riktigt med på de här två uppslagen.

Det sexsidiga äventyret Smoke and Mirrors publicerades i en sommarspecialutgåva av tidningen Valiant. I det här svartvita äventyret attackeras den fredliga planeten Fornia av strålar från rymden. Vilken tur att Kirk och Spock råkar vara där på besök, eftersom det är klingoner som är i farten. De har konstruerat en kraftfull stråle som de tänker använda för att utpressa Fornias invånare så att de utan motstånd låter sig förslavas. Men Spock och Kirk kommer på den smarta idén att skicka upp en liten raket med speglar på. När klingonerna använder sin dödliga stråle mot den så reflekteras den tillbaka mot skeppet. Och SWOSH! så utgör klingonerna inget hot längre. För enkelhetens skull verkar de nämligen bara ha framställt ett skepp med den där dödsstrålen.

Planet of the Dead och What is this thing called Spock är också korta äventyr från TV21:s årliga specialalbum. De är också lite slarvigare tecknade än vad jag är van vid. I Planet of the Dead är man på väg mot planeten Selkye för att grunda en bas där,. Man hittar resterna av en civilisation, uttorkade jättepaddor och små knubbiga maskvarelser som faktiskt verkar vara vid liv. Men maskarna visar sig vara ett slags parasiter som suger livskraft ur andra varelser och (på ett magiskt sätt) överför livskraften till de där torra paddorna, som då blir levande igen. Tyvärr var paddvarelserna för effektiva för sitt eget bästa, och hade lyckats utplåna allt annat liv på planeten i sin jakt på energi. Frågan är ju bara om Enterprisebesättningen släppte ut de där små maskarna från metallbehållaren man fångat dem i, och som satte stopp för energiöverföringen, innan man lämnade planeten?

What is this thing called Spock? utspelas på planeten Taragon, En koloni där man utvunnit mineraler i 20 år. Men så plötsligt en dag så sker en massa explosioner och naturkatastrofer. En gigantisk tentakelvarelse reser sig ur marken och skapar kaos i kolonin när den snabbproducerar ondskefulla kopior av de människor man stöter på. Men Spock lyckas få telepatisk kontakt med varelsen, som lever under jordytan, och en deal om en fredlig samexistens med kolonisterna sluts.

I The Gods have come är Enterprise ute och sniffar på en annan galax, minsann. På nytt hamnar man mitt i en konflikt mellan två primitiva civilisationer, Parracas och Turracas , som skiljs åt av en aktiv vulkan. Det ena folket är fredsälskande, det andra krigiska – bägge är telepater. Spock och Kirk undgår med en hårsmån att kastas i vulkanen när de är fångar hos den mer kritiska delen av befolkningen. Vulkanen får nämligen ett gigantiskt utbrott som utplånar större delen av krigarfolket. Ja, det var väl det. Just det, en sak till, det fredliga folkets ledare är en lättklädd donna, förstås.

Rock and a hard place är en annan högst ordinär story, där Enterprise och besättningen ytterligare en gång dras in i en konflikt mellan två civilisationer. Äventyrets fem sidor ger inte plats för särskilt mycket finlir, det mest intressanta är väl att Enterprise utsätts för ett vapen som liksom täpper till motorerna på skeppet. Och när Kirk blivit fängslad så blir han fri genom att vissla monotont. För det gör vakten så arg att han kommer så pass nära cellen att Kirk och de andra besättningsmedlemmarna kan övermanna honom. Mest förbryllande är dock vad som hänt med Spocks ansikte i den sista serierutan.

Sista äventyret i den här samlingen kommer från en BBC-utgåva. A bite of the apple, en ensidesgrej där Kirk retar Spock för att han ser ut som Satan. Helt obegriplig, om jag ska vara ärlig.

Sammanfattningsvis: Som jag antydde i början av det här lååååånga inlägget (jag fick gå och lägga mig och vila en stund efter att jag korrläst första hälften), det är en rätt oinspirerad samling äventyr det här. Många bygger på ungefär samma ingredienser. Planeterna man besöker behöver ofta hjälp för att kunna försvara sig mot en fiende, eller så är det en ondskefull envåldshärskare som ska avsättas. Kirk och Spock räddas förhållandevis ofta av olika revolterande rebeller på antingen ockuperade planeter eller ställen som lyder under en despot. Och så hämtar man en hel del inspiration från dinosaurier när man ska hitta på odjur (även om en trehövdad hund onekligen är ett avsteg från denna princip). Och en del av äventyren må se rätt snygga ut, men de är varken lättlästa eller särskilt intressant berättade.

Men det är ju inte därför man läser det här. De brittiska tecknade serierna kollar man in eftersom man älskar utflykter in i de mest obskyra delarna av Star Trek-universumet .Och så känns det lite spännande med en produkt som görs av personer som har måttlig eller begränsad kunskap om Star Trek-konceptet, men likt förbannat ska hitta på äventyr som utspelas där. Och så blir jag lite nostalgisk också. Minns hur bristen på tecknade serier var så stor att jag läste tidningarna om och om igen tills jag nästan kunde dem utantill. Varenda detalj granskades. Så även om de här äventyren slarvades ihop är jag ganska så säker på att det var många som otåligt väntade på varje ny del i sagan om serie-Star Trek.

Nästa stora serieutflykt för min del blir troligtvis samlingen av Star Treks amerikanska dagstidnings-strippar. Men de kanske får vänta tills nästa sommar.

Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 7 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 15 lite större seriealbum samt 797 tv-avsnitt. Och lite till…

VOY: Repentance. Det om den dödsdömde fången som får ett samvete.

När Voyager hjälper ett skepp i nöd så drar det igång en rad oväntade händelser. Det blir till ett avsnitt fyllt av olika frågeställningar och val som måste göras, fast det inte känns helt hundra för någon. Väldigt mycket känns som tentafrågor i moralexamen, ungefär.

  • Som att bland de man räddat från skeppet finns ett helt gäng fångar som är dömda till döden. Ska verkligen Janeway vara den som hjälper de nygeanska myndigheterna att avrätta ett helt gäng personer, låta Voyager blir fångtransporten fram till elektriska stolen. Svaret är tydligen ja, det var något med prime directive här.
  • En av de mest brutala fångarna, Iko, försöker ta Seven och hololäkaren som gisslan. Efter att han misslyckas så misshandlas han nästan till döds av några av de nygeanska vakterna, och förs till sjukstugan där hololäkaren försöker rädda hans liv. Seven har en och annan synpunkt kring att hololäkaren lägger ner massor av kraft på en redan dödsdömd patient.
  • Iko tillfrisknar mycket tack vare att några av Sevens nanosonder förs in i hans kropp. Men behandlingen får en högst oväntad biverkning: Iko får ett samvete. Efter att ha studerat fallet lite noggrannare ser Seven och hololäkaren en helt ny aktivitet i Ikos hjärna. Tydligen har nanosonderna upprättat kontakt med de delar av hjärnan som förknippas med ett samvete. Eftersom Iko efter ingreppet är en person med ett neurologiskt fungerande samvete så tycker de två att hans dödsstraff borde omvärderas. Men Ikos initiala reaktion är den motsatta. Just för att han nu har ett samvete så tycker han inte att han förtjänar att leva.Ska man respektera hans inställning?
  • Tydligen lyckas Seven och hololäkaren att övertyga Iko om att söka benådning. Men inte ens att Iko räddar sin fångvaktare från att dö i ett fängelseuppror hjälper hans fall. I den nygeanska världen är det familjen till den dödade som mäter ut straffet. Och de vill se honom död. Oavsett om han börjat ångra det han gjort. Är det verkligen ett fungerande rättssystem?
  • Hela dramat kring Iko engagerar Seven extremt starkt. Hon börjar fundera på vad som vore ett lämpligt straff för henne, hon som tvångsassimilerat så många personer till borgkollektivet. Även hennes samvete verkar ha kvicknat till, så Seven börjar också ångra saker som hon gjort under sin tid som borg. Janeway tycker däremot att 20 år som borg är straff nog, och anser henne benådad. Har hon verkligen sonat sina brott?
  • Neelix blir polare med en annan av fångarna som kommer från ett folkslag som är överrepresenterade i kriminalstatistiken, benkarier. Enligt fången, Joleg, handlar det först och främst om rasism. Joleq utnyttjar dock Neelix godtrogenhet för att få ut ett meddelande till sin bror, som i sin tur attackerar Voyager och försöker transportera ut sin brorsa. Efter att planen misslyckats säger Joleg att han också vill ha samvetshöjande nanosonder inopererade, så att även han kan överklaga sitt dödsstraff. Men Neelix bara fnyser åt hans begäran. Borde inte alla fångarna ges en ny chans, om nu hololäkaren av misstag råkat konstruera en samvetsmedicin?

Ja, det är mycket som händer i Repentance. Antagligen skulle man kunna göra en handfull avsnitt av den uppsjö av ämnen som tas upp. Den diskutabla delen om genetisk ingenjörskonst slarvas till exempel förbi väldigt snabbt. Att injicera nanosonder som förbättrar kontakten med den del av hjärnan som innehåller ett “samvete” i en person är ett väldigt enkelt sätt att rehabilitera en brottsling på, men också ett sätt att se på kriminalitet som något som finns i generna, och inte är en produkt av miljö, uppväxt eller social status. En väl enkel förklaringsmodell till brottslighet, va? Att börja operera in saker i folks hjärnor så att de blir anpassningsbara känns också lite som en modern variant av lobotomi.Även om resultatet i just det här fallet ju visade sig bli väldigt lyckat.

Ikos initialt intressanta reaktion, att han tycker att han är värd sitt dödsstraff, förbyts sedan på ett ögonblick till en vilja att begära nåd och leva vidare. Hur den processen gick till är jag inte helt säker på.

Jag har ju fått för mig att jag verkligen gillar när man gör den här typen av avsnitt, med hög densitet, som varvar tankegods och action, och där man ansträngt sig för att hitta på några extra dramatiska vändpunkter för att höja tempot i berättandet. Men när jag rannsakar mig själv så inser jag att ju mer komplicerat temat hos de här avsnitten är, desto oftare får jag känslan av att man gapar över för mycket. I en modernt berättad tv-serie hade de här olika frågeställningarna kunnat dryftas i flera stycken avsnitt med olika fokus. En nyanserad och komplex bild av frågeställningen hade kunnat växa fram. Men nu känns berättandet ytligt och lite forcerat. Framför allt känns det som att man gör de dödsdömda fångarna till någon form av rätt ointressanta bifigurer. Det egentliga fokuset för manusförfattarna i den här historien är på Seven, och att hon nu börjat bli så pass mänsklig att hon till och med börjat få samvetskval. Stackars Iko som nu skickas till sin avrättning är bara en förevändning för att kunna berätta ännu en story om Seven och hennes väg mot mänskligheten.

Betyg. 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 13/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 649 tv-avsnitt.

VOY: Tsunkatse. Det där Seven hamnar i ett gladiatorspel.

Sällan har väl en teaser i ett Star Trek-avsnitt fått mig att bli mig så osugen som den här (jag pratar alltså om den där första scenen innan förtexterna). Här kastas man in i en match i någon form av brutalt och tekniskt uppgraderad fribrottning. Runt ringen jublande folkmassor, bland annat Chakotay och Torres, medan en brutal kamp utkämpas nere på golvet. Den går ut på att man försöker träffa olika plattor på varandras kroppar – lyckas man utsätts motståndaren för någon form av kraftig energiurladdning. Det ser rätt så jobbigt ut, och min första association är att jag hamnat i någon konstig uppgraderad version av orginalseriens Bread and circuses-avsnitt, eller kanske bara Gladiator i rymden. (Först en bit in i avsnittet inser man att det snarare är In Purgatory’s Shadow och By Inferno’s Light som också är uppenbara paralleller.) Det verkar hur som helst stentrist.

Men Tsunkatse visar sig var ett ganska listigt uppbyggt avsnitt, där man i flera steg trappar upp dramat. För givetvis är det där moderna gladiatorspelet precis lika smutsigt och omänskligt som den gamla romartidens spektakel. De tävlande verkar till största delen vara resultatet av en massa kidnappningar. De genomförs av ett kraftigt bestyckat rymdskepp, därifrån sänds också själva matcherna till flera olika arenor. Och ett av Tsunkatse-spelens nyförvärv är alltså Seven of Nine. Hon tas tillfånga tillsammans med Tuvok när de är ute för att kolla på en nebulosa under några semesterndagar. Väl på plats i sin cell i det stora Tsunkatsus-skeppet utpressas hon för att ställa upp i en match. Om hon vill att den svårt skadade Tuvok ska få läkarvård så måste hon ställa upp och slåss.

Eftersom Deltakvadrantens invånare hatar borger mer än något annat så blir matchen en succé. Ett erfaret och biffigt Tsunkatse-proffs (spelad av The Rock) spöar Seven of Nine. Hon blir snabbt bokad till en ny match, den här gången i den röda klassen. Den där man slåss på liv och död. Det kommer publiken att gilla, myser matchpromotorn Penk.

Chakotay och ett gäng andra ur Voyagerbesättningen är faktiskt på Sevens första match. Det de tyckte var en kul och spännande sport visar sig vara något mycket grymmare (hur de inte gjort den kopplingen tidigare verkar väldigt underligt). Alla försök från Voyager-crewens sida att rädda Seven misslyckas. Torres upptäcker att matchen är direktsänd från någon annan plats, och det tar ett tag innan man inser att det är från ett rymdskepp. Och när man väl hittar Tsunkatsu-skeppet så är det, för att uttrycka det hela i idrottstermer, i en helt annan viktklass än Voyager

Seven of Nine får trots allt en hel del hjälp inför vad som skulle kunna bli hennes sista Tsunkatse-framträdande. En hirog som fajtats i Tsunkatseringen i nio år lär upp henne, och mellan de två uppstår någon form av vänskap. Och det är här som nästa twist kommer. Det är givetvis sin egen mentor som Seven ska möta i matchen på liv och död. Efter nio år är han mer än redo att dö i ringen, och han hoppas att Seven kan bli en värdig motståndare.

På något sätt lyckas till sist Voyager och Delta Flyern (med Janeway vid rodret) tillsammans överlista Tsunkatse-skeppet, och i sista minuten – när Seven of Nine är redo att utdela det dödande slaget mot sin hirogiske vän – transporteras bägge ombord på Voyager. Hirogen kan nu dra iväg och försöka hitta sin försvunne son. Seven lämnas däremot ensam med ånger och tvivel. Höll hon på att mista sin mänsklighet där i Tsunkatse-ringen, när hon var redo att döda sin vän? Tuvok, av alla personer, ger henne några tröstande ord på vägen.

SEVEN: I’ve spent the last three years struggling to regain my humanity. I’m afraid I may have lost it again in that arena. 
TUVOK: You’re experiencing difficult emotions. 
SEVEN: Guilt, shame, remorse. 
TUVOK: Then you haven’t lost your humanity. You have reaffirmed it.

En något deppig definition av mänsklighet, kanske, men också en replik som är lite typisk för ett avsnitt som hela tiden visar sig ha nya bottnar. Och vetefan om man ändå inte fick till de där fajtingscenerna på ett i varje fall hyggligt lyckat sätt. Just slagsmåls- och stridsscener tycker jag ofta känns lite taffliga i Star Trek-avsnitten. Här kan man i och för sig skylla en viss tafflighet på att Seven ju faktiskt inte är någon som inte är helt nere med kampsport.

Några skönhetsfläckar finns det väl. Som det helt meningslösa i att Voyager-crewen står och skriker till Seven när de ser henne gå in på Tsunkatse-arenan. Inte bara för att det hela visar sig vara en hologramsföreställning, utan också för att jag inte är helt säker på vad Seven skulle göra med kunskapen om att hennes kollegor står och ser på när hon får stryk. Det är ju inte som att de springer ner på arenan för att rädda henne.

Jag är väl också en smula…fundersam kring castingen av Jeffrey Combs i rollen som Tsunkatsupromotern Penk. Mest för att han spelade den Peni i stort sett exakt som han gjorde Weyoun i Deep Space Nine. The Rock var väl däremot ett lyckokast, och kanske också orsaken till att det här var det avsnitt under säsongen med högst tittarsiffror. Hela avsnittet är egentligen ett enormt lyckat exempel på crosspromotion av olika program som sänds på samma kanal. UPN, som sände Voyager, var också hemvisten för flera olika wrestlingprogram.

Men det där är randanmärkningar i ett avsnitt som lyckades intresserad mig, fast att det handlade om fribrottning – om än på liv och död.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 625 tv-avsnitt.

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt. 

VOY: The Chute. Det där Paris och Kim hamnar i ett jätteläskigt fängelse.

voy the chute

Fängelsedramer i Star Trek. Inget fan. I det här fallet utspelas större delen av avsnittet i en källarhåla i dystopisk stil där fångarna lämnas åt sitt öde och brutaliteten och våldet härskar. Lite lustigt är det allt att det här avsnittet hamnar precis efter en homage till långfilmen Star Trek VI, eftersom Kirk och McCoy hamnar i ett liknande fängelse i den filmen. Om än i en film med högre scenografibudget.

Avsnittet börjar med att Harry Kim dimper ner i en fängelsehåla genom ett långt rör. Att vara nykomling i just den här hålan betyder tydligen att man välkomnas med att alla ger en stryk. Ja, till och med Paris – som tydligen fängslats tidigare – ger Kim en smäll på käften för att verka tuff. Men en stund senare går han i stället emellan och räddar Kim från fängelsets värsta råskinn som försöker claima Kim som “sin”. Dock lite oklart om den där besten hade tänkt sig att ligga med eller att äta upp Kim.

Orsaken till att Paris och Kim hamnat i det där fängelset är att de blivit dömda för att ett terrordåd som begåtts på planeten Akritiri. Trots att Janeway lyckas hitta de verkliga terroristerna så kan hon inte byta dem mot sitt manskap (sen när utlämnade Janeway förresten fångar till en planet med korrupt rättssystem, förresten). Det är nämligen helt kört för Paris och Kim, när man väl blivit dömd för något på Akritiri så är man dömd. Punkt slut. Lyxiga saker som rätt att överklaga en dom finns liksom inte där.

voy the chute 3Till en början tyckte jag att fängelseklichéerna i The Chute bara var för mycket. Det var helt otroligt svårt att engagera sig i något så slitet och schablonartat som det här fängelset. Alla dessa mordiska män som bara vill döda varandra hela tiden, liksom. Har vi sett det en miljon gånger förr? I lite smartare och bättre versioner, dessutom? Men sedan händer det några saker. 1. Alla fångar har någon form av klämma inopererad i huvudet, som gradvis gör dem mer och mer paranoida och galna. Scenen där Kim nästan tar livet av Paris är faktiskt riktigt, riktigt bra. Ovanligt mörk för att vara tv-Star Trek. Jag gillar också verkligen 2. Scenen där Harry lyckas ta sig uppför det där annars livsfarliga rutschbaneröret som han just levererat genom, hittar ett fönster och kollar ut. Bara för att inse att han inte har hittat en flyktväg från fängelsehålan. Hans fängelse är beläget på en fängelserymdstation, och det finns ingen väg därifrån.

voy the chute 4Men ett lyckligt slut måste det ju ändå bli. Och upplösningen är förstås både orimlig och lite tramsig. Neelix låtsas vara korkad nog att missta den där fängelserymdstationen för en vara motsvarigheten till en bensinmack för rymdskepp, och medan han uppehåller styrkorna från Akritiri så lyckas Janeway och de andra befria Paris och Kim från fångenskapen. Efteråt är Kim osäker på om han räddat Paris liv, eller eventuellt var den som höll på att ta kål på honom. Det blir ett fint litet replikskifte av det där.

KIM: Tom, listen to me. I, I almost killed you.
PARIS: What are you saying? You’re the one that kept me alive.
KIM: I was ready to hit you with the pipe. Don’t you remember?
PARIS: You want to know what I remember? Someone saying, this man is my friend. Nobody touches him. I’ll remember that for a long time. So, what do you say we blow a week’s worth of replicator rations?
KIM: So what’s for dessert?

voy the chute 2Det som från början verkade vara ett försök att göra en usel, machostinn fängelsefilm i rymdmiljö växte sedan successivt och blev oväntat rått, otäckt och lite gripande. Däremot blev det nog det på bekostnad av en del andra saker. Av alla motståndsmän och terrorister vi mött så här långt i Star Trek-universumet så behandlas till exempel terroristerna Piri och Vel och deras organisation Open Sky mest lättvindigt. Det är de som ligger bakom det där bombdådet som Kim och Paris dömts för. Vad Open Sky slåss för eller varför de gör det får vi aldrig reda på. Mest känns de där två bara som ett sätt att få ihop en lite klurig intrigen på. De två hade gärna kunnat få lite mer speltid, kanske på bekostnad av Zio, den märklige snubben i fängelset som skrivit ett manifest om…ja, det fick vi heller aldrig riktigt reda på.

The Shute känns som ett avsnitt med stora ambitioner, kanske lite för stora för den här serien. Men man nådde nog ungefär bara halvvägs till målet. Det här var inte dåligt, bara lite ofullbordat, om än ett av de mer “vuxna” avsnitten i Voyager. Det är också lite kul att Garrett Wang, som spelar Harry Kim, äntligen fick en utmaning i den här serien. Inte helt oväntat är det här ett av hans favoritavsnitt i hela serien.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 438 tv-avsnitt.