VOY: Drone. Det med Sevens borgbaby.

Mmmm. Ett sånt där “en konstig sak hände när jag tog en tur med transportören”-avsnitt. Den här gången är det Sevens små borggrejor i blodet som parar sig med doktorns bärbara holoprojektor när det är lite vajsing med transportörsignalen. Med hjälp av lite dna från en snubbe ur besättningen (manusförfattarna verkar inte gå med på någon form av jungrufödsel alls här) blir resultatet en drönaravkomma, programmerad med de allra mest grundläggande borginstinkterna. Det är nu Sevens jobb att uppfostra sitt “barn” så att han blir en snäll, fredlig och assimileringsrestriktiv borgdrönare som vuxen.

Det är helt enkelt lite som en snabbrepris av hela Seven-problematiken. Kan man någonsin lita på en borg? Vad är viktigast. arv eller miljö? Dessutom är ju den nya borgen fortfarande ett foster i avsnittets början, vilket leder till någon form av bisarr abortproblematik för Janeway. Det vill säga, vore det bästa att bara göra sig av med hen innan hen vuxit sig tillräckligt stark för att bli ett verkligt hot mot Voyager och dess besättning.

Det visar sig att borgbiologin fortfarande är smartare än någon mänsklig hjärna. Det räcker liksom inte med att stänga av sändaren som kopplar upp en drönare till borgkollektivet på en sån här monsterbaby, för vips har det vuxit ut en ny sändare som helt autonomt kopplar upp sig till den stora borghubben i universum. Så det kvittar att Janeway och Seven lyckats uppfostra sin borgbaby, One, till en humanist. Till slut blir man ändå jagade av borger (om än sfärer i stället för kuber, första gången de dyker upp i Voyager och man måste slåss för sina liv .

Till sist räddar One både Voyager (han sabbar hela Borgskeppet med den härliga hypermoderna teknik han assimilerat från doktorns portabla holoprojektor) och sedan vägrar han ta emot läkarhjälp eftersom han vet att borgerna kommer att jaga honom så länge han är vid liv. Avsnittet slutar som det började. I starten stod Seven och speglade sig för att prova sig fram till ett leende. I den avslutande scenen står hon på nytt och speglar sig, men nu ser hon smärta och sorg i sitt eget ansikte. Hon har ju faktiskt mist sitt barn i striden mot borgerna.

Drone är lite som en mix av Datas försök att skaffa en avkomma i The Next Generation och, som jag skrev tidigare i det här inlägget, en snabbspolning genom stora delar av Sevens backstory i serien. Men framför allt innebär det här avsnittet en våldsam karaktärsutveckling av Seven, och ett jättesteg i hennes förmänskligande. Men trots det kan jag inte riktigt sluta grubbla över hololäkaren och hans portabla hologramprojektor. Missade jag något, eller är det så att han innerst inne är superglad över att One faktiskt dog, för nu kan han ju skära ut sin apparat ur liket och på nytt bli mobil och röra sig fritt på och utanför skeppet. Det känns för övrigt som om det här med trubbel med doktorns projektor är lite av den nya favorittropen bland Voyagers manusförfattare, den användes ju flitigt i förra säsongens rysare. Avsnittet som lustigt nog ju hette just One.

Drone är ett stabilt och bra avsnitt, tycker jag. Men det är förstås alltid tråkigt när intressanta fenomen aldrig får överleva det avsnitt de introduceras i. Ones död hade ju eventuellt gjort lite mer känslomässig impact på mig som tittare om vi fått hänga med honom i några avsnitt till (ja, jag klagade precis på Star Trek-seriers fixering vid fristående och självständiga avsnitt för miljonte gången i den här bloggen). Fast när jag tänker efter lite till så kanske jag har helt fel när det gäller One. För visst hade han en enormt träig personlighet. Jag menar, att skådespelare ska behöva kämpa med den här typen av dialog i en dödsscen är eventuellt på gränsen till ett förnedrande uppdrag.

SEVEN: Allow the Doctor to proceed. Lower the forcefield! 
HOLOLÄKAREN: His synapses are failing. 
SEVEN: You must comply. 
ONE: I will not. 
SEVEN: You must comply. Please. You are hurting me. 
ONE: You will adapt.

Jepp. Det var deras sista ord till varandra.!

Betyg 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 563 tv-avsnitt.

VOY: Hope and fear. Det med bedragaren som vill att borgerna ska assimilera Voyagers besättning.

Dags för avslutning på Voyagers fjärde säsong! Men i stället för en sedvanlig cliffhanger, som blickar framåt mot höstsäsongen, så verkar det faktiskt ett tag som om hela serien skulle kunna ta slut här. Möjligheten till en lätt och snabb väg hem öppnar sig plötsligt, och hoppet väcks på nytt ombord på skeppet. Men Janeways gut feeling säger henne att allt inte står rätt till. Att det är något skumt med den här genvägen tillbaka till Jorden. Det är faktiskt just intuition som är veckans tema i Star Trek – eller, om man så vill, veckans delmoment i Seven of Nines utbildning till att bli en “riktig människa”. En fenomen som hon får möta både när det gäller kaptenens ledarskap och hennes teknik i Velocity-matcher.

Allt börjar med att en tillfällig passagerare ombord, Arturis, lyckas knäcka chiffret och rekonstruera den skadade meddelandefil som Stjärnflottan skickade över i Hunters. Janeway har låtit honom jobba med filmen eftersom han har ett enormt välutvecklat språksinne och påstår sig kunna se mönster där andra ser kaos.

Bland fragmenten i filen hittar man en positionsangivelse som verkar viktig, och ligger precis i närheten. Där visar det sig vänta en helt ny typ av Stjärnflotteskepp, utrustat med en revolutionerande teknisk framdrivningslösning som gjort det möjligt för skeppet att ta sig till deltakvadranten på bara tre månader. Det är dock helt obemannat, och det finns inga meddelanden till Janway och de andra på det. Men lagom till upptäckten av skeppet lyckas Arturis sätta samman ytterligare en del av meddelandet från Stjärnflottan. Där förklaras skeppets teknik och förhoppningen om att det ska kunna ta Voyagers besättning hem, snabbt och enkelt.

När en eventuell hemkomst nu närmar sig är det vissa i besättningen som tvingas tänka igenom saker ordentligt. Framför allt är det Seven of Nine som verkar oroa sig över att komma “hem” till en plats som hon inte uppfattar som sitt hem. Hon probar lite försiktigt med andra som skulle kunna dela hennes farhågor – Torres, till exempel, som ju faktiskt är Maquis och kanske skulle kunna möta rättsliga konsekvenser av det när hon återvänder till Jorden. Efter lite funderande ger Seven sitt besked till Janeway: att hon inte tänker följa med till Jorden. Hon stannar hellre kvar i deltakvadranten på egen hand. Kanske låter hon sig till och med återassimileras till borgerna. Och som vanligt lindar hon inte in sina åsikter när hon ska förklara varför.

SEVEN: I may have come a long way, but not in the direction you think. You’ve attempted to influence my development. You exposed me to your culture, you ideals. You hoped to shape me in your own image. But you have failed. You may have noticed our tendency to disagree.
JANEWAY: Oh, I’ve noticed. 
SEVEN: Then you must also recognise that I do not share your values. Your desire to explore space is inefficient. Your need for familial connections is a weakness. Your infatuation with this planet is irrational. 
JANEWAY: I won’t argue that you’ve turned out differently than I expected, and that we often have conflicting points of view. But right now, the stakes are higher. This crew needs your expertise. Abandon them and you diminish their chances of getting home. 
SEVEN: Irrelevant. 
JANEWAY: No, it’s not. We’ve given you a lot, Seven. It’s time you gave something in return. 
SEVEN: I have, on many occasions. Now I refuse. 
JANEWAY: What would you do, go back to the Collective? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: Then what exactly do you have in mind? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: That’s my point. You’re asking me to cast you adrift in the Delta Quadrant alone and without support. I wouldn’t grant that request to any member of this crew because it’s too dangerous.

Som vanligt på sistone så är det en hätsk och sårig ton mellan Janeway och Seven. Janeway vägrar dock godkänna Sevens begäran. Hon är helt säker på att det är Sevens rädsla som talar, och att hon och besättningen faktiskt lyckats väcka mänskligheten till liv hos henne – mer så än Seven vill erkänna. Det visar sig, förstås, lite senare i avsnittet, att Janeways intuition stämmer. Det gör den också kring det nya skeppet och Arturis. Janeway lyckas på egen hand sätta samman resterna av meddelandet från Stjärnflottan, och det innehåller helt annan information än den som Arturis tagit fram. Nämligen att Stjärnflottan inte har någon aning om vad de ska göra för att hjälpa Voyager hem, men skickar över lite kartor just in case.

Det är Arturis som legat bakom bedrägeriet, och förfalskat meddelandena för att locka Voyager och hennes besättning i en fälla. Så fort skeppet var fyllt med besättning så var det meningen att det skulle dra iväg till borgernas område av rymden, med assimilering som följd. En hämnd för Janeways beslut att alliera sig med borgerna för att kriga mot Art 8472. Den segern gjorde att borgerna senare kunde koncentrera sig på att invadera och assimilera Arturis hemvärld. Så nu vill han ge tillbaka. Han lyckas ta kontrollen över sitt skeppet, och sätter kursen mot borgerna – men kvar på skeppet från Voyagers crew finns bara Janeway och Seven. Resten har man hunnit evakuera.

För några blogginlägg sedan skrev jag lite om historieskrivning sedd ur olika perspektiv. Det här avsnittet var väl ett alldeles utmärkt exempel på ett beslut som Janeway ser som ett av sina bästa, men som fick förödande konsekvenser för andra. Janeway menar nog att hon räddat galaxen från förstörelse, medan hon knappast skulle framstå som en hjälte i Arturis folks historiska museum i framtiden. Om de nu skulle ha några sådana. I och med Janeways allians med borgerna så blev ju nästan hela hans ras assimilerad.

Voyager lyckas i varje fall förfölja Arturis skepp och transportera över Janeway och Seven innan han når borgernas territorium. För, precis som Janeway trodde, så är ju egentligen inte Seven supersugen på att bli en borgdrönare på nytt. Arturo, däremot, får se sig själv falla offer för den fälla han gillrat. Han välkomnas hem av ett gäng borgkuber som genast attackerar hans skepp. Men kan man tänka sig att Arturos hat mot Janeway nu går in i kollektivet? Kommer Borgerna på nytt att sätta efter Voyager? Och mänskligheten??

Ett stabilt avsnitt det här. Kanske inte så storslaget som man skulle önska sig av en säsongsavslutning, men helt okej. Det är ju lustigt att det jag minns mest av hela Hope and Fear är att Arturis har en spak som på en sekund helt förändrar utseende på brygga – från Stjärnflottegränssnitt till originalutseende. Arkiverar den under fliken Ytterst osannolika alienuppfinningar.

Janeways och Sevens relation står på nytt i centrum i Hope and Fear. Det är tydligt att manusförfattare och producenter är ytterst intresserade av deras dysfunktionella mor-dotter-relation. Själv blir jag oftast otroligt irriterad på Janeway i de här scenerna. Jag tycker att hon är helt oresonlig gentemot Seven och aldrig ger henne rätt eller medhåll. Jag menar, Janeway har i praktiken kidnappat en borg, isolerat henne från sitt kollektiv och mer eller mindre tvingat henne till att bli människa – allt mot hennes vilja. Och ändå har hon mage att stå och säga att hon har gett en massa saker till Seven, som borde vara tacksam och nu betala tillbaka. Jag är inte helt övertygad om att det är den objektivt sett korrekta beskrivningen av det som hänt, oavsett vad man tycker om borgerna. Känns ju snarare som gammal kolonialistiskt tänkande. Ni vet, när man som en “gåva” tvingar på andra kulturer sin egen civilisation.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 555 tv-avsnitt.

VOY: The Raven. Det där Seven of Nine återvänder till platsen för sin assimilering.

Säga vad man vill om Neelix mat, men den sätter verkligen sina spår hos Seven of Nine. Det är när hon ska inta sitt historiska första lagade mål mat sedan sin assimilering till borg som det händer. Två tuggor av Neelix matlagning räcker för att hennes kropp ska gå in i försvarsläge, reaktivera vilande implantat och göra henne till borg på nytt. Den där reaktionen kan i och för sig också handla om att borglämningarna i hennes kropp snappat upp en signal från en borgsändare, men det känns lite roligare att skylla på Neelix gastronomiska kreationer, eller hur?

Nyborgska Seven of Nine är dessvärre ännu mer oövervinnelig än hon var i sin tidigare Borg-inkarnation. Inget och ingen på Voyager kan stoppa henne när hon först skaffar sig vapen och sedan snor en skyttel. Först när Janeway snokat lite i Sevens sjukjournaler får hon en aning om vad som är på gång och vart nyborgen åkt. Som ett led i Seven of Nines förmänskligandeprocess verkar hennes undermedvetna ha kickat igång. Det plågar henne med drömmar och hallucinationer som hon inte kan tolka, om hotfulla borger och en stor fågel. Bara Janeway förstår vad korpen i Sevens drömmar innebär. The Raven är nämligen namnet på Sevens föräldrars skepp. Det som de åkte till deltakvadranten med, där de så småningom blev upptäckta och assimilerade av borger.

Sökandet efter och jakten på Seven of Nine försvåras av att hon åkt rakt in i B’omar-territorium. Ett område som styrs av ett ganska nervöst folk som är ytterst tveksamma till Voyager och hennes personal. Janeway vill ta en genväg genom deras hörn av rymden, men under förhandlingarna visar det sig att de har enormt många förbehåll och villkor för detta. Till exempel vill de att Voyager ska färdas genom deras territorium på en rutt med så många kringelikrokar att det nästan tar lika lång tid som att åka omvägen runt deras område. Men trots B’omarernas hotfulla attityd och avancerade vapensystem så lyckas såväl Seven of Nines som Paris och Tuvoks skyttlar ta sig igenom deras frontlinje. Ja, till och med Voyager kör så småningom rakt in i deras välde för att rädda Seven och de andra.

Målet för Seven of Nines resa är mycket riktigt föräldrarnas skepp. Numera ett fallfärdigt vrak, men som fortfarande härbärgerar en sändare som skickar ut en Borgsignal. Seven förväntar sig att det ska finnas borger på plats, och att hon ska kunna reassimileras in i deras gemenskap när hon kommer fram till skeppet, men det visar sig att borgerna lämnat den här platsen för länge sedan. I stället blir det här till ett rent terapeutiskt besök för Seven, där de förträngda minnena från hur hon blev tillfångatagen på The Raven väcks till liv. Hur hennes föräldrar skrikande fördes bort och hennes egen panik när hon förgäves försökte gömma sig för borgerna. Med de där återerövrade minnena kanske vi kan hoppas på att Seven inte fortsätter att psyka alla omkring sig genom att rabbla vilket nummer deras ras borgernas rasexcelark, eller hur många av deras sort Borgerna assimilerat. Ett första steg till social kompetens blir liksom en eventuell bonusvinst med resan till platsen för barndomstraumat för Annika (som hon ju Seven hette när hon var människa).

Det finns ett embryo till något intressant här, en historia om bortträngda minnen och falska minnesbilder. I avsnittets början hävdar ju Seven of Nine bestämt att det inte alls var traumatiserande för henne att bli assimilerad av Borgerna, medan minnesbilderna som bubblar upp i hennes hjärna ju skvallrade om något helt annat. Men man fördjupar sig inte så mycket i det där, utan The Raven känns mest som ett backstoryavsnitt där man gestaltar ett sårigt förflutet på ett lite överslätande sätt. Eller så är det bara det att Tuvok inte är världens mest lämpliga person att berätta om jobbiga berättelser ur livet för.

SEVEN: It happened here. This is where it began. This is where I was assimilated. 
(She finds the ship’s plaque – The Raven.) 
SEVEN: This was our ship. We lived here. We lived here for a long time. My father did experiments. They were very important, and we had to travel a long way. I had my birthday here. My cake had six candles on it, and one more to grow on. And then the men came. Papa tried to fight them but they were too strong. I tried to hide. Maybe they wouldn’t find me because I was little, but they did. And Papa said we were going to crash and the big man picked me up, and then suddenly we weren’t on the ship anymore. We were somewhere else. And then I became Borg. 
TUVOK: Fascinating. This resonance signal must have been active since the ship was assimilated, and Voyager passed within range.

Börja prata om sändaren precis efter att en kollega har berättat om den mest traumatiska händelsen i sitt liv. That’s caring for you! Sen blir skeppet beskjutet och det finns inte mer tid att snacka känslor!

Kanske beror känslan av ytlighet också på att Seven of Nine är ovanligt korkad i det här avsnittet. Som när hon, som är proppfull med information om alla världens folkslag och raser, inte ens kan ta till sig konceptet kring mat eller hur man äter. Man skulle välvilligt kunna tolka hennes uppförande genom hela det här avsnittet som att hon går lite i barndom nu när minnena från den tiden gör sig påminda. Men snarare skulle jag säga att sättet hon skildras på i The Raven känns ungefär som Data på en dålig dag (även Data drömde förresten en massa om korpar). Det är som att en person med stor okunskap om mänskliga relationer och Jordens kultur alltid framstår som lite rubbade och korkade i den här serien.

Visst är Seven of Nines utforskande av sina mänskliga sidor en bitvis plågsam process. Känslomässigt är hon ju fortfarande ett slags analfabet, den sidan av personligheten har ju hon inte fått uttrycka sedan hon var barn. Men ändå är det något som inte riktigt faller på plats för mig i The Raven. Som om man gått igång på idén till det här avsnittet, men inte riktigt vet vart man vill komma med Seven of Nines rollfigur med det. Mer än att hon tydligen blivit jätteintresserad av att skulptera i keramik, då.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 505 tv-avsnitt.