Lägesrapport: Star Trek Discoverys första säsong summerad

dis into the forest 4

Så vad tycker jag då om den första säsongen av Discovery?

Till en början är det mest plattityder som dyker upp i huvudet. Att nivån varit hög, skådespeleriet suttit bra, effekterna sett snygga ut och att de nya huvudpersonerna är intressanta. Lite lagom förnöjt och halvengagerat i tonen, liksom.

Men om jag ska vara helt ärlig så har jag egentligen på ett dramatiskt sätt (för mig då, alltså) slitits mellan hopp och tvivel under den här säsongen. Jag har inte riktigt kunnat bestämma mig för om serien varit  genialisk eller kackig. Kalla mig SF-dramaqueen, liksom. Sett i backspegeln skulle jag kanske bara slappnat av och accepterat att seriens författare och regissörer fått sina jobb av ett skäl,  i stället för att drabbas av, i tur och ordning, fanrage, fanhysteri och fandepression. Att bli så modstulen av spegeluniversumet att man gör ett flera månader långt uppehåll i en serie verkar ju bara korkat nu.

dis magic 2

Med facit i hand så känns det ju faktiskt som om producenterna, tvärtemot vad jag inbillade mig, varit extremt medvetna om vad de velat uppnå med Discovery. Visst är man inne och tafsar och skruvar på kanon ordentligt här och där, men alltid med berättelsen och intrigen i fokus — rebooten av filmerna känns betydligt klumpigare utförd, faktiskt. .

Uppdraget är alltså utfört: Discovery är en modern sf-serie, som samtidigt bygger på drygt 50 år av historia och kontext. Men Discovery-producenterna har varit noga med att inte bli nostalgiska för nostalgins skull (även om jag trodde det när vi först hamnade i spegeluniversumet). Varje gång man använt något gammalt ur kanon (som till exempel Harry Mudd) så verkar det ha varit än viktigare för dem att göra det objektet vassare, ondskefullare och mer fascinerande än det varit tidigare i franchisen. Och, framför allt,  man har effektivt undvikit att bli självhögtidliga.

Även om manusförfattare och procucenter satt och var supernöjda med serieni det avslutande avsnittet av After Trek, så har jag förstås ändå vissa invändningar (annars hade jag inte varit jag),  Som att Michael Burnham lite kommit i skymundan nu mot säsongens sista hälft. Alltså, förstå mig rätt, det händer ju verkligen ENORMT mycket om och kring henne, men jag känner att jag inte riktigt förstått vilken inverkan allt det här har haft på rollfiguren. Visst kan man se sista avsnittets pedagogiska och principfasta kommunikation med Federationens ledning kring hanteringen av klingonerna som en spegelbild av de inledande avsnittens myteri-upptakt. Men jag hade velat se lite mer känslor.

dis lethe 3

Som till exempel slutet på Burnham och Tylers kärlekshistoria. Det kändes ju inte riktigt trovärdigt. Tyler följer med L’rell för att hjälpa henne med maktövertagandet hos klingonerna, istället för att hänga med Burnham. En scen som man också skulle också kunna tolka som att Burnham mist Tyler till sin rival Ett  “Jaha, hej då” känns inte som tillräckligt dramatiskt då.. Jo, jag vet att de talade ut i förra avsnittet, men jag vill ha ännu mer Scener ur ett äktenskap möter Discovery om jag ska bli nöjd.

Med ett betygsgenomsnitt på 8,06 tror jag också att det här är den serie jag gillat bäst i Star Trek-franchisen. Men det är ju också den första serie jag sett som inte har en hel del år på nacken. Och på många sätt kan man väl se hur just Star Trek: Discovery verkligen är ett barn av sin tid. Vare sig det handlar om Trumpreferenser, klingonsex eller materialen i kostymerna.

Men nu, blickar jag framåt igen. Dags att återuppta Deep Space Nine och Voyager. Och efter att ha räknat fram och tillbaka på Memory Alphas numreringar av alla avsnitt och filmer så kan jag nu nästan stolt utropa att jag är halvvägs. Eller, jag är halvvägs när jag skrivit ytterligare ett blogginlägg. Vem hade kunnat ana att det skulle ta mer än tre år att ta sig dit. Inte jag, för då hade jag troligtvis aldrig gett mig in på den här uppgiften. I alla fall inte på det här sättet. Men nu räknar jag med att det blir utförslöpa i mål. Kommer att gå så snabbt att kolla igenom resten av avsnitten. Eller hur?

Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

DIS: Will you take my hand? Det med expeditionen till Q’onoS.

dis take my hand 3

Så kom jag ändå hit till sist. Även jag nådde det. Slutet. Och det är en befrielse, på så många olika sätt. Till exempel så behöver jag inte längre skydda mig själv från twitterflöden, artiklar och olika recaps där Discovery diskuterats – för nu är jag ju i fas med alla fansen där ute. Ja, jag är så pass euforisk över denna säsongsavslutning att jag nästan tycker att jag förtjänar en medalj, något i stil med den som Burnham fick i slutet av det här avsnittet. Men om jag ska sluta att prata om mig själv en liten stund, och nämna något om själva avsnittet också så var det ju en rätt…späckad stillställning. Vi kan väl börja med…

Spegel-Georgious härliga ledarstil

dis take my hand 2

Det är ju inte som att spegeluniversumsupplagan av kapten Georgiou anstränger sig jättemycket för att hålla tillbaka och inte framstå som någon som kommer från en fascistisk kultur. Inte bara hintar hon om att hon fortfarande är av åsikten att Saru passar bäst på en tallrik, hon delar gärna med sig av sin åsikt om klingoner och deras kultur .

Helm? Bearing 94 mark 21, 12 light-years – from Klingon homeworld

Georgiou: – Do not show respect by referring to that green dot as “homeworld. ” Klingons are animals, and they don’t have homes. Call it Q’o€™noS, or “the enemy planet. ”

Ops? Shields holding at 100%. – Our scans show –

Georgiou: I have little interest in what we’re scanning. I care what’s scanning us.

Communications? Discovery is running dark, Captain.

Georgiou: My favorite way to run.

Väl på Q’onoS så bättrar hon ytterligare på ledarskapsprofilen genom att köpa sex av ett två strippor – en man och en kvinna. Inte förrän efter att hon legaat med dem drar hon fram sitt vapen och pressar dem på information.

Tror inte att Georgiou har en särskild lång karriär framför sig inom Starfleet. Ja, om hon nu inte bestämmer sig för att ta över hela skiten och ge den en ordentlig reboot. För visst har vi väl inte sett det sista av Georgiou? Tänker mig att hon kommer att dyka upp igen, lite som Discoverys egen version av Q – bara ännu mer destruktiv och arg.

Går det charter till Q’onoS?

dis take my hand 4

Här bjuds det visst på prostitution, droger och vapenhandel på öppen gata. Orionkvarteren på Q’onoS – där tydligen också Orions ambassad ska ligga –  är så pass liberala och frisläppta att det nästan är känns lite konstigt att det inte dyker upp några brittiska fotbollshuliganer, alternativt engelska svensexor någonstans i avsnittet.

Det som skulle vara ett superviktigt uppdrag urartar ganska snabbt i en extremt bisarr pubrunda i stället. Eller ska man kanske snarare kalla det en klassresa på gymnasiet. Som när Tilly hamnar i dåligt sällskap och “råkar” inhalerar vulkangas. Eller det faktum att Georgiou säljer vapen och köper sex. Lite gulligt blir det ändå när en Tilly med cravings efter knarkandet nonchalant ska köpa mat i ett gatukök – och lite för sent inser att det är en utrotningshotad gormagander hon smaskar på. Allt är sjaskigt och en smula dekadent.

För Burnham blir besöket extra påfrestande eftersom Ash Tyler använder sig av Voqs kvardröjande minnen för att smälta in i mängden på Q’onoS. När han ger sig i lag med klingonerna så pratar han och uppför sig också som en av dem. Burnham, däremot, ser ut som om hon ska kräkas. Vem ÄR det där? Liksom.

dis take my handDe olika utvikningarna visar sig ändå ge värdefull information om uppdraget – som ju då inte riktigt är vad som först var sagt. Medan Burnham, Tilly och Ash och tror att man är på Q’onoS för att inhämta information inför framtida Federatinsinsatser (som tydligen “bara” ska åstadkomma..eh…lagom stor skada – vad nu det är), så spelar Georgiou ett dubbelspel. Federationens ledning har nämligen clearat hennes plan för att göra Q’onoS obeboelig, en plan hon inte tänker dela med de andra.

Den enda som är i stånd att avstyra Q’onoS förintelse är (förstås) Michael Burnham. Först övertalar hon Federationens ledning om att det där med att överge principer och nuka klingoner inte är en superbra idé. Efter det lyckas hon också snacka omkull Georgiou så att hon inte trycker på detonationsknappen till bomben hon just placerat i Q’onoS inre. I utbyte får hon fri lejd att dra dit hon vill.  Fjärrkontrollen ges istället till L’Rell som man tycker ska använda hotet om destruktion av Q’onoS som ett sätt att ena de klingonska husen och utnämna henne till sin nya ledare.

 

Slutet….

Upplösningen av avsnittet är väl ändå lite sådär… För enkelt: “Hej, jag har en detonator till en bomb som ligger inuti vår hemvärld. Gör mig till er ledare”. Hur länge håller ett sånt argument? Kan L’Rell ens gå på toaletten utan att ta detonatorn med sig? Hur långt från hemplaneten går signalen från detonatorn fram till själva bomben? ja, ni hör ju själva. Vill gärna läsa mer om den tekniska läsningen här.

På samma sätt tyckte jag att det var lite väl enkelt att få Federationen att gå med på Burnhams förslag. Det var nästan så att man väntade på en slow clap-scen när alla besättningen på Discovery slöt upp bakom henne. Och alla verkade framför allt märkligt icke-stressade av det faktum att klingonska skepp var på väg in mot Jorden.

Däremot gillade jag själva budskapet i avsnittet: Hur långt kan en organisation, en sammanslutning – ett land? – frångå principer om humanism innan man också förlorar sin identitet och sitt berättigande. Hej , samtidsanalys!

Sen blev det rätt ostigt med den där prisutdelningen på slutet. Prisutdelningar är inte bra tv-dramatik. Låt oss slå fast detta. Lär av Star Wars IV.

dis take my hand

Till sist…

Jag är alltid extremt positivt inställd till avsnitt där man får se mycket av de främmande världarna, i det här fallet Q’onoS. Det kändes också som att Discovery i det här avsnittet blev lite vuxnare igen: förhör med misshandel, ett evigt tjatande om att äta upp varandra samt fokus på sexarbetare – det här är ingen barnserie. Sedan är slutet lite för cringe för min smak, dessvärre.

Den allra sista scenens cliffhanger med den oväntade kontakten med Enterprise känns också som en bra och inte sådär överdriven spekulativ brygga till säsong två. Mer ett glatt löfte till alla fans därute. Eftersom jag har läst den första Discovery-romanen (som jag tänkte skriva om i ett kommande blogginlägg) så dyker det redan upp massor med kontinuitetsproblematik när de två besättningarna möts. Det ser jag extra mycket fram emot.

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 15/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 368 tv-avsnitt.

 

 

DIS: The War Without, The War Within. Det där Georgiou gör comeback som kapten.

dis the war 4

Även om Star Trek: Discovery växlar in på ett lite mer bekant intrigspår i det här avsnittet (krig, mayhem, en till synes omöjlig plan som kan rädda hela Federationen), så går det ändå inte att komma runt att det alltid finns en extra och högst ovanlig krydda i allt som sker. Saker som liksom bara kan hända i den här serien (och eventuellt i Days of our lives – ja, jag tänker fortsätta att köra det där skämtet until the end of time).

dis the war 3I det här avsnittet, till exempel, är det ju ändå en rätt avancerad twist att kapten Philippa Georgiou återuppstått från de döda – och bara Saru, Burnham, amiral Cornwell och en rädd transportöroperatör vet att det egentligen är kejsarinnan Georgiou från spegeluniversumet som numera sitter vid rodret på Discovery.

En annan unik situation i “The War Without, The War Within”: när Stamets tvingas möta den person som dödade hans pokvän. Eller, rättare sagt, kroppen som gjorde det, men som just nu styrs av en annan neuroidentitet – det vill säga Ash Tyler. Det är för övrigt en av det här avsnittets mest upprivande scener (jepp, jag grät lite).

dis the war 2En annan stark scen är när Burnham försöker tala ut med Tyler – som under Voqs kontroll faktiskt försökte döda henne. Tcker nog kanske att Tyler eventuellt underspelar det som hänt när han kallar det för “komplicerat”. Men Burnham kan bara inte fortsätta att dejta en förklädd klingon som kanske återaktiveras av något skumt lösenord helt plötsligt:

I know in my head that you couldn’t be responsible for Voq’s actions but I felt your hands around my neck. And I looked into your eyes and I saw how much you wanted to kill me. The man that I love wanted me dead. And no matter how hard I try, when I look at you now, I see Voq’s eyes. I see him.

Fast, alltså. På nästa personalfest slår jag vad om att de där två kommer att hångla med varandra igen.

Och som om allt det där inte räckte så fick Burnham även en pratstund med styvpappa Sarek i det här avsnittet. En Sarek som ändå var ovanligt tröstande och uppmuntrande…för en vulcan.

dis the war

Sarek: There is irony here, of course. The man you fell in love with was a Klingon.

Michael: He… I don’t know what he was.

Sarek: There is also grace. For what greater source of peace exists than our ability to love our enemy?

Michael: I’ve made foolish choices. Emotional choices.

Sarek: Well, you are human. As is your mother. There is no telling what any one of us may do where the heart is concerned. We are at war. Logic dictates that each farewell may be our last. Do not regret loving someone, Michael.

Federationens sista strid?

Ja, det har alltså gått nästan nio månader sedan Discovery sist var i sitt rätta universum, och under den tiden har klingonerna i stort sett krossat Federationen. Lite spillror finns dock kvar här och där, och i början av det här avsnittet blir Discovery först bordat av amiral Cornwell med flera, sedan tvångsmindmeldar Sarek delar av personalen (Saru) för att kolla vad som hänt på skeppet.

Tanken är att man ska ta Discovery till Federationens sista stora bas, men den är förstås totalförstörd när man väl kommer dit. Den klingonska våldsspiralen utvecklas utan några begränsningar i kriget mot Federationen, då klingonerna på nytt är splittrade och de olika husen försöker överträffa varandra när det gäller slakt av Federationsmedlemmar.

dis the war 3Men Federationen samlar sig för en sista strid, och på spegel-Georgious inrådan tar man fajten till klingonerna. Man planerar att fara till Q’onos – klingonernas hemvärld. Och den här gången lär det inte bli något trevligt turistbesök., som i den där pjäsen jag såg. För det nya befälet på Discovery är ju spegel-Georgiou. En del av en hemlig plan som inte ens Michael Burnham är införstådd i.

Svampodling på månen

Det finns även en del för den trädgårdsintresserade att ta med sig från det här avsnittet. Som att få se terraformandet av en ogästvänlig måne, som snabbt förvandlas till en myceliumfarm. Lite av höjdpunkten för mig i det här avsnittet.

Som helhet…

Ett mellanavsnitt, men ett bra sådant. På färden mot säsongsavslutningen följer man upp lösa trådar och skapar en känslomässig andhämtning för oss som tittar (och rollfiguren Michael Burnham). Men säsongsfinalen hägrar som aldrig förr!

Betyg: 8/10

Star Trek: Discovery. Säsong 1, avsnitt 14/15. Så här långt i min Startrekathon har jag sett 7 långfilmer och 367 tv-avsnitt.