Lower Decks: We’ll always have Tom Paris. Kattig liderlighet, kaotisk girl trip och en väldigt viktig minnestallrik.

Manusförfattarna bakom Lower Decks fortsätter att skriva in rollfigurer från resten av Star Trek-universumet i sin serie. Vi har tidigare sett rätt mycket av Riker, och en liten glimt av Troi, och nu har turen kommit till en av de…eh…lite mindre inflytelserika spelarna, det vill säga Tom Paris från Voyager. Men det visar sig samtidigt att de olika tv-seriernas huvudpersoner i vår värld även är fixstjärnor i Lower Decks-universumet. Beumler har ett helt samlar-kit med olika Voyager-minnestallrikar signerade av de olika befälen och framstående personer, och det här avsnittet handlar till stor del om Beumlers kamp för att få Tom Paris autograf på en av dem. Ett extremt utmanande uppdrag för Beumler, eftersom han tydligen ännu inte är inlagd i Cerritos databas, och ständigt nekas tillgång till olika utrymmen ombord på skeppet – till och med hissen. Det slutar dessvärre med att Paris misstar Beumler för en Kazon från deltakvadranten när de väl träffas. Beumler får ingen autograf, bara en blåtira efter att Paris gett honom stryk.

Det här avsnittet fick förstås mig att tänka på min egen Star Trek-minnestallrik med Tribbles-tema, som finns kvar någonstans bland mina ägodelar i Stockholm. Det visar sig förstås att precis som så många andra saker som har med Star Trek-fandom att göra, så är även minnestallrikssubkulturen överväldigande. Den här sajten listar 340 olika tallrikar (då verkar man i och för sig också lagt till Farscape- och Babylon 5-tallrikar, samt defekta tallrikar). Någon Tom Paris-tallrik hade tydligen inte producerats före det här avsnittet, men det tallriks-centrerade manuset föranledde produktionen av en specialutgåva. För lite mer än 300 kronor kan man få en likadan tallrik som förekommer i det här avsnittet, med en tecknad Tom Paris.

Men det där med tallriken är i och för sig bara en bihandling. Huvudstoryn i det här avsnittet kretsar kring hur Tendi och Mariner åker till Qualor II för att hämta en släktklenod som tillhör skeppsläkaren T’Ana. Men det som Tendi planerat som en chans till female bonding med Mariner blir istället en tuff lärdom om hur det aldrig är riskfritt att ge sig ut med henne på ett uppdrag. Kaoset väntar liksom alltid runt hörnet när Mariner är med. Som när hon insisterar på att kika på vad som finns i T’Anas låda. Det visar sig vara en sönderklöst kattstaty i trä som används under skeppsläkarkattens brunstperiod, och givetvis sabbas den totalt under Mariners och Tendis resa. Vilken tur att T’Ana, som så många kattdjur, är mer intresserad av lådan än föremålet som fanns i det.

I övrigt: Mariner kommer ut som pansexuell, och vi får även reda på att hon tjänstgjorde på Deep Space 9 samtidigt som Worf, den döda säkerhetsofficeren Shaxs är nästan oförklarligt tillbaka i livet igen och vi får reda på allt om Tendis kärlek till klingonsk punk.

Jag blir verkligen imponerad av hur den här seriens avsnitt är uppbyggda. Flera parallella handlingar, ett oftast rasande högt tempo och så förstås referensfesterna som lyckas driva med Star Treks konventioner på ett både insatt och kärleksfullt sätt. Men också hur Star Trek-universumet finns som en självklar referensram till det mesta som händer i serien. Lower Decks befinner sig verkligen MITT I Star Trek. Sedan blir jag personligen ibland lite utmattad av det ständiga kaoset som omger Mariner, sekundärstressen är högst konkret och dominerade under ganska mycket av det här avsnittet.

Betyg: 6/10.

Det här är avsnitt 3/10 av Lower Decks andra säsong. Så här långt i min Startrekathon har jag betat av 13 spelfilmer, 8 dokumentärer, 7 Star Trek-romaner, 14 lite större seriealbum samt skrivit hyfsat detaljerat om 799 tv-avsnitt. Och lite till.

VOY: Ashes to Ashes. Det där Harrys crush återvänder från de döda.

“Hej, jag är tillbaka från de döda. Ja, jag vet att jag inte ser ut alls som innan, men låt inte fläckarna i ansiktet eller den knöliga flinten lura dig. Jag är fortfarande samma tokroliga tjej som förut, bara återupplivad av en ras som använder sig av lik som råmaterial för att föra sitt släkte vidare”.

Av alla rätt långsökta intriger i den här tv-serien så är väl ändå historien om Lyndsay Ballards återkomst till Voyager en av de märkligaste. Hon dog på ett uppdrag för tre år sedan, skickades ut i en kista i rymden och blev sedan upphittad och recyklad av Kobalierna. Men även om hennes yttre förändrats så att hon ser ut som en Kobalier så har hon fortfarande minnena kvar från sitt gamla liv som medlem i besättningen på Voyager. Storyn blir ännu svårare att hänga med i eftersom det här ska föreställa en av Harry Kims bästa vänner, men att vi inte sett skymten av henne tidigare i serien, än mindre hört något om hennes död.

Under sin tid hos kobalierna har Lyndsay suttit och gjort långa listor på vad hon skulle kunna göra om hon finge komma tillbaka till Voyager, och när hon nu lyckats fly från sina fångvaktare så är det äntligen dags att genomföra allt. Men trots att hon får vara med om bonusaktiviteten att ligga med Harry Kim så känns inte saker och ting lika bra som hon hade trott. Hon har förändrats för mycket och är inte den hon var förut. När hennes kobalifarsa kommer tillbaka för att hämta henne så beslutar hon sig till sist för att följa med honom hem (även om det krävdes att kobaliskeppen först höll på att skjuta Voyager i småbitar).

Parallellt med det här äventyret, i en klassisk b-storyline, så får vi veta hur det gick för de där Borgbarnen som Seven blev styvmorsa för i avsnittet Collective. Det är ju ytterst sällan som gästskådespelare tillåts följa med i ytterligare några avsnitt – men kanske har barn så pass låga timlöner att det är enklare att få behålla dem på lönelistan (se bara på Naomi Wildman som är med hela tiden, medan hennes morsa kanske synts till i något enstaka avsnitt). I det här avsnittet används kidsen för att lära Seven en läxa: att hon inte kan uppfostra de där barnen som om de fortfarande vore delar av ett Borgkollektiv. Snarare ska hon uppmuntra till lek, kreativitet och individualitet. Till sist förstår hon – men lyckas vara en mardrömslärare fram tills dess. Jag menar, något lite mer lekfullare än “Fun will now commence” och “Resume your disorder” kanske hon kunde kläcka ur sig.

Att Lyndsay Ballard däremot skulle få fortsätta vara kvar på Voyager var givetvis för bra för att vara sant. Trots att hololäkaren nästan fick henne att se ut som en människa igen genom någon form av avancerad snabbskönhetsoperation. Tydligen är det lag på att alla Harry Kims romanser måste sluta tragiskt – och skulle man ha svårt att hålla reda på alla misslyckade flingar så ställer Tom Paris gärna upp med en resumé: ” a hologram, a Borg, the wrong twin and now, the dearly departed“. Men Paris måste skärpa sig, han missade både den trevliga alientjejen i Disease och de hiskeliga häxorna som ville sno hans livsenergi (hittar inte avsnittet i rappet).

Ytterligare ett avsnitt om mellanförskap, tänker jag försiktigt för mig själv medan jag kollar på Ashes to Ashes och historien om en person som varken känner sig hemma i sitt gamla eller nya hem. Men till sist kommer jag fram till att det nog inte var huvudsaken för producenterna här. Snarare ville man kanske diskutera vad en individ består av: minnen, utseende, temperament, DNA? Hur mycket kan man förändra en person rent fysiskt och ändå hävda att det är samma person?

I det här fallet är det hela ju ett slags makaber historia där kobalierna använder sig av lik för att bygga nya individer. Man kan ju undra hur den sedvänjan eller traditionen växte fram? För en art kan väl inte ta sin början på operationsbordet, liksom? På det viset blir Ashes to ashes nästan som ett slags Frankensteins monster-historia, där vissa delar av den återvunna individen fortfarande minns sitt ursprung och vill passa in i sitt gamla liv. Även om det visar sig vara omöjligt i längden.

En kul grundidé som man utforskar lite lagom djupt, antagligen eftersom det skulle bli sjukt komplicerat om man började tänka för mycket på hela den kobaliska livsprocessen. I stället blev det ytterligare ett avsnitt där Harry Kims hjärta krossas, något som är så pass vanligt att vi inte ens får se honom fälla en liten tår över det i det här avsnittet. Slarva bort sånt göttigt känslotjafs, det borde vara någon form av böter för det!

Betyg: 6/10.

Star Trek: Voyager. Säsong 6, avsnitt 18/26. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 9 långfilmer och 628 tv-avsnitt