VOY: Imperfection. Det där Seven of Nine får tekniska problem – och upptäcker det här med tårar.

En helt ny typ av problematik öppnar sig i och med det här avsnittet. Hur gör man egentligen med reservdelar nu när Seven of Nine inte längre har någon kontakt med borgkollektivet? Frågan dyker upp i det här avsnittet där hennes allra viktigaste elektroniska implantat börjar fungera lite svajigt. Någon kopia klarar man inte av att göra. Inte ens när Janeway riskerar livet med lite likplundring för att hämta ett implantat från en död borgdrönare så fungerar det. Drönaren hade varit död för länge och implantatet är förbrukat.

Kvar finns då i praktiken bara en lösning. Icheb, det enda borgbarnet som är kvar på Voyager (de andra tre skeppas hem i början av avsnittet), erbjuder Seven sitt eget implantat. Han har räknat och kalkylerat och kommit fram till att han är så pass ung och enbart semi-assimilerad att han borde klara av att anpassa sig till ett liv utan just den här centrala manicken Seven vägrar, men då opererar han ut det på egen hand. Det blir en rätt så dramatisk scen av det hela:

SEVEN: You’re acting like a child. 
ICHEB: I’m trying to save your life. 
SEVEN: Only because you’ve grown too dependent on me. 
ICHEB: You think I need to learn to rely on other people? 
SEVEN: Yes. 
ICHEB: What about you? You’ve refused to rely on a single member of this crew. You hid your condition from the rest of us, you deactivated the Doctor, and now you’re rejecting my help. You’re the one who needs to rely on others. Isn’t that what people on this ship do? They help each other? 
JANEWAY: Whenever we can. 
ICHEB: If the Captain were dying, you’d risk your life to save her, wouldn’t you? And when you respond to a distress call, you’re risking the life of everyone on this ship to respond to the aid of strangers. 
JANEWAY: He’s right. 
SEVEN: Captain, he’s just a child. 
JANEWAY: I don’t think he is. Not anymore. 
 

Efter några dagars regenererande är Seven fit for fight igen, och Icheb verkar (förstås) också klara sig. Slutet gott, allting gott. Eller? För jag menar, det där implantatet skulle ju kunna gå sönder igen? Och betyder ingreppet som gjordes att Icheb nu blir lite mindre mekanik och lite mer människa? Dessa viktiga frågor får inget svar. I stället fokuserar man på Seven och hennes känsloliv. I början av avsnittet upptäckte man att han hade något fel på ett implantat när hon började gråta. Nu, i slutet, börjar hon gråta igen. Men den här gången kommer det från hjärtat. Hon är så glad över att Icheb är frisk och rörd över vad han gjort för hennes skull att hon inte kan låta bli att böla lite. Så mycket mänska ändå, verkar det vara meningen att man ska tycka.

Även om det känns en smula tjatigt att man följer upp säsongsinledningen med ytterligare en borgrelaterad historia så är det här en hyperdramatisk story. Ett tag verkar det faktiskt som om Seven skulle behöva skrivas ut ur serien redan i säsongens andra avsnitt, men som vanligt ordnar allt upp sig lagom till de avslutande scenerna. Är dock lite förvånad över hur mycket mekanik det verkar finnas där under Sevens hud. När hon hamnar i någon form av chocktillstånd första gången hennes implantat svajar till så öppnar det sig sår i huden med metall under. Läskigt.

Det är några små grejor som gör det här avsnittet lite bättre än genomsnittet. Som att Janeway anfalls av vrakletare när hon försöker hitta ett lämpligt implantat åt Seven. Ett våldsamt gäng som inte dyker upp senare i avsnittet, utan bara finns där för att visa hur farlig och våldsam världen omkring dem är. Annars brukar ju allting som etableras återkomma senare i avsnittet. Och så är väl också Ichebs utbrott en av avsnittets höjdpunkter. Manu Intiraymi som spelade Icheb har berättat hur Robert Picardo (skådespelaren som gör hololäkaren) gick fram till honom efteråt och lovprisade hans insats. Så gulligt citat från den här intervjun:

So after the scene I was huffing and puffing and crying and I had rehearsed my ass off and Robert Picardo took me aside and he said “well young man, every once in a while one of you recurring people come on and it is a pleasure to have you. You really wake us up. You have woken this cast up. You made us all remember why we are here. Thank you, young man.” And then he walked off and right now I am still getting emotional thinking about it. I was kid man, and Robert Picardo was like a stud to me. So getting that from him, I was like, “Oh my god, he thinks I can act.”

Betyg: 8/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 7, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 638 tv-avsnitt.

VOY: Collective. Det med barnen från Borgkubsfjället.

Voyagers besättning måste vara lite mer försiktiga när de är ute och kör med sina skepp. I förra avsnittet blev Seven och Tuvok tillfångatagna av elaka gladiatorspelsorganisatörer, den här gången är det Chakotay, Paris, Neelix och Kim som spärras in i en borgkub. Ja, egentligen inte Harry, han ligger avsvimmad under däck på Delta Flyern och upptäcks inte av borgdrönarna när de samlar in sina fångar efter att ha sugit in skeppet i sin kub.

Men så består besättningen ombord på kuben inte heller av några fullfjädrade borgdrönare. Tvärtom, de som styr och ställer på just den här kuben är en handfull borgbarn. Resten av besättningen har slagits ut av ett elak sjukdom, bara kidsen som var inneslutna i sina tillväxtkammare klarade sig. Men The Kids from Borg inte helt mogna för sina uppgifter. Eller ens särskilt många till antalet. Den totala styrkan består av fyra pojkar och en flicka, och så en bebis som ligger i någon form av tillväxtkammare.

Det blir Seven of Nines uppgift att fungera som ett slags kombinerad medlare och Mary Poppins under det här äventyret. När Janeway väl spårat upp sina försvunna besättningsmän är hennes plan att försöka att få kidsen att hoppa av från Team Borg och flytta över till Voyager i stället. Men trots flera värvningsförsök från Seven of Nines sida så går det rätt trögt. En av tonårskillarna på kuben har tagit på sig ledarrollen, och är väldigt militant i sin sköra Borgidentitet. Men Janeway har en plan B i bakfickan. Hon har laddat upp med en dos av det där viruset som dödat resten av borgerna ombord. Ja, det är sant. Janeway överväger att döda små barn i det här avsnittet.

Borgkidsen, å sin sida, försöker använda sin gisslan för att förhandla till sig utrustning så att de kan ersätta skadade maskiner och på nytt koppla upp sig till borgkollektivet. Det är bara en hake. Borgkollektivet är inte intresserade av den här kuben. På grund av infektionsrisken har man beslutat sig för att lämna just det här skeppet åt sitt öde. Kidsen ombord slåss alltså för ett imperium som inte vill veta av dem. Som gjort dem föräldralösa, skulle man till och med kunna säga.

Det är ganska många turer fram och tillbaka i det här avsnittet, några för mycket, faktiskt. Men när den elaka översittarborgkillen väl dör av en skada så har Seven inga problem att få de andra barnen att byta sida. Det hjälper förstås till att skeppet håller på att gå under, och att alla kidsen fått veta att borgkollektivet övergett dem. Seven är nu Mary Poppins på heltid, med fyra exborgbarn att ta hand om på Voyager (vad som händer med bebisen är mer oklart).

Det är något djupt fascinerande med det här med Borgbarn. Så otroligt obehagligt, men samtidigt också lite coolt med de här ungarna som har försedda med en massa teknikimplantat. Lite extra rörande blir det i det eftersom barnen inte riktigt behärskar sin borgidentitet till fullo. Det aldrig särskilt rika borgdrönarordförrådet blir ännu torftigare hos de här kidsen. Det blir mest de enklaste kommandona och formuleringarna som återkommer gång på gång – det vill säga i stort sett alla Sevens favoritutryck.

Jag är alltså väldigt positiv till den här juniorborg-divisionen, även om själva avsnittet blir tjatigt på några ställen. Det är också lite obegripligt för mig att man inte kopplar samman den här sjukdomen med det Borgvirus som ju drabbade Seven för någon säsong sedan. Det hade väl ändå varit ett ganska bra sätt att knyta ihop de två intrigerna på?

En annan sak jag tänkt på: att det är hemskt gulligt att man i början av det här avsnittet tar upp TNG.s pokertradition igen. Inget är väl mysigare än att se de annars så renhåriga och överjagstarka federationsrepresentanterna sitta och bluffa och lura varandra.

Betyg: 7/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 16/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 626 tv-avsnitt.

VOY: Drone. Det med Sevens borgbaby.

Mmmm. Ett sånt där “en konstig sak hände när jag tog en tur med transportören”-avsnitt. Den här gången är det Sevens små borggrejor i blodet som parar sig med doktorns bärbara holoprojektor när det är lite vajsing med transportörsignalen. Med hjälp av lite dna från en snubbe ur besättningen (manusförfattarna verkar inte gå med på någon form av jungrufödsel alls här) blir resultatet en drönaravkomma, programmerad med de allra mest grundläggande borginstinkterna. Det är nu Sevens jobb att uppfostra sitt “barn” så att han blir en snäll, fredlig och assimileringsrestriktiv borgdrönare som vuxen.

Det är helt enkelt lite som en snabbrepris av hela Seven-problematiken. Kan man någonsin lita på en borg? Vad är viktigast. arv eller miljö? Dessutom är ju den nya borgen fortfarande ett foster i avsnittets början, vilket leder till någon form av bisarr abortproblematik för Janeway. Det vill säga, vore det bästa att bara göra sig av med hen innan hen vuxit sig tillräckligt stark för att bli ett verkligt hot mot Voyager och dess besättning.

Det visar sig att borgbiologin fortfarande är smartare än någon mänsklig hjärna. Det räcker liksom inte med att stänga av sändaren som kopplar upp en drönare till borgkollektivet på en sån här monsterbaby, för vips har det vuxit ut en ny sändare som helt autonomt kopplar upp sig till den stora borghubben i universum. Så det kvittar att Janeway och Seven lyckats uppfostra sin borgbaby, One, till en humanist. Till slut blir man ändå jagade av borger (om än sfärer i stället för kuber, första gången de dyker upp i Voyager och man måste slåss för sina liv .

Till sist räddar One både Voyager (han sabbar hela Borgskeppet med den härliga hypermoderna teknik han assimilerat från doktorns portabla holoprojektor) och sedan vägrar han ta emot läkarhjälp eftersom han vet att borgerna kommer att jaga honom så länge han är vid liv. Avsnittet slutar som det började. I starten stod Seven och speglade sig för att prova sig fram till ett leende. I den avslutande scenen står hon på nytt och speglar sig, men nu ser hon smärta och sorg i sitt eget ansikte. Hon har ju faktiskt mist sitt barn i striden mot borgerna.

Drone är lite som en mix av Datas försök att skaffa en avkomma i The Next Generation och, som jag skrev tidigare i det här inlägget, en snabbspolning genom stora delar av Sevens backstory i serien. Men framför allt innebär det här avsnittet en våldsam karaktärsutveckling av Seven, och ett jättesteg i hennes förmänskligande. Men trots det kan jag inte riktigt sluta grubbla över hololäkaren och hans portabla hologramprojektor. Missade jag något, eller är det så att han innerst inne är superglad över att One faktiskt dog, för nu kan han ju skära ut sin apparat ur liket och på nytt bli mobil och röra sig fritt på och utanför skeppet. Det känns för övrigt som om det här med trubbel med doktorns projektor är lite av den nya favorittropen bland Voyagers manusförfattare, den användes ju flitigt i förra säsongens rysare. Avsnittet som lustigt nog ju hette just One.

Drone är ett stabilt och bra avsnitt, tycker jag. Men det är förstås alltid tråkigt när intressanta fenomen aldrig får överleva det avsnitt de introduceras i. Ones död hade ju eventuellt gjort lite mer känslomässig impact på mig som tittare om vi fått hänga med honom i några avsnitt till (ja, jag klagade precis på Star Trek-seriers fixering vid fristående och självständiga avsnitt för miljonte gången i den här bloggen). Fast när jag tänker efter lite till så kanske jag har helt fel när det gäller One. För visst hade han en enormt träig personlighet. Jag menar, att skådespelare ska behöva kämpa med den här typen av dialog i en dödsscen är eventuellt på gränsen till ett förnedrande uppdrag.

SEVEN: Allow the Doctor to proceed. Lower the forcefield! 
HOLOLÄKAREN: His synapses are failing. 
SEVEN: You must comply. 
ONE: I will not. 
SEVEN: You must comply. Please. You are hurting me. 
ONE: You will adapt.

Jepp. Det var deras sista ord till varandra.!

Betyg 7/10.

Voyager. Säsong 5, avsnitt 2/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 563 tv-avsnitt.

VOY: Hope and fear. Det med bedragaren som vill att borgerna ska assimilera Voyagers besättning.

Dags för avslutning på Voyagers fjärde säsong! Men i stället för en sedvanlig cliffhanger, som blickar framåt mot höstsäsongen, så verkar det faktiskt ett tag som om hela serien skulle kunna ta slut här. Möjligheten till en lätt och snabb väg hem öppnar sig plötsligt, och hoppet väcks på nytt ombord på skeppet. Men Janeways gut feeling säger henne att allt inte står rätt till. Att det är något skumt med den här genvägen tillbaka till Jorden. Det är faktiskt just intuition som är veckans tema i Star Trek – eller, om man så vill, veckans delmoment i Seven of Nines utbildning till att bli en “riktig människa”. En fenomen som hon får möta både när det gäller kaptenens ledarskap och hennes teknik i Velocity-matcher.

Allt börjar med att en tillfällig passagerare ombord, Arturis, lyckas knäcka chiffret och rekonstruera den skadade meddelandefil som Stjärnflottan skickade över i Hunters. Janeway har låtit honom jobba med filmen eftersom han har ett enormt välutvecklat språksinne och påstår sig kunna se mönster där andra ser kaos.

Bland fragmenten i filen hittar man en positionsangivelse som verkar viktig, och ligger precis i närheten. Där visar det sig vänta en helt ny typ av Stjärnflotteskepp, utrustat med en revolutionerande teknisk framdrivningslösning som gjort det möjligt för skeppet att ta sig till deltakvadranten på bara tre månader. Det är dock helt obemannat, och det finns inga meddelanden till Janway och de andra på det. Men lagom till upptäckten av skeppet lyckas Arturis sätta samman ytterligare en del av meddelandet från Stjärnflottan. Där förklaras skeppets teknik och förhoppningen om att det ska kunna ta Voyagers besättning hem, snabbt och enkelt.

När en eventuell hemkomst nu närmar sig är det vissa i besättningen som tvingas tänka igenom saker ordentligt. Framför allt är det Seven of Nine som verkar oroa sig över att komma “hem” till en plats som hon inte uppfattar som sitt hem. Hon probar lite försiktigt med andra som skulle kunna dela hennes farhågor – Torres, till exempel, som ju faktiskt är Maquis och kanske skulle kunna möta rättsliga konsekvenser av det när hon återvänder till Jorden. Efter lite funderande ger Seven sitt besked till Janeway: att hon inte tänker följa med till Jorden. Hon stannar hellre kvar i deltakvadranten på egen hand. Kanske låter hon sig till och med återassimileras till borgerna. Och som vanligt lindar hon inte in sina åsikter när hon ska förklara varför.

SEVEN: I may have come a long way, but not in the direction you think. You’ve attempted to influence my development. You exposed me to your culture, you ideals. You hoped to shape me in your own image. But you have failed. You may have noticed our tendency to disagree.
JANEWAY: Oh, I’ve noticed. 
SEVEN: Then you must also recognise that I do not share your values. Your desire to explore space is inefficient. Your need for familial connections is a weakness. Your infatuation with this planet is irrational. 
JANEWAY: I won’t argue that you’ve turned out differently than I expected, and that we often have conflicting points of view. But right now, the stakes are higher. This crew needs your expertise. Abandon them and you diminish their chances of getting home. 
SEVEN: Irrelevant. 
JANEWAY: No, it’s not. We’ve given you a lot, Seven. It’s time you gave something in return. 
SEVEN: I have, on many occasions. Now I refuse. 
JANEWAY: What would you do, go back to the Collective? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: Then what exactly do you have in mind? 
SEVEN: I don’t know. 
JANEWAY: That’s my point. You’re asking me to cast you adrift in the Delta Quadrant alone and without support. I wouldn’t grant that request to any member of this crew because it’s too dangerous.

Som vanligt på sistone så är det en hätsk och sårig ton mellan Janeway och Seven. Janeway vägrar dock godkänna Sevens begäran. Hon är helt säker på att det är Sevens rädsla som talar, och att hon och besättningen faktiskt lyckats väcka mänskligheten till liv hos henne – mer så än Seven vill erkänna. Det visar sig, förstås, lite senare i avsnittet, att Janeways intuition stämmer. Det gör den också kring det nya skeppet och Arturis. Janeway lyckas på egen hand sätta samman resterna av meddelandet från Stjärnflottan, och det innehåller helt annan information än den som Arturis tagit fram. Nämligen att Stjärnflottan inte har någon aning om vad de ska göra för att hjälpa Voyager hem, men skickar över lite kartor just in case.

Det är Arturis som legat bakom bedrägeriet, och förfalskat meddelandena för att locka Voyager och hennes besättning i en fälla. Så fort skeppet var fyllt med besättning så var det meningen att det skulle dra iväg till borgernas område av rymden, med assimilering som följd. En hämnd för Janeways beslut att alliera sig med borgerna för att kriga mot Art 8472. Den segern gjorde att borgerna senare kunde koncentrera sig på att invadera och assimilera Arturis hemvärld. Så nu vill han ge tillbaka. Han lyckas ta kontrollen över sitt skeppet, och sätter kursen mot borgerna – men kvar på skeppet från Voyagers crew finns bara Janeway och Seven. Resten har man hunnit evakuera.

För några blogginlägg sedan skrev jag lite om historieskrivning sedd ur olika perspektiv. Det här avsnittet var väl ett alldeles utmärkt exempel på ett beslut som Janeway ser som ett av sina bästa, men som fick förödande konsekvenser för andra. Janeway menar nog att hon räddat galaxen från förstörelse, medan hon knappast skulle framstå som en hjälte i Arturis folks historiska museum i framtiden. Om de nu skulle ha några sådana. I och med Janeways allians med borgerna så blev ju nästan hela hans ras assimilerad.

Voyager lyckas i varje fall förfölja Arturis skepp och transportera över Janeway och Seven innan han når borgernas territorium. För, precis som Janeway trodde, så är ju egentligen inte Seven supersugen på att bli en borgdrönare på nytt. Arturo, däremot, får se sig själv falla offer för den fälla han gillrat. Han välkomnas hem av ett gäng borgkuber som genast attackerar hans skepp. Men kan man tänka sig att Arturos hat mot Janeway nu går in i kollektivet? Kommer Borgerna på nytt att sätta efter Voyager? Och mänskligheten??

Ett stabilt avsnitt det här. Kanske inte så storslaget som man skulle önska sig av en säsongsavslutning, men helt okej. Det är ju lustigt att det jag minns mest av hela Hope and Fear är att Arturis har en spak som på en sekund helt förändrar utseende på brygga – från Stjärnflottegränssnitt till originalutseende. Arkiverar den under fliken Ytterst osannolika alienuppfinningar.

Janeways och Sevens relation står på nytt i centrum i Hope and Fear. Det är tydligt att manusförfattare och producenter är ytterst intresserade av deras dysfunktionella mor-dotter-relation. Själv blir jag oftast otroligt irriterad på Janeway i de här scenerna. Jag tycker att hon är helt oresonlig gentemot Seven och aldrig ger henne rätt eller medhåll. Jag menar, Janeway har i praktiken kidnappat en borg, isolerat henne från sitt kollektiv och mer eller mindre tvingat henne till att bli människa – allt mot hennes vilja. Och ändå har hon mage att stå och säga att hon har gett en massa saker till Seven, som borde vara tacksam och nu betala tillbaka. Jag är inte helt övertygad om att det är den objektivt sett korrekta beskrivningen av det som hänt, oavsett vad man tycker om borgerna. Känns ju snarare som gammal kolonialistiskt tänkande. Ni vet, när man som en “gåva” tvingar på andra kulturer sin egen civilisation.

Betyg: 7/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 26/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 555 tv-avsnitt.

VOY: The Raven. Det där Seven of Nine återvänder till platsen för sin assimilering.

Säga vad man vill om Neelix mat, men den sätter verkligen sina spår hos Seven of Nine. Det är när hon ska inta sitt historiska första lagade mål mat sedan sin assimilering till borg som det händer. Två tuggor av Neelix matlagning räcker för att hennes kropp ska gå in i försvarsläge, reaktivera vilande implantat och göra henne till borg på nytt. Den där reaktionen kan i och för sig också handla om att borglämningarna i hennes kropp snappat upp en signal från en borgsändare, men det känns lite roligare att skylla på Neelix gastronomiska kreationer, eller hur?

Nyborgska Seven of Nine är dessvärre ännu mer oövervinnelig än hon var i sin tidigare Borg-inkarnation. Inget och ingen på Voyager kan stoppa henne när hon först skaffar sig vapen och sedan snor en skyttel. Först när Janeway snokat lite i Sevens sjukjournaler får hon en aning om vad som är på gång och vart nyborgen åkt. Som ett led i Seven of Nines förmänskligandeprocess verkar hennes undermedvetna ha kickat igång. Det plågar henne med drömmar och hallucinationer som hon inte kan tolka, om hotfulla borger och en stor fågel. Bara Janeway förstår vad korpen i Sevens drömmar innebär. The Raven är nämligen namnet på Sevens föräldrars skepp. Det som de åkte till deltakvadranten med, där de så småningom blev upptäckta och assimilerade av borger.

Sökandet efter och jakten på Seven of Nine försvåras av att hon åkt rakt in i B’omar-territorium. Ett område som styrs av ett ganska nervöst folk som är ytterst tveksamma till Voyager och hennes personal. Janeway vill ta en genväg genom deras hörn av rymden, men under förhandlingarna visar det sig att de har enormt många förbehåll och villkor för detta. Till exempel vill de att Voyager ska färdas genom deras territorium på en rutt med så många kringelikrokar att det nästan tar lika lång tid som att åka omvägen runt deras område. Men trots B’omarernas hotfulla attityd och avancerade vapensystem så lyckas såväl Seven of Nines som Paris och Tuvoks skyttlar ta sig igenom deras frontlinje. Ja, till och med Voyager kör så småningom rakt in i deras välde för att rädda Seven och de andra.

Målet för Seven of Nines resa är mycket riktigt föräldrarnas skepp. Numera ett fallfärdigt vrak, men som fortfarande härbärgerar en sändare som skickar ut en Borgsignal. Seven förväntar sig att det ska finnas borger på plats, och att hon ska kunna reassimileras in i deras gemenskap när hon kommer fram till skeppet, men det visar sig att borgerna lämnat den här platsen för länge sedan. I stället blir det här till ett rent terapeutiskt besök för Seven, där de förträngda minnena från hur hon blev tillfångatagen på The Raven väcks till liv. Hur hennes föräldrar skrikande fördes bort och hennes egen panik när hon förgäves försökte gömma sig för borgerna. Med de där återerövrade minnena kanske vi kan hoppas på att Seven inte fortsätter att psyka alla omkring sig genom att rabbla vilket nummer deras ras borgernas rasexcelark, eller hur många av deras sort Borgerna assimilerat. Ett första steg till social kompetens blir liksom en eventuell bonusvinst med resan till platsen för barndomstraumat för Annika (som hon ju Seven hette när hon var människa).

Det finns ett embryo till något intressant här, en historia om bortträngda minnen och falska minnesbilder. I avsnittets början hävdar ju Seven of Nine bestämt att det inte alls var traumatiserande för henne att bli assimilerad av Borgerna, medan minnesbilderna som bubblar upp i hennes hjärna ju skvallrade om något helt annat. Men man fördjupar sig inte så mycket i det där, utan The Raven känns mest som ett backstoryavsnitt där man gestaltar ett sårigt förflutet på ett lite överslätande sätt. Eller så är det bara det att Tuvok inte är världens mest lämpliga person att berätta om jobbiga berättelser ur livet för.

SEVEN: It happened here. This is where it began. This is where I was assimilated. 
(She finds the ship’s plaque – The Raven.) 
SEVEN: This was our ship. We lived here. We lived here for a long time. My father did experiments. They were very important, and we had to travel a long way. I had my birthday here. My cake had six candles on it, and one more to grow on. And then the men came. Papa tried to fight them but they were too strong. I tried to hide. Maybe they wouldn’t find me because I was little, but they did. And Papa said we were going to crash and the big man picked me up, and then suddenly we weren’t on the ship anymore. We were somewhere else. And then I became Borg. 
TUVOK: Fascinating. This resonance signal must have been active since the ship was assimilated, and Voyager passed within range.

Börja prata om sändaren precis efter att en kollega har berättat om den mest traumatiska händelsen i sitt liv. That’s caring for you! Sen blir skeppet beskjutet och det finns inte mer tid att snacka känslor!

Kanske beror känslan av ytlighet också på att Seven of Nine är ovanligt korkad i det här avsnittet. Som när hon, som är proppfull med information om alla världens folkslag och raser, inte ens kan ta till sig konceptet kring mat eller hur man äter. Man skulle välvilligt kunna tolka hennes uppförande genom hela det här avsnittet som att hon går lite i barndom nu när minnena från den tiden gör sig påminda. Men snarare skulle jag säga att sättet hon skildras på i The Raven känns ungefär som Data på en dålig dag (även Data drömde förresten en massa om korpar). Det är som att en person med stor okunskap om mänskliga relationer och Jordens kultur alltid framstår som lite rubbade och korkade i den här serien.

Visst är Seven of Nines utforskande av sina mänskliga sidor en bitvis plågsam process. Känslomässigt är hon ju fortfarande ett slags analfabet, den sidan av personligheten har ju hon inte fått uttrycka sedan hon var barn. Men ändå är det något som inte riktigt faller på plats för mig i The Raven. Som om man gått igång på idén till det här avsnittet, men inte riktigt vet vart man vill komma med Seven of Nines rollfigur med det. Mer än att hon tydligen blivit jätteintresserad av att skulptera i keramik, då.

Betyg: 6/10.

Voyager. Säsong 4, avsnitt 6/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 505 tv-avsnitt.