Allegiance. Det där Picard löser ett Agatha Christie-mysterium.

tng allegiance 2

Jag satt och tänkte på Agatha Christie genom stora delar av det här avsnittet. Boken “Och så var det bara en“, för att vara mer exakt (ni vet, den som av någon anledning hade n-ordet i sin svenska titel förr i tiden). Även här handlar det om att lösa en gåta på en isolerad och avgränsad plats. Fyra personer från olika planeter är fångade i ett rum, men ingen av dem vet vem som stängt in dem där. Hur länge ska de sitta inspärrade? Vad är det som den okände fångvaktaren vill? Snart uppstår det gnissel i maskineriet, de fyra är väldigt olika varandra och man beskyller snart varandra för att vara fångvaktarens mullvad i cellen.

tng allegiance 6När det kommer fram att en av de fyra (Esoqq  – den starkaste, dessutom) inte kan äta den mat som ges till gruppen, och därför på sikt kommer att äta upp de andra när han blir tillräckligt hungrig så börjar det hela likna något slags test. En uppgift eller gåta som måste lösas på rätt sätt om någon av de fyra ska kunna ta sig levande ut ur fängelset. Hmm, kanske ska man rentav likna Allegiance en lite mindre bloddrypande sci fi-version av Saw?
tng allegiance 1Kapten Picard är en av de fyra fångarna, men ingen ombord på Enterprise märker till en början att han är försvunnen. En noga framställd kopia har ersatt honom. Så lik original-Picard att det tar ett tag för besättningen att inse att det är något konstigt på gång. Fast, när kopian sjunger sånger med personalen ombord på skeppsbaren och bjuder över doktor Crusher till sin hytt för mat, vin, dans och en sexuell invit så börjar åtminstone Riker ana ugglor i mossen.

En situation som snabbt avancerar till något som liknar ett myteri.

tng allegiance 3Det här påminner om: Att delar av personalen ombord på Enterprise kidnappas från skeppet är ett grepp som vi sett ända sedan seriens första försök till en pilot, The Cage. Shapeshifters och bodyswaps är också flitigt använda intrigingredienser – redan i det allra första sända avsnittet av originalserien, The Man Trap, så ser vi ju en salthungrig varelse som kan förvandla sig till en kopia av andra varelser. Det har jag i och för sig skrivit om flera gånger tidigare i den här bloggen, men om inte Star Trek-manusförfattarna är originella så tänker inte jag heller vara det. Min favorit i bodyswap-genren genom tiderna är nog trots allt Turnabout Intruder där Kirks kropp tas över av en kvinna – vilket givetvis (enligt 60-talslogiken) leder till en katastrof.

Dessutom blev ju Picard galen så sent som i avsnittet i första säsongen.


tng allegiance 7Det här är nytt:
Jag sörjer mest att det verkar som om vi aldrig mer kommer att få träffa Esoqq från Chalna. En så oerhört charmig liten sak.


Höjdpunkten:
När Picard dansar och flirtar med doktor Crusher. Som tackar nej till hans inviter, trots att hon egentligen är extremt intresserad. Å andra sidan hade jag en gång i tiden ett slags regel om att jag inte dejtade i min egen närförort. Att ens riskera att ha ett ex ombord på Enterprise kan nog kyla ner även en het romans.

Sen gillar jag i och för sig också när Picard straffar varelserna som höll honom fången genom att stänga in dem i ett energifält. Bara några sekunder av fångenskap gav varelserna fet panikångest. För hela syftet med inlåsningen av Picard och de andra i cellen var att genomföra det som ett experiment. De hade ju kunnat börja med sig själva istället.

tng allegiance 10Gillade inte: Men det hela blev kanske lite trist i längden, trots allt. Säga vad man vill med Inför lyckta dörrar av Sartre. Det var lite mer existentiell action i den filmen jämfört med det här avsnittet. För även om avsnittet påminde mig om Agatha Christie, så höll själva deckargåtan inte hennes klass.

Vad har vi lärt oss? Om din kapten börjar sjunga allsång på krogen bör du misstänka att det är någon annan varelse som snott hans kropp. Betyg: 5/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 3, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 5 långfilmer och 168 tv-avsnitt.

The Schizoid Man. Det där Data byter personlighet med en död man.

tng schizo 4Ytterligare ett Data-avsnitt. Den här gången med en plot som vagt påminner om första säsongens Datalore. Men den här gången är det ingen ond tvilling som försöker stjäla Datas identitet utan en döende vetenskapsman, Ira Graves. Eller för att vara lite mer specifik, Graves är en döende vetenskapsman som är otrevlig, självupptagen och med en skev och grandios självbild. Innan han dör lyckas han tanka över sin egen personlighet till Data, och tar på det sättet kontrollen över androiden. Ytterligare ett bevis för att det interna säkerhetstänket ombord på Enterprise är upprörande dåligt. Är Data inte ens lösenordsskyddad?

tng schizoBesättningen ombord på Enterprise börjar så småningom misstänka att det är något fuffens på gång. Första gången är när Data på Graves begravning håller ett hyllningstal som aldrig verkar ta slut (här börjar jag förstå charmen med Graves plan – tänk att kunna hålla sitt eget begravningstal istället för att lämna det till andra klåpare). Efter det börjar Data bete sig allt mer irrationellt. Han säger emot när han får order, och när Data drar igång ett svartsjukedrama kring Graves unga assistent Kareen börjar både Picard och Troi förstå att något är fel och börjar undersöka saken. Det visar förresten så småningom att det viktigaste skälet till att Graves velat leva vidare är att han är hemligt kär i Kareen. Jag har inget emot åldersskillnader, men i det här fallet känns det mest creepy. Det verkar Kareen också tycka.

tng schizo 2Handlingen i det avsnittet är ganska förutsägbar, och märkligt oengagerande. Det känns som om alla delarna för ett schysst avsnitt finns där, men att något slarvades bort i hanteringen. Och på tal om att slarva bort i hanteringen, jag blir lite deppig när jag inser att avsnittets stora behållning för mig inte är en återkommande rollfigur (även om skådespelaren återvänder i en annan roll). Den vulcanska läkaren Doktor Selar, spelad av Suzie Plakson, är supercool och väcker viss Spocknostalgi när hon helt utan empati levererar beskedet om en dödlig diagnos. Henne hade jag gärna sett mer av. Hon gav mig en aning av den gamla Star Trek-magin.

tng schizo 3Lite på samma sätt sörjer jag också det hån som stackars Data måste utstå när han funderar på att skaffa skägg. En tv-serie kan faktiskt aldrig få för många skägg, även om Data i det här fallet kanske mest kopierar förstelöjtnant Riker. Skägg är bra tv – se bara på Game of Thrones.

Betyg: 4/10.

Star Trek: The Next Generation. Säsong 2, avsnitt 6/22. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 134 tv-avsnitt.

Turnabout Intruder. Det där en kvinna blir kapten Kirk.

st turnabout 5Åh, älskade body swap-genre! Äntligen ett helt Star Trek-avsnitt som bara tillhör dig. Visst har vi fått vara med om några halvdana imitationer under de här tre säsongerna, men om vi ska vara helt ärliga har det ju alltid handlat om några vilsna shape shifters som låtsats vara någon annan. Inte att man låtit två personer byta kroppar med varandra. Men i Turnabout Intruder går man äntligen hela vägen när en gammal ex-flickvän till kapten Kirk tar över både hans kropp och jobb. En hämnd, inte bara på Kirk utan på hela den patriarkala stjärnflottan!

st turnabout 6När Kirk anländer till planeten Camus II (ett så bra planetnamn!) i avsnittets början ser det annars ut som om det är ett sista farväl han ska ta av sitt ex Janice Lester. Hon ligger döende i sjuksängen och verkar bara ha timmar kvar att leva. Men det hela visar sig vara en noggrant gillrad fälla. Lester har hittat en maskin som kan få själar att byta kroppar med varandra. När Kirk väl övertygats om att hon är döende så övermannar Lester honom och spänner fast honom i maskinen. Och bytet av kroppar sker. Men så misslyckas hon med nästa steg i sin plan. Janice i Kirks kropp hinner inte mörda Kirk i Janices kropp (strypning med scarf) innan hon blir avbruten. Lyckligtvis är Kirk fortfarande medvetslös i Janice drogade kropp, men vad ska hända när hen vaknar?

st turnabout 8Orsaken till dramat är Janice Lesters dröm om att få bli kapten på ett Federationsskepp, en dröm hon anser att hon blivit fråntagen på grund av sitt kön. Alltså är ett kroppsbyte hennes sista och enda chans för att kunna förverkliga sin högsta önskan. Kan hon dessutom i samma veva hämnas på Kirk, Federationsflottans kanske störste manschauvinist, så är det förstås bonus på jackpoten. Och övertagandet av Enterprise har föregåtts av noggranna förberedelser. Hon vet vad alla på skeppet heter, hur rutinerna fungerar och hur kommandona ges.

st turnaboutJust med tanke på alla dessa förberedelser verkar det ju vara lite slarvigt att hon inte tänker på att undvika feminina rörelser och gester när hon nu är en man. Eller att det kanske framstår som lite underligt att kapten Kirk filar naglarna när han pratar med sina underordnade i besättningen. Och framför allt verkar hon oförmögen att behärska sin hämndlystnad och makthunger. Hon tar helt enkelt i för mycket och för snabbt när hon anklagar delar av besättningen för myteri, iscensätter en krigsdomstol och försöker döma Kirk till döden. Den verklige Kirk, däremot, tappar inte för ett ögonblick fattningen trots att han vaknar upp fången i Janice Longs kropp på sjukan på Enterprise.

st turnabout 7Till sist visar det sig att det där själsbytet bara var temporärt – själarna hoppar tillbaka till rätt kroppar igen efter en stund. Janice Lesters plan faller isär, och hon kommer nu att bestraffas för sitt högmod och ärelystnad. Värst av allt, hon är tillbaka i sin kvinnokropp, som hon hatar. Eller som hon själv uttrycker det tidigare i avsnittet: “Believe me, it’s better to be dead than to live alone in the body of a woman. It’s better to be dead.” 

st turnabout 3Många tycker att det här avsnittet är ovanligt sexistiskt – även för att vara Star Trek (bland annat Leonard Nimoy) och enligt Wikipedia ska det också vara det avsnitt som fansen tycker är originalseriens näst sämsta. Själv ser jag Turnabout Intruder mer som en av Star Treks stora camp-upplevelser.  Shatner spelar frejdigt över när han ska gestalta en maktgalen kvinna, det syns att han har roligt (trots att det är det sista avsnittet av serien någonsin) och jag tycker att hela spektaklet är oerhört underhållande (Kirk är inte riktigt i klass med Jamie Lee Curtis i Freaky Friday, men nästan – bara så ni inser nivån på ett ungefär).
Men jag läser också avsnittet som att Janice Long nog inte är en galen hysterika, trots allt. Jag tänker att hennes analyser kring mansväldet inom Federationen antagligen stämmer. Och även om Janice Lester och hennes teorier avfärdas av samtliga andra rollfigurer i det här avsnittet, så är det ändå det första jag sett som trots allt försöker ha någon form av diskussion kring feminism, och ett av de få som trots allt antyder att det finns svagheter och fel inom Roddenberrys älskade Federation. Själv tycker jag att de mest sexistiska avsnitten av originalserien snarare är de där kvinnor saknar vilja eller personlighet och där Kirk och de andras gubbighet ges fritt spelrum. Så avsnittet som så många andra tydligen hatade, blev visst en av mina favoriter. Jag hade helt enkelt ovanligt kul när jag såg det. Betyg: 9/10

Star Trek Original Series, säsong 3, avsnitt 24/24. Avsnitt 80 i min Startrekathon.