VOY: Tsunkatse. Det där Seven hamnar i ett gladiatorspel.

Sällan har väl en teaser i ett Star Trek-avsnitt fått mig att bli mig så osugen som den här (jag pratar alltså om den där första scenen innan förtexterna). Här kastas man in i en match i någon form av brutalt och tekniskt uppgraderad fribrottning. Runt ringen jublande folkmassor, bland annat Chakotay och Torres, medan en brutal kamp utkämpas nere på golvet. Den går ut på att man försöker träffa olika plattor på varandras kroppar – lyckas man utsätts motståndaren för någon form av kraftig energiurladdning. Det ser rätt så jobbigt ut, och min första association är att jag hamnat i någon konstig uppgraderad version av orginalseriens Bread and circuses-avsnitt, eller kanske bara Gladiator i rymden. (Först en bit in i avsnittet inser man att det snarare är In Purgatory’s Shadow och By Inferno’s Light som också är uppenbara paralleller.) Det verkar hur som helst stentrist.

Men Tsunkatse visar sig var ett ganska listigt uppbyggt avsnitt, där man i flera steg trappar upp dramat. För givetvis är det där moderna gladiatorspelet precis lika smutsigt och omänskligt som den gamla romartidens spektakel. De tävlande verkar till största delen vara resultatet av en massa kidnappningar. De genomförs av ett kraftigt bestyckat rymdskepp, därifrån sänds också själva matcherna till flera olika arenor. Och ett av Tsunkatse-spelens nyförvärv är alltså Seven of Nine. Hon tas tillfånga tillsammans med Tuvok när de är ute för att kolla på en nebulosa under några semesterndagar. Väl på plats i sin cell i det stora Tsunkatsus-skeppet utpressas hon för att ställa upp i en match. Om hon vill att den svårt skadade Tuvok ska få läkarvård så måste hon ställa upp och slåss.

Eftersom Deltakvadrantens invånare hatar borger mer än något annat så blir matchen en succé. Ett erfaret och biffigt Tsunkatse-proffs (spelad av The Rock) spöar Seven of Nine. Hon blir snabbt bokad till en ny match, den här gången i den röda klassen. Den där man slåss på liv och död. Det kommer publiken att gilla, myser matchpromotorn Penk.

Chakotay och ett gäng andra ur Voyagerbesättningen är faktiskt på Sevens första match. Det de tyckte var en kul och spännande sport visar sig vara något mycket grymmare (hur de inte gjort den kopplingen tidigare verkar väldigt underligt). Alla försök från Voyager-crewens sida att rädda Seven misslyckas. Torres upptäcker att matchen är direktsänd från någon annan plats, och det tar ett tag innan man inser att det är från ett rymdskepp. Och när man väl hittar Tsunkatsu-skeppet så är det, för att uttrycka det hela i idrottstermer, i en helt annan viktklass än Voyager

Seven of Nine får trots allt en hel del hjälp inför vad som skulle kunna bli hennes sista Tsunkatse-framträdande. En hirog som fajtats i Tsunkatseringen i nio år lär upp henne, och mellan de två uppstår någon form av vänskap. Och det är här som nästa twist kommer. Det är givetvis sin egen mentor som Seven ska möta i matchen på liv och död. Efter nio år är han mer än redo att dö i ringen, och han hoppas att Seven kan bli en värdig motståndare.

På något sätt lyckas till sist Voyager och Delta Flyern (med Janeway vid rodret) tillsammans överlista Tsunkatse-skeppet, och i sista minuten – när Seven of Nine är redo att utdela det dödande slaget mot sin hirogiske vän – transporteras bägge ombord på Voyager. Hirogen kan nu dra iväg och försöka hitta sin försvunne son. Seven lämnas däremot ensam med ånger och tvivel. Höll hon på att mista sin mänsklighet där i Tsunkatse-ringen, när hon var redo att döda sin vän? Tuvok, av alla personer, ger henne några tröstande ord på vägen.

SEVEN: I’ve spent the last three years struggling to regain my humanity. I’m afraid I may have lost it again in that arena. 
TUVOK: You’re experiencing difficult emotions. 
SEVEN: Guilt, shame, remorse. 
TUVOK: Then you haven’t lost your humanity. You have reaffirmed it.

En något deppig definition av mänsklighet, kanske, men också en replik som är lite typisk för ett avsnitt som hela tiden visar sig ha nya bottnar. Och vetefan om man ändå inte fick till de där fajtingscenerna på ett i varje fall hyggligt lyckat sätt. Just slagsmåls- och stridsscener tycker jag ofta känns lite taffliga i Star Trek-avsnitten. Här kan man i och för sig skylla en viss tafflighet på att Seven ju faktiskt inte är någon som inte är helt nere med kampsport.

Några skönhetsfläckar finns det väl. Som det helt meningslösa i att Voyager-crewen står och skriker till Seven när de ser henne gå in på Tsunkatse-arenan. Inte bara för att det hela visar sig vara en hologramsföreställning, utan också för att jag inte är helt säker på vad Seven skulle göra med kunskapen om att hennes kollegor står och ser på när hon får stryk. Det är ju inte som att de springer ner på arenan för att rädda henne.

Jag är väl också en smula…fundersam kring castingen av Jeffrey Combs i rollen som Tsunkatsupromotern Penk. Mest för att han spelade den Peni i stort sett exakt som han gjorde Weyoun i Deep Space Nine. The Rock var väl däremot ett lyckokast, och kanske också orsaken till att det här var det avsnitt under säsongen med högst tittarsiffror. Hela avsnittet är egentligen ett enormt lyckat exempel på crosspromotion av olika program som sänds på samma kanal. UPN, som sände Voyager, var också hemvisten för flera olika wrestlingprogram.

Men det där är randanmärkningar i ett avsnitt som lyckades intresserad mig, fast att det handlade om fribrottning – om än på liv och död.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 15/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 625 tv-avsnitt.

DS9: In Purgatory’s Shadow (Part 1). Det där Garak och Worf hamnar i Jem’hadars fångläger tillsammans med den riktige Bashir.

Nu är julledigheten över för min del – åtminstone när det gäller Star Trek, och jag ska försöka årsslutsspurta lite här på bloggen för att putsa till årsstatistiken när det gäller publicerade inlägg. Och vad är bättre att sätta tänderna i än första delen av ett ambitiöst dubbelavsnitt i Deep Space Nine-universumet med upprustning, fängelsedrama och en ondskefull dubbelgångare.

Efter att ha tillbringat ganska mycket tid i ett allt mer såpaliknande tillstånd så återvänder Deep Space Nine här till kärnverksamheten. Det vill säga hotet från Dominion, Grundarna och Jem’hadar. Jag har i varje fall väntat ett bra tag på att invasionen från gammakvadranten ska ta sin början. Och nu händer det. Nästan.

Själva avsnittet kickar igång med krypterade cardassiska radiosignaler som kommer från deltakvadranten. Garak kallas in som konsult och efter lite krånglande (och ett försök från Garaks sida att ensam dra iväg till deltakvadranten) berättar han till slut att meddelandet kommer från Enebran Tain – hans gamla mentor från den obsidiska orden, den cardassiska säkerhetstjänsten. Tain var en av dem som försvann under den misslyckade cardassiska attacken på Grundarnas hemvärld i säsong tre. Meddelandet inger visst hopp om att fler av de som försvann då kanske fortfarande är kvar i livet. Sisko bestämmer att Worf och Garak tillsammans ska dra iväg till fientlig rymd och undersöka signalen – bägge hade nog hellre gjort trippen på egen hand.

Även om det här är ett mer actionintriktat avsnitt så finns det förstås ett och annat såpainslag även i In Purgatorys Shadow. Det är tydligen något med modiga män som ska ut på farligt uppdrag som triggar lite trist pardynamik. Dax blir till exempel rätt sur på det där trista flickvänssättet när hon på omvägar får reda på att Worf ska ut på uppdrag. Och Gul Dukats dotter Ziyal blir också väldig orolig över att Garak ska ge sig ut på samma resa. Precis som Gul Dukat blir vansinnig när han inser att dottern tillbringat mycket av sin tid på Deep Space 9 tillsammans med Garak. Starka och dramatiska känslor hör förstås till när vi nu befinner oss i förspelet till ett krig, men det brukar inte hanteras fullt så här daytime soap-igt i DS). Framför allt hade jag gärna velat slippa Dax tröttsamma flickvänsrutin. Den är inte riktigt värdig henne. Eller Worf. Eller mig. 

Worf och Garak kommer inte så långt på sin resa in i gammakvadranten förrän de träffar på en stor mängd av Jem’Hadar-skepp, en uppenbar kraftsamling inför en invasion. Efter att de skickat ett varningsmeddelande hem till rymdstationen tas de till fånga och sätts i vad som visar sig vara Jem’Hadars elitanstalt. Här är det lite som Valhalla, försvunna och döda vänner och fiender återuppstår liksom från de döda. Här finns den verklige klingonen Martok, han som var ersatt av en Grundare i ett tidigare äventyr. Han är också favoritmotståndaren i vad som verkar vara Jem’Hadars enda nöje i fängelset – någon slags MMA-fajter där klingonger är särskilt attraktiva motståndare. Gissa om de blev glada när de råkade på Worf.

Martok har sällskap av Bashir, som vi nu förstår är ersatt av en changelingdubbelgångare på rymdstationen genom vad som måste vara den tristaste kidnappningsstoryn i tv-historien: “I was attending a burn treatment conference on Meezan Four. I went to bed one night and woke up here”. Till sist får också Garak någon form av closure med Tain – och ett mycket komprimerat och forcerat erkännande av deras far-son-relation. Att man väntade i 30 avsnitt för att knyta ihop den tråden var kanske lite väl saktmodigt för min del. Och själva erkännandet, “jag var stolt över dig en dag när du var fyra år”, ändå rätt klen tröst för vad som väl ändå är Garaks livstrauma.

Det hela slutar i varje fall med en bra cliffhanger. Massor av Jem’Hadar-skepp är på inkommande genom maskhålet och Siskos plan för att stänga det misslyckas. Trots att man gått och väntat på den här invasionen hur länge som helst så finns det inte ett enda Federationsskepp i närheten. Trodde de att Dominion skulle skicka ett brev och förvarna om invasionen? Federationen borde verkligen se över sina beredskapsplaner, det här måste ju vara det största hotet sedan borgerna.

Det här är ett bra avsnitt med vissa skönhetsfel. Garaks fadersdrama slarvas över och blir nästan obegripligt, och jag tycker att man även missar att göra något mer dramatiskt kring det här med att Bashir har en dubbelgångare på Deep Space 9 – kopian framstår faktiskt som lite för mesig för att vara obehaglig på riktigt. Men för att tillhöra kategorin “uppladdning för nästa veckas upplösning” är det här väldigt underhållande. Det känns äntligen som om Dominionkonflikten börjar närma sig skarpt läge, och att saker och ting ska drivas till sin spets. Eller…så kanske man bestämmer sig för att dra ut på det hela lite till? Vi får väl se i nästa avsnitt. Det här gav i varje fall mersmak.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 5, avsnitt 14/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 465 tv-avsnitt. 

VOY: The Chute. Det där Paris och Kim hamnar i ett jätteläskigt fängelse.

voy the chute

Fängelsedramer i Star Trek. Inget fan. I det här fallet utspelas större delen av avsnittet i en källarhåla i dystopisk stil där fångarna lämnas åt sitt öde och brutaliteten och våldet härskar. Lite lustigt är det allt att det här avsnittet hamnar precis efter en homage till långfilmen Star Trek VI, eftersom Kirk och McCoy hamnar i ett liknande fängelse i den filmen. Om än i en film med högre scenografibudget.

Avsnittet börjar med att Harry Kim dimper ner i en fängelsehåla genom ett långt rör. Att vara nykomling i just den här hålan betyder tydligen att man välkomnas med att alla ger en stryk. Ja, till och med Paris – som tydligen fängslats tidigare – ger Kim en smäll på käften för att verka tuff. Men en stund senare går han i stället emellan och räddar Kim från fängelsets värsta råskinn som försöker claima Kim som “sin”. Dock lite oklart om den där besten hade tänkt sig att ligga med eller att äta upp Kim.

Orsaken till att Paris och Kim hamnat i det där fängelset är att de blivit dömda för att ett terrordåd som begåtts på planeten Akritiri. Trots att Janeway lyckas hitta de verkliga terroristerna så kan hon inte byta dem mot sitt manskap (sen när utlämnade Janeway förresten fångar till en planet med korrupt rättssystem, förresten). Det är nämligen helt kört för Paris och Kim, när man väl blivit dömd för något på Akritiri så är man dömd. Punkt slut. Lyxiga saker som rätt att överklaga en dom finns liksom inte där.

voy the chute 3Till en början tyckte jag att fängelseklichéerna i The Chute bara var för mycket. Det var helt otroligt svårt att engagera sig i något så slitet och schablonartat som det här fängelset. Alla dessa mordiska män som bara vill döda varandra hela tiden, liksom. Har vi sett det en miljon gånger förr? I lite smartare och bättre versioner, dessutom? Men sedan händer det några saker. 1. Alla fångar har någon form av klämma inopererad i huvudet, som gradvis gör dem mer och mer paranoida och galna. Scenen där Kim nästan tar livet av Paris är faktiskt riktigt, riktigt bra. Ovanligt mörk för att vara tv-Star Trek. Jag gillar också verkligen 2. Scenen där Harry lyckas ta sig uppför det där annars livsfarliga rutschbaneröret som han just levererat genom, hittar ett fönster och kollar ut. Bara för att inse att han inte har hittat en flyktväg från fängelsehålan. Hans fängelse är beläget på en fängelserymdstation, och det finns ingen väg därifrån.

voy the chute 4Men ett lyckligt slut måste det ju ändå bli. Och upplösningen är förstås både orimlig och lite tramsig. Neelix låtsas vara korkad nog att missta den där fängelserymdstationen för en vara motsvarigheten till en bensinmack för rymdskepp, och medan han uppehåller styrkorna från Akritiri så lyckas Janeway och de andra befria Paris och Kim från fångenskapen. Efteråt är Kim osäker på om han räddat Paris liv, eller eventuellt var den som höll på att ta kål på honom. Det blir ett fint litet replikskifte av det där.

KIM: Tom, listen to me. I, I almost killed you.
PARIS: What are you saying? You’re the one that kept me alive.
KIM: I was ready to hit you with the pipe. Don’t you remember?
PARIS: You want to know what I remember? Someone saying, this man is my friend. Nobody touches him. I’ll remember that for a long time. So, what do you say we blow a week’s worth of replicator rations?
KIM: So what’s for dessert?

voy the chute 2Det som från början verkade vara ett försök att göra en usel, machostinn fängelsefilm i rymdmiljö växte sedan successivt och blev oväntat rått, otäckt och lite gripande. Däremot blev det nog det på bekostnad av en del andra saker. Av alla motståndsmän och terrorister vi mött så här långt i Star Trek-universumet så behandlas till exempel terroristerna Piri och Vel och deras organisation Open Sky mest lättvindigt. Det är de som ligger bakom det där bombdådet som Kim och Paris dömts för. Vad Open Sky slåss för eller varför de gör det får vi aldrig reda på. Mest känns de där två bara som ett sätt att få ihop en lite klurig intrigen på. De två hade gärna kunnat få lite mer speltid, kanske på bekostnad av Zio, den märklige snubben i fängelset som skrivit ett manifest om…ja, det fick vi heller aldrig riktigt reda på.

The Shute känns som ett avsnitt med stora ambitioner, kanske lite för stora för den här serien. Men man nådde nog ungefär bara halvvägs till målet. Det här var inte dåligt, bara lite ofullbordat, om än ett av de mer “vuxna” avsnitten i Voyager. Det är också lite kul att Garrett Wang, som spelar Harry Kim, äntligen fick en utmaning i den här serien. Inte helt oväntat är det här ett av hans favoritavsnitt i hela serien.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 3, avsnitt 3/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 438 tv-avsnitt.