DS9: The Sound of Her Voice. Det med en pratsjuk skeppsbruten som egentligen är död.

The Sound of Her Voice känns som ett avsnitt som består av två b-handlingar. Lite tunt och luftigt, men också med en smula mer utrymme än vanligt för några quirky utsvävningar.

Den bättre av de två intrigerna handlar om en lite ovanlig nödsignal som Sisko och de andra snappar ute på uppdrag med Defiant. Ett rop på hjälp från en kapten, Lisa Cusak, som är skeppsbruten på en planet med skadlig atmosfär. Eftersom 9 av 10 nödrop och SOS-signaler i den här serien brukar visa sig vara fällor eller andra ondskefulla påhitt, så är man ju till en början lite skeptisk när Sisko beslutar sig för undsätta kaptenen. Men snart inser jag att Lisa har en helt annan funktion i det här avsnittet. Hennes ständiga närvaro via radio gör henne till någon form av jourhavande medmänniska ombord (Hon kräver också total uppmärksamhet. Försöker någon jobba samtidigt som de pratar med henne så låtsas hon bli uppäten av ett främmande väsen). Besättningen på The Defiant får alltså avlösa varandra i skift för att hålla henne sällskap dygnet runt, och männen som turas om att prata med henne börjar berätta mer och mer om sitt privatliv, sina problem, sina rädslor och farhågor.

Det här gäller i större utsträckning än de andra för Sisko. Hans flickvän Kasidy Yates är med på Defiant, något som verkar irritera och störa Sisko. Det visar sig att Lisa vet hur man nystar upp ett problem som det här, och dessutom så delar hon gärna med sig av ett och annat råd om relationer och vardagsproblem. (Kortversionen: Prata om det. Samt: Det är inte konstigt om det blir lite jobbigt när ens partner börjar hänga på ens jobb).

När Defiant väl kommer fram till planeten som Lisa befinner sig på, så hittar man ingen pratsam kapten, utan bara ett lik av en kvinna som varit död i flera år. Jodå, det är dags för ytterligare lite tidsparadoxer och manipulering av den linjära tiden i den här serien. Vad sägs om den här jättemärkliga förklaringen till varför personalen ombord på Defiant kan ha konversationer med en person som varit död i flera år

SISKO: It can’t be Lisa. That woman’s been dead for years.
BASHIR: Three years and two months. But all the evidence fits. Age, rank, the way she died. 
SISKO: If she’s been dead for three years, how has she been talking to us? 
O’BRIEN: It must have something to do with the energy barrier. When her subspace radio signal passed through the metrion radiation in the barrier, the signal somehow time shifted into the future. 
BASHIR: Then when you sent the return signal? 
O’BRIEN: It went through the barrier and travelled back in time in the same way. 
SISKO: We’ve been talking to someone from the past? 

Ett minuspoäng också för att Sisko bestämmer sig för att ta med både Bashir och O’Brien när han ska hämta upp Lisa på en ogästvänlig planet som är skitfarlig att närma sig med ett rymdskepp. Lite för många nyckelpersoner samlade på ett och samma farliga uppdrag, eller hur? Det skulle behövas lite rödtröjor även i den här serien, tror jag nog. Några utbytbara som kunde gå under utan att det skulle störa seriens storyline.

Den här intressanta, men inte helt djuplodande (eller ens hyfsat trovärdiga) intrigen kombineras sedan med en lite tramsigare Quark-storyline. Den ferengiske barägaren planerar att dra nytta av att Odo är så förälskad i Kira, genom att manipulera honom att arrangera en romantisk kväll i en av hololsviterna. På det sättet kan han samtidigt planera in en egen träff för att överlämna smuggelvaror till en eftersökt brottsling. Odo använder sina shapeshifterförmågor för att spionera på Quark, och får förstås reda på hela hans plan. Men den här gången låter faktiskt Odo ferengin komma undan med sitt brott. Odo bokar till och med om sin holosvitstid för att möjliggöra Quarks kriminalitet. För kanske stämmer det ändå, det som Quark säger. Att Odo till viss del har honom att tacka för att det blev en romans med Kira. Barstolar utan ryggstöd, däremot. Där går gränsen för Odo. De får Quark genast byta ut.

Ett lite lättviktigt avsnitt, alltså. Trots att det ju faktiskt slutar med en begravning. Och under ytan så finns det ju paralleller här som förebådar…nej, men det där får jag ju skriva om i nästa inlägg.

Betyg: 6/10.

Star Trek: Deep Space Nine. Säsong 6, avsnitt 25/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 8 långfilmer och 557 tv-avsnitt.

The next phase. Det där Ro och La Forge fastnar under en romulansk osynlighetsmantel.

tng next phase 4

En sak du verkligen ska se upp med om du blivit osynlig på grund av en romulansk molekylär fasinverterare är ytterväggar. Visst, det är ju praktiskt att kunna springa genom stängda dörrar och innerväggar, men puttar någon ut dig genom själva skrovet så är det kört. Då hamnar du ute i den kalla, syrelösa rymden. Förresten, är det någon som förstår varför Geordi och Laren Ro kan gå genom väggar i det här avsnittet, men inte flyter rakt igenom golv? Eller hur de kan åka i hissar?

tng next phaseGreppet, att någon plötsligt blir osynlig och kan leva sitt liv parallellt med alla andra utan att bli upptäckta är ett grepp som är gammalt som gatan inom tv och film. Den första varianten som jag minns är tv-serien Den osynlige mannen, som jag såg liten. De som är lite yngre kanske genast associerar till Harry Potters osynlighetsmantel. En annan av uppsjön av varianter är till exempel den svenska ungdomsromanen och filmen Den osynlige. I Star Trek måste det förstås ges en vetenskaplig grund till fenomenet, i det här fallet en ny experimentell warpmotor på ett romulanskt skepp som stör Enterprises transportör. När Enterprise undsätter ett romulanskt skepp i nöd drabbas Geordi La Forge och Ro Laren av ett fel när de ska transporteras tillbaka till Enterprise. De vaknar istället upp ombord på Enterprise, osynliga för alla andra, och med möjligheten att gå genom väggar. Medan resten av besättningen tror att de är döda.

tng next phase 2Det är ett lite påhittigt avsnitt, bland annat har det här fenomenet också drabbat en romulan, något som vi som tv-tittare först förstår mycket senare. Han syns i scenerna men jag förstod inte att han var fången i samma dimension som La Forge och Laren Ro, och alltså kunde höra deras samtal. Scenerna där han jagar Ro Laren genom flera olika rum ombord på Enterprise är det här avsnittets absoluta höjdpunkt. Kanske inte så mycket för att det skulle vara ett jättebra actiongrepp, utan mest för att jag för första gången får lite fler inblickar i hur personalen lever ombord när Laren Ro och romulanen bokstavligt talat springer igenom olika besättningsmäns hem.

Det är också lite skönt att se Ro Laren på nytt i serien. Det känns som om hon varit lite underutnyttjad på sistone. Från början var avsnittet tydligen skrivet för Troi, men man insåg väl att hon fått så mycket utrymme den här säsongen att det var dags att fördela gracerna lite mer rättvist. Dtng next phase 3et är också tydligt att det främst var de tekniska problemen som stod i fokus när man gjorde det här avsnittet – de håller väl hyfsat än i dag. Jag var i varje fall underhållen genom hela avsnittet. Jag tycker att man tagit ett slitet koncept och trots allt lekt och varit finurliga med det. Att låta Laren Ro och La Forge “återuppstå” under sin egen begravning, som under Datas arrangörsskap blivit till ett glatt cocktailparty ger också pluspoäng. Precis som att Ro Laren ges tillfälle att på ett väldigt konkret sätt recensera Rikers trombonspelande.

Betyg: 7/10

(Det här att jag redan glömt bort vad som är förnamn och efternamn i Ro Larens namn. Tack sjogren för påminnelsen!)

Star Trek: The Next Generation. Säsong 5, avsnitt 24/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 6 långfilmer och 226 tv-avsnitt. Det här är också mitt femtioförsta inlägg i årets #blogg100-utmaning.

 

Skin of Evil. Det med spökplumpen och dödschocken. Och tårarna! Faktiskt. Tårarna!

skin of evil

Går det ens att skriva om det här avsnittet utan att spoila? Och eftersom det är en ganska avgörande spoiler, vill du ens läsa det här om du inte redan sett avsnittet? Så jag börjar i andra änden av historien, för säkerhets skull.

tng skin 4Först och främst. Någon form av eloge till den som kom på att man skulle kunna göra en skurk av något som mest påminner om pöl med tjära. Fast som då och då förvandlas till en kletig version av seriefiguren Spökplumpen. Eller kanske är den mest korrekta beskrivningen av den superonda värstingen Armus att han ser ut som en pingvin som råkat simma in i ett oljeutsläpp? En del har kallat det här för den sämsta specialeffekten i Star Treks historia. Jag tycker mest att den är så fånig att jag faktiskt blir imponerad.

Kletig, kladdig, oljig och utan ansikte – och för en gångs skulle ska man tydligen döma boken efter omslaget. För Armus är lika tjockflytande obehaglig på insidan som på utsidan. När Enterprise besättning kommer till planeten där han levt ensam i flera hundra år så blir han inte särskild glad över att få sällskap. Han blir överlycklig. Över att ha någon att manipulera och plåga. Och Deanna Troi håller han fången, och vägrar låta henne transporteras upp till Enterprise.

Deanna Troi försöker få Armus att släppa henne fri genom förstående samtalsterapi, medan kapten Picard pratar med den stränga papparösten. Men ingen av dem får Armus att lämna den mörka sidan. men ingenting fungerar. Till sist lämnas han kvar på planeten för att marinera i sin egen bitterhet och övergivenhet i det oändliga. Utan att jag fick svar på min viktigaste fråga i det här avsnittet. Hur känner han till Trollkarlen från Oz? För varför skulle han annars kalla Data för Tin Man).

Med detta avsklarat kan vi övergå till att diskutera det historiska med det här avsnittet. Det chockerande och unika med Skin of Evil. För i det här avsnittet inträffar något som aldrig tidigare skett i tv-serien Star Trek: för första gången dör någon som har en återkommande roll i serien. (Visst, Spock dog i en av filmerna, men återuppstod ju faktiskt redan i nästa film och flaxade sedan till och med runt i rebooten, så han räknas inte). Och den som har den tvivelaktiga lyckan att göra avsnittet så epokgörande är skådespelerskan Denise Crosby, som ju spelar säkerhetsofficer Tasha Yar. Fast det var efer hennes eget önskemål som hon skrevs ut ur serien. Missbelåten med hur rollfiguren utvecklat sig ville hon hellre satsa på film. Istället blev hon tv-historia.

tng skin 3Det lustiga är hur lite regissör och manusförfattare mjölkar det dramatiska med det här dödsfallet. Det är liksom ingen utdragen dödskamp utan bara en snabb, nästan slumpartad död, orsakad av den där levande oljeläckan Armus. Å andra sidan kompenserar man det med en extremt känslosam begravning där Yar i ett hologram-testamente tar farväl av resten av personalen ombord, som hon själv kallar för sin “familj”. Den här förhärdade gamla filmkritikern upptäckte plötslig att han grät så tårarna sprutade under den här scenen. Trots att det förekommer sådana märkliga detaljer som att Yars hologram vänder sig till var och en i rummet när hon håller sitt tal, fast det är förinspelat utan att hon kunde veta var folk stå. Men tårarna. Första gången hittills i Star Trek för mig, tror jag. Fast jag gapflabbade förstås rakt ut när Yar tackar Troi med orden:

Deanna, you are capable of so much love. You taught me without ever having to say a word. I realised I could be feminine without losing anything.

tng skinEgentligen är jag inte särskilt imponerad av det här avsnittet. Tyckte att det var tjatigt med alla turerna med Armus, där man dessutom använde sig av exakt samma, ganska kackiga, specialeffekter om och om igen (däremot gillar jag när Rikers skalle dyker upp mitt i oljan – snyggt!) Egentligen var inte ens den där testamentescenen någon höjdare, genomförd som den var i en superkitschig holodäck-miljö. Men mina tårar hade kunnat dra upp betyget ett snäpp om man inte hade sabbat allt man åstadkommit hitintills med att låta Data göra en barntv-sammanfattning av hela begravningsceremonin:

DATA: Sir, the purpose of this gathering confuses me.
PICARD: Oh? How so?
DATA: My thoughts are not for Tasha, but for myself. I keep thinking how empty it will feel without her presence. Did I miss the point?
PICARD: No, you didn’t, Data. You got it.

Betyg: 7/10

Star Trek: The Next Generation. Säsong 1, avsnitt 23/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 4 långfilmer och 125 tv-avsnitt.