Picard: Star Dust City Rag. När Picard gick Ocean’s Eleven.

Det här kanske är en impopulär åsikt, men för mig nådde just Picard ett slags lågvattenmärke. Om det är någon förmildrande omständighet så gillar jag inte Ocean’s-filmerna heller. Tycker inte att den där extremt uttänkta planeringen av den perfekta stöten, kombinerat med rollspelsliknande övningar där våra hjältar antar falska identiteter är en särskilt kul grej. Och i det här fallet är jag nästan beredd att tycka att det är direkt kränkande för Patrick Stewart att behöva springa runt i basker och låtsas prata med en jättedålig fransk brytning. Jag blev illa berörd, liksom, ungefär som andra människor reagerade när de såg Ian McKellen dricka mjölk från ett fat i filmen Cats. Förhoppningsvis hade i varje fall bägge gubbarna rätt roligt i vardera projektet. Och folk som gillar holodäcksäventyr tycker säkert att det här är superfab.

Då tycker jag att starten på avsnittet är betydligt bättre. Det hemska slutet för stackars Icheb, ett av de där borgbarnen som var med i slutet av Voyager. Här blir han mer eller mindre slaktad av någon ond människa som strippar honom på borgorgan. Seven of Nine kommer för att rädda honom, men anländer för sent. Och hon tvingas att själv göra slut på hans lidande. Och, alltså, det hemska att som Star Trek-fan tvingas inse att Icheb nu är borta för alltid. Precis när vi fått återse honom efter alla dessa år. Extremt jobbig scen, det där.

Det är i varje fall under detta brutala intro som vi första gången hör namnet Bjayzl – en person som stora delar av den här intrigen kretsar kring. Bjayzl verkar vara någon form av gangsterdrottning i Freecloud. Och det är hon som håller Bruce Maddox, forskaren som troligtvis skapat Datas “döttrar” Dahj och Soji, fången. Det är för att frita Maddox, som hela den här charaden med falska identiter och värsta heist-planeringen genomförs. Man låtsas betala för Maddox med Seven of Nine. Men när när det väl är dags för själva utbytet, så visar det sig att Seven of Nine har egna planer med den här räddningsaktionen. Hon vill hämnas på Bjayzl, som var den som lurade fram informationen om var stackars Icheb fanns från Seven.

Det absolut snyggaste i hela det här avsnittet är faktiskt att Seven avbryter sin hämndaktion och följer med tillbaka till La Sirena tillsammans med resten av gänget – och den trasiga skrutt som återstår av Maddox. Bara för att en liten stund senare på egen hand transportera sig ner till Bjayzls klubb och göra processen kort med henne. Seven of Nine är uppenbarligen en stentuff actionhjälte i den här Picard-inkarnationen. Hoppas hon kommer tillbaka snart. Det är egentligen för Sevens skull som jag sett fram emot den här serien. Kommer att bli mycket besviken om hon inte i alla fall får någon form av semi-återkommande status i Picard.

Bjayzl kommer jag däremot inte att sakna i framtiden, och det faktiskt främst av modeskäl. Den här grejen att skurkar i många SF-filmatiseringar ska bära futuristiska klädkreationer är verkligen en grej som jag gärna skulle se avskaffad. I Bjayzls fall någon form av supertajt kroppsstrumpa försedd med guldfärgade geometriska figurer som utsmyckningar. Däremot gillade jag verkligenVup, han som kunde lukta sig till om folk ljög. En riktigt charmig figur att få bekanta sig med. Även om det blev en kort tid tillsammans.

I övrigt: Doktor Jurati var, precis som alla misstänkt, någon form av dubbelagent från den mörka sidan. Hon dödar sin gamla kille Maddox, och hänvisar till att någon (antagligen den romulanska agenten Oh med solglasögonen) visat henne något fruktansvärt. Något som gör att hon måste döda Maddox. Och där förlorade vi en av de viktigaste pusselbitarna till lösningen på den här gåtan. Som tur var hann Maddox berätta var Soji befinner sig.

Raffi Musiker passar på att träffa sin son när hon besöker Freecloud. Hennes besök är inte uppskattat. Han har tröttnat på att ha en konspirationsteoretiker till morsa, som aldrig slutade att tjata om vad som låg bakom attackerna på Mars. Och han tänker definitivt inte ge henne en ny chans. Säger han och drar sedan iväg med sin romulanska och höggravida fru. En scen som kändes rätt så lösryckt och felplacerad i det här avsnittet.

Det sämsta Picard-avsnittet hittills i mina ögon. Inte ens en ascool Seven of Nine kunde riktigt rädda de skamkänslor som hela de här fritagningsförsöket med utklädnadsverksamhet väckte. Antar att jag faktiskt var så pass paralyserad efter det att jag inte riktigt kunde ta in något annat.

Betyg: 3/10

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 5/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 741 tv-avsnitt.

Picard: The End is the Beginning. Det där Picard äntligen samlat ihop sin crew.

“Så, nu är vi äntligen igång!”, hann jag tänka. Men då var avsnittet slut.

Att personerna bakom Picard tar gott om tid på sig för att förflytta oss framåt i den här berättelsen kan vi väl konstatera nu. En berättarteknik som nog inte hade gått för sig om inte varumärket varit så starkt, och om inte Patrick Stewart varit så universellt omtyckt och älskad.

I och med det här avsnittet verkar veteranen Picard i alla fall fått ihop kärnan i sin nya crew. Nu ska han äntligen ge sig iväg ut i galaxen för att hitta Maddox, den där forskaren som eventuellt har skapat Datas två döttrar, Dahj och Soji. Men helt säker kan man ju inte vara på att uppstartsperioden är helt över. Med tanke på att vi redan sett trailerklipp där flera andra gamla TNG-profiler syns, så känns det som om vi nog har en rätt krokig väg fram till dramats kärna (och med tanke på att säsong två redan fått grönt ljus så kan vi kanske till och med befara att mysteriet inte ens blir ordentligt löst i den här säsongen?).

Här är i alla fall några av det här avsnittets höjdpunkter och viktigaste slutsatser:

Vad är problemet med Raffi Musiker?
Här får vi äntligen reda på hur det egentligen gick till när Picard lämnade Stjärnflottan (han ställde ett ultimatum: antingen får jag en massa skepp för att rädda Romulanerna, eller så slutar jag). Det här ställde till det även för Raffi – hans försteofficer. inte för att jag egentligen riktigt förstår varför hon måste få sparken på grund av att Picard säger upp sig, men så verkar det ha fungerat. Kanske ansågs hon som en säkerhetsrisk eftersom hon var så nära Picard?
Det är ändå extremt märkligt att Picard och hon inte haft någon kontakt sedan dess, inte ens ett julkort verkar Picard ha postat under de senaste 14 åren. Jag hade gärna sett lite mer förklaringar till det här. Det blir inte lättare att förstå sammanhangen av att det känns som om Michelle Hurd spelar över hela tiden. Och vad är det där Freecloud som hon och Picard ska leta efter Maddox i?

Kommer ni ihåg Hugh?
Borgen som Geordi, Picard och de andra lyckades avborgifiera i avsnittet I, Borg. Nu är han tillbaka! Han jobbar på den där avaktiverade borgkuben som romulanerna tagit över. Och han visar ett stort intresse för Soji. Han låter henne till och med följa med in på avdelningen för inte helt återställda romulanska ex-borger. Soji vill prata med Ramdha, som var en expert på romulansk mytologi. Men Ramdha flippar ut, identifierar Soji som en av “tvillingarna” i mytologin. Och fortsätter med något i stil med: “Är du den som dör eller den som överlever?”. Men det är det sista som är riktigt intressant: “I know who you are … You are the destroyer!” Destroyer är också vad en av de romulanska agenterna kallar Soji när Picard och de andra försöker förhöra honom. Soji själv verkar inte riktigt ha någon aning om vad hon pysslar med. I bland är det som hennes dolda identitet kickar in, tar över och har kommandot en stund. Soji själv är tydligen inte medveten om de krafter som hon egentligen har.

Attacken på Picard
Att Picard och hans personliga romulanska livvakter/bästa vänner kan förhöra en agent beror på att de blir attackerade av ett helt gäng svartklädda sådana en kväll på vingården. Det visar sig att de tre är ganska förberedda på att något sådant kan hända – det finns vapen gömda under i stort sett varenda bordsskiva. Den siste romulanen i truppen hade eventuellt kunnat döda alla våra tre kompisar, om inte doktor Jurati hade dykt upp. Hon är den där syntrobotforskaren som först berättade om Maddox forskning för Picard. Nu har hon blivit utfrågad av den ondskefulla romulanska undercoveragenten Oh, och det var tydligen så läskigt att hon genast anslöt sig till Picard och hans glada gäng. Eller är hon också en agent nu? Vågar man lita på någon vid det här laget?

Rios gör entre.
Okej, så här har vi seriens skäggiga sexbomb, antar jag. En person som är så pass förtjust i sig själv att han designat både sitt sjukvårdshologram och navigatörshologrammet efter sig själv. Fast, det kan eventuellt också vara något han ångrat i det långa loppet, för han beter sig inte supertrevligt mot dem – eller sig själv då. Han är i alla fall kaptenen för skutan som ska ta Picard ut i rymden igen. Det är väl nästan lite för bra för att vara sant att han och hans skepp liksom bara ligger där och väntar på att få hjälpa till? Och ja, vi får ännu en gång höra Patrick Stewart ge kommandot: Engage! Inte ett öga torrt, eller hur? Skönt också att se att hologrammen inte verkar beröras av det allmänna syntförbudet inom Federationen.

Det är de små detaljerna som verkar trigga Star Trek-fansen mest. I förra avsnittet var alla jättearga på att någon svor. Den här veckan irriterar fansen sig på att det både röks en cigarr och vejpas någon form av narkotika i det här avsnittet. Det känns liksom inte utopiskt. Sedan verkar folk antingen förtjusta eller förbannade på att den onda romulanen Oh har solglasögon på sig i en scen. Själv tycker jag att Hughs återkomst är det verkligt stora i det här avsnittet. Visst, vi har vetat det ett tag – men jag tycker att hans comeback är den snyggaste och smartaste återkopplingen till Star Trek-historien hittills. Däremot är det ganska oförklarligt varför han är intresserad av Soji, och vad det egentligen är han vill hjälpa henne med.

Picard blir stadigt bättre, som serie. Efter en trög inledning börjar handlingen ta fart, och jag börjar förstår vad handlingen egentligen går ut på. Är fortfarande helt övertygad om att säsongen borde ha inletts med ett dubbelsavsnitt för att ge oss en lite snabbare skjuts in i seriens handling. För det här ju här, i avsnitt tre, som allt börjar komma igång. Samtidigt som egentligen inget har hänt ännu.

Betyg: 8/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 3/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 724 tv-avsnitt.

Picard: Remembrance. Att skapa en tidslinje, ett mysterium och en koppling till tidsandan.

Jag var tvungen att se Remembrance två gånger. Irrade bort mig lite första gången, och liksom fastnade på detaljer om tidslinjer, Romulus utplånande och bannlysningen av syntetiska existenser. Och det var ju lite trist av mig. Fast det var väl inte bara jag som tyckte att expositionen i form av en intervju med en illasinnad journalist var lite forcerad? Och stel? Hade nog hellre haft en berättarröst som summerade vad som hänt, än ytterligare en upprepning av världens tristaste journalisttrope (såååååå trött på scoophungriga journos som bryter alla löften och överenskommelser så fort det är skarpt läge och direktsändning – journalistföraktet kan väl ändå få vara försvunnet i en utopisk framtid?).

Samtidigt förstår jag att det krävdes en hel del exposition när Picard nu skulle inkorporera den första rebootade Star Trek-filmen i sin världsbild. Alltså inte den alternativa Kelvin-tidslinjen som de rebootade filmerna mestadels utspelas i, utan det som utlöste den. Det faktum att Romulus slukades när en stjärna blev en supernova, och att Federationen inte gjorde allt man kunde för att hjälpa dem. Kanske skulle jag ha kollat på den här filmen innan jag såg första avsnittet av Picard – bara för att fräscha upp minnet kring allt som hänt.

Efter att jag har fokuserat på prequelserien Enterprise ett tag, så blir det väldigt förvirrande att nu återvända till framtiden. Framför allt eftersom det är framtidens framtid. Picard utspelas alltså efter i stort sett nästan allt annat som producerats i Star Trek, någonsin. Eller om jag försöker uttrycka det i årtal i stället.

Star Trek: Nemesis – år 2379.
Första Star Trek-rebootfilmens framtidsscener: 2387
Picard: 2399

Men sedan har vi ju några avsnitt av de gamla serierna som också utspelas långt bort i tidslinjen, ännu senare än Picard. Säsongsavslutningen av Voyager, Endgame, utspelas till exempel år 2404. The Visitor (Deep Space Nine) – där Jake minns sin farsas försvinnande, år 2450. Och så finns ju det där konstiga museiavsnittet av Voyager, Living Witness, som utspelas så sent som 3074. Och sen har vi ju den kommande tredje säsongen av Discovery, som väntas vara förlagd så pass långt in i framtiden som år 3186. )Jag är ledsen för kalenderuppställningen, men var bara tvungen att få ner alla de där årtalen på ett och samma ställe).

Men det är inte bara de gamla serierna som man skapar broar till i den här filmen. Vi har också den short trek-historia som släpptes i USA i början av januari – Children of Mars (så OHYGGLIGT irriterande att Netflix inte lägger upp de där kortfilmerna när de kommer i USA, sist kom de upp på sajten först i samband med säsongspremiären på Netflix).

Vilka teman introduceras då här i det allra första avsnittet av Picard.

  1. Picard och Stjärnflottan.
    Picard har hoppat av Stjärnflottan efter att man inte gett den hjälp till Romulus som de hade behövt vid supernovakatastrofen. Men på sin vingård bor han tillsammans med två romulaner, som tydligen är extremt tacksamma över något som han gjort. Så helt på minus gick han tydligen inte ur den här konflikten.
  2. Syntetiska livsformer är förbjudna
    Ett gäng högintelligenta androider förstörde inte bara hela den räddningsflotta som skulle skickas till Romulus, utan också hela kolonin på Mars. Efter det har Federationen helt förbjudit denna osäkra och opålitliga livsform. Hur det gått med hologrammen (som typ hololäkaren i Voyager) är mer oklart. Vi ser ett hologram i ett arkiv, men det verkar inte alls lika drivet och egocentrisk som Voyagers neurotiska doktor.
  3. Data är borta, och hans imbecilla brorsa också
    I slutet av Nemesis är Data död, men verkar kanske ha lyckats överföra alla sina minnen och personlighet till sin något mer primitiva föregångare B-4. I det här avsnittet får vi veta att så inte var fallet. B-4 är en besvikelse och Data verkar vara borta för evigt. Förutom att han hemsöker Picard i hans drömmar.
  4. Men Data kanske har virtuella döttrar…
    Men få dödsfall är ändå helt permanenta i Star Trek. Nu verkar det som om någon, eventuellt en forskare vid namn Bruce Maddox, försökt rekonstruera Data utifrån någon form av fraktalneuronkloning. Att man utifrån en enda neuron skulle kunna återskapa hela Data, rller i alla fall en liknande varelse. För Picard kontaktas av en ung kvinna vid namn Dahj. Hon har plötsligt blivit “aktiverad”, fått tillgång till krafter och kunskap som hon inte visste att hon hade (som till exempel att ensam kunna neutralisera ett helt gäng romulanska agenter), och en av de minnesbilder som nu dykt upp i hennes hjärna är Picard. För att göra allt extra kusligt så ser hon precis ut som en kvinna på en tavla som Data målade och gav till Picard.

Precis som med Discovery, så är serieskaparna (bland annat författaren och numera showrunnern Michael Chabon) extremt bestämda i sina strävanden att visa fansen att man är supernere med Star Trek. Det finns alltså ett gäng referenser och namn och företeelser som syftar tillbaka på tidigare avsnitt och filmer (här är en liten film för dig som inte orkade googla efter avsnittet – även om jag vet att de flesta av de som läser den här bloggen spottade alla referenser direkt). Själv tycker jag att det här faktisk gör premiäravsnittet lite baktungt. Det är så mycket mysterium och ledtrådar och oklarheter och blinkningar att en del av återseendets glädje faktiskt grumlas något. Visst bjuds det på action, hemliga soldater, eldstrider, slagsmål och mord – men jag hade gärna sett Picard ägna hela första avsnittet åt att enbart dricka koffeinfri Earl Grey på sin veranda.

Ungefär som i Hitchcocks Psycho så uppstår ett slags chockeffekt redan i första avsnittet – då vi tittare mister en huvudperson vi investerat en hel del känslor redan en bit in i första avsnittet. Det är Dahj som dödas av ytterligare en grupp av svartklädda agenter. De visar sig nu vara Romulaner som bland annat kan spotta grön frätande vätska som dödar Dahj. Picard är förstås förkrossad över det som hänt, men när han snokar vidare så visar det sig att Dahj borde ha en tvillingsyster, ytterligare en Data-dotter eftersom de alltid skapas i par. Och avsnittet avslutas mycket riktigt med att vi får se en ung kvinna vid namn Soji flirta med en skäggprydd romulan. De befinner sig på en romulansk bas som visar sig vara inhyst i en gammal borgkub. En något DRAMATISK avslutning, eller hur? Det är ju ytterst sällan som borgkuber visat sig leda till något gott.

Jag fick också en känsla av att Picard eventuellt kommer att slänga in lite referenser till flyktingar och terrorism i den här säsongen. Romulanerna verkar ju i stort sett vara hemlösa i galaxen, samtidigt som det verkar väldigt ovisst vems ärenden de där romulanagenterna går. Vi får se hur krystat det där blir.

Jag är så extremt kluven kring det här avsnittert. Jag kan älska ihjäl Star Trek-spinoffs lika mycket som någon annan, och precis som i Discovery så ser det ju ohyggligt bra ut rent visuellt. Finishen är perfekt, effekterna snygga och looken helgjuten. Men Remembrance gjorde mig lite utmattad. Lite samma fenomen som uppstått av vissa Discovery-avsnitt. Det är så mycket information, som dessutom är extremt vag. Rent generellt känns det också som om berättartekniken är ganska lik den modell som användes i Discoverys andra säsong. Ett mysterium som ska lösas, hemliga organisationer som arbetar i det fördolda och massor av hintar och ledtrådar som man inte kommer att förstå förrän långt senare. Eller når man sett en “explained”-video på nätet.

Kanske är det bara jag som blir kränkt över att jag, efter mer än 700 avsnitt, fortfarande inte riktigt hänger med på allt som händer. Hur som helst tycker jag att det hade varit mycket bättre att inleda serien med ett dubbelavsnitt, så att man på allvar fick igång historien. För jag tror och hoppas att handlingen inte bara består av mysterier, utan ganska snart drar igång på allvar.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Picard. Säsong 1, avsnitt 1/10. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 10 långfilmer och 716 tv-avsnitt.

The Measure of a Man. Det där man bestämmer sig för om Data är en maskin eller inte.

tng measureOm förra avsnittet fick mig att utbrista i ett “äntligen!”, så är känslan efter The Measure of a Man en stor lättnad. Det tog 35 försök innan man hittade rätt, men nu lyckades man faktiskt producera ett avsnitt av The Next Generation som var riktigt, riktigt bra. Och plötsligt blev det lättare för mig att andas – det är ju trots allt ganska många säsonger av TNG som jag har framför mig och efter det här har jag ett visst hopp om att klara mig igenom det här med förståndet i behåll.

Att riskerna och möjligheterna med artificiell intelligens var ett av Star Trek-skaparen Gene Roddenberrys favoritämnen kan ju inte någon läsare av den här bloggen missat (jo, jag är medveten om att jag har tjatat om saken, men det här kanske blir sista gången? Kanske?). Gång på gång återvände man i originalserien till intriger om datorsystem och maskiner som tagit sina instruktioner för bokstavligt och flippat ut.

tng measure 4I och med skapandet av rollfiguren Data, androiden som vill vara människa, i The Next Generation så gick Star Trek in i en ny fas i frågan. Nu var inte längre den artificiella intelligensen enfaldig och skrämmande. Snarare är Data seriens mest sympatiska figur, och blir – som jag även nämnt tidigare – allt oftare huvudpersonen i enskilda avsnitt. Som till exempel det här. Men den här gången är det fråga om en intrig där hela Datas existens står på spel. Är han en android med mänskliga rättigheter, eller ett föremål som Federationen kan göra vad de vill med?

tng measure 2Frågan utlöses av att en forskare, Bruce Maddox, vill ha ta Data i förvar och plocka isär honom. Målet är att i slutändan göra en armé av Data-kopior som kan bemanna Federationens skepp. Data känner sig inte helt trygg med Maddox, och ifrågasätter hans tekniska kompetens. Eftersom Maddox trots Datas invändningarn inte ger sig så måste hela frågan avgöras i domstol. För att ytterligare komplicera allting så blir Riker beordrad att vara åklagare av  domaren, Philippa Louvois, som i sin tur har ett förflutet med Picard. Hon var åklagare när Picard stod i samband med haveriet på rymdskeppet Stargazer. Hon och Picard verkar dessutom ha en ofullbordad fling, vilket ger en oväntad och lite opassande erotisk underton genom hela avsnittet.
tng measure 3Med tanke på allt ältande kring AI tidigare i serien, så ser jag ändå det här avsnittet som ett positivt paradigmskifte. En symbolisk rättegång där Roddenberrys gamla AI-rädsla möter en mer framåtblickande och visionär syn på vad en existens egentligen kan vara. Och det är intressant, de filosofiska resonemangen bottnar dessutom på allvar i seriens innehåll. Istället för, som så ofta förr, en abstrakt diskussion med många onödiga ord, så får principerna i det här fallet konkreta följder för Data – som till och med jag lärt mig tycka om vid det här laget.

Ämnet för rättegången handlar alltså kring huruvida Data själv har rätt att säga nej till att bli isärskruvad på ett laboratorium, eller om Federationen kan tvinga honom, som om han faktiskt vore vilken gammal brödrost som helst? Slutligen hamnar man i grundfrågan, det som det egentligen går ut på – har Data en själ?

De adekvata referenserna till slaveriet dras, förstås. Men ämnet kring AI och robotar känns också extremt aktuellt i sig idag, när farhågorna kring en allt mer automatiserat arbetsmarknad debatteras allt oftare. Ytterst handlar det ju kring vad människan har för ansvar kring livsformer som man själv skapat. Vad händer när de blir intelligentare än människan själv? Vad kännetecknar en självständig existens? Det här avsnittet öppnar på ett pedagogiskt sätt upp för en rad intressanta frågor. Jag tycker dessutom att man lyckats skapa ett komplext och tajt manus, och för en gångs skull en rättegångsintrig som fungerar.

Nu återstår bara för mig att se om The Measure of a Man är ett briljant undantag från de övriga avsnitten, eller en försmak av vad som komma skall.

Jag gillade bäst: att man faktiskt drog upp det här med Datas sexuella erfarenheter tillsammans med säkerhetsofficer Tasha Yar. Dels för att det så sällan görs referenser mellan avsnitten, men också för att det är tydligt i det här avsnittet att Data aldrig riktigt kunde komma över det som hände. Och hon som var så elak mot honom efteråt!

Men inte helt förtjust i att: Picard och domare Louvois ska gå och käka något slags romantisk middag direkt efter rättegången. Rättssäkerheten känns sådär inom Federationen. Och så hade jag nog gärna sluppit den där pokerscenen.

Betyg: 9/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 9/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 137 tv-avsnitt.